När man inte får respons och börjar tjata

Share Button

”Farfar, kan jag få glass?”, frågade jag farfar när jag var barn. Men farfar reagerade inte och jag fick ingen glass. Mina föräldrar förklarade för mig att farfar hade dålig hörsel och att jag skulle behöva tala tillräckligt tydligt och högt med honom och upprepa mig. Så jag frågade igen och då fick jag min glass. När jag sa till farfar att jag hade bett honom om glass tidigare, svarade han att jag alltid skulle få fråga honom igen om jag inte fick svar för om han inte reagerarade, betydde det att han inte hade hört vad jag hade sagt.

Så småningom lärde jag mig att man fick upprepa saker om man inte fick någon reaktion av farfar, och då började kommunikationen med honom fungera mycket bra. Men tyvärr fick jag för mig att den här reglen gällde i alla situationer för jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade svårt att förstå sociala regler och föra över information från en situation till en annan. Jag trodde att om jag pratade med en person och jag inte fick speciellt mycket respons från denne så skulle jag få upprepa mig och fortsätta prata med personen tills jag fick svar. Jag hade ingen aning om att det bara var just farfar som hade dålig hörsel och inte andra människor som exempelvis mina lärare, klasskamrater och grannbarnen.

”Kan du hjälpa mig?”, kunde jag fråga läraren i skolan. När jag inte fick ordentlig respons, frågade jag igen och igen tills läraren frågade mig irriterat varför jag var så tjatig och inte kunde vänta med min fråga. Kunde jag inte se att hon inte hade tid just då och förstå att skulle hjälpa mig senare? Men nej, det kunde jag inte. Precis som många andra barn med Aspergers syndrom hade jag svårt att förstå kroppsspråk, och eftersom jag inte förstod att om man fick lite undvikande svar så betydde det förmodligen att personen inte hann eller ville svara just då och att jag borde vänta lite. Jag trodde att det som gällde hemma hos farfar gällde överallt.

På samma sätt förstod jag inte alltid att andra människor inte alltid ville lyssna om jag pratade om mina specialintressen. Om jag inte fick tillräckligt mycket respons, fortsatte jag prata för de hade kanske inte hört eller förstått vad jag hade sagt? Om de inte hade velat lyssna på mig, borde de i min värld säga rakt ut att de inte var intresserade och isåfall hade jag självklart respekterat det. Att jag tjatade berodde alltså inte på att jag skulle ha varit hänsynslös utan jag förstod helt enkelt inte hur andra människor fungerade.

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

26 reaktion på “När man inte får respons och börjar tjata

  1. Linus

    Vi har ju inte så mycket kroppsspråk i sverige. Jag menar med gester.
    Min farmor var lomhörd i slutet av sitt liv, hon gick 2013, 98år gammal.
    När jag var barn , hörde mina far och morföräldrar bra vad jag minns.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det är sant att vi inte använder mycket kroppsspråk här i Sverige om man jämnför med Sydeuropa. Men ändå förmedlar också svenskarna olika saker med hjälp av röstläge eller mimik, och det är just ofta sånt jag missar. Och då blir det lätt missförstånd.

      Svara
  2. Marie-Louise

    Jag ville bara tacka för era kommentarer i det förra blogginlägget. Då får jag verkligen hoppas att de har övergett Erica metoden, men det har ju gått några år sen du Linus gick på BUP, så man kan ju tycka att de borde ha hittat andra metoder som har mer stöd i forskningen. Det är säkert som ni säger att det kommer att märkas mer längre fram om hon är annorlunda eller inte (fast jag tror det), men samtidigt har jag för mig att jag läst att man kan ställa diagnos inom autismspektrumet på barn redan i 4-års åldern. Men det kanske ger ett säkrare resultat om man väntar ett par år, men jag utgår från att de på BUP har koll på detta.

    Svara
    1. Mats

      men samtidigt har jag för mig att jag läst att man kan ställa diagnos inom autismspektrumet på barn redan i 4-års åldern

      Förr ansåg man att barn med Aspergers syndrom har haft en normal utveckling de första 2-3 åren. Detta motsäger så klart inte att en fyraåring uppvisar symptom på Aspergers syndrom. Dessutom kan barnet ha högfungerande autism vilket vad jag förstår i princip är samma sak som Aspergers syndrom bortsett från just att utvecklingen har sett olika ut de första levnadsåren. Särskilt nu när båda diagnoserna ingår i diagnosen Autismspektrumtillstånd.

      Anledningen till att jag är skeptisk till att diagnostisera fyraåringar det är att små barn fortfarande utvecklas väldigt mycket och det kan vara svårt att avgöra om barnet i framtiden kommer att Aspergers syndrom eller bara aspergerdrag. Drag av asperger innebär att människan har autistiska drag men att de autistiska dragen inte är tillräckligt starka för att människan ska kvalificera sig för en diagnos inom autismspektrat. Christopher Gillberg och hans kollegor är bra exempel på en människor som uppvisar autistiska drag utan att uppfylla diagnoskriterierna för autismspektrumtillstånd. Kriterie D (Symtomen måste förorsaka signifikant funktionsnedsättning inom flera områden: socialt, arbete/skola eller andra viktiga funktionsområden.) är kritiskt. Jag tror det är svårt att avgöra om en fyraåring kommer att infria kriterie D när barnet är 10 år, 15 år, 20 år osv.
      Vissa barn med AD(H)D har tex så milda symptom i vuxen ålder att de inte längre infirar diagnoskriterierna för AD(H)D. AD(H)D har ”växt bort” hos dessa barn.

      En diagnos är på gott och ont. En diagnos kan bidra till ökad självkännedom och (åtminstone på pappret) till stöd och hjälp från samhället men också vara stigmatiserande och leda till ökad risk för social och ekonomisk utslagning (okunskapen om autism är väldigt stor i samhället vilket innebär att man som autist kommer att bli fördomsfullt bemött i väldigt många sammanhang och inte blir det bättre av att många neurotypiker tror sig vara neuropsykologer). Flygvärdinnor, lärare, socialsekreterare, grannar, ja alla är de ”experter” på utvecklingsneurologiska avvikelser. Ditt barn kommer att ha en stor fördel i livet av att anpassa sig till normen. En diagnos kan försvåra denna anpassning och bör endast ställas om anpassningen sker till ett alldeles för högt pris för ditt barn. Det kommer sannolikt att visa sig med tiden om din dotter har tillräckligt stor förmåga att anpassa sig eller ej. Det här samhället är duktigt på att stöta bort de som inte passar in så det kommer nog inte låta ditt barn slippa undan om det uppfyller diagnoskriterierna för Autismspektrumtillstånd.

      Med detta sagt så tycker jag fortfarande att det är väldigt viktigt att du följer ditt barns utveckling för det är bättre att du upptäcker dessa avvikelser innan ditt barn drabbas av samtida diagnoser som ångesttillstånd, depression, ätstörningar, självskadebeteende och i värsta fall kriminalitet och drogmissbruk. Prognosen är generellt bättre om barn med utvecklingsneurologiska avvikelser får diagnos tidigt. Vänta inte till din dotter är 15-20 år om du upplever att hennes problem är tillräckligt stora för att uppfylla diagnoskriterierna och framförallt D. Du bör nog agera senast när din dotter är 10 år om du upplever att problemen är tillräckligt omfattande. De sociala kraven ökar på mellanstadiet. Från ca 11-13 årsåldern är vi aspergare inte längre en del av det här samhället. Hemmasittande, arbetslöshet, aktivitetsersättning, socialbidrag mm är en logisk konsekvens av denna utslagning.

      Svara
      1. Camilla

        Vi märker ju mer o mer hur vår dotter , blir tröttare och inte orkar gå i skolan alla dagar vissa veckor, hon är 12 år i år och går i 5:an. Fick diagnos i dec, Nu är det ju väldigt viktigt känner jag att se henne som den hon är och hennes personligt och inte bara säga att det är autism som är hon. Jag menar nu är det ju pubertet etc , men så svårt vi har i vardagen och försöker verkligen läsa av hennes energislukare , etc vi märker att dagar med kompisar (som visserligen inte är många) kräver en dag med lugn efteråt etc etc . Svår avvägning när hon frågar om hon kan följa med den eller den till stallet , vi vet att hon kommer vara trött efter och ha ett uruselt humör hemma men vi vill ju också att hon skall få hänga med kompisar så länge hon orkar. Jag menar det är inte så många kvar eller så ofta. Vi tyckte det va väldigt skönt (nåja) att få diagnosen då vi kunde mer förstå problematiken och inte undra om vi curlar om hon jävlas etc etc . Jag hade ju ändå trott detta i många nåmga år men BUP ville ju inte att jag skulle tänka så i 6 år…men det är en annan historia som jag säkert tagit upp här då det begav sig….

        Svara
        1. Mats

          Jag hade ju ändå trott detta i många nåmga år men BUP ville ju inte att jag skulle tänka så i 6 år…men det är en annan historia som jag säkert tagit upp här då det begav sig….

          Jag är nyfiken på om du tror att det hade gjort någon skillnad om din dotter fått diagnos när hon var tex 6 år istället för när hon var 12 år?

          Svara
  3. Louise

    Hej Camilla! Min dotter är också 12, fick diagnosen asberger nu i maj. Svårt att veta vad vi har framför oss tycker jag. Går din dotter i vanlig 5:a fortfarande eller är det prat om att flytta till annan undervisning?

    Svara
  4. Camilla

    Hej! Ja Mats jag tror det hade gjort skillnad . Vi eller i alla fall min man hade inte ställt så stora krav och istället för att tänka ( hon jävlas) eftersom hon kunde tex klä sig igår eller med kompis om jävlas idag. Skulle vi tänka att hon inte har förmågan just idag. Vi har läst på mer nu. Jag vet att alla är vi olika med eller utan diagnos men på något sätt satte diagnosen fart på oss och vi vågade tro på oss som bra föräldrar och ställa mer krav på skolan och inte på barnet och mycket mer som jag inte riktigt kan ta på. Louise hon går kvar på sin skola men det är inte alltid vi får iväg henne till skolan. Vi tror att skolan tar mycket energi och har pratat med lärare etc men de har ju inte märkt så mycket… därav sen diagnos kanske. Jag vet inte hur detta kommer utvecklas men hoppas att vi kan lyfta hennes styrkor och hoppas hon klarar sig genom skolan pga dem och med anpassning som vi o lärarna inte riktigt fått kläm.på hur vi skall göra än då hon inte vill prata om det utan säger bara till lärarna att allt är bra men rasar med utbrott etc när hon kommer hem. Klasskamrater har också börja märka att hon inte alltid dyker upp eller att hon tillrättavisa och ifrågasätter mycket…..

    Svara
  5. Louise

    Camilla min dotter älskar att gå till skolan, än så länge, har aldrig varit ett problem, men hon pratar inte med andra vuxna, har aldrig gjort det, bara med oss mamma, pappa och farmor och enstaka kompisar om de är en och en. Psykologen som hon gått hos tycker inte att hon ska gå i en vanlig 7:a när det blir dags men vi vill se hur hon utvecklas under 6:an innan något beslut tas! Hoppas att man som förälder orkar stå på sig för det bästa för sitt barn, annars kan man lätt bli överkörd av skolan tycker vi….

    Svara
    1. Camilla

      Ja det är sant, jag är också orolig för hur det kommer att gå i 7:an och vi får också se lite hur det kommer att vara i 6:an. Men jag tror inte riktigt lärarna eller rektor förstår hur allvarligt detta är och att det inte syns i skolan förrän det börjar bli alldeles för mycket frånvaro men då är det ju försent , barnen är ju liksom redan utbrända då.
      Men jag vet liksom inte vad jag skall ställa för krav i skolan då jag inte själv vet hur vi skall hantera o spara på energi, men mitt krav kan väl kanske vara att de ser till att det finns någon som kan klura ut det ?
      Vi lägger så mycket energi på att bara få till det hemma och att få iväg henne till skolan så jag orkar inte också tänka ut hur de skall hantera henne i skolan, Vi har kommit med endel tips om vad vi tror osv för hur det än är så har vi ju omedvetet anpassat vår vardag hemma / semester och umgänge efter vår svåra men ack så härliga älskade lilla tjej efter alla dessa år…….

      Svara
  6. Linus

    Psykologen tycker? Vad vill ni själva då med er dotter? Var skulle dottern trivas bäst då i vanlig 7a eller i en annan klass?
    Psykologer söker ofta bara fel och brister, de måste ju se styrkorna hos en människa också.

    Svara
    1. Camilla

      Ja men jag vet inte hur , jag är ganska utmattad nu efter att ha legat på BUP i 6 år som vägrade titta på filmer som jag spelat in (i smyg) på utbrott etc de sade bara . Vi förstår att ni har det jobbigt och att jag inte skall titta på henne med de ögonen ( diagnos), jag fivk efter många år panik för inget blev ju bättre av våra möten hos BUP så jag skickade en egen remiss till annan kommun på den vägen är det. Tycker också att min man kanke kan dra och ställa mer krav på skolan . men han har liksom gett upp känns det som och säger bara _ vad skall de göra,,,,, Nej det är väl tur att denna Mamma är det lite ruter i , annars hade vi väl suttit hos BUP ännu och lekt i sandlådan…………..Blir så trött men samtidigt känner jag mig jävlar anamma liksom men vet inte riktigt hur jag skall hjälpa min dotter Maktlösheten är värst.

      Svara
  7. Marie-Louise

    Jag förstår vad du menar Mats. Jag ska faktiskt höra vad de på BUP har att säga om detta nästa gång vi ska dit. Jag tänker på det här du skriver med att hon kommer ha en stor fördel i livet av att anpassa sig till normen. Det är ju förstås sant, samtidigt kan jag redan se att hon har vissa problem med det, men det kan ju förstås vara så att det är något som hon växer ifrån. Tack för att du tog dig tid att svara så grundligt! Och tack även till dig Linus som hörde dig för om Ericametoden, jag kommer att påtala det jag hört från er när jag besöker BUP nästa gång, blir intressant att höra vad de har att säga.

    Svara
    1. Mats

      Det är ju förstås sant, samtidigt kan jag redan se att hon har vissa problem med det, men det kan ju förstås vara så att det är något som hon växer ifrån.

      Jag är osäker på om man kan växa ifrån AD(H)D men om inte annat så kan hon utveckla kompensatioriska tekniker som hjälper henne att fungera tillräckligt normalt.

      Ni föräldrar bör känna till att barn med NPF-diagnoser brukar mogna senare än sina jämnåriga klasskamrater. Jag tycker tom att man många gånger kan se detta på barnens fysiska utveckling som släpar efter klasskamraternas.

      Svara
      1. Mats

        Ni får inte tolka mina svar som att jag inte tycker att barn ska diagnosticeras med NPF-diagnoser. Jag tycker bara att man ska undvika att ställa diagnos för tidigt eftersom en diagnos är på gott och ont. Men jag tror att man har väntat för länge om man väntar med att utreda barnet till när barnet är tonåring även om en sen diagnos är bättre än ingen diagnos. Man ska ha klart för sig att en tidig diagnos anses vara viktigt för en god prognos.

        Svara
  8. Essa

    Jag har lärt mig med åren att man inte ska fråga igen om någon svarar undvikande. Men jag brukar ibland fråga igen ändå bara för att jävlas 😀 Nej men ärligt talat, det är sjukt irriterande med undvikande svar! Så extremt dumt! om jag tex frågar någon hur det är skulle jag hellre vilja få svaret ”jag vill inte prata om det” istället för att frågan ignoreras… Tyvärr har jag själv blivit rätt falsk och otydlig mot andra pga det här samhället. Jag t.o.m förväntar mig att aspergare ska fatta när jag är undvikande! Hemskt! Tänk att aspergare ska behöva lära sig att bete sig idiotiskt bara för att passa in… Jag menar, varför är NTs sociala sätt det bästa? Jag anser att NTs har precis lika stora svårigheter med social kommunikation i Aspergarnas värld. Om en NT var på Aspergerfest skulle hen nog bli ganska utanför.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Själv hatade jag också undvikande svar förut men nu har jag börjat vänja mig mer och mer vid att andra människor fungerar så och jag har börjat acceptera det. Jag antar att många människor inte uppskattar rakhet och att de hellre vill ha svaret inlindat (dvs ett undvikande svar) än att få höra rakt ut att deras samtalspartner exempelvis inte orkar lyssna på deras prat eller inte vill umgås med dem.

      Jag håller med dig om att NT:s också kan ha lika stora sociala svårigheter i våra ögon men tyvärr är de majoriteten och det är majoriteten som styr. Och jag håller med dig också om det du skrev om fester, du var ju själv på mina fester många gånger när jag hade stora fester förut och du kanske kommer ihåg att det oftast var NT:s och inte aspergarna som lämnade festen först, undrar varför? 😉

      Svara
  9. Linus

    Camilla: Du får ställa lite krav på din karl också om ert barn.
    Min pappa har inte brytt sig så mycket när jag gick på BUP och med min diagnos, de sa på Aspergers centret att Pappor inte bryr sig utan det är mamman som tar det största avsvaret när deras barn har en Asperger diagnos.

    Svara
    1. Camilla

      Ja , han börjar nu att förstå att man liksom inte kan sticka huvudet i sanden och liksom vänta på att det skall gå över, Papporna brukar som regel va långt efter Mammorna när det gäller att känna att något är” speciellt” med barnet. Men det känns som det är jag som läser om diagnosen , bokar tider, och anmäler till kurser och föreläsningar. Men vi är olika jag pratar mer och vill bolla och han tänker nog mer tyst för sig själv och vill ha det hela klart i huvudet innan han pratar. Kanske dottern brås lite på honom 😉

      Jag är liksom inte rädd för att ta plats och ifrågasätta medans han nästan ber om ursäkt att vi finns till.
      Inte riktigt kanske men nästan så känner jag det ibland.
      Vad tråkigt att din Pappa inte brydde sig men det kanske upplevdes så och han tänkte på ett annat sätt. Kanske Pappor har svårare att diskutera och prata om livet med andra.
      Skall nog prata med rektor redan nu och se om de har en plan inför 6:an eller skall man vänta till då. Tycker att man kanske skall sätta lite press redan nu eftersom hon har endel ströfrånvaro redan nu..

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag upplevde också förut att min pappa inte brydde sig för det var mamma som ringde till skolan när jag var mobbad osv. Men nu efteråt har jag förstått att min pappa inte kan ge känslomässigt stöd utan han har istället hjälpt till praktiskt. Så han bryr sig absolut, men han visar det bara inte på samma sätt som min mamma gör. Jag håller med dig om att många pappor kan ha svårare att prata än vad mammor har, fast självklart finns det alltid undantag! 🙂

        Svara
      2. Mats

        Ja men jag vet inte hur , jag är ganska utmattad nu

        Skolan blir nog en tuff utmaning. Att väldigt många barn med Aspergers syndrom inte går till skolan visar på problemets omfattning. Själv har jag gett upp hoppet om skolan. Lärarna har (med några få undantag) för lite kunskap, förståelse, resurser mm. Dessutom har jag börjat misstänka att skolan är felkonstruerad från grunden så att den aldrig kommer att fungera för elever med NPF-diagnoser hur mycket man än försöker. Skolan handlar om minst 9 års kamp för många föräldrar och framförallt för eleven med Aspergers syndrom. Vill det sig väl så har aspergaren kvar lite av självkänslan efter dessa 9 år också. Jag pessimist?

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *