När man blir påverkad av andras sinnesstämningar

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare kan personer med Aspergers syndrom och autism ha svårt att skilja sina egna känslor från andras. För mig var det jobbigt förut att vara i närheten av arga eller ledsna människor för då kände jag mig också arg och ledsen. Jag förstod inte att mina känslor och andras känslor var helt olika saker.

En gång när jag gick på lågstadiet pratade jag med en klasskamrat i början av lektionen. Jag var så inne i diskussionen att jag inte märkte att läraren hade kommit in till klassrummet och påbörjat lektionen. När läraren upptäckte att jag fortsatte att babbla trots att lektionen hade börjat, bad hon mig att vara tyst. Men jag var så koncentrerad på min klasskamrat att jag inte hörde att läraren hade sagt något till mig och fortsatte därför att prata med klasskamraten.

Läraren som förmodligen trodde att jag ignorerade henne med mening blev plötsligt mycket irriterad. Hon skrek till mig med en arg röst att jag omedelbart måste sluta prata, annars skulle jag få kvarsittning. Då tittade jag på henne och såg hennes arga blick vilket också fick mig att känna mig arg eftersom hennes känslor påverkade mig otroligt mycket. Men istället för att bli arg, började jag plötsligt gapskratta. Inte för att jag tyckte att situationen var det minsta rolig utan skrattet kom utan att jag kunde påverka det. Förmodligen var skrattet min kropps sätt att hantera dessa negativa känslor som jag kände i luften och kroppen behövde en motkänsla som skulle få mig att må lite bättre.

Läraren som förmodligen trodde att jag skrattade åt henne blev ännu argare på mig och skällde ut mig inför hela klassen. Jag skämdes för jag förstod av lärarens reaktion att jag hade gjort något fel utan att jag visste vad felet var. Ingen hade förklarat för mig att man inte fick skratta i vissa situationer.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

10 reaktion på “När man blir påverkad av andras sinnesstämningar

  1. Ingela Gunnarsson

    Jag är mamma till en 17 årig kille som fick diagnosen Aspergers för ca 5 år sedan. Han har aldrig accepterat sin diagnos utan tycker istället hans sätt att vara är en del av hans personlighet. Jag tycker det är ett rätt klokt sätt att tänka så men han har inte fått chans att jobba med sig själv gällande tex svårigheter att hitta vänner. Han har en stor osäkerhet där o jag upplever att han är mycket mycket ensam. Han vill vara som alla andra men märker att det finns sidor som skiljer o han vågar inte närma sig eller släppa någon nära. De runtomkring märker detta och tar avstånd. Jag har försökt peppa och uppmuntra och bjuda in men måste vara försiktig o hitta en sorts balans. Han har fantastiska sidor som jag brukar säga att andra borde få ta del av. Men han är trött på mig och mina försök att hjälpa vilket gör mig osäker och rädd för att kränka. Detta har nu lett till att jag oroar mig mycket o är ledsen för hans skull o över mig själv. Känner mig så misslyckad som mamma och han har bara mig. Han känner såklart min oro vilket inte hjälper honom alls och sen håller det på så och jag finner ingen lösning. Behöver stöd o råd om detta. Och tack för din fina fina blogg. Vänligen orolig mamma.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Ingela!

      Tonåren är ofta en jobbig period, och jag har hört många föräldrar berätta att deras tonåringar har svårt att ta till sig diagnosen. Det är mycket förändringar som sker i tonåren även för neurotypiska ungdomar, och när man har Aspergers syndrom och skiljer sig från normen på riktigt, kan det bli ännu jobbigare. Jag förstår att du känner dig orolig.

      Det är svårt att ge generella råd för vi känner inte din son, men har han någon kontakt på habiliteringen som han kan prata med? Om inte så kan du försöka ordna det, naturligtvis under förutsättningen att han är med på det. Du kan också säga till honom att han kan vända sig till dig när och om han vill ventilera sina känslor men att han inte behöver det om han inte vill. Det kan vara svårt att prata med sin egen mamma just för att man står varandra för nära, och därför kan det vara jobbigt när ens föräldrar lägger sig i alltför mycket. Jag är idag 37 år gammal och tycker fortfarande att det är jobbigt när min mamma försöker ge mig råd när jag inte bett om det 😉 Jag vet att hon bara menar väl, men ändå 🙂 Men om han vill prata om sin diagnos med dig så kan du t ex gå igenom Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier med honom. Sen kan du försöka kolla om det finns någon träffgrupp för ungdomar med Aspergers syndrom där ni bor, det kanske kan vara lättare för honom att få kontakt med andra aspergare. Hoppas allt ordnar sig för er!

      Svara
      1. Ingela Gunnarsson

        Hej Paula o alla som läser och skriver i denna blogg som varit till största hjälp sedan jag hittade den.
        Jo, jag förstår det är svårt att råda.
        Saken är ju just den att min son inte accepterar sin diagnos och
        habiliteringen har därför inte varit aktuell för honom.
        Däremot ska jag få samtal där efter att ha varit i kontakt med en kurator per telefon om min ambivalens och oro.
        Det var först på mellanstadiet han fick problem i skolan och i andra sociala sammanhang med kompisar o hur han skulle vara.
        Från att ha varit helt klar över vem min son var, hur just han fungerade o vad han behövde, tyckte om och mådde bra av till att undra o grubbla
        över mig själv som mamma. Vad jag borde gjort och inte.
        Hur mådde han egentligen och hur skulle jag hjälpa på bästa sätt.
        Min son är en av de smartaste, coolaste, mest rättvisetänkande och empatiska individer jag träffat. Det här har ändå varit bland det svåraste med att vara förälder anser jag
        Han stack ifrån skolan till slut. Det var hans lösning o sätt att visa att det inte var ok
        och att han inte tänkte utsätta sig för det.
        Han har sedan dess inte umgåtts med någon i skolan o har få vänner kvar sen tidigare. Dom har i stort sätt bara kontakt på Skype och går nån gång per år på ”nattgibb”. I senaste skolanhar han haft ”social träning” som en insats och hans mentor har sagt att de försökt få honom att sitta med de andra på tex lunchen och rasten men att han alltid tackar nej. Att han hellre går ensam o inte alls går att uppmuntra till att delta
        tillsammans med andra. Till mig har han sagt att ingen i klassen verkar vidare rolig, och kanske är det just så han upplever det.
        Är det vi föräldrar, vuxna som till viss del skapar eller förstorar ett behov. Har sonen verkligen behov av att umgås med jämnåriga?
        Som du Paula skrev vid ett tillfälle att du egentligen inte hade behov av någon vän men förstod att vuxna runt dig blev glada o nöjda då du tex lekte med andra.

        vänligen mamma orolig men hoppfull

        PS. Vi måste höja statusen för, men också kraven på kontaktpersoner och andra yrkesverksamma i skolor och på andra ställen där barn och ungdomar är. Att se det
        som en del av skolan kanske. Att få kunskap om hur just vårt samhälle fungerar o varför vi följer vissa normer som långt ifrån är de enda rätta sättet att fungera och som inte är bra för alla utan tvärtom skapar svårigheter. Och att det kunde sett o kan se ut på andra sätt. Ds

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Det är verkligen svårt att veta om din son är ensam bara för att han inte känner gemenskap med de andra i klassen, om han trivs ensam eller om han skulle ha ett socialt behov om han träffade personer som han klickar med. Själv ville jag ha kompisar när jag var barn, men det var bara för att jag fick beröm på det sättet och jag ville ha beröm från de vuxna. Men däremot tyckte jag att det var tråkigt att umgås med andra barn och hade mycket hellre velat vara ensam. Nu i vuxenåldern har jag däremot blivit mer social och träffat några få människor jag klickar med, och dessa personer vill jag umgås med för jag tycker om dessa personer. Men om jag inte kände dessa personer eller om dessa personer försvann ur mitt liv, skulle jag inte nödvändigtvis söka mig till andra människor för att ersätta dessa människor. Jag trivs ensam, men jag trivs också med personer som jag klickar med 😉

          Med andra ord tycker jag att de vuxna i mitt fall förstorade upp det här med social samvaro. Jag älskade att läsa böcker när jag var barn, och det är en aktivitet som är lättast att göra själv. Men långt ifrån alla aspergare fungerar som jag! Vissa vill ha vänner men väljer ensamhet eftersom de inte lyckas träffa människor de känner gemenskap med eller de inte vågar söka sig till andra människor. Du kan alltid fråga din son om han har roligt när han är ensam!

          Om din son inte vill gå på habiliteringen kan ni vänta med det några år. Själv blev jag tvingad till en psykolog när jag var barn, men det hjälpte mig inte alls, snarare tvärtom. Dels för att jag inte var motiverad att prata med dem och dels för att psykologen inte förstod mig. I vuxenåldern fick jag däremot bra hjälp av en psykolog men det var för att jag var motiverad och ville ha hjälp. Din son kan vara i en känslig ålder nu, men bara för att han inte vill gå på habiliteringen nu betyder det inte att han aldrig kommer att vilja det. Det viktigaste är att det kommer från honom!

          Jag håller med om att vi borde höja statusen på kontaktpersoner och egentligen alla som jobbar med människor!

          Svara
        2. Mats

          I senaste skolanhar han haft ”social träning” som en insats och hans mentor har sagt att de försökt få honom att sitta med de andra på tex lunchen och rasten men att han alltid tackar nej.

          Jag blir väldigt misstänksam när jag läser orden ”skolan” och ”social träning” i samma mening. Att din son ska äta med de andra eleverna på lunchrasten låter som en riktig ogenomtänkt idé om du frågar mig. Är det någon social situation som jag själv minns som jobbig i skolan så var det just lunchrasten. En skolmatsal är en av de sista platser i skolan som är aspergeranpassad. Många människor, många ljud, mycket rörelse mm.

          Att han hellre går ensam o inte alls går att uppmuntra till att delta tillsammans med andra. Till mig har han sagt att ingen i klassen verkar vidare rolig, och kanske är det just så han upplever det.

          Jag tror att han tycker att de är tråkiga för att de är för olika din son. Jag tror han behöver hitta kompisar som delar hans intressen och som matchar hans personlighet. Det är långt ifrån säkert att det finns sådana människor i hans klass.

          Är det vi föräldrar, vuxna som till viss del skapar eller förstorar ett behov. Har sonen verkligen behov av att umgås med jämnåriga?

          Det tror jag att han har om han får umgås med andra människor på sina villkor och blir accepterad för den han är. De flesta människor tycker det är roligt att befinna sig i ett socialt sammanhang där man känner att man passar in och där man känner sig trygg. Problemet är att jag tror att skolan endast undantagsvis är ett sådant sammanhang för elever med Aspergers syndrom.

          Vad har din son för intressen? Du kanske ska försöka använda hans intressen som draghjälp för att motiviera honom att söka kontakt med andra människor?

          Skola och ”social träning” ger mig rysningar. Skolans ”sociala träning” ska du nog kontrollera med en expert innan du accepterar den som en metod att hjälpa din son. Min erfarenhet är att lärarnas metoder för att hjälpa elever med Aspergers syndrom många gånger gör mer skada än nytta. Om din son behöver sociala träning så rekommenderar jag en psykolog med lång erfarenhet av social träning av barn och ungdomar med Aspergers syndrom och inte lärare i skolan.

          I det här programmet ser du exempel på anpassningar av skolan som åtminstone är någorlunda genomtänkta: http://urplay.se/program/174478-liv-med-autism-vi-har-alla-autistiska-drag

          Svara
            1. Mats

              Han har aldrig accepterat sin diagnos utan tycker istället hans sätt att vara är en del av hans personlighet.

              För övrigt ser jag ingen som helst motsägelse mellan att acceptera sin diagnos och att Aspergers syndrom är en del av ens personlighet. Jag betraktar Aspergers syndrom som en klassificering av min personlighetstyp. Jag är Aspergers syndrom och Aspergers syndrom är jag.

              Svara
  2. Ingela Gunnarsson

    Senaste två skolorna har varit anpassade för just elever med diagnos inom autism spektrat. Men då sonen inte accepterat den diagnos läkare ansåg han har och ändå befann sig i en skola för elever med Asperger kan jag förstå hans inställning. Tror inte han direkt var mottaglig för att lära känna någon i klassen. Han kan Tom känt dubbelt utanförskap och tänkt att han inte passar med någon. För trots att alla vi människor är unika och olika kan vi framstå som lika i grupp och då vi anpassat oss efter de normer o regler som finns för den gruppen kan det se ut som ingen skiljer sig. Så egentligen är ingen i grunden normal utan det handlar om hur vi kan förstå o klara av av att anpassa oss. Bra el dåligt kan diskuteras. Inte om någon inte förstår.

    Svara
    1. Mats

      Han kanske kan hitta vänner genom sina intressen? Fördelen med att umgås kring ett intresse är att då minskar behovet av att man klickar på personlighetsmässigt plan.

      Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det kan absolut vara som du skriver att han inte var mottaglig att känna någon i klassen. Sen kan det också vara så att din son faktiskt inte har ett behov att umgås med andra och att han trivs bäst med sina intressen. Om han hittar någon han verkligen klickar med kommer han kanske vilja umgås med den personen, eller så är han som jag var när jag var barn och saknar socialt behov. Men om han så småningom lär sig att acceptera sin diagnos kommer han kanske hitta vänner bland andra aspergare om han har ett socialt behov.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *