Igår var en väldigt speciell dag för mig!

Share Button

I likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade jag extremt svårt för att vänja mig vid nya människor och miljöer när jag var barn. De flesta dagmammor och barnflickor jag hade förstod inte mitt behov av lugn och ro, och därför har jag för det mesta mycket dåliga minnen av barnflickor. Jag kände mig helt enkelt inte förstådd av dem. Men det fanns faktiskt ett undantag. En gång hade jag nämligen en speciell barnflicka som jag verkligen höll kär. Hon hette Jutta, och hon tog hand om mig mellan åren 1980 och 1981. Jutta var min allra första barnflicka, och trots att hon avslutade sin tjänst när jag hade fyllt 2 år, minns jag henne tydligt. I likhet med vissa andra med Aspergers syndrom har jag nämligen ett väldigt bra långtidsminne.

Jutta tog med mig några gånger hem till sin mamma för att presentera mig för henne, och jag kommer ihåg att mamman bodde i ett stort höghus. Trots att jag var extremt liten på den tiden, kommer jag ihåg exakt vilken väg vi tog för att åka till mamman, och jag skulle inte ha några problem med att hitta till huset idag trots att jag inte varit där sedan två års ålder. Jutta ritade även en John Blund till mig, och hon hängde upp denna John Blund på väggen i sovrummet ovanför min säng. När jag skulle somna på kvällarna, var jag lugn. Jag visste nämligen att denna John Blund vakade över mig, så jag hade ingenting att vara rädd för. Trots att Jutta avslutade sin tjänst 1981, fortsatte jag att ha kvar denna John Blund på väggen. Det kändes tryggt. På det sättet kände jag att Jutta var kvar hos mig när jag senare hade nya barnflickor som jag inte tyckte om och som jag inte kände mig trygg med.

1425574_698883673466308_1977377544_n

När jag fyllde 7 år, började jag fråga mamma om Jutta. Jag hade inte glömt bort henne och tänkte fortfarande på henne ibland. Mamma berättade att Jutta endast hade varit 18 år gammal när hon hade tagit hand om mig, men trots hennes unga ålder hade hon varit mogen för sin ålder och riktigt barnkär. Eftersom Jutta hade varit så speciell för mig, pratade jag och mamma om henne ibland. Mamma berättade för mig vad hon hette i efternamn, och när jag som vuxen skaffade Facebook, kollade jag om jag skulle hitta Jutta där. Men till min besvikelse fick jag inga träffar. Troligen hade hon gift sig och bytt efternamn, förklarade mamma för mig. Men jag kunde inte sluta tänka på henne och hade flera frågor i huvudet. Hade hon tyckt lika mycket om mig som jag hade tyckt om henne? Eller hade hon kanske glömt bort mig för länge sedan?

När Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat för ett par månader sedan skrev en artikel om mig och min Aspergers syndrom, fick jag plötsligt mejl från en avsändare som hette Jutta. Eftersom jag får mejl från nya människor hela tiden och Jutta är ett vanligt finskt namn, tänkte jag inte närmare på det. Men när jag läste mejlet närmare, såg jag att hon hade skrivit att hon var Den Där Jutta. Alltså min gamla barnflicka. Jag kunde inte fatta det!! Det var faktiskt hon efter alla dessa år! Jag ringde till mamma direkt och sa: ”Jutta har mailat mig”. Jag behövde inte förklara närmare, mamma förstod exakt vilken Jutta jag menade. Sedan kastade jag mig över datorn och mailade tillbaka till Jutta.

_hjärta.png__hjärta.png__hjärta.png_
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Denna barnflicketjänst hade varit Juttas första jobb, och trots att hon pluggade samtidigt, hade hon velat jobba heltid med att ta hand om mig. Det hade inte ens känts som ett jobb för henne  eftersom jag hade varit ett extremt lättskött barn, och därför hade hon snarare sett det som ett nöje. Efter att hon hade avslutat sin tjänst, hade hon kommit några gånger hem till oss för att träffa mig, men snart hade hon tappat kontakten med min familj.

Åren gick. Jutta skaffade egen familj men glömde aldrig någonsin bort mig. Hon tänkte mycket på mig under årens gång, undrade hur jag mådde och berättade till och med om sina minnen med mig för sin son och sina arbetskamrater. Jag hade alltid haft en speciell plats i hennes hjärta, och ibland tittade hon på gamla bilder på mig som hon hade sprarat som minne.

När jag hade blivit vuxen, försökte hon ta reda på mitt telefonnummer via nummerupplysningen men fick inga träffar (vilket inte är konstigt alls med tanke på att jag hade flyttat till Sverige). Även mina föräldrar hade skaffat hemliga telefon- och adressuppgifter, så därför hade Jutta inte kunnat hitta mina föräldrar heller. Hon hade nästan funderat på att försöka leta upp mig med hjälp av ett finskt tv-program som sökte försvunna personer, men det hade aldrig blivit av.

Den 10 april 2014 råkade Jutta köpa tidningen Helsingin Sanomat. Det var bara en slump att hon köpte just det numret för hon brukar aldrig köpa Helsingin Sanomat annars. Av någon anledning hade hon bara fått för sig att hon ville läsa tidningen just den dagen. När hon skulle börja läsa Torsdagsbilagan, fick hon syn på omslagsbilden. Direkt tänkte hon att att den där tjejen på omslaget hade exakt samma ansiktsdrag som jag hade haft som barn, och när hon läste mitt namn, kunde hon inte tro sina ögon. Den där tjejen på bilden var faktiskt jag! Jutta blev så lycklig att hon kontaktade direkt sina arbetskamrater och sin son för att berätta för dem att hon äntligen hade hittat mig, och hennes arbetskamrater kunde knappt tro sina öron. Även de hade nämligen läst artikeln, och de undrade: ”Så den där författaren Paula Tilli är alltså ditt före detta dagbarn som du pratat om under alla dessa år?”

20140705_224214

Jutta googlade efter mig och upptäckte att jag faktiskt hade en hemsida på nätet med en kontaktformulär. Hon skrev till mig och blev jätteglad över att jag svarade med en gång. Vi mejlade lite fram och tillbaka och bestämde att vi skulle träffas någon gång i framtiden.

Igår var äntligen denna ”Någon gång i framtiden”. Vi träffades utanför Stockmanns varuhus i Helsingfors. När vi fick syn på varandra, kramades vi riktigt hårt och sedan gick vi till ett närliggande fik för att prata. Vi pratade om mitt liv, om min bok, Aspergers syndrom och ja, allt! Och hon berättade för mig vad hon gjort under alla dessa år. Ibland sägs det att man lätt kan bli besviken om man träffar människor man minns från tidigare, men så var det inte alls med Jutta. Hon var exakt lika trevlig, varm och kärleksfull som jag hade kommit ihåg henne som! Vi hade så mycket att prata om att vi inte ens märkte att det hade gått flera timmar och att det började bli sent. Vi båda höll med om att det var ödet som hade gjort att hon hade råkat köpa tidningen just den dagen av alla dagar. Vilken chans är det liksom att det skulle hända? När vi skildes åt, kramades vi hårt och lovade varandra att det den här gången inte får gå 33 år tills vår nästa träff.

20140704_200606  _hjärta.png_

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

15 reaktion på “Igår var en väldigt speciell dag för mig!

  1. Mats

    Det står på Wikipedia att Helsingin Sanomat är Finlands och Nordens största dagstidning och Finlands 10:e populäraste webbsajt. Du gör verkligen skäl för titeln aspergerinformatör Paula.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack, Mats! Jag hade verkligen ingen aning om att Helsingin Sanomat var den största dagstidningen i Norden! Trodde att åtminstone DN skulle varit större.

      Svara
  2. Pingback: Energibortfall | Paula Tilli

  3. Pingback: Ett lättskött barn | Paula Tilli

  4. Pingback: Aspergers syndrom och en annorlunda utvecklingskurva | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *