Lögner som överlevnadsstrategi, del 2

Share Button

I mitt senaste blogginlägg berättade jag för er hur jag tvingades använda lögner som överlevnadsstrategi i skolan när min energi inte räckte till. Men det fanns även tyvärr andra situationer i skolan där jag tvingades ljuga, som till exempel jag fick uppgifter jag inte klarade av. Ibland handlade det om att jag inte hade förstått instruktionerna till uppgiften, och ibland handlade det om att jag hade förstått instruktionerna men visste ändå att jag inte skulle klara av att göra uppgiften rent praktiskt.

De lektioner som jag tyckte var allra jobbigast i skolan var syslöjd, träslöjd, skapande och hemkunskap. Egentligen var nästan alla skolämnen jobbiga för mig förutom språk, psykologi och religionskunskap, men dessa förstnämnda ämnen var så jobbiga att lektionerna framkallade enorma ångestkänslor hos mig. På dessa lektioner krävdes det nämligen att man kunde tolka synintryck och hade praktiska färdigheter, vilket jag saknade. På grund av mina syntolkningssvårigheter kunde jag inte pyssla, rita, sy och göra liknande saker och därför hade jag alltid panik inför dessa lektioner. Om jag visste i förväg att vi skulle få en extrasvår uppgift i dessa skräckämnen, låtsades jag vara sjuk.

I högstadiet ingick det i hemkunskapslektionerna att man skulle jobba två och två i köket med mattanterna under en dag och hjälpa till med dukningen, diskandet och matlagningen. När jag hörde detta, visste jag direkt att jag skulle behöva skolka denna dag. Jag tyckte att alla dessa uppgifter lät svåra och oöverkomliga, men det allra värsta med kökspasset var dock att man jobbade två och två. Detta visste jag att jag inte skulle klara av av följande anledningar:

1. När jag skulle jobba tillsammans med någon av mina klasskamrater, skulle det bli mer rörigt. Eftersom det skulle bli mer intryck, skulle jag få ännu större svårigheter att förstå instruktionerna och jag skulle göra ännu mer fel i köket och riskera att få ännu mer utskällningar.

2. Eftersom jag hade svårt att förstå instruktioner och göra praktiska saker, behövde jag ställa mycket frågor. Men jag visste om att jag inte skulle våga ställa för många frågor om någon av mina klasskamrater var med och hörde alla mina frågor, då skulle jag bara känna mig dum.

När det var min tur att köra kökspasset tillsammans med en av mina klasskamrater, sa jag till mamma att jag kände mig sjuk och stannade hemma denna dag. Den klasskamrat som skulle köra kökspasset tillsammans med mig fick vara i köket ensam den dagen, och jag i min tur fick jobba i köket ensam med mattanterna en annan dag. Visst, det var mycket tufft att jobba med mattanterna ensam också och jag hade ångest ändå, men då slapp jag åtminstone de ovanstående problemen och uppgifterna blev en aning lättare. I och med att jag fick vara ensam med mattanterna vågade jag ställa mer frågor till dem och jag fick mer stöd och hjälp.

Att ständigt låtsas vara sjuk tog energi av mig, och när jag låtsades vara sjuk, var jag tvungen att skådespela även hemma för mina egna föräldrar. Då låg jag i sängen hela dagen för att inte väcka några misstankar hos dem. Men trots att det tog energi av mig att ständigt skådespela och ljuga, var jag glad att jag genom att stanna hemma slapp ha dödsångest inför de allra jobbigaste uppgifterna i skolan.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

4 reaktion på “Lögner som överlevnadsstrategi, del 2

  1. Camilla

    I dag gick inte min dotter till skolan tror att det va för träslöjden för när jag sade att – du har ju slöjd ( jag trodde hon tyckte det va roligt men är visst bara syslöjden hon gillar) så skrek hon att där får man aldrig någon hjälp , är visst väldigt rörigt o bullrigt. I kväll när jag låg bredvid henne så frågade jag lite försiktigt om hon bett om hjälp och hon svarade jätte irriterat att jo hon frågade men det är ju en hel drös med barn runt honom som vill ha hjälp sade hon! Och hon fick vänta en timme( sade hon) och fick ändå ingen hjälp. Vad skall ni göra då frågade jag? En fågelholk och man kan ju inte bara göra en fårlholk utan att veta hur ,sade hon , var det därför du inte kunde/ville gå idag frågade jag,men då blev hon irriterad o drog upp täcket över huvudet och skrek sluta.. Svårt när man inte riktigt vet vad det är som gör att hon kaosar vissa morgnar och bara skriker att jag gör fel när jag väcker henne.. Hon hade iofs också haft en kompis som sov över lördag till söndag o de umgicks kanske för länge . Hon gillar kompisen men det kanske ändå tar energi …, men vi är ju glada att hon har någon som hon umgås med ibland för det är inte många i klassen som hon är med på fritiden! Den här kompisen är ett år yngre( 10) och gillar att leka som min dotter (häst) och att vara ute i snön. Så svårt att förstå och maktlösheten är jobbig , om jag ändå kunde få henne att prata om det som är jobbigt eller kanske hon inte själv vet? Diagnos Autism ( asberger) som hon inte heller vill prata om. Fick diagnosen i början av dec. Ps din blogg är så bra att läsa fortsätt att skriva /kram

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad härligt att din dotter har någon att umgås med! 🙂 Men det kan absolut vara så att det tog energi av din dotter att umgås med kompisen även om hon gillar henne. Själv tyckte jag som barn att det tog mycker energi att sova över hos kompisar och det var också jobbigt när de sov över hos mig, men det var för att jag nog inte gillade deras sällskap tillräckligt mycket (även om jag hade roligt med dem ibland) och de behövde mindre sömn än jag och väckte mig på morgnarna, då var jag helt slut. Träslöjd var ett av mina skräckämnen i skolan, men jag vet inte hur din dotter känner för det annars. Kram tillbaka!

      Svara
    2. Kathrine

      Hej, även om det här inte var till mig så skulle jag ändå gärna vilja svara.
      Jag vet ju inte hur din dotter fungerar eller om det här skulle kunna hjälpa, men jag gissar på att hon helt enkelt inte vet vad hon ska svara. Det var så för mig också, särskilt när någon ställde frågor om hur det hade varit under dagen; jag visste inte, och ibland kände jag att jag bara ville skrika för att allting bara kändes ‘för mycket’. Det kanske är så det är för henne också?

      I alla fall, min mamma fick en idé och sade att det kanske skulle vara lättare att svara ifall vi ‘bröt ner’ varje ämne. Därför satte vi oss med varandra, en penna och papper, och skrev ner varje ämne. Sedan frågade min mamma frågor som ”är den här läraren snäll?”, ”vad skulle du säga är roligast/tråkigast i det här ämnet?”, ”kan du säga någon positiv sak om ämnet?”, ”vad skulle du vilja ändra på?” osv. Det tog en del energi, men vi gjorde klart det för att få en överblick på vad jag tyckte om varje ämne och lärare.

      Jag vet inte om det hjälper, men det är i alla fall ett förslag.
      Hoppas det går bra.

      /Kathrine, 16.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Tack Kathrine för dina synpunkter, det är jättebra att du och även alla andra bloggläsare svarar på frågor från andra bloggläsare och delar med er av era tips 🙂 Jag tycker att det låter som en jättebra idé att bryta ner frågor på det här sättet! 🙂

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *