När man inte vet hur man bör bära sig åt

Share Button

Det sägs att personer med Aspergers syndrom och autism inte alltid vet hur man bör bära sig åt i olika situationer. Vi Aspergare är naturligtvis väldigt olika, men detta stämmer in mycket bra på mig. Jag ser inte alltid saker som är självklara för många andra människor.

På grund av mina svårigheter hamnar jag ibland i situationer då jag inte förstår hur jag bör göra. I sådana situationer måste jag be om hjälp, ibland till och med flera gånger. Ibland får jag bra bemötande, ibland dåligt. Jag har ofta tänkt att det verkligen är tur att jag inte har social fobi. Om jag hade det, skulle jag kanske inte våga stå på mig och be om hjälp igen, och jag skulle kanske bli helt knäckt om andra människor blev irriterade på mig.

Jag har den senaste tiden hamnat i bland annat följande situationer:

1. Vid ett tillfälle när jag skulle checka in min resväska på flygplatsen, blev jag ombedd att fälla ner handtaget på resväskan. ”Fälla ner handtaget, vilket handtag då? ”undrade jag. Kvinnan bakom luckan visade mig men jag förstod inte vad hon menade. Efter ett tag föll poletten ner: man kunde alltså fälla ner handtaget på min resväska! Vad smart, det hade jag inte ens tänkt på! Men hur gjorde man det? Jag frågade kvinnan men hon svarade surt att jag fick fixa det själv (förmodligen berodde hennes irritation på att kön bakom mig hade växt).

”Snälla, kan inte du hjälpa mig? Jag har en funktionsnedsättning som gör att jag har svårt att lära mig hur man gör sådana här saker,” vädjade jag desperat efter att ha försökt att fälla ner handtaget ett par gånger utan att lyckas. Jag fick till svar att hon inte hade någon möjlighet att hjälpa mig. Jag stod på mig och förklarade att jag behövde hjälp eftersom jag inte ville flyga utan min resväska. Till slut sa hon ovänligt att jag isåfall skulle få vända mig till luckan för specialbagage och checka in min väska där istället. För personalen på flygplatsen hade ingen möjlighet att fälla ner handtag på resenärers resväskor, förklarade hon. 

2. När jag tidigare i veckan åkte tåg från Helsingfors till Lahtis, försökte jag klura ut var jag skulle kunna lägga min tunga resväska. Svenska SJ-tåg brukar ju ha speciella hyllor i början och slutet av varje vagn där man kan lägga resväskor, men vad hade finska tåg för system? Jag försökte kolla var andra människor hade lagt sina resväskor men ingen verkade ha någon resväska med sig. Vad konstigt, brukade finländare kanske resa utan resväskor?

Jag gick ur vagnen och kollade om jag skulle hitta något ställe där jag skulle lämna min resväska och såg att det fanns ett litet rum med en dörr som man kunde öppna med ett knapptryck. Jasså, kunde man lämna resväskorna här kanske? Jag stod ett tag framför dörren och undrade om jag skulle våga lämna väskan där eller inte. Till slut undrade mannen bakom mig varför jag blockerade vägen för alla, och då märkte jag till min förfäran att människor bakom mig ville passera. ”Jag bara undrade var jag skulle lägga min resväska”, svarade jag. ”Inte här i alla fall”, svarade mannen, ”för det här rummet är till för mobiltelefoner (antar att han menade att man skulle ringa telefonsamtal därifrån).

Jag gick tillbaka till min vagn och frågade högt om någon i vagnen visste vad jag skulle kunna göra av min resväska. ”Du får lägga den på hyllan ovanför dig som alla andra”, svarade en man. Och då såg jag att han hade rätt för det var ju där alla andra hade lämnat sina resväskor. ”Oj, men det kan jag inte göra, min väska är ju så tung”, stammade jag till svar. Jag stod kvar mitt i gången och försökte komma på en annan lösning på problemet. Till slut lyfte mannen upp min resväska. ”Men hur ska jag få ner den igen när jag ska av?”, undrade jag och mannen lovade att han eller någon annan skulle hjälpa mig. Till min förfäran såg jag att jag återigen hade blockerat vägen för många människor.

3. Igår kväll fick jag för mig att jag ville läsa på flygplanet när planet skulle lyfta, men det var alldeles för mörkt. Jag försökte klura ut hur man tände den lilla lampan ovanför mitt säte och la till slut märke till en knapp. När jag tryckte på den, hördes det ett pip. Till min förvåning tändes ingen lampa, utan istället sprang flygvärdinna fram till mig och frågade med en förskräckt min vad som hade hänt. ”Jag ville bara tända lampan”, svarade jag. ”Knappen du tryckte på är endast till för nödfall, och nu håller ju planet på att lyfta”, svarade flygvärdinnan irriterat. Hon tände min lampa och gick tillbaka till sin plats. Jag skämdes lite. Hur kunde jag vara så dum att jag hade råkat trycka på nödknappen?

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

14 reaktion på “När man inte vet hur man bör bära sig åt

  1. Johanna Svenningsson

    Jag skrattade gott när jag läste det här inlägget. 🙂 Alla de där sakerna är saker som jag också mycket väl hade kunnat göra. 😉 Det händer att folk blir irriterade på mig också, just för att jag inte fixar det där som är självklart för andra. Jag har mer och mer börjat se ett mönster: sådant som INTE handlar om att tolka synintryck klarar jag ofta ganska bra. Sådant som HANDLAR om att tolka synintryck klarar jag inte av. Alla de sakerna du nämner i inlägget handlar ju till stor del om just att ”se”. Man ska se var man ska lägga resväskan, se hur man ska fälla ner handtaget, tända lampan o.s.v.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har så rätt, Johanna! Allt handlar om att ”se” vad man ska göra och att lära sig genom att se. Förmodligen lägger jag märke till andra detaljer än vad många andra människor gör, och därför ser jag inte vilka knapper som ska tryckas på, var man borde lägga sina resväskor osv. För mig är det fortfarande en gåta hur andra människor vet automatiskt vilken knapp som är nödknapp. Förmodligen har de någon hemlig kod som jag inte lyckats knäcka 😉

      Jag minns att Gunilla Gerland skrev i sin bok ”En riktig människa” att hon inte visste vilken toalett som var tjejtoa och vilken som var killtoa när hon gick i skolan, och hon förstod inte hur andra människor kunde se sådana saker. Jag har aldrig haft svårigheter i att skilja killtoa från tjejtoa, men däremot har jag svårigheter i att se saker som jag nämnde i blogginlägget! 😉

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Det kan nog mycket väl vara ditt goda detaljseende som gör att du har svårt att se det som andra tycker att du borde se.

        I mitt fall handlar det om att jag inte ser hur föremål hänger samman, och inte alltid heller vad det är för föremål, vilket gör att jag också får svårt att veta om eller hur jag ska använda dem. Jag ser liksom varken detaljer eller helheter.

        Dock har jag faktiskt upptäckt vissa fördelar med att ha svårt att tolka synintryck. Jag tänkte skriva ett blogginlägg om det nästa vecka. 🙂

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Även i mitt fall handlar det egentligen också om att jag inte förstår hur saker hänger ihop, och inte bara att jag lägger märke till andra detaljer än vad andra gör. Att jag hade svårt för att lära mig historia i skolan har läkarna förklarat med min svaga central koherens, alltså svårigheter i att förstå helheten, och därmed förstår jag inte alltid hur saker hänger ihop.

          Vad roligt, ser fram emot att läsa inlägget! 🙂

          Svara
          1. Johanna Svenningsson

            Jag kan förstå att du hade svårt att lära dig historia. Det bygger ju mycket på att kunna få ihop ett sammanhang bland händelser, årtal o.s.v.

            Själv hade jag inga problem med just historia, vilket nog handlade om att läraren vi hade i det ämnet var mycket för det klassiska sättet att lära, d.v.s. först genomgång på tavlan och sedan läsa i boken och svara på frågor på ett papper. Eftersom jag har lättast att lära mig genom att lyssna, läsa och skriva så passade det mig utmärkt.

            Däremot hade jag svårt att lära mig fysik och kemi. Då skulle man titta på bilder på atomer, förstå vad lärarna ritade upp på tavlan o.s.v. Eftersom jag inte kan ta in information genom att SE så blev det väldigt svårt.

            Nu finns inlägget uppe!

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag förstår dig! Jag hade också svårt för att lära mig fysik och kemi i skolan. Jag skulle ha svårigheter i att förstå historia, kemi och historia även om jag bara skulle läsa i boken men om jag ska ta informationen genom att se blir det ännu värre!

              Vad roligt, jag ska läsa inlägget snart 🙂 Intressant!

              Svara
  2. Stina Muna

    Hej, måste medge att ”enkla” tekniska funktioner kan ställa till det även för en ”normalstörd” (än så länge).

    Kaffeautomater är ett bra exempel. Brukar spana in, om det går, hur andra gör innan jag gör entré till åbäket. Ibland rinner kaffet ut ur ett hål som jag inte räknat med och då missar jag halva mängden. bland väntar jag inte tillräckligt länge för att kaffet ska rinna och då trycker jag knappar en gång till. Brukar resultera i att allt stannar upp och jag måste betala igen. Ibland händer ingenting trots knapptryckningar och då är det fel knappar som jag tryckt. Kön bakom växer…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Åh, kaffeautomater. Vilken tur att jag dricker kaffe mycket sällan, annars skulle jag nog ställa till med ett och annat! 🙂 Livet skulle vara så mycket enklare om alla automater såg likadana ut! Det verkar som att vissa människor vet automatiskt hur automater och maskiner fungerar medan vi andra måste anstränga oss. Mamma brukar säga att världen var mycket enklare förr i tiden när det inte fanns automater, datorer och mobiltelefoner.

      Svara
  3. Karin

    Utomlands har jag många ggr fått fråga var spolknappen/spaken sitter på toaletten. Och även om jag lyckats hitta den så är det inte säkert att jag förstår hur jag får till spolningen.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, att hitta spolknappen är riktigt svårt! Jag förstår inte alltid heller hur spolningen fungerar på alla toaletter. Nyligen förstod jag inte hur vattenkranen fungerade på toaletten på ett SJ-tåg, men jag hade som tur var vatten i min vattenflaska.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag oroar mig också extremt mycket för bakterier på offentliga toaletter. Men jag hade med mig en egen vattenflaska, och jag tvättade händerna med vattnet som fanns i flaskan. Vilken tur att jag hade vatten med mig, annars hade jag fått panik! 😉

        Svara
  4. Pingback: Att leva med en osynlig funktionsnedsättning | Paula Tilli

  5. Pingback: När man blir dumförklarad | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *