Rasterna i skolan

Share Button

RASTER FÖR ASPERGER-BARN

Det sägs att raster är jobbiga för många barn med Aspergers syndrom. Dels för att de kan vara ett ovälkommet avbrott på lektionerna och dels för att allt kan kännas väldigt ostrukturerat om det inte finns tydliga ramar. Vad ska man egentligen göra på rasterna? Man ska ju få göra vad man vill men vad betyder det exakt?

I början av min skoltid älskade jag raster. Då spelade mina klasskamrater ett bollspel och jag stod utanför och tittade på deras spelande. Det var så roligt att se dem ha roligt och skratta, då blev jag själv på gott humör och började också skratta. Dessutom tycker jag att det var kul att försöka gissa vilken av mina klasskamrater som skulle åka ut från spelet nästa gång. Ibland gissade jag rätt, ibland fel.

CHOCKEN

Efter ett tag ville läraren prata med mig i enrum. Hon hade lagt märke till att jag alltid stod ensam och tittade på mina klasskamrater på rasterna, och nu ville hon att jag också skulle vara med på bollspelet. Tydligen var det inte meningen att man skulle spendera rasterna ensam, och dessutom var hon övertygad om att mobbingen skulle minska om jag inte isolerade mig. Hon hade redan pratat med mina klasskamrater, och de var överens om att jag skulle få vara med.

Jag fick kalla kårar i hela kroppen. Jag ville absolut inte vara med och spela ett bollspel, det skulle ta mycket mer energi från mig än själva lektionerna! Men när jag försökte förklara för läraren att jag inte ville vara med, svarade hon att jag måste vara med och att jag inte hade något val. Dessutom skulle jag märka efter ett tag att det skulle vara jätteroligt, förklarade hon.

Jag förstod inte vad hon menade. Jag hatade ju bollspel, så hur skulle jag någonsin kunna tycka att det var roligt? Var det kanske så att jag själv inte visste vad som var roligt och vad som inte var roligt och vuxna alltid visste bättre vad som var bäst för mig? Jag förstod ingenting. Men för att lyda lärarens uppmaning, började jag vara med på bollspelet varenda rast. Läraren såg nöjd ut, och då förstod jag: hon tyckte om mig mer nu när jag hade blivit som alla andra! Det spelade alltså ingen roll att jag faktiskt hatade bollspelet och längtade tillbaka till tiden då jag hade fått vara ensam. Det allra viktigaste var att bli accepterad av andra, och jag skulle aldrig bli accepterad om jag inte ändrade på mig.

ETT SÄMRE SJÄLVFÖRTROENDE

Efter den där händelsen slutade jag lyssna på mig själv och mina egna känslor. Om jag gjorde det jag själv tyckte var roligt, som att läsa tidtabeller, tyckte andra att det var meningslöst och jag blev utskrattad. Men när jag gjorde det jag hatade, som exempelvis att spela bollspel och att leka andra lekar, fick jag beröm. Därför började jag göra det andra ville att jag skulle göra, och jag brydde mig inte längre om vad jag själv ville.

Den här erfarenheten lämnade trauman för mig och sänkte mitt självförtroende. Min psykolog fick jobba med mig hårt i vuxen ålder för att få mig att förstå att mina känslor räknades lika mycket som andras. Om jag inte ville göra som alla andra, betydde det att det var så och att jag skulle ta mina känslor på allvar oavsett vad andra runt omkring mig tyckte och gjorde.

HAR GÅTT VIDARE

Många undrar om jag inte är arg på läraren, hon förstörde ju så mycket för mig genom att få mig att känna att man inte duger om man inte gör som alla andra. Men nej, det är jag inte. Hon förstod förmodligen inte hur viktigt det var för mig att få vara ensam, och hon trodde att hon gjorde rätt när hon uppmuntrade mig att bli mer social. Med tanke på att det på den tiden saknades kunskap om Aspergers syndrom, hur hade hon kunnat veta?

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

21 reaktion på “Rasterna i skolan

  1. HL

    Jeg kjenner deg i meg og meg i deg. Frimiuttene var vanskelige. Jeg måtte lete etter folk for å late som jeg hadde noe å gjøre, som om jeg skulle leke.

    Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Så sorgligt att du inte fick vara för dig själv när du trivdes med det. Jag har aldrig förstått varför alla barn ska stöpas i samma form. Tänk om det hade varit tvärtom; att ett barn bara ville leka tillsammans med andra och läraren tvingade det barnet att leka ensam. Då skulle det förmodligen bli ramaskri…

    Själv ville jag inte leka med de andra eftersom jag definierade det som ”otäckt”. Eftersom jag inte kunde se sammanhang så förstod jag ju inte vad de andra gjorde. Att jag inte kunde se sammanhang gjorde att jag trodde att även glädjeskutt, rop och sådant ingick i reglerna för leken. Jag stod också bredvid och iakttog, härmade och försökte lägga ihop två och två. Till slut så lossnade det (inte alla lekar dock) och då blev det kul att vara med.

    Innan dess tjatade min fröken på mig också. Det var jättejobbigt och stressande; jag ville verkligen inte bli intvingad i någonting som jag inte förstod vad det var.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det är riktigt tråkigt att alla barn ska stöpas i samma form. Det som passar för ett barn passar ju inte nödvändigtvis för ett annat, och när man inte fungerar som de flesta andra, kan skoltiden kan bli en riktig mardröm. Men samtidigt tror jag att läraren trodde sig göra rätt. Förmodligen tolkade hon mitt beteende som att jag innerst inne ville vara med men inte vågade. Hon brydde sig och ville väl, men tyvärr blev det ändå väldigt fel.

      Jag förstår att du inte ville vara med på lekarna om du inte kunde se sammanhang. Jag tror att det är en normal reaktion för vem som helst: de allra flesta människor vill förmodligen ha någon slags kontroll på vad de gör, annars blir livet för oförutsägbart. Vad bra att du så småningom förstod vad lekarna gick ut på och vågade vara med!

      Det här är ett bra exempel på att det kan finnas olika orsaker till varför ett Asperger-barn vill vara ensam. I mitt fall berodde det på att jag faktiskt inte ville det och i ditt fall berodde det på att du ville förstå vad lekarna gick ut på innan du skulle vara med.

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Där tror jag att du satte fingret på någonting viktigt – och troligen väldigt vanligt. Lärarna vill väl men det blir fel. De utgår från föreställningen att barnet bara är blygt och tillbakadraget och därför inte vågar. I själva verket har barnets ovilja eller oro helt andra orsaker.

        Jag fick väldigt ofta höra saker som ”Vågar du inte?”, ”Jag ska hjälpa dig så att du vågar”, ”Det är ingenting farligt” etc. Vissa gånger handlade det om att jag faktiskt inte vågade, som t.ex. när jag skulle fråga efter tejpen eller när vi skulle göra kullerbyttor på gymnastiken, men för det mesta handlade det om att jag inte såg något sammanhang i aktiviteterna, eller att jag inte såg hur fröken gjorde när hon visade hur man exempelvis skulle vika en trappa i papper. Därför blev det att jag fick panik och skrek ”jag vill inte, jag vill inte”.

        Och ja, det finns verkligen olika orsaker till varför ett barn med Aspergers syndrom inte vill vara med och leka. Det är också viktigt för lärare att förstå, att bara för att ett barn med AS fungerar på ett visst sätt så behöver det inte betyda att nästa barn fungerar likadant.

        Svara
        1. Mats

          Jag tycker att problemet är att lärarna inte förstår bättre och att de saknar kunskap om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag förstår ”hemmasittarna” och på sätt och vis gjorde jag mig själv en björntjänst genom att spela normal och kämpa mig igenom skolan.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag förstår också hemmasittarna! Jag brukar säga att rädsla är en naturlig instinkt, och att barnet vägrar gå till skolan är bara bra – då har h*n en överlevnadsinstinkt. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag klarade mig igenom allt. Men det kan naturligtvis handla om att jag inte var tillräckligt skräckslagen trots att jag var rädd. Hade jag varit ännu räddare, hade jag kanske vägrat, vem vet.

            Jag har hittat några mycket bra skolor. Och Ågesta Folkhögskola är också ett bra exempel på ett ställe där man som Aspergare blir förstådd även om den skolan är för vuxna. Kunskapsnivån i skolorna verkar variera sig väldigt mycket, och just du och jag råkar ha extremt dåliga erfarenheter. Fast vi gick ju i skolan för rätt länge sedan, och på den tiden hade vi inte ens fått våra diagnoser.

            Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, verkligen! Eftersom samma beteende hos olika Asperger-barn kan ha helt olika orsaker, gäller det för läraren att ta reda på vad beteendet beror på. Om barnet inte vill vara med, bör h*n naturligtvis få vara ifred men om det istället handlar om att barnet inte förstår vad leken går ut på eller att h*n är mobbad, bör h*n få hjälp av vuxna.

          Jag känner igen det där med att vuxna säger ”men det där är ingenting farligt”, då blir man oftast ännu mer rädd! Oftast har ju rädslan en konkret orsak, och när jag hörde sådana saker, kände jag att jag inte blev tagen på allvar. Men samtidigt förstår jag att vuxna bara ville väl! 🙂

          Svara
  3. Mats

    Läraren ville säkert bara väl men saknade kunskap och förståelse. Jag tror tyvärr att det är lika illa i dag i skolan med jag hoppas att några lärare har fått upp ögonen för Aspergers syndrom och att de har huvudet på skaft när de upptäcker barn beter sig som du gjorde Paula.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår att du gillade rasterna på mellanstadiet om du fick göra något som du var duktig på, dvs spela innebandy. Jag längtar inte tillbaka till högstadiet heller trots att jag slapp bollspelet då. De sociala kraven blev bara högre och högre ju äldre man blev kändes det som. Jag förstår verkligen hur det kändes för dig! Många Asperger-barn och -ungdomar tycker att rasterna tar mer energi än själva lektionerna, och så borde det ju inte vara.

      Tyvärr finns det fortfarande okunskap om Aspergers syndrom ute i samhället men jag har faktiskt varit och föreläst i några skolor där förståelsen varit jättestor och lärarna verkligen försökt göra allt för att lära sig mer så att de kan hjälpa sina elever bättre. Det gör mig jätteglad! 🙂

      Svara
      1. Mats

        Tyvärr finns det fortfarande okunskap om Aspergers syndrom ute i samhället men jag har faktiskt varit och föreläst i några skolor där förståelsen varit jättestor och lärarna verkligen försökt göra allt för att lära sig mer så att de kan hjälpa sina elever bättre.

        Det låter nästan för bra för att vara sant när jag utgår från mina erfarenheter av skolan. Jag hoppas att det inte bara är en tillräfllighet utan att kunskapen generellt är större i dag än den var när jag gick i skolan för 15-20 år sedan.

        Svara
  4. Mats

    Jag tyckte att rasterna på högstadiet var jobbigare än rasterna på lågstadiet och mellanstadiet. Jag var ofta med och spelade innebandy på skolgården på rasterna på mellanstadiet och var ganska duktig på det. På högstadiet så var det barnsligt att spela innebandy så vi hängde mest i korridorerna på rasterna. Det var mycket jobbigare än att spela bandy. Jag längtade bara på att rasterna skulle ta slut så jag skulle slippa spela social med mina klasskamrater. Högstadiet var en tuff tid som jag inte längtar tillbaka till.

    Svara
  5. Pingback: Sulforafan i broccoli lindrar symtomen vid autism | Paula Tilli

  6. Pingback: Hur bör man bemöta personer med Aspergers syndrom? | Paula Tilli

  7. Pingback: Att förstå ”självklara” saker | Paula Tilli

  8. Pingback: Att skilja sina känslor från andras | Paula Tilli

  9. Pingback: Hur inkluderar man ett barn med Aspergers syndrom på rasterna? | Paula Tilli

  10. Pingback: Lögner som överlevnadsstrategi, del 3 | Paula Tilli

  11. Pingback: När de riktiga känslorna kommer fram | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *