Glöm inte bort de tysta barnen

Share Button

När barn med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser inte mår bra i skolan, vilket de tyvärr ofta inte gör, hanterar barnen detta på olika sätt. Vissa kanske börjar provocera andra och blir utåtagerande. Vissa blir tysta i skolan men utvecklar kanske självmordstankar och berättar om tankarna för sina föräldrar eller andra vuxna, och vissa blir helt tysta och vänder problemen inåt utan att berätta om sitt dåliga mående för någon.

Själv tillhörde jag den sistnämnda gruppen när jag gick i skolan. Det var mycket som inte fungerade: jag klarade inte av lektionerna, jag var helt utanför och mobbad, de vuxna förstod inte att jag trivdes ensam utan pushade mig att bli så normal som möjligt. Jag hatade inte bara skolan, utan jag var även rädd för det.

Allt detta gjorde att jag fick fruktansvärd ångest men led i tysthet. Jag gjorde allt vad lärarna sa till mig, och jag teg till slut om mobbingen hemma. Jag hade nämligen märkt att mamma blev orolig och ledsen av att jag var mobbad, och eftersom jag absolut inte ville göra någon ledsen och orolig började jag låtsas inför henne att jag hade kompisar som inte ens existerade. Då blev hon glad, och jag blev lättad över att hon inte längre var orolig eller mådde dåligt. Jag ville nämligen inte vara till besvär för någon, inte mins för mamma för jag älskade henne så enormt mycket.

Tidigare hade jag försökt berätta för mamma att jag inte ville gå i skolan, men jag fick till svar att det var skolplikt och att alla var tvungna att gå i skolan, oavsett om man ville det eller ej. Jag vågade inte bråka om det något mer för jag visste att mamma menade det hon sa. Jag hade även försökt berätta för skolsköterskan en gång att jag inte trivdes i skolan, men skolsköterskan tyckte att alla ungdomar kände sig så då och då. Eftersom jag har svårt att förmedla med min ansiktsmimik hur jag mår och oftast ler även om jag mår dåligt, trodde hon förmodligen inte att det kunde vara så illa.

Av ovanstående orsaker kändes allt hopplöst och jag hade tappat hoppet att någon skulle kunna se mig och hjälpa mig. Ingen hade ju tagit mig på allvar när jag hade försökt berätta att jag mådde dåligt, och jag ville inte tjata om det för jag ville att min omgivning skulle må bra. Jag teg därför om mina självmordstankar och mådde dåligt i tysthet. Jag tänkte alltid att om allt skulle bli alltför jobbigt, skulle jag kunna ta mitt liv.

Även om de utåtagerande barnen syns mer än de som inte orsakar några besvär, får de tysta barnen inte glömmas bort! Om ett barn inte vill vara till besvär för någon och inte berättar tydligt att hen har självmordstankar, betyder det inte nödvändigtvis att barnet mår bra. Om ett barn försöker berätta att hen mår dåligt på något sätt eller inte går i skolan, måste det alltid tas på allvar! Det spelar ingen roll om barnet ser glad ut eller verkar må bra utåt sett, det som barnet säger räknas.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

25 reaktion på “Glöm inte bort de tysta barnen

  1. Linus

    Jag blev mobbad, hela min grundskoletid 🙁
    Var som selektiv mutism för mig, pratade inte i skolan men pratade hemma bara.
    Det är tråkigt att många med Aspergers syndrom blir mobbade i skolan.
    Numera är jag ingens hackkyckling längre.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du också blev mobbad! 🙁 Själv var jag också tyst i skolan på de lektioner som gav mig mest ångest, och nu efteråt har jag förstått att jag troligen hade selektiv mutism. Vad bra att du inte blir mobbad längre! 🙂 Jag blev också mobbad under hela grundskolan men mobbingen slutade när jag började på gymnasiet.

      Svara
      1. Linda

        Jag blev också mobbad i skolan. Och blir även mobbad ibland nuförtiden när jag t.e.x är i affärer, på restauranger, på badstranden o.s.v. Får ofta höra att jag är så fet, tjock om magen och blir kallad för tjockis och tjocken. En gång när jag badade och gick till omklädningsrummet för att byta om så var det några tjejer som sprang fram och tillbaka och tittade på mig och hånskrattade åt mig. En gång var det en man som stannade med sin bil och frågade: Hur mycket väger du? Jag svarade inte. Sedan hånskrattade mannen och körde sedan vidare. Det var också en läkare en gång på psyk som sa: Du blir bara fetare och fetare. Jag var inte tjock när jag var barn. När jag var barn mobbades jag för andra saker. Mobbare hittar alltid något fel på de som inte följer normen.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Herregud, jag blir chockad när jag hör att vuxna människor beter sig på det här sättet! Själv var jag tjock när jag var i 20-årsåldern men blev aldrig mobbad för det, i alla fall inte vad jag märkte. Helt otroligt att främmande människor kallar dig för tjockis och till och med läkaren betedde sig respektlöst! 🙁 Vad arg jag blir! Jag skickar dig en varm kram.

          Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Superbra att du skriver om det här! Det är viktigt att de vuxna förstår att en del barn vänder sina känslor inåt. Jag var inte mobbad, men jag hade fruktansvärt svårt för vissa aktiviteter. Det pratade jag inte särskilt mycket om hemma. De enda gångerna mina föräldrar fick veta att någonting var jobbigt, var när jag mådde så dåligt att jag skrek att jag inte ville gå till skolan eller när skolpersonalen reagerade på att jag t.ex. vägrade dra på almanackan eller spela på xylofonen. Jag vände väldigt mycket oro inåt.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med dig om att det är viktigt att de vuxna förstår att alla barn inte visar sina känslor utåt. Mamma var chockad när hon läste min bok för hon hade inte haft någon aning om hur jobbigt jag hade det i skolan och hur dåligt jag mådde. Om barnet inte berättar hemma hur mycket ångest hen har och inte visar något utåt i skolan, tror många ofta automatiskt att barnet mår bra men så behöver det inte vara.

      Svara
  3. Mats

    Barn med diagnoser inom autismspektrumet, som till exempel Aspergers syndrom, utsätts ofta för långvarig och svår mobbning utan att någon vuxen ingriper och förhindrar det. Det kan bero på att ingen märker det, eftersom de utsatta barnen ofta inte klagar. Anledningen till att de inte gör det kanske kan vara att de tror att livet är sådant. De kan också vara alltför rädda för att ”skvallra”, eller så kanske de inte har språk nog att förklara. Men det finns också exempel på att lärare tycker att det är naturligt att udda barn blir ovarsamt bemötta. De tänker inte på att detta ”ovarsamma” i själva verket kan vara både kränkande och skrämmande för barnet självt. Ibland är faktiskt lärarens eget beteende också mobbning. Barn med diagnoser inom autismspektrumet kan ha svårt att förstå andras perspektiv, men det gäller inte sällan också omvärlden. http://habilitering.se/autismforum/leva-med/att-ma-daligt/mobbning

    Det finns uppgifter om att hälften av alla barn med Aspergers syndrom blir mobbade i skolan. Mobbningen i skolan är en viktig orsak till att jag anser att elever med Aspergers syndrom ska erbjudas särskilda skolor för elever med Aspergers syndrom (och med lärare som har NPF-kompetens). Det är inte hållbart att varannan elev med Aspergers syndrom tvingas uppleva mobbning och att detta får pågå år ut och år in utan att någon gör tillräckligt mycket för att förhindra mobbningen. Mobbning är inte unikt för neurotypiker men jag tror att mobbning är en naturlig konsekvens av neurotypikernas sk sociala kompetens. Neurotypikernas destruktiva sociala interaktionsmönster leder ofta till inofficiella hierarkier vilka i sin tur ofta leder till mobbning. Många neurotypiker reflekterar inte över detta eftersom de är en majoritet och som majoritet är det extra svårt att betrakta sig själv från ett utifrånperspektiv. Men att betraka neurotypikers sociala beteenden som någonting eftersträvansvärt det är ungefär lika knäppt som att betrakta åldrandet som hälsosamt bara för att alla människor åldras och dör.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag hade faktiskt ett par lärare i skolan som hade lite inställningen att jag fick skylla på mig själv eftersom jag betedde mig så udda och inte sa ifrån. Men sen fanns det vissa lärare som var trevliga mot mig och brydde sig men de kunde inte hjälpa mig eftersom de oftast inte märkte vad som pågick. Jag håller med dig om att barn med Aspergers syndrom bör erbjudas specialskolor.

      Svara
  4. Christer Nilsson Ribbing

    Mycket intressant läsning och bra skrivet!
    Jag var Enormt skoltrött i högstadiet. Det sociala spelet, som ofta är onödigt konstlat, tog så mkt kraft från mig. Jag oroade mig mycket för sånt som jag tyckte verkade självklart för andra. Jag var ibland extremt blyg, osäker och hade väl ångest för jämnan. Lite mobbad och hade många namn. Att jag som liten pojke kallade mig för Kicki, vilket hela min familj ocksåå gjorde, gjorde det inte lättare precis.
    Det var för mycket av allting samtidigt som man skulle lära sig sånt som man inte behöver kunna för att klara sig i livet. Att lära sig Kungars årtal då de regerade tyckte jag var det största hånet!
    Ett fåtal personer förstörde många lektioner och kunde tom förgripa sig på ”de svaga”. Från Det kom jag undan men tyckte synd om de som blev utsatta. Jag vågade inte tjalla, då skulle man få stryk.
    Jag tyckte mycket bättre om att umgås med äldre personer och tog igen gymnasiet på Komvux efter att ha jobbat några år med möbelmontering mm. Otrolig skillnad på att lära sig tillsammans med kunskapstörstande människor som visar respekt för sin omgivning!

    Svara
    1. Mats

      Det var för mycket av allting …

      Jag upplevde också högstadiet och gymnasiet som ”för mycket av allting”. Det krävs inte många stressorer för att jag även nu som vuxen ska uppleva att livet innehåller ”för mycket av allting”.

      samtidigt som man skulle lära sig sånt som man inte behöver kunna för att klara sig i livet. Att lära sig Kungars årtal då de regerade tyckte jag var det största hånet!

      Jag tror att skolan är felkonstruerad från första början även om felkonstruerad nog är fel ord i sammanhanget. Det är snarare vi som inte har förstått syftet med skolan. Att gå i skolan är som att lära sig marschera i lumpen. Syftet med att marschera är inte att förlytta sig utan syftet är att exercera. Skolans främsta uppgift är inte att lära människor saker som man behöver kunna för att klara sig i livet utan syftet är att drilla människor. Det är inte alls konstigt att människor med Aspergers syndrom far illa i skolan. Det är en naturlig konsekvens av huvudsyftet med skolan och av aspergarnas förmåga att tänka utanför ramarna. Alla fina ord om att man ska vara sig själv, tänka själv, ifrågasätta osv är bara struntprat för att människor ska tro att de gör just dessa saker när de i själva verket är, tänker och lever som andra människor har skolat dem att vara, tänka och leva. Exercerandet är dock viktigt för att människor ska fungera i grupp vilket är viktigt i vårt samhälle så om syftet med skolan är att lära människor att fungera i grupp så är det inte bara en naturlig konsekvens att aspergarna far illa i skolan utan det är själva målet med skolan att människor som har svårt för att fungera i grupp ska må dåligt i skolan. Problemet är att aspergarna inte har en naturlig förmåga att inte tänka själva och att skolan inte uppskatar aspergarnas annorlunda tankesätt.

      Svara
      1. Mats

        Problemet är att aspergarna inte har en naturlig förmåga att inte tänka själva och att skolan inte uppskatar aspergarnas annorlunda tankesätt.

        Jag menade att problemet är att aspergarna har dålig förmåga att anpassa sig till gruppen vilket innebär att skolans utslagningsmekanismer inte fungerar konstruktivt för att skola aspergarna till att fungera i grupp. Normala elever däremot anpassar sig hellre till gruppen än stöts ut av gruppen. Skolan gör sitt jobb med att skola normala elever men är felkonstruerad för att skola aspergare. För att förstå skolans svårigheter med att skola aspergare så måste man först förstå huvudsyftet med skolan vilket enligt mig är att massproducera en viss typ av människor för ett samhälle utformat för denna typ av människor. Aspergaren är en hård nöt att knäcka för skolan men som tur är för skolan så stannar aspergaren hellre hemma än motsätter sig skolans påtvingande gruppmentalitet.

        Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att du gillade inlägget! 🙂 Jag känner igen mig i din beskrivning om hur du hade det på högstadiet. Jag håller med dig om att man behövde lära sig en massa saker som man inte behöver för att klara sig i livet. Just åratalen brukade jag faktiskt memorera eftersom jag hade bra sifferminne på den tiden men det var det enda som jag lärde mig på historielektionerna. Vad som egentligen hände på olika krig hade jag ingen aning om.

      Vad bra att du kunde ta igen gymnasiet på Komvux och att du trivdes bra där! 🙂

      Svara
  5. Linus

    Jag har också fått höra från en psykiatriker på öppenpsykiatrin att jag är överviktig, hon påpekade det.
    De fanns tyvärr inga Asperger klasser när jag gick i skolan.
    Även kuratorn på Asperger centret har sagt att jag hade gått upp i vikt vill jag minnas.

    Svara
    1. Mats

      Jag tycker inte att det nödvändigtvis är mobbning att säga att en person har gått upp i vikt. Det beror väldigt mycket på hur man säger det även om risken är ganska stor att en person tar illa upp om man säger att den har gått upp i vikt. Jag tycker att en läkare måste få kommentera en patients vikt om patienten väger ohälsosamt mycket. Det är lika naturligt att en läkare kommenterar en patients vikt som tobaks- eller alkoholvanor. Jag kan tänka mig att en del aspergere tolkar en läkares välmenande kommentar om vikt som en elak kommentar. Men jag är inte lika säker på att läkaren verkligen har för avsikt att vara elak mot patienten genom att säga som han eller hon gör.

      Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag hoppas verkligen att läkaren och kuratorn inte menade något illa när de kommenterade din vikt! När jag själv var överviktig så kommenterade läkarna och även min närmaste omgivning min vikt ganska ofta, men det var för att de var oroliga för min hälsa. Sen finns det naturligtvis hånande, respektlösa kommentarer som många råkar ut för, men själv råkade jag inte ut för den typen av kommentarer vad jag kan minnas utan det var endast välmenande kommentarer från läkare och andra som tyckte att jag borde gå ner i vikt. Men jag vet inte vad läkaren och kuratorn menade just i ditt fall, men jag hoppas verkligen att de inte hade avsikten att håna dig!

      På min tid fanns det inte heller några Asperger-klasser tyvärr. Men jag fick ju min diagnos först i vuxenåldern. Jag tror verkligen att min skolgång hade blivit bättre om jag hade fått gå i en asperger-klass.

      Svara
  6. Linus

    Det kan man ju inte riktigt veta. Jag har fått höra så mycket skit för min vikt i mina dar så jag vet inte. Kommer ända aldrig passa in i det svenska samhället ändå som är så rigid, stelt, diagnos fixerat och ålders fixerat. I framtiden vill jag att det ska finnas en planet i rymden där man ska få vara som man är på utan diagnoser och stämplar i pannan.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag vet inte om du har varit på aspergerträffar här i Stockholm, Linus, men om inte så tycker jag att du ska fundera på att gå! Jag har inte varit där på flera år men gick alltid dit förut, och där behövde man inte tänka på hur man var eller på sociala normer överhuvudtaget. Så upplevde jag det i alla fall 🙂 Där skulle du kanske känna att du passar in.

      Svara
    2. Mats

      Kommer ända aldrig passa in i det svenska samhället ändå som är så rigid, stelt, diagnos fixerat och ålders fixerat.

      Jag har också positiv erfarenhet av aspergerträffar. Det är klart att alla aspergare inte trivs i varandras sällskap och att även mobbning förekommer mellan aspergare men generellt fungerar jag mycket bättre tillsammans med aspergare än jag gör med normala människor. Jag tror du hade kunnat ha stor behållning av att hitta 2-3 aspergare som du kan umgås med (även om ni kanske umgås två och två istället för i grupp).

      Svara
    3. Mats

      Det kan man ju inte riktigt veta. Jag har fått höra så mycket skit för min vikt i mina dar så jag vet inte.

      Det är ibland svårt att veta vad människor har för bakomliggande avsikter med att bete sig eller säga som de gör. Detta är dessutom en svårighet i Aspergers syndrom så aspergare om några bör missförstå (och missförstås!) i större utsträckning än många andra människor om forskarna har gjort sin läxa ordentligt.

      Svara
  7. Linus

    Mats, du vet inte hur jag tänker. Vi är olika vi som har AS precis som alla andra människor på jordklotet.

    Svara
    1. Mats

      Jag vet inte riktigt vilken kommentar från mig som din kommentar syftar på. Jag rekommenderar att du klickar på Svara under kommentaren som din kommentar är ett svar till så ser man vilken kommentar som hör till vilken annan kommentar.

      Du har så klart rätt i att vi aspergare alla tänker olika men samtidigt finns det saker som förenar annars hade vi inte haft samma diagnos. En diagnos som dessutom kännetecknas av att hjärnan tolkar sinnesintryck på ett likartat annorlunda sätt. Det är inte diagnosen diabetes vi talar om utan en diagnos som beskriver hur hjärnan fungerar.

      Svara
  8. Linus

    Jag menar inga Asperger träffar, menar som annorlunda i ett normstyrt och normalanpassat svenskt samhälle.

    Svara
  9. Pingback: Glöm inte bort de tysta barnen | Våga Vara Du

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *