Mobbing i skolan, del 3

Share Button

De senaste två dagarna har jag skrivit om mobbing, ett ämne som inte bara berör oss med Aspergers syndrom utan även många andra. Idag tänkte jag skriva några råd om hur man bör bemöta ett mobbingsoffer eller ett före detta offer. OBS! Dessa råd baseras endast på mina personliga erfarenheter, och någon annan skulle kanske inte hålla med.

1. Fråga aldrig mobbingsoffret om hen någonsin funderat på varför just hen blir mobbad. Det är aldrig någonsin offrets fel, och när man ställer frågan på det där sättet, kan det få offret att tro att hen inte duger som hen är. Och vad gör det för offrets självkänsla? På samma sätt som man inte bör fråga ett våldtäktsoffer varför hon blivit våldtagen, bör man inte ge skulden på mobbingen till ett mobbingsoffer.

2. Kom ihåg att alla hanterar mobbingen på olika sätt. Det finns inga känslor som är ”fel” att känna. Några personer vill inte prata om det, en del känner sig arga och andra ledsna. Det viktigaste är att offret får släppa fram sina känslor, och inte vad hen ”borde” känna .

3. Om du känner ett barn som blir mobbat i skolan, tvinga aldrig barnet att prata med en kurator om hen absolut inte vill. När jag var mobbad, var jag tvungen att gå på regelbundna samtal hos skolans kurator, vilket jag inte alls ville göra. Dels gav samtalen inte mig någonting, och dessutom tärde detta på min självkänsla och jag kände mig stämplad. Jag tänkte: ”Varför straffas jag igen, först blir jag mobbad och nu blir jag dessutom tvingad att prata med kuratorn. Varför behöver inte mina klasskamrater det? Har jag kanske gjort något fel?” Enligt mig borde mina mobbare ha fått prata med kuratorn istället, och inte jag som inte hade gjort något fel.

4. Vad du än säger, säg aldrig, aldrig någonsin till ett före detta mobbingsoffer: ”Nu är du över 40 år gammal, så mobbingen borde inte prägla dig mer. Ta ansvar för ditt liv istället för att skylla på mobbingen, jag var också mobbad i skolan men jag har kommit över det!”

Precis som jag skrev tidigare, har jag kommit över mobbingen, men jag anser att det endast handlar om ren och skär tur. Jag har turen att inte vara lika beroende av andra människors bekräftelse som många andra är, och därför tog jag förmodligen inte lika mycket skada av mobbingen som många andra före detta mobbingsoffer. Sedan hade jag dessutom turen att få en mycket bra psykolog i vuxenlivet. Att jag har lyckats komma över mobbingen samtidigt som många andra inte har lyckats göra det betyder alltså inte att jag skulle ha bättre karaktär än de eller vara duktigare, jag har endast haft tur.

5. Och precis som jag skrev igår: Tvinga aldrig ett mobbingsoffer att gå i skolan om hen inte vill. På det sättet signalerar du till barnet att mobbingen är okej!

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

29 reaktion på “Mobbing i skolan, del 3

  1. Monstars

    Åh vad jag fick flashbacks av detta inlägg!
    Jag var mobbad under högstadiet. När sanningen väl kom ut att det förekom mobbning på skolan (lärarna och rektor påstod att mobbning fanns icke på skolan) så fick JAG prata med en skolkurator. Mobbarna då? Behöver inte de också få prata ut?
    Jag fick så dåliga och oempatiska tips från skolkuratorn. Hon nämnde också som du skrev i inlägget ”varför tror du de retar dig?” Fråga mobbarna istället. Grrr… Jag fick även höra att jag skulle försöka bli mer som de andra tjejerna i klassen så jag får kompisar. Aldrig att jag skulle gå med på sånt idag! Då var jag tyvärr mer desperat så jag testade det, vilket var att börja på ridskola, prata om hästar, mode och dylikt. Tyvärr blev jag då mobbad för att vara en härmapa men å andra sidan så blev jag mobbad för att vara mig själv. Detta gjorde mig förvirrad, hur ville de att jag skulle va då??
    Jag är 32 år idag och tänker tyvärr på mobbningen än idag. Hur orättvist det var och hur skolan kunde ha gjort bättre. Idag tänker jag använda det för att lära min systerson att aldrig mobba, det är bara dumt. Skulle han bli retad så ska han få rätt sorts hjälp och även de som mobbar. Är det någon som verkligen behöver prata med en kurator så är det en mobbare.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att höra att du också var mobbad 🙁 Jag blir alltid så upprörd när jag hör att även andra fått dåliga tips från kuratorer. När man frågar ett offer varför hen tror att mobbarna mobbar h*nom, är det som att fråga ett våldtäktsoffer varför hon tror att just hon våldtagen! Och precis som du skriver är det konstigt att våra mobbare inte behövde prata med kuratorer. Det var ju de som hade allvarliga beteendeproblem och inte vi!

      En kurator konstaterade att mina klasskamrater kanske mobbade mig eftersom jag hade helt andra intressen än de, jag tittade t ex inte på TV till skillnad från mina klasskamrater. Hon gav mig tipset att börja titta på TV så att jag skulle bli mer lik andra barn. På den tiden tolkade jag hennes uttalande som att det var okej att mobba någon som var annorlunda, men nu efteråt är jag bara arg när jag tänker på det!

      Vad bra att du lär din systerson att mobba andra och att du ser till att ha skulle få hjälp om han skulle bli mobbad.

      Svara
      1. Mats

        När man frågar ett offer varför hen tror att mobbarna mobbar h*nom, är det som att fråga ett våldtäktsoffer varför hon tror att just hon våldtagen!

        Jag förstår vad du menar men Jag vet inte om jag håller med riktigt. Jag tror att skolan måste kompromissa mellan mobboffret och mobbarna men jag har inget svar på hur det ska gå till i praktiken. Jag tror inte det är så enkelt att alla mobboffer är offer till 100%. Det är inte ens fel att två träter, ni vet. Vi som har Aspergers syndrom passar inte in i gruppen. Det är ett indirekt diagnoskriterie för Aspergers syndrom att vi inte gör det. Att kräva av mobbarna att de ska acceptera oss som de vi är det är ungefär som att kräva att mobboffret ska bete sig annorlunda för att inte bli mobbad dvs det innebär att mobbarna måste göra våld på sina sociala konventioner. Har vi verkligen rätt att kräva av majoriteten att de ska ändra sitt sätt att umgås på bara för att vi inte ska lämnas utanför det sociala umgänget? Det kanske vi har rätt att kräva men i verkligheten kommer det aldrig att hända att det är vi som dikterar majoritetsnormen. Jag tror att vi aspergare är svåra att ha att göra med och att det är en delförklaring till att vi blir mobbade. Vi beter oss så avvikande att många människor inte orkar med oss och då stöter de bort oss vilket de gör ganska enkelt eftersom vi är så ”socialt svaga”. Jag har löst problemet genom att ta avstånd från normala människor vilket har lett till att jag har isolerat mig. Normala människor slipper mig och jag slipper de normala människorna.
        Jag strävar inte längre efter att passa in i samhället. Jag strävar efter att leva mitt liv på mina villkor och att omge mig med några människor som är intresserade av att leva det livet med mig. Jag tänker ibland att rätt väg att gå är att erbjuda elever med Aspergers syndrom möjligheten att gå i speciella aspergerskolor. Det skapar också förutsättningar för att lärarna som undervisar barn med Aspergers syndrom ska ha kunskap om syndromet. Dagens lärare klarar inte av att undervisa elever med Aspergers syndrom. Lärarna är ärligt talat inte ens i närheten och om någon lärare är i närheten av att klara av att undervisa en elev så beror det på personliga egenskaper och erfarenheter och inte på lärarutbildningen.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag tror att det är olika hur man definierar mobbing. I vuxenlivet har jag träffat människor som visat tydligt att de inte gillat mig, och de har sagt saker som fått andra människor att reagera och de sagt till mig att dessa människor mobbar mig. Och då har jag varit förvånad för jag har inte känt mig mobbad! Jag förstår om någon inte orkar prata med mig eller umgås med mig om jag tröttar ut personen för precis som du skriver behöver inte andra människor ändra på sitt sätt för vår skull. Jag tycker inte att majoriteten ska behöva trippa på tårna och vilja umgås med människor de inte vill umgås med.

          När jag gick i högstadiet, blev det problem i hemkunskapen för vi delades in i mindre grupper, och ingen ville samarbeta med mig och sitta bredvid mig! En tjej blev jättearg för att hon tvingades till det. På den tiden var jag naturligtvis ledsen över att ingen ville jobba med mig, men jag kan förstå idag att det är tröttsamt att samarbeta med någon som inte förstår hur man ska göra, som tappar äggen på golvet osv. Det tar ju energi, och detta gjorde kanske också att hon tyckte att hemkunskapslektionerna blev jobbiga för hon tvingades nästan bli någon slags assistent åt mig! Lösningen i den här situationen kunde ha varit att undervisa mig i en grupp där andra elever också hade liknande svårigheter som jag. Så även om jag blev ledsen av tjejens beteende, tycker jag inte att hon mobbade mig. Och jag skulle inte ha ta illa upp om en psykolog frågade mig varför jag tror att ingen ville umgås med mig tidigare för det är i min värld något helt annat att vara ensam än att vara mobbad. Jag kan förstå idag varför mitt beteende i vissa situationer irriterade mina klasskamrater.

          För mig handlar mobbing om att exempelvis tilltala någon på ett respektlöst sätt, behandla någon som luft, slå, spotta, knuffas, ropa efter någon i korridoren att man är ful osv. I sådana situationer är det i min värld mobbarna som bör ändra på sitt beteende och inte offret! Jag ser det exempelvis som fel om man säger till mobbingoffret att hen borde ändra på sin klädstil så att mobbarna skulle sluta mobbingen. Och jag tycker att det var fel av kuratorn i min skola att säga till mig att börja se på TV så att mina klasskamrater skulle sluta skratta åt mig för att jag var annorlunda och hade andra intressen än de. Men det här med att jag kommenterade alla smådetaljer i deras beteende tyckte de däremot säkert var irriterande utan att jag förstod det på den tiden, och i den situationen hade det varit okej om någon lärare hade ingripit och förklarat för mig varför jag borde sluta. För det störde säkert mina klasskamrater på riktigt.

          Svara
          1. Mats

            Men det här med att jag kommenterade alla smådetaljer i deras beteende tyckte de däremot säkert var irriterande utan att jag förstod det på den tiden, och i den situationen hade det varit okej om någon lärare hade ingripit och förklarat för mig varför jag borde sluta.

            Jag stör mig mycket på människor som anmärker på smådetaljer i mitt beteende eller som märker ord när jag pratar. Tur att jag inte gick i samma skola som dig för då hade jag varit så illa tvungen att mobba dig för att slippa dina anmärkningar. 😉 Nej men självklart ska man inte mobba en människa för den skull men det stämmer ändå ganska bra in på det jag skrev i min förra kommentar dvs att det är inte så enkelt att mobbarna mobbar aspergarna. Vi som har Aspergers syndrom är nog inte så enkla att ha att göra med alla gånger heller. Det finns en anledning till att normala människor stöter ut oss men det är ändå fel att de gör det. Skolpersonalen borde gå emellan och bryta på något sätt så att sammanstötningarna inte blir så allvarliga. Det är svårt att lösa problemet med mobbing och problemet med mobbing av människor med Aspergers syndrom och jag tror det är alldeles för svårt för att dagens skola ska klara av uppgiften. Därför tror jag det blir bäst om de aspergare som vill får gå i en alldeles egen aspergerskola. En särskola för människor med ojämn begåvningsprofil istället för en särskola för människor med begåvningshandikapp.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Egentligen märkte jag nog inte ord lika mycket, men däremot kommenterade jag om någon kom försenad till lektionerna eller gjorde något annat som stred mot reglerna. Och detta hade förmodligen irriterat dig minst lika mycket som någon som hade märkt ord för jag vet att du är tidsoptimist 😉

              Jag tycker fortfarande att riktiga elakheter som fysiskt våld och elaka ord enbart är mobbarnas fel. Och det är fel att utnyttja någon som är för snäll. Men å andra sidan kan det ju som sagt finnas saker i vårt beteende vilket kan göra att andra inte vill umgås med oss, och vi är inte alltid så enkla att ha att göra med, vilket kan göra att vi förblir ensamma. Ditt förslag att Aspergare i sådana situationer ska undervisas i en Asperger-skola bra!

              Svara
              1. Mats

                Jag tycker fortfarande att riktiga elakheter som fysiskt våld och elaka ord enbart är mobbarnas fel.

                Det tycker jag också.

    2. Mats

      Tyvärr blev jag då mobbad för att vara en härmapa men å andra sidan så blev jag mobbad för att vara mig själv.

      Det förvånar mig inte. Jag tror det är meningslöst att ”förhandla” med mobbare. Det är bara att sätta hårt mot hårt som gäller. Jag tycker att barn som blir mobbade ska hoppa av skolan om inte skolledningen har kraft att stoppa mobbingen. Anmäl skolan till Skolinspektionen. Om inget hjälper så stäm kommunen för att den inte har stoppat mobbingen. Det gäller så klart att vara på det klara med hur stor del av mobbingen som är mobbing och hur stor del som är upplevd mobbing. Det är inte riktigt samma sak så det gäller att vara säker på att man verkligen har varit mobbad innan man stämmer kommunen. Jag tror det bästa sättet att få stopp på mobbing är att ställa till med en jävla scen om ni ursäktar språket. Den eftergiftspolitik som Paula sysslade med när hon köpte glass till sina klasskompisar för att de skulle vara snälla mot henne och det där tipset om att du skulle bli som alla andra tjejer som kuratorn gav dig är ex på eftergiftspolitik. Det hade fungerat i den bästa av världar men en sådan värld lever vi inte i. Det här är var jag tycker.

      Svara
  2. Mathias

    något jag erfarat idag är att allt som är annorlunda fel mobbning misshandel allt som stör ordningen så att säga sånt som man måste ta tag i ta på allvar oftare blundas för och förskjuts nonchaleras kanske för att det samhälle vi lever i är så ytligt och ska vara så bra och perfekt minsta krusning i mönstret och det blir kaos och kalabalik och man bara måste straffa någon för att ordningen bryts och det gör man helt utan grund också tyvärr straffas den som är oskyldig och felaktigt anklagad för något och inte blir sedd förstådd tagen på allvar utan som stämplas som ingenting viktigt att komma med vad det du om något vad kan du för något om något ? du har fel du är nog lite efterbliven dum på alla plan på alla nivåer oavsett ålder kön etnicitet allt styrs idag utav ytlighet fördomar okunskap och att man tänker för könsrollsmässigt .. om en kille slår misshandlar en tjej då gör alla det och om en tjej springer runt bland killar då gör alla det om en utländsk mörkhyad kille rånar en affär eller våldtar en tjej då gör alla det vad som är viktigt att tänka på tycker jag är att DET FINNS faktist dom som ÄR utav gott virke som VILL ha ett bra liv ungefär som du kan inte bevisa något du har inget att komma med för du har inget nerskrivet och att bara utgå ifrån att är man något mörkhyad utanför handikapp annorlunda ja då är man den som är felet och får smällen det är iallafall min erfarenhet och det behövs bra mycket mer för att samhället ska vakna till liv ..blir mer acceptabelt respektabelt förstående vad man också måste belysa är viktigt att ta upp är att i vissa enstaka fall så kan mobbning i unga år få såna ärr inombords att man får andra värre problem som äldre och vuxen för man är så präglad utav händelserna som liten ännu en sak jag erfarat särskilt när det gäller tjejer och kärlek att ha svårt tro på mig själv tvivlar ofta osäker rädd misstänksam för mig var alltid tjejer värre mobbare emot mig än killar … sen iom senaste 10 årens helvete med olika tjejer som slitit sönder mig .. jag vill ju lita på en tjej kunna känna mig trygg må bra ha förtroende känna tillit men är svårt och har krav och är väldigt kräsen tyvärr ……… 🙁

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det är sant att man ofta blir kategoriserad och satt i ett fack. Ibland kan det vara om en psykologisk skyddsmekanism tror jag. Jag vet kvinnor som har dåliga erfarenheter av män, och de är misstänksamma mot män i allmänhet och tror att alla misshandlar och är otrogna. Och du i din tur har dåliga erfarenheter av tjejer, och därför är du misstänksam mot tjejer. Det är förståeligt, tycker jag! Men det är viktigt att komma ihåg att det finns bra män och det finns bra kvinnor, det finns bra människor i allmänhet i den här världen och långt ifrån alla är mobbare! Men om man har dåliga erfarenheter, kan det vara svårt att komma ihåg det.

      Det är förståeligt att du vill lita på en tjej och känna dig trygg. Så känner jag också med killar. Och det räcker inte för mig att killen är bra och har en fin personlighet, jag måste kunna bli kär i honom också! Jag har träffat väldigt många killar som har bra personligheter och som jag har mycket gemensamt med, men om jag inte blir kär, blir det inte mer än vänskap (och killen måste vara kär i mig också, annars funkar det ju inte:-)). Och jag tycker det är svårt att bli kär! Jag är också kräsen, men för mig är det bra att vara det 🙂 Om jag aldrig träffar någon kille som jag fastnar för, gör det inte så jättemycket för jag trivs med mitt liv som det är 🙂

      Svara
      1. Mathias

        jo så sant så man ska ju ha lite saker gemensamt också … helt klart ja det finns svin bland alla men det finns bra personer också .. tråkigt nog tänker man så himla könsrolls mässigt … om en person gör något då gör alla så man borde tänka mer individuellt utav 100 pers så gör 1 el 10 personer något dumt tyvärr drabbas ändå alla 100 för det är pga en liten sak som spelar så stor roll …visst vet jag det finns bratjejer men iom att jag har så mycket odds emot mig idag också så … jaa klart jag verkligen har svårt lita på en tjej idag är misstänksam jag har ytliga fördomsfulla höga utseendefixerade krav min aspergers fördomar rasism pga min etnicitet mitt kön sen så ser man bara vad man vill se om mig dvs jag har ett humör som inte är så roligt och ett beteende som är jobbigt men man ser aldrig bakom vad är orsaken varför prioriterar jag vissa saker så högt och snabbt vill ha svar veta avsikter snabbt …. lika väl som vad är orsaken till att någon alls är otrogen svartsjuk varför har man svårt lita på någon tyvärr så sträcker sig min erfarenhet utavsaker och ting så långt tillbaka så att övertyga mig om något med prat det är bortkastat särskilt när det är jag som är så klok rakt på sak öppet förnuftigt rationell och förstår saker och ting så rimligt logiskt djuptgående och tänker efter konsekvensmässigt …tyvärr så tas inget sånt på allvar idagens samhälle inte på psykiatri inte samhälls mässigt eller juridiskt jag körs över mina argument poänger tas inte på allvar mm … det är som att säga samhället mobbar mig för jag är annorlunda ..

        Svara
      2. Mats

        Men det är viktigt att komma ihåg att det finns bra män och det finns bra kvinnor, det finns bra människor i allmänhet i den här världen och långt ifrån alla är mobbare! Men om man har dåliga erfarenheter, kan det vara svårt att komma ihåg det.

        Det är så sant som det är skrivet.

        Jag är också kräsen, men för mig är det bra att vara det 🙂

        Jag är också kräsen och jag funderar på om det inte är lite typiskt människor med Aspergers syndrom att vara kräsna vid val av partner. Jag var kräsen avseende tjejer redan på mellanstadiet och jag är lite nyfiken på om det är vanligare eller ovanligare att människor med Aspergers syndrom har höga förväntningar på sin partner och isf varför det är så.
        Många människor med Aspergers syndrom är ju perfektionister så det kanske hänger ihop med det på något sätt? Jag spekulerar bara för jag vet inte varför jag är kräsen eller om det är vanligt att människor med Aspergers syndrom är det.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Det är en intressant fråga, kanske kommer jag skriva ett blogginlägg om det någon gång för jag har undrat samma sak! Jag kallar mig själv för kräsen, men jag har undrat om det är så att mina krav faktiskt är höga eller om det är så att de bara är ovanliga, vilket kan uppfattas som att jag ställer höga krav. Och eftersom mina krav är ovanliga, är det inte många killar som uppfyller dem, men å andra sidan har mina NT-väninnor sådana krav som jag aldrig skulle ställa. Men deras krav är betydligt vanligare, och därför finns det fler killar som uppfyller dessa krav.

          Däremot har jag nog svårare för att bli kär än vad många andra har, vilket gör att jag inte kan bli tillsammans med många Asperger-killar som kanske skulle uppfylla dessa krav för jag har inte blivit kär. Det känns som att många andra människor kan bli kära hur lätt som helst, men jag kan nog ha fel.

          Svara
  3. Anna

    Punkt ett tycker jag är viktig! Jag vet att jag blev upprörd en gång när en läkare frågade mig om anledningen till att jag hade blivit mobbad i skolan. Det är mycket viktigare att fokusera på mobbarna, att det är de som hade problem eller var väldigt påverkade av t.ex. grupptryck. Barn verkar ju direkt hoppa på dem som är annorlunda på något sätt, men det behöver verkligen inte betyda att det är något fel på den som blir mobbad eller att hen borde förändra sig på något sätt. Fokus ska ligga på att mobbarna har fel, tycker jag.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår att du blir upprörd! Jag har också fått liknande frågor, och jag har inte heller tyckt om det. Mobbarna har allvarliga problem om de inte kan respektera människor som är annorlunda. Jag brukar säga att andra människor inte behöver tycka om mig, men däremot måste de respektera mig!

      Svara
  4. Mathias

    så sant så .. man kanske inte älskar alla människor eller är älskad utav alla men man ska nog kunna leva på samma plats under samma omständigheter och villkor mm … något jag erfarat också är att iallafall för mig har tjejer alltid varit elakast emot mig .. utnyttjattagit ger jag något utav mig själv så tänker man aldrig på att jag kanske vill ha tillbaka något också uppskattning betydelse utan man blir sur och skyller på att jag har ju gett för jag är så snäll då känns det ju som man utnyttjar och tar emot något ifrån mig och utnyttjar min naiva godtrogna sida … typ om jag ger något som man uppfattar som gåva eller något visst men ändå jag tycker ju man borde få något tillbaka liksom ..

    Svara
  5. Mathias

    mobbarna folk som behandlar andra fel dåligt utnyttjar sårar kränker bedrar alla skulle behöva bättre mer hjälp öppna sina ögon börja lyssna tänka efter hur är man som person emot någon skulle man må bra vara glad om man blev behandlad på samma sätt själv liksom .. att göra så är inte att respektera eller acceptera någon annan inte heller dennes integritet känslor eller personlighet ..

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Precis som Mats skrev till dig tidigare så verkar det största problemet vara att du tagit så här mycket skada av mobbingen. Mobbing är en traumatisk upplevelse, och det är inte konstigt att du mår dåligt. Men även om det kanske inte känns för dig så just nu, så kommer du kanske kunna gå vidare om du får bearbeta dessa trauman med en psykolog som tar dig på allvar. För mig har det viktigaste varit att förlåta mina före detta mobbare för om jag skulle bära agg mot dem, skulle jag bara må dåligt. Men jag vet att det inte alltid är så lätt att förlåta, och just därför är det viktigt att du söker hjälp. Eller om du inte orkar söka hjälp ensam, kan du ta hjälp av någon.

      Svara
      1. Mathias

        förmodligen ja bara det är någon som kanske fattar att jag nog behöver läggas in på behandling och få den hjälpen dagligen under en viss period .. vilket jag själv har påpekat och förespråkat tråkigt nog så verkar det inte tas på allvar .. som jag nämnt tidigare jag förstår många brister i förtroende och trygghet gentemot psykiatri och tar livet av sig för man känner man får ingen hjälp

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad tråkigt att de inte tagit dig på allvar! 🙁 Jag blir faktiskt upprörd när jag hör att de har så här dåliga kunskaper inom vården och inte tar dig på allvar trots att du redan skrivit ett avskedsbrev. Jag har föreläst på flera HVB-hem, och där har de bland annat haft patienter som haft Aspergers syndrom och självmordstankar. Om du har kontakt med din LSS-handläggare, prata med henne om HVB-hem! För förmodligen räcker det inte med en psykologkontakt utan du borde faktiskt läggas in precis som du skriver.

          Svara
          1. Mathias

            ja men det är det jag har försökt att få fram också hitills har det inte gått och jag börjar undra om jag ska ge upp allt här iv-ås bara dra nånstans nytt liv nytt namn nytt personnummer ALLT ifrån 0

            Svara
            1. Mathias

              avskedsbrevet vet än så länge BARA min advokat om och ett ytterst få antal bra nära vänner till mig om som också vet vilka psykopatiska parasiter till svin som behandlat mig så dåligt och själva vet hur mycket som dom ljuger om osv

              Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag läste faktiskt den här artikeln i veckan. Det är roligt att Madeleine äntligen fått rätt, men hemskt att hon behövde sjukskriva sig för att orka kämpa för att dottern får det stöd hon enligt lagen har rätt till.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *