Pressen att skaffa vänner

Share Button

När jag var barn, var jag mobbad och utanför. Det var inte roligt att få höra att jag var ful och äcklig, att få stå ut med utfrysning och det faktum att klasskamraterna flyttade på sig när jag kom in i matsalen. Men tack vare mina specialintressen kunde jag ändå stå ut på något sätt. Mina specialintressen gör att jag kan stänga ute yttervärlden nästan helt och hållet och ändå njuta av livet. Och dessa stunder av ensamhet hör verkligen till livets krydda.

Men tyvärr var det inte alltid jag fick hålla på med mina specialintressen. Mamma och många lärare ansåg att jag var för isolerad och tyckte att jag skulle skaffa vänner. Och denna press var mycket svårare för mig att stå ut med än själva mobbingen.

Jag såg mammas glädje varje gång jag tog hem någon snäll tjej och oron i hennes ansikte varje gång hon hade frågat mig vem jag hade lekt med på rasterna och jag hade svarat att jag hade varit ensam. Då fick jag dåligt samvete för det sista jag ville var att göra henne orolig. Hon var dessutom vuxen och vuxna visste oftast bäst. Så hon kanske visste att det var bäst för mig att ha vänner även om jag själv inte visste det, tänkte jag. Därför kände jag en press på att anstränga mig för att få vänner.

Jag lärde mig tidigt att om jag ville ha vänner, kunde jag inte vara mig själv och diskutera ämnen jag var intresserad av som exempelvis grammatik och tidtabeller. Nej, då skulle jag behöva gå med på att leka tråkiga lekar som exempelvis kull, kurragömma och blindbock. Det kändes som en tortyr men jag var säker på att det tillhörde livet att stå ut med att leka lekar man hatade. Överallt hörde jag ju uttrycket ”livet är inte lätt”, och jag var säker på att uttrycket syftade just till sådana här situationer.

När jag umgicks med andra barn hemma hos mig, hände det att jag otåligt tittade på klockan och undrade om de inte skulle gå hem snart. Ibland hade jag jättetråkigt, ibland lite roligt, men allra bäst trivdes jag ändå ensam. När jag hörde grannbarnen ringa på dörren, gömde jag mig ofta inne i mitt rum så att alla skulle tro att jag var ute. Min lättnad och glädje var enorm när jag faktiskt hörde mamma säga ”nej, Paula är tyvärr inte hemma”. ”Vad bra, nu är dagen räddad och jag får vara ensam”, tänkte jag.

När jag i 24 års ålder blev diagnotiserad med Aspergers syndrom, fick jag veta att alla barn faktiskt inte vill ha vänner och att det är helt okej. Så idag umgås jag med andra människor endast när jag själv vill det och vet om att det är lika okej att vara ensam även i längre perioder. Jag önskar att min mamma och mina lärare hade känt till detta faktum på 80- och 90-talet. Då hade min barndom kunnat åtminstone bli lite lättare.

20140901_113040

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

39 reaktion på “Pressen att skaffa vänner

  1. Matte

    usch fy blä .. -.- 🙁 att bli mobbad få höra man är ful .. det är skrämmande vad sånt kan göra med en annan person inombords många eller dom flesta vet nog inte hur ONT!!! det där lilla ordet gör för någon annan att få höra även om man aldrig säger eller visar det och även om man säger ”jag bara skojade med dig hihi” för den som fått höra det allt för ofta så är det inget skämt att skoja om heller

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, visst gjorde det ont, men å andra sidan så skyddade mina specialintressen mig från mobbingen till en viss del. Tack vare mina specialintressen och förmåga att avskärma mig från omvärlden klarade jag det ganska bra och är varken arg eller bitter idag pga det jag blev utsatt för i skolan. Däremot var det mycket värre för mig att känna en press på att skaffa vänner, jag led mycket mer av den pressen än av själva mobbingen.

      Svara
      1. Matte

        ok .. mjoo kan nog tänka mig .. låter som här jag flyr in i min egna lilla värld nästan jämt typ speciellt när det kommer till att gå i skolan spelar ingen roll om det är nu nya tider eller gammalt som förut .. jag har så tråkiga jobbiga minnen som gör så ont ifrån 1 klass grundskolan och upp i gymnasiet jag trodde jag skulle få det bättre på folkhögskolan i norrköping men icke sa nicke det blev nästan värre när jag lärde känna feijah .. samma sak igenomled jag året uppe i dalarna i rättvik samma sak varje gång så fort något var fel var det alltid jag som fick ta skiten den som var syndabock men jag fick aldrig tillräckligt eller korrekt bra hjälp -.- 🙁

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad tråkigt att höra att du har så dåliga erfarenheter, Matte 🙁 Jag har för mig att du skrivit att du går på daglig verksamhet, hoppas du får mer förståelse där!

          Svara
    2. Elisabeth

      Tråkigt att du blev så utsatt som barn!
      Jag har sett på sonen som Tjuren Ferdinand. Hela kvarteret där vi bor är fullt av barn födda samma år som honom. När de andra barnen sprang runt, lekte och cyklade tillsammans på gatan pulade Theodor runt i vår trädgård själv. Jag minns ett tillfälle jag stod i köksfönstret och betraktade detta. Först blev jag ledsen över att han inte lekte med de andra. Han såg så liten och ensam ut men sedan la jag märke till hur glad och nöjd han såg ut. Han ägnade inte en blick ut på gatan utan var helt uppslukad av sitt

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Att man som förälder blir ledsen över att ens barn inte leker med andra barn är helt naturligt, som förälder vill man ju sitt barns bästa. Och många tror att det som är bäst för majoriteten är bäst för alla.

        Vilken tur för Theodor att du förstod att han faktiskt var glad och nöjd i sin ensamhet. Detta måste ha sparat honom mycket lidande 🙂

        Svara
        1. Elisabeth

          Det som kändes pressande var det här med barnkalas…. Alla i kvarteret bjöd ju varnadra och vi kände att vi kände som föräldrar att vi också måste göra så för att inte Theodor skulle bli utanför. Så vi bjöd också på 4, 5 och 6 års barnkalas. På 6 årskalaset såg jag att Theodor satt själv på soffan i vardagsrummet medan de sndra barnen lekte på hans rum. Jag frågade honom vad han gjorde och han svarade
          – Väntar på att barnen ska gå hem.
          DÅ insåg jag att vi bjöd på kalas för vår skull (som normala föräldrar:)) inte för Theodors skull. Så det blev hans sista barnkalas!
          Han sa att han hellre velat bjuda några av våra (vuxna) kompisar som han tyckte om på pannkakskalas.( Några månader efter sitt 6-årskalas fick han sin Aspergerdiagos.)
          Så från och med sin 7 års dag har han firat med ett pannkakskalas och ett släktkalas och alla är nöjda och glada

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Vilken fin historia! Jag kan verkligen känna igen mig i hans beteende, det är definitivt något jag hade kunnat göra när jag var barn. Vad bra att ni tillät honom ha pannkakskalas och ett släktkalas istället! 🙂

            Svara
          2. Eva Lindstein

            Underbart att höra :). Så är det för min son som har AS. Känner igen det precis! Vad har man inte gjort för att skaffa kompisar åt honom – tills man insett att problemet ligger hos mig, inte honom. Han vill inte bjuda någon på kalas förutom familjen och någon släkting.

            Svara
      2. Gösta

        Jag tycker det var väldigt fint att du kunde se din son som just den supersympatiske tjuren Ferdinand som sitter helt nöjd och glad under sin korkek medan de andra tjurarna stökar runt.

        Svara
  2. morgan

    ”Mina specialintressen gör att jag kan stänga ute yttervärlden nästan helt och hållet och ändå njuta av livet.”

    -Amen.

    Svara
      1. morgan

        ja därför jag skrev Amen.

        Men du delar väl inte ditt intresse med någon vän? Jag delar vissa specialintressen med Jim.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Nej jag delar inte mina specialintressen med några vänner, men däremot gör jag andra saker med vänner. Specialintressen sysslar jag gärna med ensam 🙂

          Svara
          1. morgan

            alltså, jag har ju gemensamma intressen med alla mina vänner, men specialintresse, de som jag går djupt in i, kan en massa detaljer om, och kan sitta en hel dag med, de är det bara jag som är intresserad av utom vissa av dom, där delar jag och Jim dom. Jag och Jim brukade för många år sedan göra olika figurer i ett dataprogram som hette heromachine, sedan skickade vi till varandra via msn och gav kommentarer på varandras skapelser. Men mina specialintressen om t.ex. kartor och geografi är det bara jag som har av dom jag känner. Det är kul att dela ett specialintresse med en vän så att man kan få svar och reaktion på något man skapat och är nöjd med. Men jag antar att i grammatik och att plocka blåbär finns inte så mycket att säga om kanske, då det inte är en lika kreativ hobby.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja, det kanske beror på vad man har för specialintressen. Och vissa kanske har behov av att dela sina specialintressen med någon, andra inte. Jag kan iofs tycka att det kan vara lite roligt att ha med mig sällskap i skogen ibland, men å andra sidan har jag inga problem med att plocka blåbär ensam. Och ofta VILL jag faktiskt vara ensam i skogen 🙂

              Svara
              1. morgan

                går en del finska tv-program på teve i sverige nuförtiden och dom handlar oftast om yngre, kreativa finnar som syr, stickar, gör musik eller är intresserade av mode. Antar att Helsingfors likt alla huvudstäder har många som är intresserade av mode och design.

  3. Johanna Svenningsson

    Åh, vad hemskt. 🙁 Det där gjorde ont att läsa. Inget barn – eller vuxen för den delen – ska någonsin behöva bli utsatt för mobbing! Själv har jag aldrig förstått vad de som är elaka mot andra får ut av det.

    Jag känner igen mig i behovet av specialintressen. Jag hade en period då jag under stor koncentration plöjde igenom telefonkatalogen från pärm till pärm, en period då jag intresserade mig för TV:s väderpresentatörer (någon form av idoldyrkan tror jag) och en period då jag totalt snöade in på Lappland.

    Mina föräldrar uppskattade inte heller dessa specialintressen. Tyvärr, för jag mådde väldigt, väldigt bra av att hålla på med dem. Men mamma och pappa tyckte istället att jag skulle ägna mera tid åt mina ”riktiga” (det uttryck de oftast använde) intressen, som hästar och pianospel. Jag älskade dessa intressen, framför allt hästar, men jag behövde ändå mina specialintressen. De gav mig en må bra-känsla som är svår att beskriva.

    Tyvärr slutade jag att ha specialintressen någon gång efter högstadiet. Idag har jag inga alls, däremot en hel massa vanliga intressen som jag i och för sig tycker väldigt mycket om, men jag saknar att ha ett specialintresse! Kanske kommer det ett nytt när jag minst anar, vem vet? 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår inte heller vad mobbare får ut av att vara elaka. Men jag vet att barn och ungdomar inte har utvecklat sin empatiförmåga fullt ut så det var kanske så att mina mobbare inte förstod fullt ut vad de gjorde. Däremot tycker jag att det är helt oacceptabelt att vuxna mobbar, vuxna borde ju veta bättre!

      Vad tråkigt att du inte har specialintressen längre. Jag tror inte att jag själv någonsin haft ”vanliga” intressen utan endast specialintressen. Du är jätteduktig på att skriva, så skrivandet kanske skulle kunna bli ditt specialintresse? Eller språk?

      Jag tyckte också att det var lugnande att läsa telefonkataloger när jag var barn. Egentligen var det inget specialintresse, men ibland tog jag fram telefonkatalogen och började läsa den på skoj. Men tidtabeller gillade jag ännu mer, och att läsa tidtabeller utvecklades nästan till ett specialintresse under en period! 🙂

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Ja, vuxna som mobbar är… Usch, jag finner inte ens ord för det. Huh! Barn kanske inte alltid är medvetna om vad deras handlingar innebär, men när vuxna är elaka så torde de vara fullt medvetna om detta.

        Tack! Vad roligt att du tycker att jag är duktig på att skriva. 🙂 Jag ser skrivandet som en livsstil snarare än ett intresse, och jag kan inte ägna mig åt skrivandet timme ut och timme in utan att bli trött, som jag kunde med mina specialintressen. Däremot älskar jag skrivandet enormt mycket, det är en väldigt stor del av mig. Jag har ändå inte slutat hoppas att det en dag ska dyka upp ett nytt specialintresse! 🙂

        Kul att du också läste telefonkatalogen. 🙂 Jag håller med om att det var lugnande. Det allra bästa var när det kom en ny katalog och man kunde ta fram den gamla och se vilka namn och adresser som tillkommit sedan förra året. 😀

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag förstår exakt vad du menar med ”livsstil” och det är ju något helt annat än ett specialintresse. Specialintressen tröttnar man inte på utan de GER energi! Jag hoppas att du någon dag hittar ett nytt specialintresse 🙂

          Håller med om att det var roligt att jämföra den nya katalogen med den gamla. Sen var det också roligt att läsa vilka nummer man skulle ringa till i akutsituationer, vad människor hette osv. Riktigt underhållande 🙂

          Svara
    2. Mats

      Jag tycker att Johannas intresse för att skriva är ett specialintresse. Det är väl ingenting som säger att en människa med Aspergers syndrom måste ha specialintressen. Det handlar väl mer om att människor med Aspergers syndrom brukar ha färre intressen än normala människor och att de ägnar sig åt sina intressen med högre intensitet än vad som är normalt.
      Jag tycker tidtabeller och telefonkataloger är ”riktiga” specialintressen men många specialintressen som människor med Aspergers syndrom har tycker jag inte är specialintressen. Det är intensiteten i intressena som är speciell tycker jag.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        För mig är det också intensiteten som avgör om intresset är ett specialintresse eller ej. Jag tyckte att det var lite roligt att läsa telefonkataloger under vissa perioder, men däremot gav det mig inte samma euforiska känsla jag får när jag exempelvis är i skogen och plockar blåbär. För mig är specialintresse någonting som jag i princip skulle kunna syssla med dag ut och dag in för resten av livet utan att bli det minsta uttråkad. Utan mina specialintressen skulle jag troligen inte må så här bra som jag gör idag.

        Jag har träffat många med Aspergers syndrom som inte har specialintressen. Enligt min åsikt kallar vissa iofs ”vanliga” intressen för specialintressen men det kanske är en definitionsfråga.

        Svara
  4. Salalalalallad

    Jag känner igen mig i att man aldrig riktigt kunde koppla av och bara vara sig själv med sina kompisar när man var liten. Jag hängde lätt upp mig på nåt ämne jag tyckte var jätteintressant och mina kompisar tyckte såklart att det var jättejobbigt att jag aldrig ville prata om något annat.

    Sen har jag flera gånger varit hemma hos kompisar eller haft kompisar hemma hos mig och bara väntat på att klockan ska bli så mycket att någon måste gå hem. Jag hade dessutom väldigt svårt att säga att jag ville sluta leka, så ofta blev det mycket längre ändå.

    Jag hade dock rätt bra med kompisar som barn. Jag hade en väldigt bra skolklass och när någon fyllde år var det liksom självklart att alla i klassen var bjudna.
    Därför vart det en stor omställning för mig när jag började högstadiet och man slutade umgås med folk på samma sätt. Där blev det en massa grupperingar istället och jag hittade aldrig riktigt min plats, för jag ville ju kunna vara med alla.

    Det slutade med att jag istället började vara ensam, vilket till en början var väldigt jobbigt, men till slut blev någon slags trygghet.
    Men sen bytte jag skola och hade helt plötsligt en massa folk som ville lära känna mig osv. men jag var ju så van vid att vara ensamvarg att jag hade jättesvårt att släppa in folk i min bubbla.

    Jag har fortfarande svårt för att lära känna folk ”på riktigt”, det blir mest ytliga kontakter osv.
    De få riktigt nära vänner jag har idag är sånna som finns kvar sen jag var barn.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du har nära kontakt med några barndomsvänner! Själv har jag endast kontakt med en barndomsvän, men vi har växt ifrån varandra och träffas bara ungefär vartannat år.

      Jag tror att många Aspergare känner igen sig i det där med att man har svårare att hitta vänner i tonåren. Då umgås man inte längre på samma sätt som man gjorde när man var barn, och dessutom blir de sociala koderna och sättet att umgås på oftast annorlunda. Och då kan man som Aspergare lätt hamna utanför. Men vad bra det ändå fanns människor i högstadiet som ville lära känna dig! 🙂

      Svara
    2. Mats

      Jag känner igen mig väldigt väl i den här beskrivningen. Jag hade också många kompisar som barn men ”något hände” när jag var 7-10 år. Sedan blev de sociala svårigheterna bara större och större och från gymnasiet och framåt så har jag varit ensam.

      Svara
  5. Pingback: Hur bör man bemöta personer med Aspergers syndrom? | Paula Tilli

  6. Pingback: Att förstå ”självklara” saker | Paula Tilli

  7. Pingback: När andra människor lägger sig i | Paula Tilli

  8. Pingback: Att höra av sig | Paula Tilli

  9. Pingback: Pressen att bli så normal som möjligt | Paula Tilli

  10. Pingback: När man har ett mindre socialt behov | Paula Tilli

  11. Pingback: Hur inkluderar man ett barn med Aspergers syndrom på rasterna? | Paula Tilli

  12. Pingback: Om mitt sociala behov | Paula Tilli

  13. Pingback: Sluta uppmuntra oss aspergare till normalitet! | Paula Tilli

  14. Pingback: Sluta tvinga oss aspergare till normalitet! | Paula Tilli

  15. Pingback: När de riktiga känslorna kommer fram | Paula Tilli

  16. Pingback: 5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *