När kroppsspråket visar något annat

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan många gånger ha ett annorlunda kroppsspråk än andra människor. Själv har jag många gånger blivit missförstådd. Ibland har det hänt att jag sett fundersam och allvarlig ut, och då har andra människor tolkar mig som att jag mår dåligt. Men i själva verket har jag ofta sysslar med mina specialintressen, varit med i mina egna tankar och mått superbra.

Ännu oftare har det hänt att människor har tolkat som att jag mår bra och är glad även om jag mår dåligt. I dagens läge är detta ingen funktionsnedsättning för mig längre eftersom jag lever det liv jag vill leva och är därför glad och lycklig. Att jag uppfattas som en glad person som alltid är på gott humör har därför blivit en styrka för mig, bland annat när jag föreläser, eftersom jag oftast kan dölja det om jag skulle haft en jobbig dag och må dåligt. Vissa människor har till och med skätsamt frågat mig om jag någonsin är på dåligt humör.

Om jag av någon anledning skulle må riktigt dåligt någon dag idag, har jag lärt mig att jag ska förklara det för andra människor tydligt att jag mår dåligt trots att mitt kroppsspråk visar något annat, och då blir jag tagen på allvar. Men oftast mår jag bra, och jag tycker att det är roligt att det syns utåt att jag är glad, då blir ofta andra människor också glada. Eftersom jag inte längre mår dåligt, har mitt annorlunda kroppsspråk inte orsakat några problem för mig på flera år.

Däremot var detta en stor funktionsnedsättning för mig förut eftersom jag led av allvarlig ångest och levde ett liv som inte passade mig. När jag var tonåring, var jag rädd för skolan och hade självmordstankar då och då. Under min första tid i Sverige som vuxen mådde jag så dåligt att jag endast levde på skräpmat, bedövade ångesten med alkohol och cigareter och mina självmordstankar hade blivit mycket värre. Ångesten fanns inom mig hela tiden, och jag mådde så dåligt att det är svårt beskriva det med ord. Men utåt sett var jag fortfarande samma glada Paula som jag alltid hade varit.

Tyvärr var det riktigt svårt för mig att berätta för någon om min ångest för jag kunde inte uttrycka det med ord, och jag såg utåt sett glad ut. En gång som tonåring nämnde jag för mamma att jag hade ångest och självmordstankar, och jag märkte direkt att hon blev orolig. Eftersom jag inte ville oroa min mamma något mer för jag ville naturligtvis att hon skulle må bra, nämnde jag aldrig någonsin min ångest och självmordstankarna för henne, och jag visade ingenting med mitt kroppsspråk, så hon hade ingen aning.

Eftersom jag alltid såg så glad ut och aldrig orsakade besvär hemma eller i skolan, förstod ingen annan i min omgivning heller vilken allvarlig ångest jag levde med. Det enda jag fick höra från andra människor var: ”livet är inte lätt för någon” och ”alla tycker att det är jobbigt att jobba/gå i skolan.” Det var först när jag gjorde Asperger-utredningen som någon faktiskt lyssnade på hur allvarligt dåligt jag mådde och tog mina självmordstankar på allvar.

Mitt råd till alla föräldrar och lärare är att om ett barn säger att hen mår dåligt, titta inte på barnets kroppsspråk utan lyssna istället på vad barnet säger! Kroppsspråket kan ljuga.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

6 reaktion på “När kroppsspråket visar något annat

  1. Carola

    Tack! För bekräftelse och igenkänning. Och för att du sätter ord på hur det är. Är övertygad om att du ger många av oss verktyg till att bemöta andras frågor osv. ❤️

    Svara
  2. Anna-Lena

    Tack för denna viktiga information. Jag har ofta tänkt på att min son kan se glad ut fast jag vet att han har det så jobbigt med skolan.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du är medveten om hur din son har det! För det kan annars vara svårt att bli tagen på allvar om man ler och ser glad ut och ändå mår jättedåligt inombords.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *