Ska man berätta om sin Asperger-diagnos?

Share Button

Många som blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom ställs inför ett stort dilemma, nämligen: Bör man berätta för andra om sin diagnos, och när och hur isåfall? Vem ska man berätta det för? Eller borde man kanske hålla tyst?

Min åsikt är att den berörda personen själv bör få bestämma huruvida man vill berätta och vilka man isåfall vill berätta det för. Att bli diagnostiserad med Aspergers syndrom är ofta något väldigt stort, i mitt fall till och med så pass stort att det hittills varit den allra viktigaste händelsen i mitt liv, och därmed har det varit mycket viktigt för mig att jag själv fått fatta beslutet om jag vill berätta för andra om den största händelsen i mitt liv eller inte. Och beslutet har i mitt fall blivit öppenhet.

Det är inte så att jag presenterar mig själv med orden ”hej, jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom”, och jag har inte berättat för exakt alla om min diagnos eftersom jag inte haft någon anledning. Men när frågan kommer upp, vilket det ofta gör, berättar jag gärna. Om frågan däremot inte kommer upp och personen jag pratar med inte är någon jag avser att umgås med regelbundet, berättar jag inte nödvändigtvis. Då finns det ju ingen anledning.

Anledningar till att jag valt öppenhet är följande:

1. Jag vill inte känna att jag måste skämmas för den jag är. Skulle jag tiga för mina närmaste om min Aspergers syndrom, skulle det kännas som om jag skulle hålla tyst om en mycket viktig del av mig själv, och då skulle jag bara få känslan av att Asperger skulle vara något att skämmas för. Detta skulle bara tära på mitt självförtroende.

2. Jag vill krossa fördomar. Genom att visa att jag trots allt är en ganska vanlig och trevlig tjej, vill jag visa att Aspergers syndrom inte alltid är det som människor tror att det är. 

3. Jag vill att människor ska få en förklaring till varför jag ibland beter mig annorlunda. Jag vill att de exempelvis ska förstå att det faktum att jag ofta tackar nej till maten de bjuder mig på inte handlar om ohyfs utan om att jag faktiskt pga min Aspergers syndrom har känsliga smaklökar.

När man berättar, finns naturligtvis risken att man får negativa reaktioner eller alldeles för privata frågor, och därför måste man själv ta ställning till om det är värt risken eller om man hellre vill hålla tyst om sin diagnos. Men för mig är det definitivt värt risken, och om jag får negativa reaktioner, tar jag det när de kommer!

Imorgon kommer jag skriva om hur man kan berätta om sin diagnos. Hej så länge! 🙂

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

9 reaktion på “Ska man berätta om sin Asperger-diagnos?

  1. Matte

    ännu ett bra inlägg med bra argument och synpunkter ^^ 🙂 du har helt rätt i det du skriver paula (Y) du verkar vara en kul trevlig intressant tjej du 🙂

    Svara
  2. Elisabeth

    Sonen har precis börjat gymnasiet. Han har gått grundskolan i AS skola (St:Örjan) men nu går han i ett ”vanligt” gymnasium. Han valde själv att första veckan ställa sig inför hela klassen och hålla ett litet föredrag om As och hur det påverkade honom. Han tyckte det kändes rätt att göra så för att de ska ju spendera de närmaste 3 åren tillsammans. Han talade bl.a om hans problem med ljud, mat och att han inte är så bra på sociala koder. Men han berättade även om fördelarna med sin As såsom fotografisktminne, ärlig och trogen vän och om hans förmåga att tänka i andra banor. Sen nämnde han lite kända personer med As:) Ingen har sagt något negativ och han verkar redan fått nya vänner:))

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Måste säga att det är riktigt modigt av honom att helt frivilligt ställa sig framför klassen och berätta om sin Aspergers syndrom inklusive diagnosens fördelar. Stort eloge till honom! Enligt min erfarenhet reagerar ofta andra människor positivt om man är bekväm med sin diagnos, då visar man att man inte skäms för den man är.

      Vad kul att höra att det gått bra för din son i gymnasiet och att han redan fått nya vänner! 🙂

      Svara
  3. Salalalalallad

    Jag håller helt med dig. Jag har själv valt att vara så öppen som möjligt när jag tycker det känns relevant, men kassörskan på konsum behöver ju inte veta liksom. 😉

    Har dock valt att berätta för närstående och till exempel lärare i skolan osv. som kan behöva veta om det.
    Däremot har det tidigare handlat om ”social fobi”, eftersom jag först nu fått veta att jag lider av asperger och att mina sociala svårigheter troligtvis beror på det.

    Sen är jag såklart lite rädd för att folk ska se på mig annorlunda om jag berättar och därför har jag valt att till exempel inte tala om det för hela tjocka släkten. Men det kommer nog så småningom när jag känner att det är läge och tid att berätta. 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Haha, håller helt med dig om att kassörskan på konsum inte nödvändigtvis behöver veta 😉

      Själv berättade jag faktiskt inte heller för släktingarna i början av den enkla anledningen att jag träffar dem rätt så sällan med tanke på att de bor i Finland och jag i Sverige. Men nu när jag föreläser om diagnosen och har varit med i TV och tidningar om min Asperger har frågan kommit upp på ett naturligt sätt. Och de släktingar som inte visste tidigare vet garanterat nu eftersom min bok kom ut förra året 😉

      Tycker att du gott kan vänta med att berätta för släkten, det ska ju kännas bra för dig! Och jag hoppas naturligtvis att ingen kommer att se på dig annorlunda den dagen du väljer att berätta.

      Svara
  4. Johanna Svenningsson

    Jag har också valt att vara väldigt öppen med mina diagnoser. Ofta tolkar eller beter jag mig på ett sätt som andra uppfattar som annorlunda eller underligt, och min erfarenhet säger mig att det blir mycket lättare för både mig själv och andra om jag berättar. Då får andra människor en förklaring, jag kan svara på frågor och de andra kan förklara hur de menar eller vad de förväntar sig. På så vis hjälper vi varandra.

    Eftersom mina stora problem är 1) att veta vad andra människor förväntar sig av mig och
    2) praktiska göromål så blir det ofta i samband med detta som jag berättar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också gjort liknande erfarenheter! Allt blir så mycket enklare för mig när jag berättar. Jag kan slappna av och vara mig själv, och andra vet att de måste vara tydliga med mig om de vill något 🙂

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *