Pressen att bli så normal som möjligt

Share Button

När jag gick i skolan som barn, kände jag inte bara en stor press från vuxna att skaffa vänner. Jag kände även en stor press att skaffa ”riktiga hobbys”.

Vissa av oss med Aspergers, liksom jag, har specialintressen. Under min barndom var mina stora specialintressen grammatik (fortfarande mitt stora specialintresse) och att läsa tidtabeller (bryr mig inte längre om tidtabeller nu i vuxen ålder). Dessutom var jag intresserad av myror och visste därmed exakt hur de levde, hur de byggde myrstackar, vad de hade för hierarki osv. Det var otroligt fascinerande, och dessa specialintressen räckte för mig gott och väl!

Men trots att jag var fullkomligt nöjd med mina specialintressen, tyckte läraren i skolan att jag borde skaffa ”riktiga” hobbies. Sådana som mina klasskamrater hade. Som exempelvis att delta i scouter, spela något musikinstrument, dansa balett eller ta ridlektioner.

När jag frågade läraren om inte grammatik och tidtabeller kunde vara mina hobbies, svarade hon att det inte räknades. En hobby var nämligen en aktivitet som låg utanför hemmet och som man brukade gå till en gång i veckan eller oftare. Att ha hobbies var dessutom utvecklande för vår utveckling, fick jag höra. Hon bad ofta mina klasskamrater berätta om sina hobbies på lektionerna, och hon gav dem väldigt mycket beröm. De var så duktiga eftersom de hade så intressanta hobbies! Jag kände mig osynlig och värdelös. Mina klasskamrater var så duktiga och hade rätta intressen, men det hade inte jag. Därför förtjänade jag inte beröm kändes det som.

Med tiden började jag känna mer och mer att jag också ville bli accepterad. Jag förstod att det enda sättet att bli accepterad var att skaffa en riktig hobby. Det enda problemet var bara att jag inte alls var intresserad av scouter, musik, ballett eller hästar. Liksom många människor med Aspergers syndrom har jag extremt begränsade intressen, och därför är jag inte intresserad av det mesta. Jag visste att alla dessa aktiviteter skulle ta en massa energi av mig. Så det enda som återstod var att fundera på vilket av dessa aktiviteter skulle vara minst jobbigt och minst energikrävande.

Jag kom fram till att det minst jobbiga skulle vara att börja spela ett musikinstrumet. Visserligen har jag aldrig tyckt om musik, men det spelade ingen roll. Det enda som spelade någon roll att jag skulle bli accepterad och också få känna mig duktig. Jag bad pappa köpa ett piano till mig, och jag började ta pianolektioner en gång i veckan. Jag hatade att gå till dessa lektioner men såg det som ett nödvändigt ont. När jag berättade för läraren i skolan att jag också hade skaffat ”en riktig” hobby, log hon varmt och sa: ”Åh Paula, du är så duktig. Jag är glad för din skull!”

Jag berättade även för andra runt omkring mig att jag hade börjat spela piano, och de gav mig också beröm. Jag blev glad och min hobby blev viktigare och viktigare för mig. Inte för att jag hade börjat gilla att spela piano för jag hatade fortfarande det av hela mitt hjärta, utan för att jag nu också var accepterad! Visserligen var jag tvungen att offra lite av min fritid och syssla med något jag hatade, men det priset var värt att betala. Nu var jag mer normal och värdefull än vad jag hade varit förut.

Idag är jag vuxen och kan inte längre spela piano. Nu efteråt tycker jag att det är sorgligt att jag var tvungen att syssla med saker jag hatade på min egen fritid för att känna mig lika värdefull som andra. Om min omgivning hade uppmuntrat mig att fortsätta läsa tidtabeller och grammatik, hade jag haft en roligare barndom och min pappa hade sparat mycket pengar. Då hade han sluppit köpa ett piano till mig och betala mina pianolektioner i sju års tid!

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

26 reaktion på “Pressen att bli så normal som möjligt

  1. Thomas

    Jag är hellre ett original än en kopia , förr sa man ett original om en person som inte var som alla andra gråa kopior . Så det bästa är nog allt att vara sig själv så som man är född till oavsett om man inte passar in i det normala mönstret ….

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det var bra sagt! Och jag håller med dig helt och hållet! 🙂 Men tyvärr var det för mig som barn inte lätt att stå emot pressen för alla runt omkring mig ville att jag skulle förändra mig. Men nu som vuxen skulle jag aldrig ändra på min fritid för andras skull!

      Svara
    2. Mats

      Jag har inte särskilt stora problem med att vara onormal. Jag tycker mest att det är samhället som har problem med att jag är onormal. Men egentligen kan jag ju inte veta om jag har problem med att vara onormal eftersom jag inte vet vad det innebär att vara normal. En sak är ganska säker och det är att det troligtvis hade varit enklare att flyta med strömmen om man hade varit normal men samtidigt så är det kanske sant som det är sagt dvs att det bara är döda fiskar som följer strömmen.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag har inte heller några problem med att vara onormal nu i vuxen ålder. När jag fick min diagnos, ändrade jag mitt tankesätt helt och hållet. Precis som du skriver så hade det varit enklare att flyta med strömmen, och det gjorde jag mycket mer förut. Då blev jag inte ifrågasatt och alla andra var nöjda, men jag var olycklig. Idag har jag valt att vara onormal och lycklig istället, vilket har visat sig vara ett mycket bättre val 🙂

        Svara
  2. HL

    Jeg gikk i korps for å passe inn. Jeg har ikke rytmesans og strevde i 11 år som musikant. Nå er jeg glad jeg har valgt hobbyene mine selv. Jeg leser reklameannonser og fotograferer dukker.

    Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Så sorgligt. 🙁 Jag blir arg när jag läser att din lärare inte tyckte att dina hobbies räknades! Kunde hon inte tänka att även om HON inte tyckte att det var några meningsfulla hobbies så var de väldigt meningsfulla för DIG. Varför ska en norm få bestämma vad som är ett riktigt intresse och vad som inte är det? Varför kan det inte få vara upp till individen att avgöra?

    Själv tycker jag t.ex. inte alls om bollsport. Tvärtom så är all form av bollsport rena mardrömmen för mig, men det betyder ju inte att bollsport inte kan vara både roligt och meningsfullt för andra. På samma sätt skulle jag förmodligen inte finna någon glädje i att samla på papperslappar, men det betyder ju inte att ingen annan kan finna glädje i att samla på papperslappar. Alla människor är ju olika och upplever saker på olika sätt. Jag tycker absolut inte att man ska förringa andra människors intressen.

    Själv har jag alltid haft många intressen, men när jag var yngre fanns det perioder då några av mina intressen var mer ovanliga. En period tyckte jag t.ex. väldigt mycket om att läsa telefonkatalogen och en annan period tyckte jag bl.a. att det var roligt med väderpresentationer och att försöka gissa vem som skulle presentera vädret i de olika TV-kanalerna. Dessa intressen uppskattades dock inte alls av de vuxna i min närhet. När jag fick ett intresse som enligt normen var ovanligt så sa de vuxna att jag blev ”fixerad” och försökte få mig att sluta med dessa intressen. Vad de inte brydde sig om var att jag ägnade minst lika mycket tid åt hästar, pianospel, brevskrivning, musiklyssnande och åt att umgås med min bästis – men dessa intressen var ”godkända” enligt normen och klassades därför som ”sunda”. Att däremot vara intresserad av telefonkatalogen och väderpresentationer ansågs inte bra. Jag förstod att det var för att de flesta andra barn inte blev intresserade av sådana saker, men jag blev lite ledsen för jag gjorde ingen skillnad på intresse och intresse.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har så rätt! Tyvärr bestämmer normen riktigt mycket, speciellt i Finland. Jag tror att läraren trodde att jag var ”feg” och inte vågade testa på nya aktiviteter, men i själva verket handlade det inte om att dessa andra aktiviteter inte intresserade mig. Hon kunde förmodligen inte förstå att det faktiskt kunde finnas någon som inte var intresserad av samma saker som barn i allmänhet brukar vara intresserade av.

      Vad tråkigt att du fick höra att du var ”fixerad” väderpresentationer. Det där kände jag igen! Om jag lekte en och samma lek med ett annat barn varenda dag, ansågs det helt normalt även om det alltid handlade om samma lek hela tiden, men om jag läste tidtabeller, var jag helt plötsligt ”fixerad”. Och detta trots att jag tyckte att det var betydligt roligare att läsa tidtabeller än att leka kurragömma!

      Svara
  4. Eva Lindstein

    Tänk så många barn som blivit missförstådda under uppväxten av mindre vetande vuxna! Tur att kunskapen kring Asperger och andra diagnoser trots allt har ökat idag men det finns fortfarande mycket okunskap.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja exakt! Min lärare trodde förmodligen att jag inte vågade skaffa mig hobbies men att jag skulle gilla det om jag försökte. Hon utgick från att alla barn fungerade likadant och ville samma saker. Idag vet många lärare vad Aspergers syndrom är, men precis som du skriver finns det fortfarande mycket okunskap ändå.

      Svara
  5. Saana

    Jag har också både spelat piano och ridit häst i min barndom fast jag hatade båda aktiviteterna. Scouterna var jag också med på. Fast det tyckte jag var lite kul ibland då man åkte till skogen.

    Svara
  6. Saana

    Som vuxen orkar jag tyvärr inte med några hobbys att prata om. Förutom drömma om att sex timmar arbetsdag införs nån gång. Kan det anses som hobby?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Haha, det var en bra fråga! 😀 Själv drömmer jag om att få sjukersättning på deltid i framtiden. Det kanske skulle också kunna vara min hobby!

      Svara
  7. Björn

    Jag har läst på mycket om Aspergers syndrom, som jag själv har! Jag har varit jätteintresserad av dinosaurier, modelltågkataloger, Bionicle(LEGO-actionfigurer som fortfarande säljs som ”Hero Factory” nuförtiden, TV- och datorspel(StarCraft, Ratchet and Clank, Jak and Daxter, m.fl.), musik(elbas, elgitarr och trummor), matte och naturvetenskap, Laserdome, Yu-Gi-Oh!(Japanskt kortspel som säljs på Dragon’s Lair(dragonslair.se) i Stockholm) och att vara på Fryshuset(fryshuset.se). Nuförtiden är jag mycket på Fryhuset, jag pluggar matematik 4 och spelar musik och datorspel. Jag tycker att det är jobbigt att skaffa ”rätt” intressen, som som tur är verkar hålla på att försvinna. Nu när TV- och datorspel blir mer vardag i olika sammanhang. För att känna mig ”normal” så söker jag mig ofta till sammanhang med människor som har Aspergers syndrom. Personligen så gillar jag inte att definiera människor som ”normala” och ”onormala”, jag har själv blivit ”definierad” som ”onormal” för länge(INTE NU LÄNGRE!). Jag vill ha vänner!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Björn!

      Vad bra att du trivs bra i Fryshuset och med andra människor som också har Aspergers syndrom! Jag definierades också som ”onormal” i skolan just för att jag inte var som alla andra. Och jag gillar inte heller kalla mig själv för ”onormal” utan jag kallar mig istället för ”unik” eller ”annorlunda”. Det som är normalt skiftar dessutom mycket beroende på vilken kultur och tid man lever i, och därför tycker jag att det är fel att säga att någon är onormal eller har onormala intresen. Jag tycker att alla intressen är bra, så länge de inte skadar personen själv eller någon annan.

      Svara
  8. Christopher Wilkman

    Jag förstår precis vad du menar. Själv bodde jag i en familj där alla skulle kunna något musikaliskt. Efter många om och men, lyckades jag faktiskt lära mig att spela gitarr.
    Hur lyckades jag?
    Jag tog ett eget initiativ och utnyttjade mina svagheter som en styrka. När jag väl koncentrerade mig på gitarren, kunde ingen i hela världen störa mig. Jag spelade bara när jag kände för det och gör det än idag. 🙂
    Jag är inget artistmaterial. Men jag spelar för mitt eget nöje och för att bevisa för mig själv att det finns vissa saker som inte behöver vara omöjliga.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du till slut lärde dig att spela gitarr och att du gillar det och är t om duktig på det 🙂 Jättebra att det blev bra till slut!

      För mig var det annorlunda. Jag lärde mig visserligen att spela piano, men jag hatade det. Jag har aldrig förstått mig på musik och lyssnar inte ens musik nu i vuxenålder. Jag finner helt enkelt inget nöje i det. Så jag spelade piano och fick beröm för det, men det gav inte mig någonting.

      Svara
  9. Pingback: Nej, jag vill inte träna bort mina svårigheter | Paula Tilli

  10. Pingback: Lögner som överlevnadsstrategi, del 3 | Paula Tilli

  11. Pingback: 10 tips på hur man kan bli en lycklig aspergare | Paula Tilli

  12. Pingback: Normalitet är inte samma som bra livskvalitet | Paula Tilli

  13. Pingback: När de riktiga känslorna kommer fram | Paula Tilli

  14. Pingback: Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening! | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *