”På min tid hette det besvärliga, ouppfostrade barn”

Share Button

När man talar om barn som har Aspergers syndrom och/eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, får man ibland höra: ”På min tid hette det minsann besvärliga, ouppfostrade barn”.

Förmodligen finns det olika anledningar till att människor kommer med sådana kommentarer. I mina öron låter det ibland som att några av dessa människor egentligen menar mellan raderna att barn med Aspergers syndrom och autism i verkligheten är lata och ouppfostrade och att deras föräldrar skyller ifrån sitt ansvar genom att skaffa en diagnos för barnet. Och det kan kännas oerhört kränkande för dessa föräldrar. Det är som att säga till en förälder till ett rullstolsburet barn: ”jag tror att ditt barn egentligen skulle kunna gå om du bara lärde h*nom ordentligt hur man gör”.

Jag hann bli 24 år gammal innan jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, och jag hade det otroligt tufft i skolan. Hela tiden brottades jag med dåligt samvete över att jag inte klarade av att skärpa mig trots att jag kämpade så hårt att jag knappt hade energi till något annat. Känslan över att ständigt misslyckas med mina försök tärde på mitt självförtroende otroligt mycket, och det fick mig att tänka: ”Jaja, jag är väl dum och lat”.

Eftersom jag hade fått för mig att jag var dum och lat, sa jag inte heller ifrån när jag blev mobbad. Jag var ju ”lat” så det var okej att andra sa kränkande saker till mig, det var ju mitt eget fel. Men nästa år skulle jag kanske lyckas bli normal, hoppades jag. Men tyvärr fick jag hoppas förgäves. Jag blev aldrig som alla andra. Är inte det bra att neuropsykiatriska diagnoser ställs på barn idag så att åtminstone några barn med Aspergers syndrom förhoppningsvis slipper det jag gick igenom i skolan?

Att säga till oss att ett barn med Aspergers syndrom eller autism förut hette ”en lat, ouppfostrad unge” är som att säga till en homosexuell: ”Förr i tiden hade man minsann bränt dig på bål eftersom du är homosexuell” eller till en döv: ”Förr i tiden hade du inte fått använda teckenspråk i skolan eftersom det inte ansågs vara ett riktigt språk”.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

21 reaktion på “”På min tid hette det besvärliga, ouppfostrade barn”

  1. Mats

    Att säga till oss att ett barn med Aspergers syndrom eller autism förut hette ”en lat, ouppfostrad unge” är som att säga till en homosexuell: ”Förr i tiden hade man minsann bränt dig på bål eftersom du är homosexuell” eller till en döv: ”Förr i tiden hade du inte fått använda teckenspråk i skolan eftersom det inte ansågs vara ett riktigt språk”.

    Jag tror många människor har en lika fördomsfull inställning till Aspergers syndrom och ADHD i dag som människor hade förr till dyslexi. I dag vet många människor att människor med dyslexi inte är dumma, lata eller ouppfostrade. Tyvärr är förståelsen för Aspergers syndrom inte alls lika stor men du gör ju vad du kan för att förändra den saken Paula.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också tänkt i samma banor! Kanske kommer kunskapen om Aspergers syndrom vara större om bara 30 år, och då kommer människor kanske tänka: ”Förut trodde man att barn med Asperger och ADHD var dumma och lata”. Jag hoppas i alla fall att det blir så.

      Iofs så pratade jag nyligen med en dyslektiker, och hon sa att okunskapen om dyslexi fortfarande är mycket stor och att dyslektiska barn fortfarande blir felbehandlade och missförstådda i skolan. Jag blev förvånad för jag trodde att de flesta hade goda kunskaper om dyslexi idag.

      Svara
      1. Mats

        Iofs så pratade jag nyligen med en dyslektiker, och hon sa att okunskapen om dyslexi fortfarande är mycket stor och att dyslektiska barn fortfarande blir felbehandlade och missförstådda i skolan.

        Det förvånar mig inte det minsta men jag tror ändå att kunskapen om dyslexi ute i skolorna är mycket större än kunskapen om Aspergers syndrom och ADHD. Jag är säker på att det varje dag står tusentals svenska lärare och skäller på barn med ADHD för att de ska skärpa sig trots att det inte hjälper och aldrig har hjälpt. Det värsta är inte okunskapen utan oförståndet dvs att man fortsätter försöka lösa problem med samma metoder som man misslyckats med att lösa problemen på förut.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, det är helt otroligt hur barn med Aspergers syndrom och ADHD blir behandlade i skolan. Människor kan helt enkelt inte förstå att barn med ADHD har svårt för att sitta stilla och att personer med Asperger kan ha svårt för att förstå saker som är lätta för många andra. Många har inställningen: ”om jag kan så borde de också kunna lära sig det”. De utgår ifrån majoritetsnormen som bland annat bestämmer vilka uppgifter som ska vara svåra och vilka lätta, och i vilken ålder ett barn borde orka sitta stilla på lektionerna.

          Svara
          1. Mats

            Jag såg intervjun med Percy Nilsson i TV-programmet Min sanning. Percy har dyslexi och en bit in i TV-programmet berättade han hur han som barn blev mobbad av lärarna för att han inte kunde skriva och hur det har satt sådana spår hos honom att han än i dag får obehagskänslor när han måste skriva för hand. Jag blev inte förvånad när jag hörde hans berättelse men det värsta tror jag är att många barn som växer upp i dag har liknande upplevelser från skolan trots att det har gått ett halvt sekel sedan Pery gick i skolan.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Idag borde kunskapen om dyslexi vara bättre, så barn med dyslexi borde ha det bättre idag, tycker jag. Men tyvärr är det nog så som du skriver och många barn råkar fortfarande illa ut. Stackars Percy! 🙁

              Svara
              1. Mats

                Lärarnas okunskap går att utbilda bort men med stor ansträngning och mycket tålamod men inte lärarnas oförstånd. Den typ av lärare som betedde sig illa förr för att de saknade kunskap visar säkert dyslektier respekt i dag men de lärare som är mobbare kommer nog att fortsätta trakasera elever med dyslexi.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag håller med dig! Som barn kände jag vilka lärare som menade väl och vilka som inte gjorde det. Det kändes t ex som att hon som tvingade mig att vara med i bollspelet menade väl och att hon bara agerade i okunskap. Men sen hade jag en lärare som var riktigt hemsk och det kändes som att han njöt av att nedvärdera andra. Mest av allt gillade han att mobba en kille i klassen som förstod vissa saker långsamt och då gjorde läraren sig rolig på hans bekostnad. Sådana människor borde inte få jobba som lärare!

  2. HL

    dysleksi blir av og til sett på som latskap fordi folk som ikke er så flinke til å skrive, sier de har dysleksi, og skylder på det uten at de egentlig har dysleksi. Det går desverre utover holdningen til de som har dysleksi.

    Asperger syndrom er en autismelidelse og jeg føler at folk skjønner at det er noe stort/alvor, noe de ikke kan gjøre så mye med. Og jeg møter forståelse, mer forståelse etter diagnosen enn før.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har själv nästan ingen erfarenhet av dyslexi men det är synd om vissa fortfarande ser det som lathet. Men det är tur att kunskapen verkar ha ökat.

      Vad bra att du fått mer förståelse efter diagnosen! Det har jag också men tyvärr inte i alla situationer. Det är vanligt att människor tycker att vi borde kämpa lite mer trots att vi har Asperger och att de inte förstår hur det kommer sig att man orkar syssla med specialintressen men inte städa. Men min boendestödjare och personalen på Ågesta Folkhögskola där jag är anställd förstår mig som tur är 🙂

      Svara
  3. Mamma till 17 åring med ADD och Asperger

    Det som är skrämmande är att specialpedagoger på skolor förespråkar en sen diagnos av dyslexi, när barnen är ca 12 år. De verkar tro att läs- och skrivsvårigheter växer bort. Jag är rädd att det resoneras lika runt ADHD/ADD och Asperger, att det är har med mognad att göra. Utbildningen för alla som jobbar med barn måste utökas med utbildning om NPF och dyslexi så att alla kan få hjälp och förståelse med eller utan diagnos.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Oj, skrämmande att sen diagnos av dyslexi förespråkas. Nu har jag inga erfarenheter av dyslexi men jag kan tänka mig att barn med dyslexi får lida om lärarna ställer för höga krav på dem som de inte kan uppfylla. Och detsamma gäller ju oss som har Aspergers syndrom och ADHH/ADD. Undrar varför det t ex anses vara okej att ”diagnostisera” allergier och närsynhent i tidig ålder men att det skulle vara annorlunda med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Detta bevisar att kunskapen fortfarande är mycket dålig och att många fortfarande inte förstår vad osynliga diagnoser egentligen handlar om.

      Svara
      1. Mats

        Är det inte så att ungefär hälften av alla barn som diagnosticeras med ADHD inte uppfyller diagnoskriterierna som vuxna?

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag vågar inte svara på det eftersom jag inte kommer ihåg några siffror, men det kan mycket väl stämma. Men enligt mig blir det ändå fel om man låter bli att diagnostisera barn bara för att ”risken” finns att de inte kommer att uppfylla diagnoskriterierna som vuxna. Egentligen önskar jag att vi kunde leva i en diagnosfri värld och alla skulle bli accepterade som de är, men eftersom det tyvärr inte fungerar så i praktiken, tycker jag att diagnoser behövs.

          Svara
          1. Mats

            Jag säger inte att man inte ska diagnosticera barn utan jag menar mer att det är extra viktigt att följa upp diagosticerade barn eftersom problemen kan växa bort alt barnen kan lära sig strategier för att kompensera problemen så att diagnoskriterierna inte längre uppfylls i vuxen ålder.

            Svara
  4. Stina Muna

    Har en viss insyn i skolvärlden och kan instämma att dessa diagnoser ställer till det. Liknande problem finns inom sociala barnavården och inom barnpsykiatrin.

    Alla är överens om att problematiken existerar. Men sedan händer något väldigt konstigt. Det verkar som om skolpersonal, socialen och professionella inom barnpsykiatrin får VÄLJA om de ska ”tro” på dessa diagnoser eller inte. Och de kan även ”välja” hur de ska bemöta barn som har neuropsykiatriska diagnoser, talproblem, dyslexi, – calculi etc. Bemötandet gäller även fldr.

    Diagnoser som denna ”valfrihet” gäller är just ovannämnda. Har aldrig hört talas om att professionella ifrågasätter Downs syndrom, diabetes, leukemi, ryggmärgsbråck och dylikt. Vilket ramaskri det skulle bli i så fall! Barn med NPF är en kategori där man tydligen får själv bestämma sitt agerande. Även om det går tvärtemot vad som rekommenderas av ex. socialstyrelsen eller av andra instanser som är ansvariga tillsynsmyndigheter eller som besitter den specialkompetens som diagnoserna kräver.

    Har i nära håll exempel på hur skolan har förstört livet på en pojke då skolpersonalen valde att inte använda metoder och kunskap som finns på området. De körde sitt eget race utifrån hur man sätter ”ouppfostrade skitungar” på plats. Socialen tog över och slutförde arbetet med samma inkompetens. Killen sitter idag i fängelset.

    Man kan självklart ifrågasätta resonemanget och säga att det inte har med skolan och med socialens åtgärder att göra. Jag har följt killens öde och vet hur illa han blev behandlad. Jag vet jag att ingen, absolut ingen (ens de utan diagnos) hade klarat detta utan men för livet. Fysiska och psykiska övergrepp under flera års tid från de sk. professionella, för att inte tala om alla integritetskränkande åtgärder han och andra med liknande problematik fick utstå.

    Så jag undrar, hur i helvete kan det få gå till på detta sätt?? Och hur i helvete kan det fortgår år efter år trots ökad kunskap kring dessa diagnoser?? Hur många liv till ska förstöras??

    Svara
    1. Mats

      Så jag undrar, hur i helvete kan det få gå till på detta sätt?? Och hur i helvete kan det fortgår år efter år trots ökad kunskap kring dessa diagnoser?? Hur många liv till ska förstöras??

      Jag tror att på en okunskap och ett oförstånd hos barnomsorgen, skolan, socialtjänsten, Försäkringskassan, psykiatrin mm. Socialtjänsten har bemött mig fruktansvärt oförståndigt och okunnigt genom åren. Det enda som ursäktar socialtjänsten är att de inte ska ha hand om människor med tex Aspergers syndrom och ADHD. De har inte rätt kompetens för uppgiften lika lite som de hade kompetens att bemöta de som skrevs ut från mentalsjukhusen under 1990-talet. Vi har blivit socialtjänstens ansvar pga de nya sjukreglerna från 2008. Socialtjänsten har inget annat val än att ta emot oss när övriga samhället sviker. Samma sak kan sägas om krminalvården i fallet med skolpojken.
      Jag har som tur är haft anhöriga som har fungerat som samhällets skyddsnät när samhället har svikit. Jag tror seriöst att jag hade suttit i fängelse eller varit uteliggare om inte jag fått hjälp av anhöriga när det var som värst.
      Jag har läst att 30-50% av alla våldsbrottslingar som sitter i fängelse uppfyller kriterierna för ADHD. Din berättelse om skolpojken är säkert inte unik. Det värsta är som du skriver att det fortgår år efter år. Det är inte utan att man frågar sig om vi lever i en galen värld på riktigt.

      Svara
      1. Stina Muna

        Mats, du har helt rätt i att socialtjänsten (för det mesta) inte har kompetens på NPF. Det kan möjligtvis finnas någon på LSS-enheten som har en viss förståelse.

        Var med på 80- och 90-talen som personal (vill förtydliga att jag tillhör NORMEN som inte varit inlagd på psyket, inte än iaf) och såg hur många råkade fruktansvärt illa ut när de efter långvarig vistelse inom mentalvården skrevs ut. Vakade över en suicidal patient efter hennes misslyckade suicidförsök. Hon var en av dessa långtidspatienter som hade skrivits ut mot sin vilja. Hon hade fått en egen lgh på tredje våningen och strax efter att hon hade flyttat in hoppade hon från balkongen. Hon klarade livet men fick en massa benbrott. Vad hände sen? Hon fick en lgh i nedre botten… Vet inte mer om hennes öde då jag inte orkade jobba kvar inom psykiatrin, inte då och inte just där.

        Du kan vara lycklig över att du har haft dina anhöriga så att det inte gick rakt åt ….te för dig. Samtidigt som det är så fruktansvärt fel att ens liv och framtid ska hänga på vad man har för anhöriga och nätverk runt omkring. Det är ju därför vi har alla dessa myndigheter, socialen som högste och som siste hönsen, som ska garantera, om inte annat, att man inte går under… Det finns inskrivet i socialtjänstlagen att barns behov alltid ska beaktas i första rummet. Och alla människor som berörs av SOL (i princip alla som vistas eller bor i Sverige) ska ha minst lägsta standard = ”skälig levnadsnivå”. Men vi vet att det här stämmer inte med verkligheten. Du har fått uppleva det i kontakt med socialen och ev. med andra myndigheter. Likaså så har jag varit med om det dels som hjälpsökande, anhörig, ombud, dels som ”annan vårdgivare”= professionell samt kollega dock inte som myndighet… Lik förbannat går det åt hel….te… om de har bestämt sig för att följa sina egna strategier som inte baseras på ”beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund”.

        Känner till forskning om ADHD och om fängelsekunder. Det är mkt mänskligt lidande som man skulle kunna undvika för dessa personer och för deras närstående. Så onödigt och grymt. Pojken jag skrev om har både ADHD och AST. Klart en knepig problematik. Men.

        Det minsta man ska kräva är att alla sk. professionella ska kunna bemöta barn (och självklart även vuxna) utan att de kränker eller begår övergrepp/brottsliga handlingar oavsett personens problematik, diagnoser, avvikelser, färg, religion, sexualitet, kön, nationalitet osv. Det ska varenda jädrans människa klara som anser sig vara professionell och jobbar med människor. Kollegor som ser att det inte går rätt till SKA STOPPA framfarten av dessa ”professionella”.

        Både inom socialen, sjukvård/psykiatri och skola ska numera allt baseras på ”beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund”. Men det finns ett fruktansvärt motstånd på många håll mot detta. Man kan undra varför. Jo, det har blivit en ideologisk fråga vilket omfattar både moraliska funderingar och värderingar såsom vad som är rätt resp fel. Och det är precis här jag tror katastrofen blir ett faktum. Vissa professionella tror sig ha rätt att följa sina värderingar och moraliska ståndpunkter. Om de ex. anser att ställa diagnoser på barn är inte rätt handlar de därefter. De väljer bort allt som har med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra och använder sina egna metoder som bygger på deras moraliska uppfattningar och värderingar. Det finns lärare som vägrar att ge/påminna barn om att de ska ta sin ADHD medicin med motivering, det ingår inte mina arbetsuppgifter. Samma lärare kan utan några som helst problem hjälpa ett annat barn med astmamedicin eller liknande. Den här läraren anser det är fel att ge barn centralstimulerande medicin men tycker det är självklart att hjälpa barn som behöver för sin astma. Ett moraliskt ställningstagande. Eller om ett barn gör illa sig och behöver omplåstring vägrar ingen lärare att göra det.

        Det är detta, att låta egna värderingar styra istället för att agera professionellt, som är det stora problemet som jag ser på saken. Sen finns det förstås ren okunskap utan några som helst ideologiska funderingar som kryddar tillvaron.

        Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag kan inte fatta hur det kan finnas ”valfrihet”. Valfrihet för att tro om neuropsykiatriska diagnoser bara är ett påhitt eller inte, varför i hela världen?! Tänk om jag jobbade som lärare och valde att tro att närsynhet eller astma inte existerade och förbjöd närsynta elever att att träna på att se bättre istället för att använda glasögon? Denna ”valfrihet” verkar gälla endast vissa diagnoser, precis som du skrev, och inte andra.

      Jag är övertygad om att det har en stor betydelse hur man blivit behandlad som barn, oavsett om man har diagnos eller ej. Att jag mår bra idag är ett under, men jag skulle faktiskt kunna förstå mycket bra om någon som fick samma behandling jag i skolan inte hade klarat det. Mobbing kan verkligen förstöra människor! Människor säger ibland att det är typiskt för personer med Aspergers syndrom att inte kunna släppa gamla oförrätter, men jag tror att det skulle vara svårt även för många neurotypiska människor om de hade blivit dåligt behandlade i skolan och alltid känt sig utanför.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *