Mobbing i skolan, del 1

Share Button

Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom blir mobbade i skolan. Hur vanligt det är har jag hört olika uppskattningar om. Vissa säger att siffran är 50% medan andra tror att det snarare handlar om 90%. Hur ett barn blir påverkat av flerårig systematisk mobbing är olika, men en sak är säker: mobbing är aldrig något positivt! Vissa före detta mobbingsoffer har t om begått självmord, och många har behövt terapi.

Själv blev jag mobbad under hela grundskoletiden. På låg- och mellanstadiet var mobbingen både fysiskt och verbalt, ibland handlade det om s.k ”tyst” mobbing. Från ettan till fyran hade jag några vänner, men många av dessa kunde mobba mig samtidigt och säga elaka saker trots att de ibland umgicks med mig. I femman och sexan hade jag ingen kompis alls att umgås med, och om jag gjorde ett försök att närma mig mina klasskamrater flyttade de sig längre bort. Jag förstod inte förrän i vuxen ålder att jag faktiskt var mobbad även på högstadiet, jag var nämligen van vid att bli behandlad dåligt vid det laget att jag inte ifrågasatte det.

Mobbingen fortsatte varje gång jag bytte till en ny skola eller en ny klass, så det handlar inte om att jag råkade hamna i ”fel” klass. Nu i senare år har jag förstått varför jag blev mobbad: dels var jag för snäll och sa inte från, och dels var jag väldigt annorlunda än mina klasskamrater. Är man annorlunda, blir man ofta utryst.

På ett sätt har jag min Aspergers syndrom att tacka för att jag inte tog lika mycket skada av mobbingen som många andra barn förmodligen skulle gjort. Jag är inte speciellt intreserad av vad som händer runt omkring och är därmed inte lika beroende av att få bekräftelse från jämnåriga som många andra. Jag har ju mina specialintressen som ger mig lycka. Därmed inte sagt att jag skulle ha njutit av mobbingen för det gjorde jag verkligen inte! Jag ville bara bli lämnad ifred.

Mamma var orolig för att mobbingen skulle påverka mig negativt, och hon rådfrågade en psykolog. Psykologen svarade att barn som blir mobbade glömmer bort det direkt, och att det var vanligt att barn var elaka mot varandra. Att jag var mobbad var alltså ingenting att oroa sig för, och hon kunde garantera att jag inte skulle ta skada av det. Jag hoppas verkligen att den psykologen gått i pension och inte jobbar kvar. Visst, jag kanske har turen att inte ha tagit lika mycket skada av mobbingen som många andra, men jag har träffat många före detta mobbingsoffer som varit över 40 år gamla och sagt att mobbingen förstört hela deras liv.

Imorgon kommer jag fortsätta skriva om ämnet! Hej så länge!

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

47 reaktion på “Mobbing i skolan, del 1

  1. Thomas

    Många ggr undrar jag på vad det är som gör att en del blir mobbare,dom finns ju t.o.m i arbetslivet bland vuxna.Det finns ju ofta en del som utser sig som ledare för grupper och bestämmer vilka som ska passa in eller inte,själv kan jag inte minnas att jag blev mobbad på det viset,men det fanns ju omkring mig elever på skolan som man såg blev ensamma och utanför.Det gör ont i hjärtat när man läser om barn och unga som blir utsatta för mobbing,även äldre och vuxna

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också undrat vad det är som gör att en del blir mobbare. Jag tror att det i många fall handlar om att en eller två personer är ledare och ”leder” mobbingen, och många andra tar efter beteendet eftersom de inte vågar säga ifrån. Jag tror att det i mitt fall handlade även om att jag var ”för” annorlunda, och därför blev mobbingen inte ifrågasatt. Jag ansågs ju inte vara en del av gruppen.

      Att barn och tonåringar mobbar är illa, men att vuxna människor mobbar är helt oacceptabelt. Barn förstår kanske inte bättre, men att vuxna gör så?!! Helt otroligt! Själv har jag aldrig blivit mobbad efter högstadiet, men jag har hört talas om flera personer som blivit mobbade i vuxenlivet. Jag slutar aldrig förvånas!

      Svara
  2. Agneta Johansson

    Mobbing är aldrig ok oavsett! Glad att höra att du är stark och tog dig igenom det. Alla gör ju inte det tyvärr. Barn kan vara så himla elaka mot varandra. Det är viktigt att de vuxna runtomkring reagerar och tar itu med det. Jag har någon i min bekantskapskrets som har Aspergers som sa att jag vill inte ha några egna barn. För de var så elaka mot mig när jag var yngre. Det tyckte jag var fruktansvärt att höra. Att folk i hans omgivning vart så elaka, han som är en så underbar person.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det gör ont i mig att höra att din bekant inte vill ha barn eftersom andra var elaka mot h*nom tidigare 🙁 Mobbing är aldrig okej, precis som du skriver, och alla kan inte ta sig igenom det. För vissa är självkänslan förstörd för resten av livet, och de drömmer fortfarande mardrömmar i vuxen ålder. Människor som fortfarande lider av mobbingen när de är vuxna får ibland höra att de borde ”ta sig i kragen”, och då blir jag arg! De har ju varit med om ett trauma!!

      Svara
  3. HL

    Etter at jeg fikk diagnosen, har det vært letterre for meg å godta at jeg ble mobbet. Jeg var jo annerledes på ordentlig. Og jeg er nesten litt glad for at barna skjønte det når ikke de voksne fanget opp noe som helst.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tror att jag förstår hur du tänker! I mitt fall var det också så att barn verkade förstå att jag inte var som alla andra medan vuxna inte förstod. Jag kan iofs inte påstå att jag skulle vara glad att jag blev mobbad, men mobbarna gjorde mig uppmärksam på att jag var annorlunda.

      Vad tråkigt att höra att du också blev mobbad 🙁

      Svara
  4. Mats

    Vissa säger att siffran är 50% medan andra tror att det snarare handlar om 90%.

    Jag undrar hur stor andel av alla människor med Aspergers syndrom som upplevs som mobbare av omgivningen genom att de är socialt klumpiga och tex säger saker som sårar andra osv. Jag har själv varit med om att jag har sagt saker som människor har tagit illa upp av trots att jag absolut inte har menat något illa med det jag har sagt. Jag har tvärtom blivit förvånad över att de har tagit illa vid sig av det jag har sagt. Det har nog hänt mig vid flera tillfällen att jag har upplevts stöta bort människor ur mitt liv för att jag inte ger det sociala gensvar som människor förväntas av mig tex som att jag ska höra av mig till mina vänner lika ofta de hör av sig till mig osv. Jag hade en vän som tyckte det var viktigt att höra av sig till varandra varannan gång och när det var min tur att höra av mig och jag inte hörde av mig som förväntat så upphörde kontakten. Nu har vi inte haft kontakt på många år men ärligt talat så orkar jag inte ha kontakt med människor som är så petiga med de sociala konventionerna. Jag tycker att det hör till att man ska höra av sig till varandra om man är vänner även om jag tyvärr är dålig på att höra av mig till människor i min bekantskapskrets. Jag vill liksom ha ett budskap att komma med om jag ska höra av mig och inte bara höra av mig för att just höra av mig. Det låter lite aspigt av mig tycker jag.

    Jag förstod inte förrän i vuxen ålder att jag faktiskt var mobbad även på högstadiet, jag var nämligen van vid att bli behandlad dåligt vid det laget att jag inte ifrågasatte det.

    Mobbing är ett intressant socialt fenomen. Jag tror det ligger i mobbingens natur att mobbingen normaliseras. Den blir en så naturlig del av det sociala umgånget att få eller ingen till slut reagerar över att mobbingen förekommer. Jag tror att det många gånger behövs att någon utifrån kommer in och observerar med ”friska ögon” hur människorna i det sociala umgänget beter sig mot varandra för att se mobbingen. Inom gruppen blir man nog lite blind för mobbingen.

    Mobbingen fortsatte varje gång jag bytte till en ny skola eller en ny klass, så det handlar inte om att jag råkade hamna i ”fel” klass.

    Nej det handlade knappast om klasserna du gick i men det kan ha handlat om att du gick in i det ena social umgänget efter det andra med en social attityd märkt av mobbing. Jag har tänkt en del på det här för egen del. Jag har aldrig varit riktigt mobbad men jag har varit retad och jag har alltid upplevt att jag inte har passat in i sociala umgängen. Jag tror det har att göra med vem jag är av kött och blod men ibland tänker jag att det kanske beror på att jag har kommit in fel i ”det sociala” dvs att den ena negativa erfarenheten har banat väg för nästa negativa erfarenhet och att jag till slut har blivit så märkt av negativa erfarenheter att jag är hopplöst förlorad i sociala umgängen. Den här hypotesen går ut på att mina sociala svårigheter är inlärda medan Aspergers syndrom snarare handlar om att de sociala svårigheterna är medfödda. Att KBT terapin inte bet på mig är intressant i sammanhnaget då KBT ju handlar om att ”omprogrammera” hjärnans sätt att relatera till saker i livet. Sociala faktorer utesluter så klart inte genetiska faktorer men ibland vet jag inte vad som är vad i mina sociala svårigheter. Ibland tror jag att jag har en normal social förmåga men att jag har ”hamnat socialt snett” från början och sedan har det bara burit av utför för varje socialt umgänge jag har varit en del av och att jag skulle fungera socialt om jag bara hade nollställt min ”sociala utgångspunkt” i sociala umgängen. Jag undrar hur mycket av mina sociala svårigheter som är ett resultat av betingning och hur mycket som är ett resultat av genetik. Jag tycker det är intressant för jag menar att det skulle kunna påverka hur man bäst hanterar sina sociala svårigheter i livet. Social fobi -> KBT. Aspergers syndrom -> Face it.

    Jag hoppas verkligen att den psykologen gått i pension och inte jobbar kvar.

    Det finns många åretrunttomtar i vår bransch.

    Visst, jag kanske har turen att inte ha tagit lika mycket skada av mobbingen som många andra, men jag har träffat många före detta mobbingsoffer som varit över 40 år gamla och sagt att mobbingen förstört hela deras liv.

    Det är skillnad mellan att säga att mobbingen har förstört hela deras liv och att mobbingen verkligen har förstört hela deras liv. Det är inte omöjligt att det är tex Aspergers syndrom som har förstört några av de människornas liv och inte mobbingen. Det är som när dina vänner säger att de tror att mediabilden är förklaringen till ätstörningarna i samhället. Det bevisar bara att dina vänner tror att det är mediabilden som är förklaringen inte att det verkligen är mediabilden som är förklaringen.
    Jag tror också att mobbing skadar människor för livet och att mediabilden leder till ätstörningar men jag är inte säker på att mobbing och kroppsideal är grundproblemen.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag undrar hur stor andel av alla människor med Aspergers syndrom som upplevs som mobbare av omgivningen genom att de är socialt klumpiga och tex säger saker som sårar andra osv.

      Jättebra fråga, jag har också undrat samma sak! Utan att ha träffat dig har jag fått uppfattningen att du är en väldigt rak person och säger rakt ut vad du tycker. Jag ser det som en fin egenskap för jag tycker att du alltid säger dina åsikter på ett respektfullt sätt, men av någon anledning uppskattar inte alla människor rakhet.

      Jag har också uppfattats som rak. Vissa människor tog det kanske som mobbing när jag t ex förut sa till några av mina dejter att deras utseende inte attraherade mig, men jag visste inte att det sårade, jag ville bara vara ärlig! Men några människor hade kanske tyckt att jag elak och mobbade killarna samtidigt som det inte alls var min mening. Själv gör jag skillnad på ärlighet och elakhet. Jag brukar säga att jag skulle vilja att mina vänner talade om för mig att jag har världens fulaste näsa om så var fallet och jag frågade efter deras åsikt. Det skulle jag bara se som ärlighet! Om främmande människor däremot skulle ropa efter mig på gatan att min näsa är så äckligt ful att de kräks när de ser den, skulle jag se det som mobbing! På samma sätt ser jag det som ärlighet om någon väninna säger till mig att hon inte gillar mina kläder. Om hon däremot tjatar om det varenda gång vi ses, ser jag snarare det som elakhet. För varför tjata om något sådant? 😉

      Jag tycker att det hör till att man ska höra av sig till varandra om man är vänner även om jag tyvärr är dålig på att höra av mig till människor i min bekantskapskrets

      Jag är också dålig på att höra av mig! Men mina vänner har vant sig vid det, och därför är det oftast de som hör av sig till mig. De vet om att det inte är så att jag inte bryr mig utan jag är helt enkelt dålig på att ta kontakt.

      Jag tror det ligger i mobbingens natur att mobbingen normaliseras.

      Ja, så är det! Det intressanta var att en annan tjej i min klass blev tillfälligt retad på mellanstadiet av några killar, och då blev det liv och alla reagerade! Men alla hade vant sig vid att jag var mobbad, och då var det ingen som reagerade. De kanske tänkte att jag var så annorlunda att jag inte räknades eller något.

      Sociala faktorer utesluter så klart inte genetiska faktorer men ibland vet jag inte vad som är vad i mina sociala svårigheter.

      Jag har hört människor med social fobi och Asperger säga att de inte vet vad som är vad. Vad beror på deras sociala fobi och vad beror på Aspergers syndrom? Det här med att man känner sig osäker i stora grupper kan ju bero lite på båda sakerna. Men många säger att en person med social fobi kan de sociala koderna men känner sig osäker ändå. En Aspergare kan däremot känna sig osäker eftersom h*n vet att h*n inte kan.

      Det är inte omöjligt att det är tex Aspergers syndrom som har förstört några av de människornas liv och inte mobbingen.

      Alla som säger att mobbingen har förstört deras liv har inte Aspergers syndrom. Och alla som har Aspergers syndrom tycker inte att Asperger stör deras liv så länge de får tillräckligt mycket stöd från samhället. Vissa tycker att de blivit rädda och ängsliga efter mobbingen och de har fått mycket ångest. Men visst kan man aldrig vara helt säker på vad som beror på vad, det har du helt rätt i! I vissa fall kan det ju faktiskt vara Aspergers syndrom och inte mobbingen som förstört människors liv.

      Svara
      1. Mats

        Jag har hört människor med social fobi och Asperger säga att de inte vet vad som är vad. Vad beror på deras sociala fobi och vad beror på Aspergers syndrom? Det här med att man känner sig osäker i stora grupper kan ju bero lite på båda sakerna. Men många säger att en person med social fobi kan de sociala koderna men känner sig osäker ändå. En Aspergare kan däremot känna sig osäker eftersom h*n vet att h*n inte kan.

        Jag har läst att social fobi i generaliserad form består till ungefär 30% av genetiska faktorer. Aspergers syndrom sägs bero på genetiska faktorer till 60-70% tror jag. Men den stora skillnaden är nog att Aspergers syndrom är så mycket mer än sociala svårigheter.

        Jag anser att jag kan de sociala koderna men känner mig osäker ändå och jag är diagnosticerad med Aspergers syndrom så det stämmer inte på mig.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag förstår, då stämmer det inte in på dig! Jag tror att anledningen till att jag ibland kan känna mig osäker är att jag förut gjort fel, och då har människor blivit missnöjda. Men å andra sidan umgås jag inte längre speciellt ofta med människor som bryr sig om de sociala koderna, och då blir det ju inte ”fel”.

          Svara
          1. Mats

            Jag upplever att jag förstår de sociala koderna men det kanske bara är jag som tror att jag förstår koderna. Jag vet varken ut eller in men jag tycker att jag har mer social fobi än jag har Aspergers syndrom men det tycker uppenbart inte psykologerna och läkarna så någon part måste ha fel.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja, det där är svårt. Jag vet att vissa Aspergare tror att de kan de sociala koderna utan att de kan det, eller så kan de bara vissa koder men de tror att de kan allt. Men det är omöjligt att säga vem det är i ditt fall som har fel. Sen kan det också vara så att läkarna säger en sak idag men kommer att ändra sig om 10 år när de forskat mer om Aspergers syndrom och social fobi. Aspergers syndrom/ATS är trots allt en rätt så ny diagnos, och forskningen kommer säkert gå framåt.

              Svara
              1. Mats

                Social fobi är också en ny diagnos. Den kom för 30 år sedan eller något. Är inte väldigt många diagnoser nya diagnoser? Tillstånden har väl funnits i alla tider men beteckningarna har skiftat.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag visste faktiskt inte när man började diagnosticera social fobi. Ja, väldigt många diagnoser är nog nya! Men på något sätt känns det som att det finns mycket okunskap om just neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men sen finns det säkert okunskap om andra funktionsnedsättningar och sjukdomar också. Tillstånden har nog alltid funnits precis som du skriver men människor som haft dessa tillstånd har blivit odiagnostiserade, blivit stämplade som udda eller har fått andra diagnoser. Tidigare blev många Aspergare t ex diagnostiserade med personlighetsstörningar. Men sen passade många Aspergare förmodligen in i arbetslivet förr i tiden, vilket gjorde att alla kanske inte ens behövde diagnostiseras.

              3. Mats

                Men sen passade många Aspergare förmodligen in i arbetslivet förr i tiden, vilket gjorde att alla kanske inte ens behövde diagnostiseras.

                Ja eller så gick det helt enkelt åt blåbärsskogen med deras liv vilket det många gånger gör för människor med dessa tillstånd än i dag.

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Ja, i vissa fall kan det säkert ha varit så att deras liv gick åt blåbärsskogen! Några Aspergere kanske blev alkoholister, hemlösa osv och klassades bara som sjuka och galna. I Algeriet fanns det flera sådana människor som bland annat rymt hemifrån och skapat andra problem, och jag har flera gånger funderat på om dessa människor i själva verket har Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

              5. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Ja, det är en rätt hög siffra! Just därför är det viktigt att personer med ADHD och andra får tillräckligt mycket hjälp och stöd.

  5. Mats

    Bloggen påstår att jag redan har sagt det här men eftersom kommentaren inte syns bland alla andra kommentarer så säger jag det jag redan sagt en gång till:

    Vissa säger att siffran är 50% medan andra tror att det snarare handlar om 90%.

    Jag undrar hur stor andel av alla människor med Aspergers syndrom som upplevs som mobbare av omgivningen genom att de är socialt klumpiga och tex säger saker som sårar andra osv. Jag har själv varit med om att jag har sagt saker som människor har tagit illa upp av trots att jag absolut inte har menat något illa med det jag har sagt. Jag har tvärtom blivit förvånad över att de har tagit illa vid sig av det jag har sagt. Det har nog hänt mig vid flera tillfällen att jag har upplevts stöta bort människor ur mitt liv för att jag inte ger det sociala gensvar som människor förväntas av mig tex som att jag ska höra av mig till mina vänner lika ofta de hör av sig till mig osv. Jag hade en vän som tyckte det var viktigt att höra av sig till varandra varannan gång och när det var min tur att höra av mig och jag inte hörde av mig som förväntat så upphörde kontakten. Nu har vi inte haft kontakt på många år men ärligt talat så orkar jag inte ha kontakt med människor som är så petiga med de sociala konventionerna. Jag tycker att det hör till att man ska höra av sig till varandra om man är vänner även om jag tyvärr är dålig på att höra av mig till människor i min bekantskapskrets. Jag vill liksom ha ett budskap att komma med om jag ska höra av mig och inte bara höra av mig för att just höra av mig. Det låter lite aspigt av mig tycker jag.

    Jag förstod inte förrän i vuxen ålder att jag faktiskt var mobbad även på högstadiet, jag var nämligen van vid att bli behandlad dåligt vid det laget att jag inte ifrågasatte det.

    Mobbing är ett intressant socialt fenomen. Jag tror det ligger i mobbingens natur att mobbingen normaliseras. Den blir en så naturlig del av det sociala umgånget att få eller ingen till slut reagerar över att mobbingen förekommer. Jag tror att det många gånger behövs att någon utifrån kommer in och observerar med ”friska ögon” hur människorna i det sociala umgänget beter sig mot varandra för att se mobbingen. Inom gruppen blir man nog lite blind för mobbingen.

    Mobbingen fortsatte varje gång jag bytte till en ny skola eller en ny klass, så det handlar inte om att jag råkade hamna i ”fel” klass.

    Nej det handlade knappast om klasserna du gick i men det kan ha handlat om att du gick in i det ena social umgänget efter det andra med en social attityd märkt av mobbing. Jag har tänkt en del på det här för egen del. Jag har aldrig varit riktigt mobbad men jag har varit retad och jag har alltid upplevt att jag inte har passat in i sociala umgängen. Jag tror det har att göra med vem jag är av kött och blod men ibland tänker jag att det kanske beror på att jag har kommit in fel i ”det sociala” dvs att den ena negativa erfarenheten har banat väg för nästa negativa erfarenhet och att jag till slut har blivit så märkt av negativa erfarenheter att jag är hopplöst förlorad i sociala umgängen. Den här hypotesen går ut på att mina sociala svårigheter är inlärda medan Aspergers syndrom snarare handlar om att de sociala svårigheterna är medfödda. Att KBT terapin inte bet på mig är intressant i sammanhnaget då KBT ju handlar om att ”omprogrammera” hjärnans sätt att relatera till saker i livet. Sociala faktorer utesluter så klart inte genetiska faktorer men ibland vet jag inte vad som är vad i mina sociala svårigheter. Ibland tror jag att jag har en normal social förmåga men att jag har ”hamnat socialt snett” från början och sedan har det bara burit av utför för varje socialt umgänge jag har varit en del av och att jag skulle fungera socialt om jag bara hade nollställt min ”sociala utgångspunkt” i sociala umgängen. Jag undrar hur mycket av mina sociala svårigheter som är ett resultat av betingning och hur mycket som är ett resultat av genetik. Jag tycker det är intressant för jag menar att det skulle kunna påverka hur man bäst hanterar sina sociala svårigheter i livet. Social fobi -> KBT. Aspergers syndrom -> Face it.

    Jag hoppas verkligen att den psykologen gått i pension och inte jobbar kvar.

    Det finns många åretrunttomtar i vår bransch.

    Visst, jag kanske har turen att inte ha tagit lika mycket skada av mobbingen som många andra, men jag har träffat många före detta mobbingsoffer som varit över 40 år gamla och sagt att mobbingen förstört hela deras liv.

    Det är skillnad mellan att säga att mobbingen har förstört hela deras liv och att mobbingen verkligen har förstört hela deras liv. Det är inte omöjligt att det är tex Aspergers syndrom som har förstört några av de människornas liv och inte mobbingen. Det är som när dina vänner säger att de tror att mediabilden är förklaringen till ätstörningarna i samhället. Det bevisar bara att dina vänner tror att det är mediabilden som är förklaringen inte att det verkligen är mediabilden som är förklaringen.
    Jag tror också att mobbing skadar människor för livet och att mediabilden leder till ätstörningar men jag är inte säker på att mobbing och kroppsideal är grundproblemen.

    Svara
  6. Mats

    Är man annorlunda, blir man ofta utryst.

    Det är också förklaringen till att många människor med Aspergers syndrom lever på arbete med lönebidrag, aktivitetsersättning, sjukersättning och socialbidrag. Ingen människa har, och än mindre är, ett funktionshinder utan funktionshindret uppstår alltid i relation till omgivningen. Vad säger löenbidrag, aktivitetsersättning, sjukersättning och socialbidrag om ”omgivningen” dvs samhället?

    Svara
    1. Mats

      Jag svarar på min egen fråga. Lönebidrag, aktivitetsersättning, sjukersättning och socialbidrag säger att vi lever i ett exkluderande samhälle som fryser ut människor med Aspergers syndrom pga att vi är annorlunda. Samhället löser ut oss med bidrag istället för att inkludera oss i samhället. Johanna och Paula vet att jag har kritiserat att vi som har Aspergers syndrom gläds över att vi beviljas tex aktivitetsersättning och sjukersättning. Det är bara förtryckta människor som lever i en verklighet där socialbidrag är synonymt normal levnadstandard som accepterar att bli utköpta för så låga bud som aktivitetsersättning och sjukersättning och som dessutom gläds åt det. Det är precis som med mobbingen av Paula på högstadiet. Vi är så vana vid att bli illa behandlade att vi knappt märker att vi blir det längre. Jag ser ingen skillnad mellan lärarnas och elevernas utfrysning av barn med Aspergers syndrom och samhällets utfrysning av vuxna med Aspergers syndrom. Det är samma förtryck som visar sig i lite olika skepnader.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag tycker att det är helt fel om en Aspergare hamnar utanför eftersom h*an inte passar in i arbetslivet och måste leva på sjukersättning/socialbidrag. Om jag däremot inte ORKADE föreläsa längre och verkligen saknade arbetsförmågan på riktigt oavsett vilket jobb det gäller, skulle jag glädjas av att få sjukersättning (och det är ju inte omöjligt att jag kommer att kollapsa någon dag och kommer att ansöka om sjukersättning även om jag hoppas att det inte kommer att hända)! Men jag skulle verkligen inte glädjas om jag kände att jag har arbetsförmåga men ingen arbetsgivare ville anställa mig eftersom jag är för annorlunda.

        När det gäller lönebidrag så är jag lite kluven vad jag tycker. Rätta mig om jag har fel, men vad jag vet så måste alla som får lönebidragsanställningar få samma lön som vem som helst som skulle utföra samma jobb, men jag vet ju inte riktigt hur det fungerar i praktiken. Om det inte är så, är det helt fel! Vi på Ågesta Folkhögskola har flera anställda med lönebidrag eftersom många har en nedsatt arbetsförmåga, vilket kan innebära att den anställde behöver extramycket stöd från personalen osv. Och jag har det också eftersom jag inte kan utföra flera arbetsuppgifter, vilket gör att skolan måste göra uppgifterna åt mig (som t ex fakturering, bokföring, Powerpoints osv) Jag är tacksam för att jag fick lönebidrag eftersom skolan inte skulle kunna betala mig så här mycket i lön till mig utan bidraget, de måste ju betala extralön till alla stödpersoner som hjälper mig och mina föreläsningsarvoden skulle inte täcka allt detta. Om jag t ex hade eget företag, skulle jag inte alls kunna få så här mycket! Men om arbetsgivarna utnyttjar lönebidraget och ansöker om det till personer som inte har en nedsatt arbetsförmåga är det helt fel. Får jag fråga varför du är negativ till lönebidrag för personer som har nedsatt arbetsförmåga och som behöver extrastöd för att klara av arbetsuppgifterna? Är det för risken att arbetsgivarna utnyttjar detta eller är det för att lönen är lägre? Jag hoppas verkligen att alla som har lönebidrag har en normal lön!

        Svara
        1. Mats

          Jag gör ett till försök att posta den här kommentaren som svar på dina frågor Paula. Ser ni den så har försöket lyckats:

          Rätta mig om jag har fel, men vad jag vet så måste alla som får lönebidragsanställningar få samma lön som vem som helst som skulle utföra samma jobb, men jag vet ju inte riktigt hur det fungerar i praktiken.

          Så är det nog men det är en sanning med modifikation. Lönebidragets storlek är en %-sats av lönen upp till ett visst belopp. Jag kommer inte ihåg vad maxbeloppet är exat nu men jag tror det är runt 20 000 kr. Maxbeloppet innebär att arbetsgivarna måste betala varje krona över 20 000 kr i lön ur egen ficka. Det vill de så klart inte vilket innebär att arbetsgivarna anställer människor i arbeten som har avtalsenliga löner som ger så stor lönesubventionering som möjligt. Arbetgivarna anställer därför människor i låglönearbeten som har löner på runt 20 000 kr för att spara så mycket som möjligt på att anställa en människor med lönebidrag. Det handlar inte om dålig människosyn. Det handlar om att som arbetsgivare se till att företaget är konkurrenskraftigt på lönesidan. Det är så klart ingen tillfällighet att människor som har arbeten med lönebidrag har förpassats till just dessa låglönearbeten. Diskrimineringen ligger alltså inte i att människor med lönebidrag skulle få lägre lön än vem som helst som skulle utfört samma jobb utan diskrimineringen består av att människor med tex Aspergers syndrom är förpassade till att ta dessa jobb pga hur arbetsmarknaden är konstruerad. Socialtjänsten och Försäkringskassans regler tvingar oss dessutom att ta dessa dåligt betala arbeten så vi har inget val.

          Får jag fråga varför du är negativ till lönebidrag för personer som har nedsatt arbetsförmåga och som behöver extrastöd för att klara av arbetsuppgifterna? Är det för risken att arbetsgivarna utnyttjar detta eller är det för att lönen är lägre? Jag hoppas verkligen att alla som har lönebidrag har en normal lön!

          Jag skyller inte på arbetsgivarna. Det är politikernas fel. Arbetsgivarna anpassar sig bara efter de lagar som gäller. Det är som med utförsäkringarna. Det är inte handläggarna på Försäkringskassans fel. Handläggarna följer bara lagar och praxis. Det är politikernas fel.
          Jag tycker det är viktigt för diskussionen att vi har klart för oss hur lönerna ser ut i Sverige. I Sverige så hade 2013 en tjänsteman i privat sektor 40 100 kr (man) och 32 300 kr (kvinna), en arbetare i privat sektor 26 400 kr (man) och 23 900 kr (kvinna). I offentlig sektor hade anställda i kommuner 27 700 (män) och 26 100 (kvinnor), i landsting 40 300 (män) och 30 700 (kvinnor) och i staten 34 800 kr (män) och 31 900 kr (kvinnor).
          Jag hittar ingen bra statistik på hur låga lönerna med lönebidrag är men jag kan slå vad om att de är under 23 900 kr dvs under det som de mest lågavlönade kvinnorna tjänar.
          Jag hade varit positiv till lönebidrag om de människor som har lönebidrag hade haft normala löner sett till vad som är normala löner i samhället och inte sett till vad som är normala löner i låglönearbeten. Som det är i dag har människor med lönebidrag lönebidrag låga löner. Det är så klart meningen för annars hade inte politikerna bestämt att lönebidrag ska betalas ut som en %-sats (80%?) med ett maxbelopp på runt 20 000 kr. Varför är inte lönebidraget 80% av maxbeloppet 40 000 kr? Jag tycker att människors kompetens ska avgöra vilka arbeten människor ska arbeta inom och inte lönebidragets maxbelopp. Så som lönebidraget och arbetsmarknaden fungerar så förpassas vi till låglönearbetena och vi gläds dessutom åt det. Det är så sjukt att vi gläds åt det att vi borde ta upp saken med våra psykologer nästa gång vi träffar dem. Det kan inte vara hälsosamt att tro så lite om sig själv att man finner sig i att bli behandlad så här.
          Förklaringen till att vi som har Aspergers syndrom ser arbete med lönebidrag som någonting positivt är så klart att vi är så förtryckta att vi har blivit blinda för förtrycket och att vi därför upplever allting bättre än socialbidrag som en framgång. Det är precis likadant med Johannas aktivitetsersättning som hon ser som en framgång eftersom hon relaterar den till sitt socialbidrag. Jag tror också att du Paula hade upplevt mig som en snäll kille om vi hade gott i samma skola när vi var barn men det är inte säkert att jag verkligen hade varit snäll mot dig. Jag kanske bara hade betett mig normalt mot dig till skillnad mot dina mobbare som mobbade dig. Du hade då kanske förväxlat mitt normala bemötande av dig med att jag var snäll mot dig för att du hade så låga förväntningar på hur du skulle bli bemött av de andra barnen i skolan.
          Barnen som mobbade dig när du gick i skolan är vuxna i dag. Det skulle inte förvåna mig om några av dem arbetar som handläggare på Finlands motsvarighet till Försäkringskassan, socialtjänsten eller kanske tom sitter i Finlands parlamentet i dag. Jag tycker inte att dina klasskamrater har slutat att mobba dig Paula. De mobbar dig bara på ett mycket mer förslaget sätt nu men du är lika blind för mobbingen i dag som du var blind för mobbingen på högstadiet.
          Jag tror du förstår varför jag är kritisk till lönebidrag, aktivitetsersättning, sjukersättning och socialbidrag.

          Och jag har det också eftersom jag inte kan utföra flera arbetsuppgifter, vilket gör att skolan måste göra uppgifterna åt mig (som t ex fakturering, bokföring, Powerpoints osv) Jag är tacksam för att jag fick lönebidrag eftersom skolan inte skulle kunna betala mig så här mycket i lön till mig utan bidraget, de måste ju betala extralön till alla stödpersoner som hjälper mig och mina föreläsningsarvoden skulle inte täcka allt detta.

          Din arbetsgivare anpassar sig bara till hur samhället ser ut. De lyder under samma lagar och regler som alla andra företag gör. Det är inte din arbetsgivare som är problemet. Problemet är att maxbeloppet i lönebidraget är alldeles för lågt vilket leder till att människor med lönebidrag förpassas till låglönearbeten. De utnyttjas som billig arbetskraft av samhället även om de har avtalsenliga löner. Detta gäller särskilt människor med Aspergers syndrom som ju på vissa områden har högre kompetens än vad många vanliga arbetstagare har. Jag hade tex gjort många arbetsuppgifter bättre än de människor som gör arbetsuppgifterna i dag gör dem. Det har jag också fått höra av arbetsgivare på praktikplatser jag har haft. Ändå är det jag som lever på socialbidrag och inte de som gör jobbet sämre än mig. Det spelar liksom ingen roll om du så är bland de bästa i din idrottsgren så länge domaren håller för ögonen när motståndarna bentacklar dig. Även om jag inte är bäst i min idrottsgren så är jag bra mycket bättre än många människor som har grenen som sin försörjning men det har jag inte mycket för när det är domaren som står för bentacklingarna dvs de som bestämmer i samhället.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jaha, den här hade hamnat i skräppostmappen ser jag! Men tack för förklaringen, du tar upp många viktiga punkter.

            När jag började jobba på Ågesta Folkhögskola, fick jag veta att maxbeloppet på lönebidrag var drygt 16000 kr. De fick lönebidrag upp till den summan, och resten av lönen skulle de betala själva. Men de har ändå kollektivavtal, vilket innebär att lönen inte får vara så låg som lönebidraget är utan den måste vara högre. Jag tycker inte att min lön är för låg eftersom den är beroende på hur mycket jag tjänar via föreläsningar, och t om lite högre. Om jag utförde exakt samma jobb och hade eget företag, skulle jag tjäna mindre, och dessutom skulle jag behöva anlita en revisor och andra personer som skulle hjälpa mig, vilket också skulle kosta pengar. Så därför tycker jag att min lön är rättvis, speciellt med tanke på att jag inte ens jobbar många timmar i veckan och jag jobbar inte ens varje vecka. På somrarna jobbar jag nästan inte alls. Bloggandet räknar jag inte in i arbetstiden för ingen har tvingat mig till att blogga, det var min egen idé och något jag ville göra!

            Jag vet inte riktigt om de genomsnittslöner du räknade upp gäller för en person som har högskoleutbildning eller någon som inte har det. Jag kanske lever i en helt annan värld men jag trodde att det var mycket bra om en person utan högskoleutbildning tjänade 23000 kr, oavsett om det handlade om lönebidrag eller inte. Nu vet jag inte hur mycket människor som jobbar inom vården, i butiker och som lokalvårdare tjänar men jag trodde att det var mindre än så. Enligt lonestatistik.se tjänar en föreskolelärare med 10 års erfarenhet i genomsnitt 22497 kr i Blekinge, och de har dessutom högskoleutbildning! Om den statistiken stämmer, är jag isåfall mycket, mycket nöjd med min lön för jag har ingen högskoleutbildning och jag har inte 10 års arbetserfarenhet.

            Jag tycker att vi med Aspergers syndrom ska få mer hjälp till att utbilda oss så att även vi får möjlighet att få arbeten med bättre betalda löner. Som det ser ut idag så har många personer med funktionsnedsättningar ingen möjlighet alls att få en bättre levnadsstandard. För ett tag sen sa jag till en vän att mitt mål var att få en högre lön i framtiden, och hon frågade mig varför jag inte var nöjd med den lönen som jag har. När jag nämnde vilken summa jag får och frågade om hon skulle vara nöjd med det, svarade hon att hon skulle vara mycket nöjd med min lön om hon hade Asperger. Jag frågade henne om hon skulle vara nöjd med det utan Asperger och hon svarade att hon inte skulle vara det eftersom hon har högskoleutbildning! Men jag borde vara nöjd ändå, och hon tyckte att jag satte upp för höga mål. Nu är det ju inte så att jag skulle vara missnöjd, men naturligtvis vill jag ändå ha en högre lön. Varför ska jag sätta upp lägre mål än andra och nöja mig med mindre bara för att jag har Asperger? Hon tycker att jag inte ska jämföra mig med andra utan endast med de som har Asperger för jag tjänar än många av dem, men jag håller inte alls med om att jag borde sluta kämpa. Varför borde vi vara nöjda och tacksamma hela tiden trots att vi ofta har det sämre?

            Svara
            1. Mats

              Jag kanske lever i en helt annan värld men jag trodde att det var mycket bra om en person utan högskoleutbildning tjänade 23000 kr, oavsett om det handlade om lönebidrag eller inte.

              Det är möjligt att en person utan högskoleutbildning tjänar 23 000 kr. Det är ungefär det som en arbetare i privat sektor tjänar enligt min uppräkning (en arbetare i privat sektor 26 400 kr (man) och 23 900 kr (kvinna)). Med ditt sätt att resonera Paula så förtjänar aspergare bara låglönearbeten och det är ju det jag beskyller nuvarande system för dvs att förpassa oss till låglönearbeten. Vi får göra skitjobbet för vi har en funktionsnedsättning. Det spelar ingen roll om vi skulle klara av mer avancerade arbeten för lönebidragets maxbelopp står i vägen för anställningar i kvalificerade arbeten med högre löner än 20 000 – 25 000 kr.
              Det är också möjligt att förskolelärare tjänar 23 000 kr men förskollelärare är ett dåligt ex för förskolelärare är knappast kända för att ha höga löner. Tvärtom. Varför jämfört du inte med vad en högskoleingenjör med 10 års erfarenhet tjänar? En högskoleingenjör med 10 års erfarenhet tjänar enligt Sveriges Ingenjörer 35 000 kr i statlig och kommunal sektor och 40 000 i privat sektor. De tjänar nästan dubbelt så mycket som många aspergare med lönebidrag gör trots att många aspergare skulle kunna utföra många av ingenjörernas arbetsuppgifter minst lika bra som dessa ingenjörer utför dem. Jag tycker självklart att ingenjörerna ska ha högre lön för att de har högskoleutbildning men lönebidragets maxbelopp är fortfarande så pass lågt att det förpassar oss till låglönearbeten oavsett om vi har kompetens för mer kvalificerade arbeten eller inte. Varför har de ett tak på lönebidragets storlek och varför är taket 20 000 kr och inte 30 000 kr? Jag tror att förklaringen är att politikerna rear ut oss som billig arbetskraft åt marknaden.

              Varför borde vi vara nöjda och tacksamma hela tiden trots att vi ofta har det sämre?

              Det låter ärligt talat som ett symptom på någon form av sjukdom att vi som samhällsgrupp skulle sluta göra anspråk på våra intressen som tex högre löner. Det är som om det skulle vara fel av Lärarförbundet att sträva efter högre löner för lärarna. Ett fackförbund med en sådan inställning till medlemmarnas löner hade jag lämnat på en röd sekund om jag hade varit lärare. Nu är inte Läraröfrbundet så tokiga men vi som har Aspergers syndrom förväntas vara nöjda och glada trots att många av oss lever under fattigdomsgränsen.

              En annan sak som jag tycker att det är viktigt att man har klart för sig det är att det går inte att ursäkta våra låga löner med att vi saknar universitetsutbildning eftersom vår utbildningsnivå delvis är ett resultat av samhällets diskriminerng av oss från dag 1 i skolan. Du har själv skivit att minst hälften av alla människor med Aspergers syndrom har varit mobbade under skoltiden och ändå så är vi överrepresenterade bland de som påbörjar universitetsutbildningar. Jag anser att det säger en del om att det finns en stor potential i många människor med Aspergers syndrom. Men vad säger att skolan skulle vara befriad från den diskriminering som vi möter senare i arbetslivet? Självklart är diskrimineringen i arbetslivet bara en förlängning av diskrimineringen i skolan. Samhället rättfärdighar den senare diskrimineringen med den förra dvs att vi saknar utbildning (universitetsutbildning).

              Jag tycker att människor med Aspergers syndrom ska ha genomsnittliga löner. Jag är ganska säker på att de har under genomsnittliga låglönelöner i dag även om jag inte har hittat någon bra statistik på hur mycket människor med lönebidrag tjänar.

              Svara
              1. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Varför jämfört du inte med vad en högskoleingenjör med 10 års erfarenhet tjänar?

                Anledningen till att jag valde att jämföra mig själv med just förskolelärare var att de har högskoleutbildning, vilket jag inte har. Och det skulle vara orättvist om någon med högskoleutbildning tjänade flera tusen mindre än jag. Men egentligen är jag emot ekonomiska glapp i samhället och världen. Jag tycker att det är okej att en person med högskoleutbildning får mer än någon utan högskoleutbildning, men skillnaden bör inte vara så jättestor.

                Om jag endast skulle lyssna till mig själv, tycker jag att det mest rättvisa skulle vara att alla människor i hela världen hade exakt samma levnadsstandard, oavsett vilket land man född i och oavsett om man var sjukpensionär eller VD på ett företag. Jag tycker att det här med ekonomi handlar om tur. Jag har fått höra att det är klart att jag ska tjäna mer än sjukpensionärer för jag har slitit så mycket när jag skrev min bok, men sanningen är att många sjukpensionärer inte har någon ork att skriva en bok. Vem är det som säger att jag har slitit mer än någon som aldrig jobbat i hela sitt liv? En sjukpensionär kanske har slitit mycket mer än jag och kämpat med sin fysiska eller psykiska hälsa. Jag har förmodligen inte varit duktigare än sjukpensionärer utan jag har bara haft tur. Av dessa anledningar tycker jag egentligen innerst inne att alla borde ha exakt lika mycket pengar. Men när jag tänker logiskt, tror jag inte att det skulle fungera för då skulle många friska människor fuska och låtsas vara sjuka om de ändå kan få lika mycket när de sitter hemma. Därför är det förmodligen nödvändigt med vissa ekonomiska skillnader beroende på utbildning och andra saker, men jag tycker inte att dessa bör vara stora.

                Jag håller med dig om att det är fel att det finns tak på lönebidragsanställningar. Jag tror dessutom att taket fortfarande är drygt 16000 kr och inte 20000 kr men det är möjligt att det kan ha blivit någon ändring på det. Varför utnyttja någon som billig arbetskraft när det finns potential för mer kvalificerade arbeten?

              2. Mats

                Varför utnyttja någon som billig arbetskraft när det finns potential för mer kvalificerade arbeten?

                Ja säg det.

                Jag tror dessutom att taket fortfarande är drygt 16000 kr och inte 20000 kr men det är möjligt att det kan ha blivit någon ändring på det.

                Du har rätt. Lönebidraget är på upp till 16 700 kr. Jag tror att arbetsgivarna får stå för varenda krona över det. Det säger sig själv att lönebidraget är på tok för lågt för att människor som har arbeten med lönebidrag ska få normala löner. De förpassas till låglönearbeten oavsett vilken kompetens de besitter.

              3. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Läste artikeln lite hastigt. Det där låter inte alls bra, speciellt inte det här med att lönerna ibland är under de lägstanivåerna. Och så lågt som 13000 kr?!! Helt otroligt!

                Och för FAS 3 saknar jag ord. Det kallar jag för slaveri och utnyttjande!

        2. Thomas

          Lönebidrag= att arbetsgivaren får den största delen av lönen från arbetsförmedlingen och f-kassan tror jag,och det finns många arbetsgivare som ser det här som en möjlighet att slippa betala riktig lön till den anställde.Det finns många med lönebidrag som utnyttjas på det här sättet,arbetsgivaren kan inte ställa orimliga krav till den anställde att göra uppgifter han/hon inte klarar men många blir pressade ändå.Det finns ju företag som bara har lönebidragare och tjänar bra på deras funktionshinder vad det månde vara

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag har ju också en lönebidragsanställning själv, vilket innebär att arbetsförmedlingen betalar en del av min lön till Ågesta Folkhögskola. Men i mitt fall har det fungerat bra eftersom personalen på Ågesta hjälper mig mycket. Men tyvärr är det nog inte alltid lönebidragsanställningar fungerar, och det är helt fel om man pressas att göra uppgifter man inte klarar av. Det låter inte alls bra!

            Svara
            1. Mats

              Jag tycker inte att din lönebidragsanställning innebär att du blir utnyttjad för du arbetar inte heltid men du får en heltidslön. Det innebär att du i praktiken har ett väldigt högavlönat deltidsjobb. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur många timmar du arbetar men det är inte heller intressant för mitt resonemang som går ut på att du arbetar deltid men tjänar som om du arbetade heltid vilket jag tycker innebär att du borde ha rätt till sjukersättning för varje timma under 40 timmar/vecka som du arbetar. Att du tjänar motsvarande en heltidstjänst på de timmar du arbetar säger bara att du har ett bra betalt deltidsjobb men du har inte full sysselsättning vilket innebär att du borde ha sjukersättning också. Försäkringskassan blåser dig på sjukersättning på deltid varje månad genom att du accepterar att leva på en onormalt hög deltidslön för att vara en lön med lönebidrag. Sedan måste man givetvis se till alla timmar du arbetar som föreläsare dvs inte bara de timmar du står på scen. Även förberedelser, restid, marknadsföring och uppföljning borde räknas in i arbetstiden. Och visst om man ser den här bloggen som en del av marknadsföringen så arbetar du kanske heltid. Men om man ser Medalgons marknadsföring av dig som den enda marknadsföringen som ni gör/gjorde för dina föreläsningar så är bloggen bara en hobby och ska då inte heller räknas in i din arbetstid.
              Vad jag försöker säga är att ett heltidsarbete mäts inte i hur mycket man tjänar utan i hur många timmar man arbetar. För vajre timma mindre än 40 timmar/vecka som du arbetar Paula så borde du förmellt sett ha någon annan sysselsättning den tiden för annars är du formellt arbetslös på deltid. Jag tror som sagt att du blir blåst på sjukersättning.

              Svara
              1. Mats

                Kan tillägga innan någon anmärker på det att du ska självklart inte få sjukersättning om antalet arbetade timmar under 40 timmar/vecka inte överstiger 25% av heltid eftersom man inte kan få mindre än 25% sjukersättning men det är en detalj som egentligen inte heller är relevant för själva poängen i mitt resonemang.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Ja, exakt! Jag har en mycket bra timlön. Och jag skulle som sagt inte tjäna så här mycket om jag startade eget företag.

                I princip skulle jag nog kunna ansöka om sjukersättning och säga att jag jobbar deltid, men jag orkar inte göra det. Då skulle jag behöva gå till läkaren, fylla i en massa papper osv och jag orkar inte just nu med sånt. Och sen borde jag egentligen även räkna in förberedelserna, mejlkontakten med kunderna och uppföljningen i arbetstiden. Hur det är med restiden och hotellövernattningarna vet jag inte riktigt, ingen som har ett s.k ”vanligt” jobb räknar ju restiden som arbetstid. Men å andra sidan brukar de allra flesta jobba relativt nära sina hem, medan jag ibland får flyga till Finland eller Kuwait eller åka tåg till Skåne. Restiderna och vistelserna på hotell känns inte riktigt som ”riktigt” arbete eftersom jag kan göra nästan vad jag vill under tiden jag sitter på flyget eller tåget. Och på hotellet får jag lägga mig direkt om jag vill, men på ett sätt tar det ju energi att resa och sova borta så det borde egentligen också vara arbete!

                Om jag räknar in bloggen, hotellvistelserna och resorna så jobbar jag förmodligen på heltid. Bloggen ville jag iofs starta helt frivilligt, men å andra sidan är det marknadsföring för mig också, så det borde jag åtminstone delvis räkna in i arbetstiden. Så när man tänker så, jobbar jag mycket mer än bara några timmar i veckan!

              3. Mats

                Jo mycket beror på hur man räknar men om du jobbar 30 timmar/vecka så tycker jag att du ska ha sjukersättning på 10 timmar/vecka annars får Arbetsförmedlingen fixa fram ett 10 timmarsjobb åt dig som du orkar med utöver dina 30 timmar/vecka som aspergerföreläsare. Det är lustigt Försäkringskassan vrider och vänder på allt för att avslå ansökningar, socialtjänsten avslår ansökningar så det slår gnistor om det men när du riskerar att missa 25-50% sjukersättning så är det ingen som reagerar. Är inte det ganska allvarligt om en människa som har rätt till sjukersättning inte får det och är det inte lite konstigt att myndigheternas paragrafrytteri bara är viktig när är till vår nackdel? Det är en retorisk fråga så du behöver inte svara.

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Ja, det är faktiskt konstigt! Jag hoppas verkligen att den nya regeringen ser till att de gamla sjukförsäkringsreglerna återinförs. T om i Finland som varit känt för att ha tuffare regler i Sverige blir inte sjuka utförsäkrade på det här sättet. Och i Finland finns det fortfarande tidsbegränsad sjukersättning.

              5. Mats

                Jag hoppas verkligen att den nya regeringen ser till att de gamla sjukförsäkringsreglerna återinförs.

                Jag tror inte att den nya regeringen kommer att se till att de gamla reglerna återinförs. De skiter i oss.

          2. Mats

            Precis. Och Försäkringskassans och socialtjänstens regler tvingar oss att ta arbetena. Vi förpassas som jag har skrivit till låglönearbeten oavsett vår kompetens och det är en del av den diskriminering som vi utsätts för i samhället. Jag ser det som en förlängning av mobbingen i skolan. Mobbarna har blivit vuxna och arbetar som politiker, chefer och handläggare på myndigheter. Maktförhållandet har inte förändrats.

            Svara
  7. Pingback: Mobbing i skolan, del 2 | Paula Tilli

  8. Mathias

    öööhhh … jaa hoppas den psykologen är pensionerad … -.- ja tyvärr så är det så mobbning kan förstöra en annan persons liv totalt fysisk mobbning misshandel mm är inge kul men utfrysning sykisk mobbning är ännu värre den är mer elak och fruktansvärd jag fick jämt höra du är så ful du är ju klen du kommer aldrig att ..*PIP!* du kommer aldrig få flickvän mm och lockad lurad till olika saker att göra säga som du skriver är man annorlunda och snäll blir man lätt mobboffer men man blir det nog ändå i många eller dom flesta sammanhang för folk är så egoistiska elaka bara tar för sitt egna syfte sina egna behov men glömmer bort att vara snäll tillbaka ge igen och tror att asch han var ju snäll emot mig han gav mig den där eller han sa det där för att vara snäll .. vad man glömmer bort är att även om det är så .. så vill man ändå få tillbaka något också likvärdigt eller bli visad uppskattning omtanke att man betdyer något att vad man gett ifrån sig själv betyder något

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tråkigt att få höra sådana saker i skolan, jag har liknande erfarenheter! Tyvärr är det så att man ofta kan bli utnyttjad om man är för snäll, det har jag också lärt mig. Men nu i vuxen ålder har jag blivit försiktigare och klokare tack vare mina erfarenheter, så jag litar inte på vem som helst längre och aldrig på någon som jag inte känner väldigt väl. Men som tur är är inte alla människor onda, det finns också underbara människor i den här världen som är att lita på 🙂

      Svara
  9. Mathias

    jo så sant så tyvärr så existerar det utanför skolans värld också i samhället i värre former iform utav råare mer iskallt elakare beteende och behandling utav någon en chargong som är så hemsk ingorans nonchalans förtryck kränkning diskriminering oftast känns det som man har inga rättigheter bara krav skyldigheter att leva efter finnas för andra göra andra glada få andra att må bra på sin egna bekostnad ekonomiskt och glada positiva energi för man har så bra humor stort hjärta omtänksam naiv godtrogen mm man vill ju försöka men rädsla osäkerhet otrygghet misstänksamhet sätter verkligen sina spår allt mer eftersom ju längre saker och ting pågår …och det blir svårare att försöka för varje gång för det gör så ont

    Svara
  10. Pingback: Hur får man mobbingen att minska? | Paula Tilli

  11. Pingback: Glöm inte bort de tysta barnen | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *