En av de svåraste frågorna jag fått är hur det är att leva med Asperger. Då vet jag inte riktigt vad jag ska svara.
För det första går frågan aldrig att svara på generellt utan jag kan bara berätta hur det är och har varit för just mig. Asperger yttrar ju sig ibland hos andra på ett helt annat sätt jämfört med hur det yttrar sig hos mig. Och även om det skulle yttra sig på nästan samma sätt hos någon annan, betyder det inte nödvändigtvis att vi upplever våra diagnoser på samma sätt. Den personen kanske har en helt annan personlighet, har andra erfarenheter av andras bemötande etc. Omgivningens bemötande gör nämligen en stor skillnad.
För det andra blir jag ställd av en sådan fråga eftersom jag inte har någonting att jämföra med. Eftersom jag är född med Asperger och kommer att leva med det resten av livet, har jag ingen aning om hur det skulle kännas att inte ha Asperger. Hur skulle jag kunna veta det om jag aldrig har upplevt något annat? Tänk om jag skulle fråga någon ”normal” person hur det känns att inte ha Asperger. Skulle det inte vara en lika absurd fråga?
Däremot har jag hur mycket som helst att berätta om när jag föreläser om Asperger. Då berättar jag om Asperger generellt, tar upp vilka svårigheter och styrkor jag har, min uppväxt, vilka erfarenheter jag har när det gäller omgivningens bemötande osv. Enligt min erfarenhet upplever många att det är omgivningen som avgör hur livet är för en Asperger-person. Respekterar omgivningen personens egenskaper och accepterar honom/henne som h*n är? Det är det som är det viktiga. För vem skulle må bra av att leva i en omgivning där alla tjatar på en hela tiden att man gör fel, inte duger som man är och måste ändra på sig?