När man försöker hitta på egna förklaringar

Share Button

Precis som jag tidigare berättade för er, vet jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom inte alltid varför jag känner som jag gör. Idag har jag accepterat att det är så och har förstått att jag inte ens behöver ha en förklaring. Men förut kände jag mig pressad att förklara mig eftersom omgivnigen inte accepterade mitt svar ”jag vet inte varför jag känner så här.” Och eftersom den här förklaringen inte var accepterad, började jag hitta på egna förklaringar för att rättfärdiga mina känslor.

När jag var yngre, hände det att jag umgicks med personer jag egentligen inte ville umgås med. Att jag inte ville umgås med dessa personer hade olika förklaringar. Ibland var dessa personer elaka mot mig, och ibland var det inget större fel på dessa personer men däremot kände jag helt enkelt att personkemin inte stämde mellan oss. Men jag förstod inte själv att dessa personer var elaka eller att jag inte tyckte att personkemin stämde, det enda jag kände i min kropp var en stark magkänsla att jag absolut inte ville träffa dessa personer!

”Men Paula, varför vill du inte gå hem till X längre?”, kunde mamma fråga mig. ”Men jag vill bara inte”, svarade jag. Men mamma stod ofta på sig och ville ha ett svar, och då kände jag en press på att behöva ge en förklaring så att hon skulle bli nöjd. Därför blev min strategi att hitta på egna förklaringar i stil med: ”X föräldrar röker och jag tycker att det är så jobbigt att hennes kläder luktar rök” eller: ”X slår mig.” Och då blev mamma nöjd och sa: ”vad bra Paula att du berättade för mig, självklart ska du inte träffa den här personen längre.” Och jag blev glad eftersom jag fick beröm.

Snart blev jag van vid att ljuga på det här sättet, och jag var inte ens själv medveten om att jag ljög. Jag var övertygad om att dessa förklaringar var de riktiga anledningarna till att jag inte ville träffa personerna i fråga längre. Jag var helt omedveten om att jag hade svårigheter att tolka mina känslor, och eftersom mamma gav mig beröm när jag hade svarat på hennes frågor, reflekterade jag inte närmare över hur jag egentligen själv kände. Jag började nästan tro på mina egna förklaringar.

Eftersom detta blev ett inlärt beteende hos mig, fortsatte det till någon grad även fram till vuxenåldern. Ibland har jag känt att jag velat undvika någon person, och då har jag intalat mig själv att mina känslor beror på att personen gjort något fel eller att sagt si och så och därför är jag irriterad på personen ifråga. Men när jag rekleterat över saken närmare, har jag kommit fram till att jag inte alls är irriterad på personen på grund av dessa anledningar eftersom andra personer gjort exakt samma sak mot mig och då har jag inte blivit irriterad.

Idag vet jag i sådana situationer att jag av någon anledning inte känner att personkemin mellan mig och personen i fråga passar och att jag inte behöver ha någon annan förklaring. Om jag känner att jag inte trivs ihop med någon specifik person utan att jag förstår varför, måste jag lyssna på min magkänsla! Och om min magkänsla säger att jag inte ska umgås med en viss person, ska jag absolut inte bli kompis med den.

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *