Känslan att vara född i fel land

Share Button

Under hela min barndom och tonårstid kände jag en stark känsla av utanförskap. I mellanstadiet hade jag inte en enda vän i skolan. Det var ingen som ville umgås med mig, och jag var utanför och mobbad. Jag kände starkt att jag skilde mig från alla mina klasskamrater och att vi inte hade något gemensamt. Det kändes som att de hade någon hemlig kod som jag inte lyckades knäcka.

I högstadiet hittade jag två ungerska tjejer att umgås med. Finland har inte många invandrare, speciellt inte på den tiden när jag gick i skolan, och därför kände sig dessa tjejer utanför precis som jag gjorde. De stack ut eftersom de hade utländsk brytning när de talade finska, de sa ibland fel och de hade en annorlunda kultur och ett annat tankesätt. Dessa tjejer dömde mig inte lika hårt som mina klasskamrater gjorde, och därför höll jag mig fast vid dem. Eftersom de var utlänningar och jag hade Aspergers syndrom, visserligen odiagnostiserad sådan, hittade vi varandra. Då började tänka att det var synd att det inte hade funnits invandrare i min låg- och mellanstadieskola för annars hade jag kanske hittat kompisar tidigare.

Ju äldre jag blev, desto mer började jag undra om jag hade blivit född i fel land och bestämde mig för att lämna Finland och flytta utomlands. Jag provade lyckan i Österrike och Kanada innan jag till slut landade i Sverige. Jag började läsa om andra kulturer och började tänka att jag kanske borde gifta mig med en muslimsk kille från ett arabland. Detta för att jag tyckte att många finska ungdomar tog alldeles för lätt på förhållanden och inte tog äktenskapet på allvar, så jag började tänka att jag kanske borde bosätta mig i ett arabland istället.

När jag i början av 20-årsåldern hittade en algerisk kille att gifta mig med och vi bodde ett tag i hans hemland, märkte jag att livet i Algeriet trots allt inte var exakt som jag hade tänkt mig. Jag älskade och älskar fortfarande deras sätt att se på förhållanden, äktenskap och familj, men däremot tyckte jag att många andra saker var jobbiga: man fick aldrig privatliv utan hela svärfamiljen var med överallt hela tiden. Man åt alla måltiderna med storfamiljerna tillsammans och alla la sig in i alla beslut man tog. Eftersom det är mycket viktigt för mig med självständighet och ensamtid, märkte jag att allt inte var lika perfekt som jag hade trott även om människorna där till en viss del hade liknande tankesätt som jag.

Idag vet jag att min känsla av utanförskap inte handlar om att jag blivit född i fel land. Det handlar istället om att jag har Aspergers syndrom och därmed fungerar annorlunda än majoriteten av människor. Oavsett vilket land jag skulle flytta till, skulle jag förmodligen känna mig lika utanför överallt. Men det viktigaste är att jag inte lider av mitt utanförskap längre eftersom jag vet vad denna känsla beror på.

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

25 reaktion på “Känslan att vara född i fel land

  1. Eva nysäter

    Du sätter ord på mycket jag känner. Har alltid känt mig fel och svårt att inte kunna dela min ensamhet med någon. Börjar foga / vänja mig nu men sorgligt är det.
    Tack.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du känner dig fel! 🙁 Precis så kände jag förut när jag kände att alla människor runt omkring mig hade någon hemlig kod som jag inte lyckades knäcka. Men nu när jag vet om vad mitt annorlundaskap beror på bryr jag mig inte längre.

      Svara
  2. micke

    Hur och var kan man hitta en partner när man känner att man är född i fel land/planet? Har du tips paula?? Var har du träffat de män du varit tillsammans med? Om jag förstår det rätt var din utländske exman NT, har du varit tillsammans med någon svensk och/eller någon som haft Asperger? Jag har atypisk autism och har svårt att hitta en tjej som jag passar ihop med och som förstår mig. Alla tjejer har så höga krav på män på datingsidor. Jag borde nog gå på en aspergerträffgrupp men jag bor ute på landet och här finns inga såna träffar vad jag vet.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Micke!

      Tyvärr vet jag inte hur du kan hitta en partner, men jag tror att det är många som har samma problem som du. Jag har ett par killkompisar med asperger som också har svårt att träffa någon, och de tycker precis som du att det är svårt att träffa en tjej. Att gå på en träffgrupp för personer med Aspergers syndrom låter som en bra idé, men synd att de inte har träffar där du bor! Annars kan du lägga in en kontaktannons på aspergerforum.

      När det gäller datingsidor så tror jag att det är lätt att ställa höga krav där eftersom det är så anonymt och många har föreställningar om hur en partner ska vara. Om man däremot lär känna någon i verkliga livet som man tycker om så tror jag att många inte alls ställer lika höga krav då, just för att man tycker om personen. Jag kan ha fel, men jag tror att många tackar nej till personer på datingsidor som de inte skulle tacka nej till i verkliga livet. Och även om man skulle träffa någon som har alla de egenskaper man söker är det inte säkert att man blir kär. När jag tänker efter så har jag också nära killkompisar som egentligen skulle ha alla egenskaper jag söker hos en kille, men eftersom jag inte är intresserad av dem romantiskt skulle jag aldrig kunna tänka mig något annat än vänskap. Så om du inte tycker att du uppfyller alla tjejernas kriterier på en datingsida så ska du ändå inte ge upp!

      Som svar på dina frågor så har var min exman neurotypiker, ja. Honom lärde jag känna på tunnelbanan. Och sen var jag efter skilsmässan tillsammans med en svensk kille i ett par år, och han hade också asperger. Jag lärde känna honom på Ågesta Folkhögskola när jag pluggade där.

      Svara
  3. Maria

    Jag känner igen detdär Paula. Jag hade svårt för att få kompisar i skolan o va mobbad särskilt i mellanstadiet. Jag upplevdes nog som lite konstig. Dessutom hade jag fula kläder. Jag blev slagen av killarna varje rast. Det gjorde ont men samtidigt fick jag ju ngn slags uppmärksamhet när jag blev slagen. Det var värre att bli helt utfryst och jag behandlades som luft. Hemskt att gå ensam till matsalen och sitta ensam och äta lunch. Dessutom var jag extremt kräsen och kunde inte äta vissa saker. I lågstadiet tvingades jag att äta fast jag kräktes upp maten. Hemska minnen. Jag har inte diagnosen Asperger men jag har ju många drag av det. Men nu som vuxen är det lättare med sociala situationer därför att man har hunnit träna på det. Men ett barn har ju inte det och är därför extra utsatt och behöver mycket stöd o förståelse från omgivningen. Och vad det gäller förhållanden så tycker jag precis som Micke här att det är svårt att träffa ngn. Jag har socialfobi men jag vill värkligen träffa ngn så jag nätdejtar. As jobbigt!!! Var på dejt idag sen gick jag hem och sov i flera timmar för det är så psykiskt utmattande. Dejten var trevlig så det var inte det som var felet. Men det är bara att kämpa på och inte ge upp. Försöka befinna sig där det finns folk. Gymmet, krogen , nätet, jobbet, skolan osv Plötsligt händer det som det sägs i reklamen

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch, vad tråkigt att höra att du har liknande erfarenheter 🙁 Jag känner lite igen det här med att man hellre blir mobbad än behandlad som luft. Jag blev ibland nästan lite glad när mina klasskamrater ropade efter glåpord efter mig, det kändes bättre än när de bytte plats så fort de såg mig. Och jag blev också tvingad att äta i låg- och mellanstadiet! Till skillnad från dig kräktes iofs inte men jag var nära några gånger. Usch vilka hemska minnen 🙁 Vad hemskt att det gick så långt i ditt fall att du t om kräktes upp maten! Det där skulle jag kalla barnmisshandel 🙁

      Vad bra att dejten gick bra, det var roligt att höra! Och bra att du kämpar på även om du tycker att det är socialt jobbigt att gå på dejt med främmande killar. Om ni träffas fler gånger så kommer du förhoppningsvis börja slappna av i hans sällskap mer och mer och då kommer det kanske inte ta lika mycket energi av dig i framtiden att träffa honom. Jag håller tummarna! 🙂

      Svara
  4. Maria

    Jag blev nyfiken Mats o gjorde testet. Jag fick 27. Vad betyder det? Jag gjorde ett litet snabbtest för Aspergers i samband med min ADD utredning och det visade att jag hade drag av Asperger. Men god förmåga att sätta mig in i andra människor och hur dom känner och jag kan förstå att andra tänker annorlunda än vad jag själv gör. Så man gick inte vidare med ngn utredning för Asperger.

    Svara
    1. Mats

      Jag blev nyfiken Mats o gjorde testet. Jag fick 27. Vad betyder det?

      Det betyder, om man får tro testet, att du har påtagliga autistiska drag. Det är väldigt ovanligt att normala människor får 26+ på AQ-testet. Jag tror att cut of f score för utredning är 26 men många med Aspergers syndrom har 32+. Enligt den här studien så får patienter med enbart ADHD i genomsnit 21.3 på AQ-testet medan patienter med autism och ADHD får 28.7: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2727364/table/Tab2/
      Samtidigt så står det studiens slutsats att AQ-testet har ett begränsat värde vad gäller att särskilja patienter med AD(H)D från patienter med Aspergers syndrom och autism. Men man ska ha i åtanke att risken är större att utredningsteamen missar autism hos flickor/kvinnor än hos män när de utreder för tex AD(H)D. Jag tycker du ska överväga att bli utredd hos något av landets skickligaste utredningsteam för att få veta om dina svårigheter beror på enbart ADD eller om de beror på en kombination tex ADD och Aspergers syndrom.
      Om man ser till flera studier så ligger ditt resultat mellan medelvärdet av normala människor (14,9) och kvinnor med autism (38,8): https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4396128/table/Tab2/
      Jag vet inte vad det betyder att du fick 27 men klart är att du uppvisar betydligt fler autistiska drag än vad normala människor gör. Det kanske kan förklaras av din ADD men jag utesluter inte att du även kan ha Aspergers syndrom utöver ADD. För att komplicera det hela ytterligare så kan du ju ha AD(H)D och social fobi. Det skulle inte förvåna mig om ångestsjukdomar och ADD ger högre resultat på AQ än enbart social fobi eller ADD.

      Du kan ju alltid skriva RAADS-R som är ett annat scrreningtest för autism: http://www.aspietests.org/raads/

      Svara
  5. Maria

    Tack Mats för info! Du är väldigt insatt i dethär med Asperger och så. Har du den diagnosen själv eller jobbar du på ngt vis inom dethär med diagnoser.?

    Svara
    1. Mats

      Om jag är insatt eller inte det låter jag vara osagt för det är relativt om man är insatt eller inte men jag har trots allt lärt mig ett och annat om Aspeergers syndrom och AD(H)D genom åren. Jag har diagnoserna Aspergers syndrom och ADD.

      Svara
  6. morgan

    Att bo hemma fast man är vuxen är mer accepterat i Sydeuropa har jag hört, samt förstås i Asien och Afrika.
    Det som är bättre med svenskar/nordeuropéer dock är att ett par som är ute och äter ofta delar på notan, och att det inte är fel. Visst är det kul att bjuda och bli bjuden, men det kan inte vara ett krav att mannen alltid måste betala. Det funkar bara i kulturer där kvinnan inte jobbar och mannen försörjer henne helt och hållet.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja exakt, det är mycket mer accepterat att bo hemma som vuxen i många andra länder och där är det ingen som höjer på ögonbrynen åt det.

      Du har rätt i att Sverige är jämställt. Här är idealet att båda bidrar till hemsysslorna och ekonomin lika mycket. I Algeriet däremot blev kvinnorna helt försörjda av männen även om båda jobbade. Om kvinnan jobbade betalade mannen ändå allt och kvinnan fick behålla hela sin lön själv och behövde inte ens bidra till hyran. Men å andra sidan sköter kvinnorna hushållet och barnen där medan i Sverige är det ganska jämställt på den punkten.

      Svara
  7. Irene

    Igenkänning. Att känna sig utanför och inte förstå varför? Jag som är så trevlig, charmig, snäll, omtänksam, alltid välkommen hem till mig liksom….Men….för att inte tala om alla kurser man varit på. Folk hittar varandra direkt och jag blir genast utanför. Ändå vänder folk sig till mig, för de tycker jag är kunnig, stark, modig, kan mycket, vet mycket….men det blir inte så mycket mer.
    Och jag vet numera, i vuxen ålder fick jag mina diagnoser, att om jag ska träffa någon, så måste jag bjuda hem eller oftast själv ta kontakt. Men lika ofta får jag NEJ…redan upptagna…eller ÅTERBUD….samma dag oftast….
    Och jag blir lika ledsen varje gång.
    Jag har då planerat in något, och så blir det inte av. Då har jag inte orken att hitta på något annat.
    Så då blir jag liggande i soffan och kollar på tv.
    Jag är sjukpensionär och har inte några fasta dagliga aktiviteter, så det är väldigt frustrerande.
    Jag har några trogna vänner som jag träffar, eller pratar med via telefon eller facebook.
    Men jag tillhör inte någon gemenskap, inte självklar. Föräldrarna är döda. Min enda syster bor i ett annat land, inga släktingar att umgås med.
    Och så ibland…är ju ensamheten så skön. Men jämt?…Nääääää.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du blir utanför och att du har svårt att få vänner att umgås med 🙁 Om du har en diagnos inom autismspektrat kan du kanske kolla om du kan få daglig verksamhet. Många som känner sig ensamma och inte trivs med att gå hemma på dagarna har hittat likasinnade där. Man kan också ansöka om kontaktperson enligt LSS som man kan umgås med ett visst antal timmar i månaden, men det gäller naturligtvis att hitta en kontaktperson som faktiskt sköter sitt jobb och träffar sin brukare. En kontaktperson kan kanske inte ersätta en riktig vän, men det kan vara något. Vad bra att du åtminstone har några trogna vänner som du har kontakt med!

      Svara
      1. Irene

        Hej, tack för svar. Jag passar inte in i dagliga verksamheter, jag är helt enkelt för frisk …eller hur man ska uttrycka det. Jag får inte den intellektuella stimulansen som jag behöver och då blir jag bara trött och känner mig ännu mer utanför.
        Kontaktperson har jag, men det är mer på hennes villkor, dvs det blir när hon har en lucka i jobbet, och det är jag tacksam för och bättre än inget. Men det är ändå svårt. För umgänget blir alltid hos mig eller på stan, jag saknar känslan att bli hembjuden till någon.

        Det ordnar sig säkert. Skönt att få skriva av sig.
        Kram

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad tråkigt att det inte finns dagliga verksamheter som passar dig. Det är klart att man blir trött om man känner sig utanför och då blir man bara frustrerad. Jag kommer inte ihåg om du nämnt någon gång om du varit på träffgrupper för personer med Aspergers syndrom eller inte, men om inte så kan det vara värt att kolla upp det. Nu har jag inte varit på några aspergerträffar på flera år, men när jag var där här i Stockholm så var det många olika slags människor där, och det var väldigt många som sökte nya vänner.

          Vad bra att du har en kontaktperson! Tyvärr är det ofta så som du skriver att kontaktpersonerna inte alltid har tid att träffas de tider som brukaren önskar eftersom många kontaktpersoner har ett heltidsjobb.

          Du får skriva av dig så mycket du vill! 🙂 Kram

          Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *