Praktikplatser för personer med Aspergers syndrom

Share Button

När man har Aspergers syndrom, autism eller någon annan funktionsnedsättning, har man rätt till att få stöd och hjälp från Arbetsförmedlingen. Man kan bland annat praktisera på arbetsplatser för att få testa olika arbetsuppgifter. När man är under 30 år och har aktivitetsersättning, kräver Försäkringskassan i många fall att man deltar i arbetspraktik.

När jag tar upp ämnet arbetspraktik, jämför många människor arbetspraktiken med att studenter också brukar praktisera under sin utbildning innan de får ett ”riktigt” jobb. Och visst, jag håller med om att även studenter ofta får praktisera! Men vad händer om någon måste praktisera i sju eller åtta års tid på olika arbetsplatser utan att det leder till en anställning? Ett halvårs praktik under en utbildning kan inte jämföras med att praktisera år efter år utan någon förändring i sikte.

Nyligen pratade jag med en tjej med Aspergers syndrom som fått praktisera på olika arbetsplatser i flera års tid. Tjejen har otroligt många goda egenskaper som skulle kunna utnyttjas i arbetslivet. Hon är bland annat mycket pålitlig och noggrann, men däremot har hon svårt med det sociala samspelet. Hon har bland annat städat toaletter på sina praktikplatser och gjort andra uppgifter som ingen annan velat göra. Och snart kommer hon fylla 30 och eventuellt bli helt utförsäkrad. Vad kommer att vänta henne då? Utförsäkring, socialbidrag och fortsatt arbetspraktik i utbyte mot att överhuvudtaget få socialbidrag?

Det allra värsta är att många personer verkar ta för givet att hon ska praktisera gratis. När hon har klagat och frågat handläggarna om de skulle kunna tänka sig att arbeta utan att få lön, har hon fått svar från t ex Försäkringskassan i stil med: ”Men å andra sidan har jag ju inte Aspergers syndrom” eller ”Det får du stå ut med”. Så man ska med andra ord nöja sig med mindre om man har Asperger och inte klaga om man känner sig utnyttjad?!

Andra människor har även jämfört hennes praktikplatser med provanställningar, och när hon svarat att det inte är samma sak, har de hävdat att det visst är exakt samma sak. För människor som har provanställningar vet ju inte heller om de kommer att få en anställning eller inte. Men det är inte samma sak, och detta av följande anledningar:

1) Vid praktik samlar man inte pensionspoäng.

2) Man höjer inte heller sin SGI.

3) Man får lön när man är provanställd, vilket gör att man har en möjlighet att spara pengar och förbättra sin ekonomi.

4) Man får mer ”värdefulla” referenser att visa upp efter en provanställning. För om det enda man har att visa upp när man söker jobb är referenser från 10 olika praktikplatser, vad sänder det för signaler till arbetsgivare? Att man inte är värd att få lön?

5) Känslan att bli utnyttjad år efter år som gratis arbetskraft tär otroligt mycket på självförtroendet. För företagen tjejen praktiserat på måste ha sparat otroligt mycket pengar genom att låta henne städa toaletter och göra andra mindre attraktiva arbetsuppgifter helt gratis, på det sättet har de klarat sig med färre anställda. Det är egentligen förbjudet att låta en praktikant göra arbetsuppgifter för att slippa ta in fler anställda, men den regeln följs ofta inte i verkligheten.

Sluta utnyttja personer med funktionsnedsättningar som gratis arbetskraft NU!

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

31 reaktion på “Praktikplatser för personer med Aspergers syndrom

  1. Johan

    Vill bara berätta hur det har varit för mig med praktik:
    Jag hade Misa med arbetsplatsförlagd daglig verksamhet i totalt 6,5 år, 3 år på olika praktikplatser och sedan en provanställning på ett företag som lade ner verksamheten efter 6 månader och sedan 3 år till av olika praktikplatser.
    Efter det provade jag Resursteamet som fungerade bra tills de drog ner på mitt stöd till en ohållbar nivå efter ett år.
    Nu är jag helt utan sysselsättning vilket kanske är bra med tanke på att min LSS-handläggare kräver att jag lägger, för mig, orimligt mycket energi på hyshållsysslor… Ska ta upp det med min läkare snart så det ska förhoppningsvis lösa sig.

    Vad jag lärt mig av all praktik är att så länge företagen inte behöver anstränga sig så får man stanna kvar, men vid minsta antydan till krav eller annat ”krångel” så avslutas praktiken.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att höra att du också har liknande erfarenheter med praktik, Johan! Att praktisera i 6 år är en lång tid. Jag blir så arg när jag hör att det tillåts att personer med funktionsnedsättningar utnyttjas på det här sättet!! Klart det inte finns någon anledning för arbetsgivarna att anställa någon när de kan få någon som kan göra uppgifterna gratis. När praktikperioden är slut, kan de alltid ta en ny praktikant.

      Att man inte kan ställa krav förstår jag inte heller. Så länge det inte finns någon lag som kräver att företagen måste anställa sina praktikanter efter praktikperiodens slut om de inte kan uppvisa goda skäl till att inte göra det, kommer det inte bli någon förändring.

      Jag hoppas att du kan få ett läkarutlåtande från din läkare som beskriver dina svårigheter. Ett läkarutlåtande hjälpte iaf mig att få boendestöd! Sedan kan man ju alltid överklaga kommunens beslut, men tyvärr tar processen tid.

      Svara
  2. Thomas

    Att det är så här i sverige gör ju att man blir helt uppgiven,undrar om det är lika i andra EU länder?Det verkar vara olika förutsättningar för ungdomar med npf,en del går det bra för och andra får harva i det här systemet.Det pratas ju en del om dom här diagnoserna,men så händer det ingenting.Det är ju skolplikt för alla barn och ändå så är det många som går ut skolan utan betyg som dom kan gå vidare på,sen så upphör hjälpen verkar det som.Det skall ju vara redan i skolan hjälpen ska sättas in,men då är det ekonomin som styr och rektorer som inte prioriterar elever med svårigheter.Undrar om det finns skolpersonal och personal från försäkringskassan bland dina 739 följare som läser inläggen.Skulle vara intressant att höra vad dom tycker om det här

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tyvärr tror jag att situationen är ännu värre i andra EU-länder än i Sverige. När jag föreläste i Övertorneå, fick jag veta att finska Aspergare som åkt över gränsen för att plugga/söka jobb i Övertorneå inte fick hjälp och stöd om de inte var skrivna i Sverige. För i Finland har man inte möjlighet till samma stödåtgärder via t ex Arbetsförmedlingen, men i Sverige har man bland annat rätt till lönebidrag. Men å andra sidan är riksnormen högre i Finland än i Sverige, och det är mycket lättare att få sjukpension där än här.

      En gång träffade jag två polacker, och när de fick höra att personer med funktionsnedsättningar får hjälp till att ta sig till arbetsmarknaden med hjälp av lönebidrag och liknande åtgärder, var de chockade och undrade om den svenska staten verkligen betalar sånt! De tyckte att det verkade vara rena lyxen att ha Asperger i Sverige för man behöver varken svälta eller hamna på gatan, och de undrade om vi ens värdesätter det vi har. Men de utgick naturligtvis från sina erfarenheter och referensramar.

      Att situationen förmodligen är sämre i många andra länder betyder inte att vi skulle ha det bra i Sverige för det har vi verkligen inte! Det här visar bara hur dålig situationen ser ut ute i världen och hur dåligt personer med funktionsnedsättningar behandlas. Jag hoppas verkligen att personal från Försäkringskassan och skolpersonal följer min blogg, och även LSS-handläggare för de skulle verkligen behöva veta hur verkligheten ser ut för oss.

      Svara
  3. Emma Pettersson

    Mhm de skuter upp hjälpen i skolan så mycket de kanoch sen poff du har gått ut skolan och slutar tillhöra ungdom och då sinnar ochså hjälpen betydligt mertråkigt men sant.

    Svara
  4. sara

    Tack för att du skriver så bra och viktigt! Du hjälper många och jag blir inspirerad och stridslysten och vill förändra samhället till det bättre. 😀

    Svara
  5. Mats

    Nyligen pratade jag med en tjej med Aspergers syndrom som fått praktisera på olika arbetsplatser i flera års tid.

    jag tycker det är rimligt att praktisera under flera års tid förutsatt att praktiken är en del av en habilitering/rehabilitering. Men att praktisera år ut och år in i jakt på en meningsfull sysslesättning eller ett lönearbete tycker jag är fel.

    Och om samhället tvingar den enskilde att praktisera i flera års tid för att få aktivitetsersättning eller socialbidrag så tycker jag att den enskilde ska tillämpa ”civil olydnad” vilket i sammanhanget innebär att sjukskriva sig så ofta som möjligt och maska på jobbet så mycket som möjligt så att han/hon inte får vara kvar på praktiken. Att maska på en praktikplats som inte fyller någon funktion för individen är jämförbart med att vägra gå till en skola som inte tar tillräcklig hänsyn till människor Aspergers syndrom. Det är det enda rätta om samhället inte erbjuder ett anpassat lönearbete eller en anpassad skolgång.
    Det finns ingen anledning till att människor med Aspergers syndrom ska finna sig i att bli behandlade som lägre stående människor oavsett om det är skolan eller arbetsmarknaden som behandlar oss illa.

    Jag har varit dålig på att stå upp för mig själv i livet och jag misstänker att det är typiskt många människor med Aspergers syndrom att vara dåliga på att stå upp för sig själva. Det är banne mig på tiden att aspergarna kräver att bli respektfullt behandlade och en normal levnadsstandard.

    Svara
    1. Mats

      Tom arbete med lönebidrag är innebär en nedvärdering av oss människor med Aspergers syndrom eftersom samhället säljer ut oss som billig arbetskraft men det är som jag har skrivit innan knappt att vi förstår det eftersom allt bättre än socialbidrag framstår som en framgång för kuvade aspergare.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag är kluven till det här med lönebidrag. Det finns ju personer som verkligen har en nedsatt arbetsförmåga och kan inte prestera lika mycket som andra människor. Hellre att man får lönebidrag och får lön enligt kollektivavtalet än att få en lägre lön bara för att man jobbar långsammare eller att förbli utan arbete helt och hållet.

        Men sedan bör naturligtvis inte lönebidraget missbrukas. Du skickade länkar förut till artiklar om företag som utnyttjade lönebidragssystemet och de anställda inte fick de anpassningar som krävdes, och så ska det ju inte vara! Och lönebidrag borde vara möjligt att få till ALLA arbeten, även de som ger över 30 000 kr i lön. Om man har kompetensen till att utföra mer avancerade arbetsuppgifter och man har adekvat utbildning, bör man naturligtvis inte utnyttjas som billig arbetskraft.

        Svara
        1. Mats

          Jag är egentligen inte heller emot lönebidrag. Jag är bara emot att lönebidraget är så låga att de i praktiken innebär att människor med Aspergers syndrom reas ut som billig arbetskraft.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag håller med dig helt och hållet! Högskole- och universitetsstudier borde dessutom vara ännu mer anpassade till elever med funktionsnedsättningar samt att det borde vara tillåtet att vara sjukpensionär på halvtid när man pluggar. Då skulle ännu fler Aspergare kunna utbilda sig!

            Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      jag tycker det är rimligt att praktisera under flera års tid förutsatt att praktiken är en del av en habilitering/rehabilitering. Men att praktisera år ut och år in i jakt på en meningsfull sysslesättning eller ett lönearbete tycker jag är fel.

      Håller med dig helt och hållet!

      Jag har också varit dålig på att stå upp för mig själv, och värst har problemet varit i privatlivet. Men nu har jag blivit bättre på det. Jag får fortfarande mejl från människor som tycker att jag ska föreläsa gratis, men jag tackar alltid nej till sådana förfrågningar. Bara för att vi har Aspergers syndrom, betyder det inte att vi ska arbeta gratis. Jag har t om kommit fram till att jag skulle göra en björntjänst till alla Aspergare om jag började jobba gratis för då skulle jag sända signaler att vi Aspergare inte är värda att få lön.

      Svara
      1. Mats

        Har du inte så många besökare på bloggen att du kan ha bloggen som ett deltidsjobb snart? Reklam sticker i ögonen på folk men samtidigt så är det standard att finansiera sajter med reklam eftersom som så få vill betala för innehåll.

        Svara
        1. Mats

          Du har 700 följare om räknaren visar rätt. Har du 3 000 – 4 000 unika besökare per dygn på bloggen? Jag kanske överskattar hur många besökare du har men 1 000+ borde du iaf vara uppe i tycker jag.

          Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag försökte faktiskt skaffa reklam för ett tag sedan via den tjänsten du föreslog för mig. Men tyvärr funkade det inte, eller så var det bara jag som inte visste hur man skulle göra. Man skulle fylla i hemsideadressen där man ville att reklamen skulle visas, men den godkände inte adressen blogg.aspiration.nu. När jag däremot försökte med http://www.aspiration.nu, funkade det men jag vill ju att reklamen endast ska visas i bloggen och inte på min hemsida där man bokar mig för föreläsningar. Det kanske är så att man inte kan fixa reklam endast till bloggen? Men det är mycket troligare att det bara var jag som gjorde fel 😉

          Jag vet faktiskt inte hur många besökare jag har, det skulle vara intressant att veta någon gång! Förut försökte jag installera någon räknare, men återigen gjorde jag något fel för jag tror inte att det lyckades. Men eftersom jag har över 700 följare, borde jag nog ha över 1000 unika besökare på bloggen varje dag. Det kanske skulle gå att tjäna en summa på bloggen i framtiden!

          Svara
  6. Pingback: Att inte fungera i samhället | Paula Tilli

  7. Johan

    En till här då har bara lätta svårigheter sattes på praktik/sysselsättning när jag var 19 år gammal.
    Innan hade jag nära till anställning på en industri fick problem med magen, slarvade med kosten.
    Hur som helst rullade det på med praktik daglig verksamhet lätta sysslor kändes bara konstigt.
    Många år av praktik på olika ställen, där sades det också meningen var inte att jag skulle bli anställd.
    Inte ens på dom vanliga ställena jag hamnade på. Så 2001-2007 sen AF Började bra men blev utnyttjad där också, och lögner från handläggare sen match line folk satt och vände kort man skulle säga bra saker till varann, men fick lämna efter 2 veckor kändes mest löjligt bara. Sen ett par år vägras jag hjälp från AF helt och hållet.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch, vad tråkigt att höra att du också blivit utnyttjad och att du inte ens fått hjälp av Arbestförmedlingen 🙁 Jag har hört om så olika många fall där personerna slussats runt med olika arbetsplatser för varför skulle någon arbetsgivare vilja anställa en person med lönebidrag när man lika gärna kan få en gratis praktikant som städar toaletter gratis? Praktikanter ska inte ersätta ordinarier personal, men det fungerar inte alltid i verkligheten. Jag blir så arg 🙁

      Svara
      1. Johan

        Jag upplever att har man än gång hamnat utanför så rullar det på och ingen vill hjälpa en. Sen vill man inte böna och be om hjälp. Sen allt man får ta från sina föräldrar, där man får samma frågor, man förklarar men dom förstår ändå inte, så har det hållit på en massa år. En grej kan visa framfötterna på praktik = med jobb något annat tror dom inte på. Sen en kommentar man får du har ju lite svårt. Vilka är dina starka sidor, vad har dom klagat på, men har inte fått klagomål bara beröm, svaret blir då ah då blir det svårt sen tyst. Det jag känner just nu, jag måste va stark för andra, men jag kommer ingenstans. Tack för svaret ovanför.

        Svara
        1. Mats

          Jag tror tyvärr att den bistra sanningen är att man till stora delar måste hitta ett arbete som passar en. Jag tror inte myndigheterna är tillräckligt kompetenta för att hjälpa människor med Aspergers syndrom. Det är så klart betydligt enklare sagt än gjort men jag tror som sagt att det är den bistra sanningen. Det första steget tror jag är att på ett så objektivt sätt som möjligt bedöma sina styrkor och svagheter. Begåvningstestet som man skriver under den neuropsykiatriska utredningen är en bra början. Människor med Aspergers syndrom brukar generellt ha ett starkt logiskt tänkande och ett relativt svagt arbetsminne. Den ojämna begåvnignsprofilen är nog bara en yttring för att hjärnan bearbetar information annorlunda vilket också troligtvis också är relaterat till typiska svårigheter med uppmärksamhetsskifte, utföra arbetsuppgifter under tidspress etc.
          Den här listan tror jag kan vara till hjälp för att begärnsa urvalet av lämpliga arbeten: https://www.iidc.indiana.edu//index.php?pageId=Choosing-the-Right-Job-for-People-with-Autism-or-Aspergers-Syndrome

          Jag tror överhuvudtaget att det är viktigt att man går sin egen väg om man har Aspergers syndrom. Jag menar att man söker sig till ett sammanhang där man har möjlighet att maximera effekten av sina styrkor och minimera effekten av sina svagheter. I praktiken innebär nog detta att man som aspergare behöver arbeta självständigt (motsatsen till grupparbete) med tydligt avgränsade arbetsuppgifter inom ett område som aspergaren har begåvning och utbildning/erfarenhet av.

          Jag tror du behöver identifiera dina styrkor och svagheter och sedan söka rätt typ av jobb för din person. Jag tror att 99 % av alla arbeten och utbildningar är meningslösa för människor med Aspergers syndrom eftersom de inte matchar aspergarnas kompetens. Det gäller att hitta den 1 % arbeten som man är som skapt för. Det säger sig själv att detta är en stor utmaning jämfört med att vara en normal människa som passar lika bra/dåligt i nästan alla sammanhang. De flesta människor med Aspergers syndrom är ”särbegåvningar” vilket innebär att de sannolikt är bättre än 90 % av alla andra människor i vissa nischade arbeten.

          Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag förstår verkligen att man inte vill böna och be om hjälp. Dessutom tär det otroligt mycket på en när man inte får hjälp någonstans och inte ens får förståelse från sina föräldrar. Själv har jag haft turen att stöta på otroligt förstående personal på Arbetsförmedlingen, men alla har tyvärr inte samma tur.

          Svara
  8. Rikard Grossman-Nielsen

    Bra resonemang om att stärka personer med aspegers ställning i samhället. Håller likt Paula med om att man borde höja lönebidraget så att det även täcker högskolejobb där lönen går uppåt 30.

    Ochså mycket tråkigt att människor med asperger utnyttjas år ut och år
    in som billig arbetskraft.

    Ang att föreläsa gratis så förstår jag om man inte vill göra det som etablerad föreläser, skulle dock kunna tänka mig att föreläsa gratis någon gång för att komma in.

    Dock kan nog de allra flesta känna sig lugna då mina föreläsningar skulle främst rikta sig mot forskare
    och andra med djup kunskap. Är
    övertygad om att föreläsnigarna kanske tom skulle tråka ut en del aspergare. Skulle ochså vilja föreläsa om systemteori.
    Skulle kanske ochså kunna tänka mig ett intressant upplägg där man hade två förelösningar efter varandra en som så bra beskriver den emotionella sidan av aspeger
    och en som beskriver den mer faktaspäckade.

    Ang ojämn begåvning så är det nogåt typsikt för aspeger i vissa fall som jag tidigare nämnt är det dock intressant att mina verkliga resultat är mycket bättre än test resultaten.

    Paula Tilli:Kan ochså tipsa dig om att delta i studier. Deltog nyligen i en studie om autismspektrumstörningar vid gillberg centrum på göteborgs universitet. Det utgick ochså en ekonomisk ersättning och resor samt övernattningar var betalda.

    Skulle vara intressant att i framtiden jobba i ett sådant projekt.

    Tycker att man borde använda sig av aspergers studenters stykor på högskolutbildningar mer kanske tom låta dem gå en annan eller mer avancerad studiegång pga sina talanger. Ochså tråkigt att ingen velat anpassa språkstudier på ett sätt som skulle passa dig Paula, du skulle säkerligen kunna komma långt inom det området.

    Det blev ett långt inlägg som vanligt 🙂

    Kanske skulle finland likt sverige inför lönebidragsystem, lönebidrags liknande modeller verkar i alla fall finnas i Danmark.
    /Rikard

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det är verkligen tråkigt att många aspergare blir utnyttjade 🙁 Och vissa till och med som gratis arbetskraft för vissa måste praktisera år ut och år in utan att komma någonstans.

      Vi aspergerinformatörselever på Ågesta Folkhögskola föreläste faktiskt gratis under utbildningen, men det var för att vi behövde öva. Jag började ta betalt först efter att jag hade blivit klar med utbildningen. Men att föreläsa gratis ett par gånger för att komma in ser jag inget fel med!

      Tack för tipset om att delta i studier. Just nu har jag själv ingen tid till det för föreläsningarna tar upp min energi men skulle absolut kunna tänka mig att göra det i framtiden om jag har ork och möjlighet! Jag kan tänka mig att sådana här studier är en bra inkomstkälla för många förtidspensionerade. Jag deltog faktiskt själv i ett par studier ett par gånger under tiden jag hade aktivitetsersättning, och eftersom min aktivitetsersättning var så låg påverkade inte dessa inkomster mitt bostadstillägg. Det var perfekt! 🙂 En gång fick jag iofs biobiljetter som kompensation, men dem hade jag ingen användning för eftersom jag tycker att det är jobbigt att se filmer. Därför gav jag bort dem! 🙂

      Jag håller med dig om att Finland också borde införa ett lönebidragssystem!

      Svara
  9. Ej Värd Att Anställa

    (Varning: Väldigt lång text)

    Jag var på en praktikplats för 2 år sedan (jag var då 23 och fyllde 24 medan jag var där) på en närliggande data affär.
    Sammanlagt hade jag 1 missad dag där – för jag var tvungen att skaffa ett nytt pass.

    Jag fick reda på – innan jag började – att det skulle vara en praktik som skulle leda till fast anställning, kanske med lönebidrag (något jag inte brydde mig om i fall det var)
    Jag började där i Mars, 3 veckor innan påsk.
    Jag var där 2½ vecka (2 dagar försvann p.g.a röda dagar) och jag fick ett samtal från min arbetsförmedling att jag ska vara där i 2 månader. Jag hade ingenting emot det, för att… Ja, det är ett jobb. Varför skulle jag klaga?

    Arbetsförmedlingen säger även att de ska kontakta mig en gång i veckan. Jag får 2 besök under 4 månader.

    På praktikplatsen så fick jag först skapa en hemsida ifrån grunden – utan kunskap eller hjälp. Inte det lättaste. Detta tog mig en månad… Arbetsförmedlingen under den här månaden hörde aldrig av sig till mig (vilket de hade lovat att göra).

    När den var klar blev jag ombedd att lägga upp olika saker vi hade i affären på en webshop affären ville börja med. Jag gjorde så som jag blev tillsagd och ville lägga till en länk från sidan jag skapat till webshoppen – men blev tillsagd att det inte var tillåtet. ”Jaså?” frågade jag. ”Varför inte?” Jag fick inget svar på det.

    Dagarna går och jag får ett samtal från min (högst inkompetente) arbetsförmedlare. Hon berättar att hon tagit ett beslut utan mitt godkännande, att jag ska vara där i 2 månader till. Detta hände i Juni, så där försvann Juli och Augusti för mig.
    I Juni får jag 1 besök från en arbetsförmedlare, som undrar hur det går för mig. Jag förklarar lite snabbt vad jag gör och säger att jag tycker det går bra.
    I början på Augusti får jag mitt andra – och sista – besök. Samma frågor, samma svar. Jag tänker inte mer på det.

    23:de Augusti kommer jag till praktikplatsen och ringer efter min arbetsförmedlare. Klockan är då 10:21. Hon svarar inte.
    Klockan 14:37 ringer hon tillbaka och säger att en annan ska ringa mig istället. Jag väntar i 10 minuter och samtalet kommer.
    Han jag pratar med frågade hur jag tycker framtiden ser ut.
    Jag svarar ärligt med att ”Det bästa vore om jag fick ett jobb, uppenbart.”
    Det blir en kort tystnad.
    ”Jaha,” säger han. ”Det kan inte jag lova dig, för då känns det som om jag har ljugit för dig.”
    Jag sa att jag blev lovad jobbet redan innan praktiken. Något han var själv med och bevittnade. Inget svar.
    Ledsen och irriterad gick jag hem (jag slutade ändå kl. 15:00 varje dag).

    Några veckor går och jag blir kallad till ett möte.
    Jag kommer dit utan att egentligen bry mig, då jag anser de inte fullföljt sin del av sitt jobb.
    Får reda på från en ny människa att ”Jag är inte värd att anställa”. Denna människa har haft 0 att göra med mig och min praktik upp till den här punkten. Hennes exakta ordalag var: ”[Hon] har diskuterat med [chefen] och [de] kom överens om att det fanns för lite för mig att göra där och därför är jag inte värd att anställa.”
    ”Jaha,” sa jag. ”Varför var jag då lovad ett jobb när praktiken var slut – något som även chefen inte hade invändningar emot, då han bara skulle skaffa lönestöd åt mig i så fall?” Åter igen, inget svar.

    Hoppa fram några månader. Jag blir tillkallad till ”det sista steget,” som min arbetsförmedlare så enkelt uttryckte sig. Jag skulle få prata med en från kommunen och denne skulle hjälpa mig att få jobb.
    Jag har vid den här punkten absolut 0 förhoppning om att få ett jobb, men är tyst.

    Personen i fråga tittar inte på mig när hon pratar. Hon sitter och tittar ner i sitt papper. Jag fann detta högst oartigt och oseriöst. Jag valde att inte säga någonting då jag inte orkade bry mig.

    Jag blir kallad till 2 möten, sen så börjar hennes semester. Toppen…
    C.a 4 veckor senare så blir jag kallad till ett tredje möte med henne (efter hennes semester). Det är ju… Bra? Varför inte börja med mötena *efter* semestern, undrade jag. ”Därför hon ville komma igång så fort som möjligt.”
    Visst, tänkte jag…

    Får reda på att jag ska börja på ett ställe där de har ”arbetslivsinriktad rehabilitering” (deras ord, inte mina). Jag får reda på att detta INTE kommer kunna leda till ett jobb, men förhoppningsvis till vidare anställning någon annanstans.
    Jag väljer att vara tyst och att gå dit.
    Jag kommer dit på ett möte. Jag säger till chefen att be sina anställda ”Har de något problem med mig så be dem att säga det till mig och inte gå via en 3:de person.” Hon går med på detta.

    Jag kommer dit den 13:de Augusti och börjar kolla så elektronik saker fungerar, samt rengör dem om de funkar.
    Den 20:de Augusti, exakt 1 vecka efter jag börjar där, är jag inte välkommen längre. När jag gick den dagen såg jag 2 personer stå och viska vid utgången och titta på mig.
    ”Det är ju inget fel på honom som person, men just den saken…” samt ”Ja, jag håller med,” hör jag att de viskar när jag går förbi. Jag ignorerar det.
    På kvällen den 20:de sitter jag och pratar med en kompis på nätet. Min mobil ringer och jag svarar.
    ”Ja,” säger hon från kommunen, ”de har haft klagomål på dig.”
    ”Jaha,” sa jag, ”vad är det om?”
    ”De anser att luktar svett och att de har gått till [chefen] med dessa klagomål.”
    Jag blir stum en stund. ”Jag sa, på vårt första möte, att har de några klagomål, så kom till mig med dem. Jag blir inte arg,” säger jag och försöker hålla mig lugn.
    Hon försöker ge mig någon bortförklaring och frågar om jag kommer nästa dag. Jag svarar att jag inte vet.
    Nästa samtal är till min mamma – jag ringde henne och berättade vad som hade hänt. Jag satt och grät i 10 minuter i telefonen för att jag kände mig helt jävla värdelös.
    När jag gick och la mig den kvällen tänkte jag ”Jag vill bara somna och aldrig vakna upp igen.”
    Nästa morgon ringer telefonen. ”Kommer du idag?” frågar hon på kommunen.
    ”Nej.”
    Hon är tyst en stund. ”Aj då, det var ju inte bra…”
    ”Nej,” svarar jag, ”det är ju inte som om jag precis blivit väldigt kränkt eftersom de är tvungna att gå via en tredje person istället för direkt till mig.”
    Hon ger en usel bortförklaring och vi bestämmer ett till möte. Jag har 0 lust att gå dit, men jag gör så.

    Jag kommer till mötet och ställer 2 frågor:
    Ett: Jag gav henne tillstånd att kontakta ett annat företag som försökt hjälpa mig tidigare för mer information. Vart tog de papprena vägen?
    ”Jag har aldrig beställt dem.”
    Jag kände mig smått uppgiven och ifrågasatte varför inte. ”För jag ansåg att vår planering räckte.”
    Vid den punkten ville jag bara gå därifrån.
    Jag berättade att när jag lagt mig den 20:de ville jag somna och aldrig vakna igen. Ska man behöva känna så? ”Nej,” får jag till svar. Ingen ursäkt, ingenting. Bara ”Nej”. Toppen! Bra att veta att du sköter ditt jobb! (Eller inte).
    Jag kommenterar på hennes o-professionella sätt att bemöta mig. Hon noterar inte detta i sina papper.

    Blir kallad till ÄNNU ett möte med arbetsförmedlingen. Jag drar upp min första praktik (på data affären) och frågar vad fan som hände där.
    ”Ja,” svarar AF, ”Det var ju [min gamla arbetsförmedlare] som gjorde att jag hamnade där och inte [min nuvarande],” får jag till ursäkt. ”Så det var ju inte [den nuvarande] som hade ansvar för det ärendet, utan det var [den gamla].”
    Jag ifrågasätter varför inte den informationen kom till [den nya]. Inget svar.
    ”Ja,” säger AF, ”Jag vet inte riktigt hur vi ska gå vidare med det här, för det här ju liksom sista utvägen eller sista steget, som man säger. Så vi kan bara skriva ut dig men du är välkommen att skriva in dig igen men du kan inte få pengar från oss längre,” säger.
    ”…Så vadå, ska jag gå till Soc?” frågar jag.
    ”Ja, de är vana att få dit folk från arbetsförmedlingen,” svarar hon.
    ”Vidare,” säger hon från kommunen, ”så hade du ju lite synpunkter på hur vi jobbar – eller snarare hur *jag* jobbar,” sa hon. ”Ja,” sa jag, ”för jag tyckte inte du skötte dig professionellt som jag förväntar mig från en kommun anställd.”
    Inget svar.
    Mötet avslutades kort därefter och jag gick hem igen.

    Jag skrek inombords hela vägen hem.

    Det har nu gått snart 1½ år sedan jag var på det stället och jag har fortfarande ingen sysselsättning, med motivationen, ”jag måste veta EXAKT vad jag vill jobba med”. Jag kan inte säga ”Vad som helst, typ affär eller på ett lager.” Nej, jag måste veta EXAKT.

    Orkar inte bry mig om dem – de är ett skämt…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch vad jobbigt, jag lider med dig! Jobbigt att du fått gå igenom allt detta och det finns tyvärr många andra som varit med om ungefär liknande saker 🙁 Det är också konstigt att du måste säga exakt vad du vill jobba med! Jag vet en som sa att hon kunde tänka sig att jobba i vilken förskola eller simhall som helst i Stockholm eller närheten och den personen fick höra att det var alldeles för begränsat och att hon borde kunna vara öppen för ännu fler ställen. Men det finns ju hur många simhallar och förskolor som helst att praktisera i i hela Storstockholm så det borde inte vara några problem tycker jag. Att allt blir så här krångligt!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *