Sluta tvinga barn med Aspergers syndrom till grupparbeten!

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och autism ogillar grupparbeten, vilket är föga förvånande. I bristande förmåga till socialt samspel ingår nämligen även förmågan att samarbeta i grupp.

Att jag hatar grupparbeten har flera orsaker. För det första tar oftast själva uppgiften mycket energi av mig om jag vill göra ett bra jobb, och därför måste jag koncentrera mig på det fullt ut. Men för att jag även ska en bra person att samarbeta med, måste jag dessutom lägga energi på saker som går automatiskt för många andra, såsom hur mycket jag ska prata i gruppen, hur mycket jag ska låta mina gruppskamrater att prata osv.

Om jag inte medvetet håller koll hur mycket jag pratar och engagerar mig, kan det hända att jag av misstag tar över hela gruppen och pratar alldeles för mycket eller låter alla andra prata och säger ingenting, och det vill jag inte. När jag gick i högstadiet och gymnasiet, fick jag ofta kritik pga sådana här saker. Och naturligtvis gjorde jag allt för att försöka ändra på mig, men det gjorde mig utmattad i huvudet att komma ihåg att prata och engagera mig ”lagom mycket”.

En annan orsak till att jag hatar grupparbeten är att jag ofta har ett helt annat sätt att arbeta jämfört med många andra människor. Trots att det sägs att personer med Aspergers syndrom gillar planering, vill jag absolut inte planera för mycket om jag får en uppgift. Eftersom jag tänker extremt fort, vill jag komma igång och börja skriva uppgiften direkt. Så gjorde jag även när jag skrev min bok. Jag skrev, skrev och skrev utan någon planering eller mål alls och rättade allt sen.

Om jag hade tvingat mig själv att planera boken först, hade det gått alldeles för långsamt för mig, och då hade jag glömt bort många av mina egna tankar och idéer. Det hade helt enkelt inte fungerat, och resultatet hade blivit mycket sämre. Men eftersom majoriteten av människor oftast vill planera skrivuppgifter, förväntar sig många att jag anpassar mig till deras sätt om vi gör ett grupparbete tillsammans. De är nämligen en majoritet, och jag är minoritet. Att man ska anpassa sig är en självklarhet när det gäller grupparbeten, men det blir tröttsamt för mig om det alltid är jag som måste anpassa mig och kompromissa varenda gång.

Eftersom det sociala samspelet inte sker naturligt för mig och jag har svårt att hålla reda på du-och-jag balansen om jag inte medvetet lägger energi på det, har det hänt flera gånger att jag varit för snäll och låtit andras behov styra för mycket när man haft ett grupparbete eller projekt tillsammans, och jag har tänkt för lite på mig själv. Därför undviker jag grupparbeten idag. Jag föreläser ensam, planerar mina föreläsningar ensam och om jag i framtiden startar ett företag, kommer jag starta det ensam.

Och nej, det blir inte bättre med åren, snarare tvärtom! Mina lärare i skolan brukade säga till mig att jag skulle bli proffs på grupparbeten om jag övade. Och jag blev faktiskt proffs på att medvetet tvinga mig själv att hålla koll på att jag inte tar över för mycket och blir ”lagom”, men det gör mig otroligt utmattad! Och därför utsätter jag mig aldrig i grupparbeten nuförtiden längre. Jag brände nämligen ut mig genom att tvinga mig själv fram till vuxen ålder i förhoppning att allt skulle bli bättre och att exponering skulle göra mig som alla andra.

Av denna anledning anser jag att barn som tycker att det är otroligt jobbigt med grupparbeten inte bör tvingas till det år efter år i skolan (men däremot är det alltid bra att testa grupparbeten i början). Om ett barn har Aspergers syndrom och svårt med socialt samspel, blir hen inte botad genom exponering och ångest. Varför inte koncentrera sig på det barnet faktiskt är bra på istället?

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

21 reaktion på “Sluta tvinga barn med Aspergers syndrom till grupparbeten!

  1. HL

    Jeg hatet gruppearbeid! Jeg ville ha kontroll på produktet vi skulle lage. Jeg ble veldig stresset. Ingen gjorde jo som de (jeg) skulle! Jeg kunne ønske vi visste da at jeg hadde asperger. I Norge var det en reform L97 som satte i gang prosjektarbeid som varte i flere uker om gangen. Og vi skulle skrive logg. De andre skrev et par linjer, men jeg hadde så mye jeg skulle sagt om hvem som gjorde ditt og datt. Hvorfor skjønte ikke lærerne hvordan dette tæret på meg?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad jobbigt att det tog energi av mig! Jag tvingades också mycket till grupparbeten förut, men nu kan jag som tur är skippa det i vuxen ålder 🙂

      Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack Thomas! De flesta neurotypiker tycker troligen att det här med pratandet går av sig självt, och de märker det automatiskt om de pratat för mycket eller inte. Och eftersom sådana färdigheter inte är automatiserade hos oss, är det inte konstigt att vi blir utmattade av att tvingas arbeta i grupp.

      Svara
  2. Mats

    ”Och nej, det blir inte bättre med åren, snarare tvärtom! Mina lärare i skolan brukade säga till mig att jag skulle bli proffs på grupparbeten om jag övade.”

    Det är väldigt viktigt att skilja på social ångest och sociala svårigheter pga autism. Behandlingen mot social ångest är exponernig under kontrollerade former medan sociala svårigheter pga autism behandlas bäst med miljöanpassningar. Miljöanpassning i sammanhanget innebär att eleven inte ska behöva delta i grupparbeten eller åtminstone bara på sina egna villkor.

    Jämför med att gå på gym för att bli starkare resp för att lära sig flyga genom att flaxa med armarna. Det första är möjligt om man tränar. Det andra är omöjligt oavsett hur mycket man tränar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jämför med att gå på gym för att bli starkare resp för att lära sig flyga genom att flaxa med armarna. Det första är möjligt om man tränar. Det andra är omöjligt oavsett hur mycket man tränar.

      Det var en riktigt bra jämförelse! Och många krav som ställs på Asperger-barn i skolan faller tyvärr på den sistnämnda kategorin.

      Det är väldigt viktigt att skilja på social ångest och sociala svårigheter pga autism.

      Mina sociala svårigheter gav mig faktiskt även social ångest. Det var för att jag försökte för mycket och oroade mig ständigt för att göra något fel. Och allra oftast var min oro tyvärr inte obefogad. Men nu i vuxen ålder utsätter jag mig inte längre för saker som jag inte har förutsättningar att klara av, och därför har jag inte social ångest längre.

      Svara
      1. Mats

        Jag har fått förklarat för mig av en psykolog att social fobi ger kraftig ångest inledningsvis i ett socialt umgänge men att ångesten sedan avtar igen om man inte flyr situationen.
        Jag har kvar mina sociala svårigheter oavsett hur jag tänker inför situationen och även om jag stannar kvar i obehagskänslorna. De sociala svårigheterna är konstanta. Visst de varierar beroende på hur stort umgänget är, hur mycket som händer runtomkring, hur väl jag känner personerna i umgänget, vilken relation vi har till varandra, hur vi umgås osv men i grund och botten finns problemen alltid där. Jag tror det här är en av flera anledningar till att psykologerna började misstänka att det fanns någonting annat bakom mina sociala svårigheter.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Det psykologen sa till dig låter förnuftigt. Själv upplevde jag social ångest i skolan när jag hamnade i situationer i skolan då man förväntades kunna diverse kändisnamn och jag inte kunde svara om någon lärare ställde frågor till mig om sådana ämnen. Däremot upplevde jag ingen ångest alls om jag inte kunde svara rätt på någon fråga på exempelvis en mattelektion. Det var för att det ansågs vara acceptabelt att inte kunna matte, och man blev inte förlöjligad om man inte kunde geometri. Men däremot var det inte acceptabelt att exempelvis inte veta vem Madonna var.

          Svara
        2. Mats

          När vi ändå är inne på ”någonting annat”. Jag lyssnade på Olle Jönssons (sångare i Lasse-Stefanz*) sommarprat i Sveriges Radio. Han berättade att han hade blivit botad från sin flygrädsla men att han efteråt drabbades av knappfobi. Enligt Olle så hade en psykolog/läkare förklarat för honom att det inte är ovanligt att om man botar en fobi så drabbas man av en ny istället. Om det är sant eller inte det vet jag inte men jag kan mycket väl tänka mig att grundmekanismen bakom fobin i hjärnan finns kvar även om man botar en enskild fobi och att summan av fobierna är konstant. Terapin botar alltså bara uttrycket och inte det bakomliggande ”probelmet”.

          Det här får mig också att tänka på att det som Gillberg har sagt dvs att många kvinnor med ätstörningar faller inom autismspektrumet. Jag tror att många av diagnoskriterierna i NPF-diagnoser bara är yttre uttryck för de bakomliggande mekanismerna i hjärnan som mänskligheten långt ifrån förstår sig på. Därför vägrar jag också att se mig själv som någonting annat än ett offer för den tid och det samhälle jag lever i. Det är det här samhället som gör mig funktionshindrad. Jag är bara en annorlunda tänkande människa vilket inte är något funktionshinder annat än i människors fantasi. Jag är som jag är för att naturen är som naturen är.

          * Lasse-Stefanz är som Madonna eller Lady Gaga men ändå inte.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            * Lasse-Stefanz är som Madonna eller Lady Gaga men ändå inte.

            Hahaha, älskar dina förklaringar! 🙂

            Att man kan drabbas av en ny fobi om man blir botad av en gammal fobi låter intressant! Men det kanske beror på att fobierna ofta har en bakomliggande orsak såsom ångest över någonting, och om orsaken finns kvar, behöver hjärnan en ny fobi för att kunna hantera ångesten.

            Jag håller med dig om att samhället gör oss funktionshindrade. Men sedan har jag även vissa svårigheter som faktiskt är svårigheter på riktigt, oberoende av samhället. Att jag blir otroligt trött av helt vardagliga saker är exempelvis ett riktigt handikapp för mig. Men sedan underlättas ju mitt liv tack vare att jag har boendestöd och sjukpenning. Det skulle vara ett ännu större handikapp om jag inte fick något stöd alls.

            Svara
        3. Mats

          Det är den här typen av vetenskapliga rön som gör mig skeptisk til medicin mot ADHD och till forskning efter medicin mot Aspergers syndrom (det är bara en tidsfråga innan det kommer och det är bara en tidsfråga innan Försäkringskassan kommer att indirekt tvångsmedicinera oss för att vi inte ska bli utan försörjning):

          Utifrån tidigare studier har forskare trott att personer med social fobi har för låga mängder av signalämnet serotonin. En ny studie från Uppsala universitet visar dock att det förhåller sig precis tvärt om. Personer med social fobi tillverkar för mycket serotonin. Ju mer serotonin, som tillverkas, desto räddare är patienterna i sociala situationer. http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/personermedsocialfobiharformycketserotonininteforlite.5.776bfdfd14d77ad8fcc1756.html

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag läste också den forskningen förut och undrade lite. Flera som har social fobi har berättat för mig att de fått medicin med just seratonin utskrivet.

            Jag hoppas verkligen att någon inte kommer att tvångsmedicineras. Fast som det känns för mig just nu skulle jag jättegärna äta medicin som gav mig bättre automatiseringsförmåga och mer ork om sådan medicin existerade och den medicinen inte hade otrevliga biverkningar. Då skulle jag ju kunna jobba på heltid. Men jag är helt emot tvång!

            Svara
            1. Mats

              Då skulle jag ju kunna jobba på heltid.

              Varför ska du arbeta heltid? Är det något du vill eller handlar det bara om att samhället förväntar sig det av dig?
              Du kanske ska arbeta så mycket du orkar oavsett om det är 1 % eller 100 %. Jag har svårt att förstå varför man ska medicinera sig för att orka arbeta mer.

              Svara
              1. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Att jag skulle vilja få mer ork handlar inte bara om att arbeta på heltid, utan även om att få en bättre livskvalitet. Det skulle t ex vara underbart om jag klarade mig på mindre sömn och orkade laga mat osv. Och inte behöva hushålla med min energi hela tiden, och jag skulle slippa den här eviga tröttheten. Men de bra delarna av Aspergers syndrom vill jag behålla, jag vill bara få en bättre automatiseringsförmåga och mer ork.

                Sedan skulle jag definitivt vilja arbeta på heltid om jag kunde! Dels för att det skulle vara mycket tryggare och jag skulle inte behöva oroa mig ständigt och jämt för min försörjning (inte ens sjukersättning är 100% tryggt enligt mig för tänk om de minskar på bostadstillägget i framtiden t ex). Sen skulle jag ha en mycket bättre ekonomi och få därmed en bättre livskvalitet, och jag skulle slippa leva på skattebetalarnas bekostnad. Det skulle kännas bättre helt enkelt! Jag hatar egentligen mediciner och äter inte ens centralstimulerande för jag fick så hemska biverkningar av dem, men om det fanns en riktigt bra medicin som verkligen hjälpte mig utan biverkningar skulle jag äta det ändå. Trots att jag är skeptisk mot mediciner och vill leva så naturligt som möjligt, skulle fördelarna väga upp nackdelarna helt enkelt.

              2. Mats

                Sedan skulle jag definitivt vilja arbeta på heltid om jag kunde! Dels för att det skulle vara mycket tryggare och jag skulle inte behöva oroa mig ständigt och jämt för min försörjning (inte ens sjukersättning är 100% tryggt enligt mig för tänk om de minskar på bostadstillägget i framtiden t ex). Sen skulle jag ha en mycket bättre ekonomi och få därmed en bättre livskvalitet, och jag skulle slippa leva på skattebetalarnas bekostnad.

                Jag tycker att det är viktigare att samhället slutar diskriminera människor med Aspergers syndrom än att vi medicinerar oss till oigenkännlighet för att arbeta heltid. Att vi behöver oroa oss för vår försörjning beror på att vi är en förtryckt grupp i samhället. Vi är inte accepterade som de människor vi är. Att medicinera bort sig själv är enligt min åsikt att ge vika för förtrycket. Ingenting säger att skolan eller arbetsmarknaden måste se ut som den gör. Om vi ges mer utrymme att förverkliga oss själva i skolan och samhället så kommer samhället kunna ha fördel av vårt annorlunda sätt att tänka. Jag är skeptisk till mediciner mot ADHD (och på sikt Aspergers syndrom) eftersom man inte brukar medicinera friska människor. Människor med ADHD och Aspergers syndrom är inte sjuka. Vi har ett annorlunda sätt att bearbeta och tolka information på. Det ska respekteras. Inte medicineras bort. Att medicinera bort ett annorlunda sätt hos hjärnan att bearbeta och tolka information på är ingenting annat än ett uttryck för ett förtryck. Det är som att försöka sminka svarta människor vita istället för att acceptera att alla människor är olika och att en del avviker mer andra gör.

                Det är inte Aspergers syndrom som är problemet bakom att du oroar dig för din försörjning. Problemet är att samhället inte garanterar människor med Aspergers syndrom en trygg försörjning. Det är det här samhället som är problemet.

                Människor med Aspergers syndrom diskrimineras genom hela utbildnignssystemet och överallt på arbetsmarknaden. Det är inte vårt fel att vi ständigt hindras från bidra till samhället med våra styrkor och förmågor. Det är samhällets fel. Jag är beredd att diskutera mediciner när samhället accepterar mig som den jag är. Innan det gör det så kan de köra upp sina mediciner där bak. Och det här samhället har väldigt långt kvar innan det ens är i närheten att acceptera mig som den jag är.

              3. Mats

                Sen skulle jag ha en mycket bättre ekonomi och få därmed en bättre livskvalitet, och jag skulle slippa leva på skattebetalarnas bekostnad.

                Jag bryr mig inte längre om att jag lever på skattebetalarnas bekostnad. Jag tycker bara det är tråkigt att jag inte får högre bidrag och kostar skattebetalarna ännu mer. Jag tycker jag får för lite pengar av skattebetalarna. De som vinner på att samhället fungerar som det gör (och det gör de flesta människorna) kan gott betala för dem som missgynnas av att samhället ser ut som det gör.

                Varför ska jag vara kämpa för att jobba och betala skatt när samhället behandlar mig som skit?

                Jag kräver ömsesidig respekt. Den dagen samhället inte tvingar mig att leva på socialbidrag, rear ut mig som billig arbetskraft (lönebidrag) eller tvingar mig att leva på garantipension den dagen kan vi börja prata om felet med att leva på sakttebetalarnas bekostnad.

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag skulle inte vilja medicinera mig till igenkännlighet utan endast ta bort min dåliga automatiseringsförmåga och bristande ork, inget annat. Och jag är också skeptisk till ADHD-mediciner och skulle aldrig börja äta dem igen. Men däremot förstår jag att andra människor får en mycket bättre livskvalitet tack vare ADHD-mediciner och därför väljer att äta dem.

                Jag håller med dig om att människor med Aspergers syndrom diskrimineras. De har ju t ex gjort studierna nästan omöjliga för dem som inte orkar arbeta/plugga på heltid utan endast har en liten arbetsförmåga. Men ändå skulle jag göra nästan vad som helst för att få mer ork och en bättre automatiseringsförmåga, det skulle underlätta enormt för mig. Man lever bara en gång, så jag skulle aldrig tacka nej till en tryggare ekonomisk situation och en förmåga att klara mig på mindre än 12 timmars sömn om jag fick en möjlighet att välja ett annat liv. Trots att jag är medveten om att vi diskrimineras, skulle jag inte vara beredd att tacka nej till en trygg ekonomisk framtid om jag hade ett annat val. Och trots att vi diskrimineras, har jag ändå fått visst stöd av skattebetalarna, t ex boendestöd under flera års tid, som jag är glad för. Jag tycker att det är en självklarhet att alla som behöver det ska få stöd och hjälp och att vi som behöver det borde få ännu mer hjälp, men ändå är jag glad att jag i Sverige har en möjlighet att få stöd, och dessutom helt gratis i den kommun jag bor i.

  3. Pingback: Dags för slutkonferens för projektet Vägar till jobb | Paula Tilli

  4. Pingback: Nej, jag vill inte träna bort mina svårigheter | Paula Tilli

  5. Pingback: Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening! | Paula Tilli

  6. Pingback: Därför kommer inte eleven till skolan trots anpassningar | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *