Prenumerera på mina blogginlägg

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg genom att skriva din epostadress i fältet och klicka på Skicka.


Share Button

49 reaktion på “Prenumerera på mina blogginlägg

    1. Carina

      Underbart skrivet 🙂
      Jag är mamma till en fantastisk härlig 16 årig tjej som har Asperger. Och precis som du skriver så är inte allas lycka densamma. Precis som du skriver..så är hennes lycka total när hon får sitta i sin ensamhet (som är självvald) vid sin dator och göra animationer och måla/rita. Det var svårt till en början för min man och mig att acceptera hennes självvalda ensamhet ( vi var nog mest rädda för att hon inte valde det själv) men när hon förklarat för oss att det är lycka för henne så har vi självklart accepterat det fullt ut..hennes lycka är ju också vår lycka 🙂

      Svara
      1. Eva Lindstein

        Åh, vad skönt att läsa! Jag har en son, 16 år, som också älskar att sitta ensam i sitt rum vid datorn. Jag har kämpat som en iller under åren för att få honom aktiv och skaffa kompisar. Har börjat inse på senare tid att det är jag som mår dåligt av detta, inte han!
        /Eva

        Svara
        1. Paula Tilli

          Du är långt ifrån ensam med att ha försökt få ditt Asperger-barn att bli mer aktivt, Eva! Och det är helt förståeligt: ni föräldrar vill ju det bästa för ert barn, och det är lätt hänt att man utgår från sig själv och tror att alla vill bli sociala. Men om din son mår bra, har du inget att oroa dig för! 😉

          Svara
      2. Pia

        Til Carina och andra Asbergerföräldrar.
        Har en dotter som var som din Carina. Idag har hon eget hus och fästman. Hon trodde aldrig hon skulle kunna leva tillsammans med en annan människa. Hon hittade kärleken genom internet.
        Upplever det som att våra barn tar längre tid att bli självständiga och mer sociala. Få vänner med sparsamt umgänge. Hon säger att när hon var 15 och inte ville finnas till då hade hon aldrog trott att hon skulle få ett så bra liv som hon har nu.

        Svara
        1. Paula Tilli

          Vad skönt att höra att det gått så bra för din dotter, Pia! Vilken underbar historia. Själv ville jag inte heller finnas till när jag var yngre. Bara för 12 år sedan hade jag aldrig någonsin trott att jag skulle kunna vara lycklig, och nu ser jag på mitt liv idag och tänker på att det är helt otroligt. Så man ska aldrig någonsin tappa hoppet!

          Svara
    2. Kattis wandel

      Hej Paula!
      Vad bra och fint skrivet – underbart att det finns någon som just du!
      Jag har en son på 14 snart 15 som fick sin diagnos AS i år.
      Jag har alltid varit så orolig över hans mående – men nu frågar jag alltid honom hur han mår på en skala 1-10, i min värld skulle jag gissa på kanske 2-3 men då säger han 10!
      Han har varit hemma från skolan i 2 år – sk. ”hemmasittare” men nu när han fått sin diagnos AS/ADD så har vi fått en plats på en specialskola för honom, gissa om jag är nervös inför nästa vecka då skolan startar, håll tummarna att han kommer dit äntligen!
      Fortsätt ditt skrivande – du behövs!
      Tack och kram!

      Svara
      1. Paula Tilli

        Hej Kattis!

        Roligt att höra att du gillar bloggen. Måste ha varit skönt för er att han äntligen fick sina diagnoser! Vad bra att han fått plats på en specialskola. Vissa föräldrar har faktiskt berättat för mig att deras barn var hemmasittare tills de fick börja på en specialskola där de verkligen trivdes. Att få komma till en specialskola har verkligen räddat många! Hoppas det blir så för din son också.

        Kram Paula

        Svara
      2. Kajsa

        Vilket bra tips med mående och skalan 1-10! Det ska jag prova. När jag frågar min son hur han mår så svarar han bara ‘normalt’… Och när jag frågar vad det betyder så säger han ‘normalt’… Ska bli kul att prova din strategi!
        Min son har ingen diagnos, men vi har haft problem med hemmasittande, isolering och högskolfrånvaro mm i flera år. Nu när han är 18 har jag börjat förstå att han sannolikt har AS.
        Hoppas din son kom iväg till skolan!!!! Jag vet hur det känns!!!! Hopp och förtvivlan!
        Det gjorde min idag! En vecka efter skolstart gick han dit!!!! nu var de annorlunda skoldagarna över ‘sociala aktiviteter’ och repetitioner var avklarade… Och ‘riktiga skolan börjar’. Nu håller jag alla tummar för honom och alla andra som har svårt att klara av skolans krav och skolans och samhällets okunskap kring AS.

        Svara
    3. Runette

      Tack för att du hjälper mig förstå min elever.
      Jag arbetar i en årskurs 6 med bara autistiska barn med språksvårigheter.
      Det är inte lätt att förstå dem och ofta händer det saker som jag tidigare aldrig råkat ut för.
      Jag uppskattar verkligen att få ta del av din kunskap och dina tankar.

      Svara
  1. ellinor andersson

    Hej.tack för en intressant härlig o ärlig föreläsning i Eskilstuna idag. Mvh ellinor

    Svara
  2. Kamilla Wahlström

    Helt underbar läsning om As. Har en dotter som blir 19år snart med As. Jag tar in allt om dina kloka ord, behöver många tips om As då jag är mycket dålig på ämnet. Tack

    Svara
  3. Leo

    Hej,
    Tack för en bra sammanfattning!
    Jag misstänker starkt att en familjemedlem skulle få diagnosen asp. Mycket, enligt anhöriga (inklusive mig), konstiga saker har visat sig under uppväxten till nu. Problemet är att personen i fråga (äldre än 18 år) blir bara arg om man nämner en undersökning. Jag tror att h*n skulle, precis som du skriver, må mycket bättre av att ha diagnosen ställd om så är fallet. Hur funkar tillvägagångssättet på undersökningen? Har du något tips vad man kan göra/säga för att få till en undersökning? Tar gärna råd för att jag bryr mig så otroligt mycket om personen.
    Tack!
    /L

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Leo!

      Vissa personer är väldigt negativa till en neuropsykiatrisk utredning, och det blir svårt att ”tvinga” någon till en utredning. Om h*n blivit tvingad, skulle h*n förmodligen inte kunna ta till sig en eventuell diagnos. Enligt min erfarenhet innebär diagnosen inget lättnad för personer som inte vill genomgå en neuropsykiatrisk utredning.

      Men det som jag funderar på är varför h*n är negativ. Kanske känner h*n att diagnosen skulle vara en stämpel? Isåfall skulle du kunna berätta för h*nom om fördelarna med Aspergers syndrom och nämna t ex att Einstein förmodligen hade Asperger. Och egentligen skulle du inte ens behöva ta upp ordet ”diagnos” till att börja med. Du kanske skulle kunna säga att h*n kan ha en hjärna som fungerar lite annorlunda, eller att anledningen till att h*n misslyckats med saker i livet är att dessa saker inte passar h*nom och att det varken är konstigt eller fel. Och om ni kommer så pass långt att ni börjar diskutera ordet ”diagnos”, skulle du kunna säga att h*n vid behov skulle kunna få hjälp enligt LSS om h*n fick en Asperger-diagnos vilket skulle kunna underlätta och att h*n fortfarande skulle vara samma person med eller utan diagnos. Plus att man själv väljer om man vill berätta om sin diagnos för andra människor eller inte. Men om h*n fortfarande är negativ, kan man inte tvinga h*nom. Ibland är det är en process att ta till sig sådan information, och om h*n är negativ nu, kommer h*n kanske ändra sig om några år.

      Om h*n vill genomgå en neuropsykiatrisk utredning, kan ni vända er till h*ns husläkare så får ni (iaf förhoppningsvis) en remiss till en utredning. Jag har ingen aning om hur långa väntetiderna är idag, men när jag gjorde min utredning 2003, fick jag vänta i nästan två år. Om man inte vill vänta, kan man alltid vända sig till en privatläkare, men tyvärr kostar det en del.

      Lycka till!

      Paula

      Svara
    2. Ewa Sundelin

      Hej!
      Jag är i samma sits. Min 18-åring vill inte göra en utredning. Jag behöver ingen diagnos för att veta. Jag är helt säker. Jag har valt att vänta och låta honom välja själv för att han inte har någon omfattande eller svår problematik. Hade det behövts hade jag naturligtvis vänt mig till Bup.
      Han är arg nu och menar att jag har fel. Men jag tar det med ro. Jag pratar om det steg för steg. Varför jag säger att han har det. Jag berättar om vad Aspergers är och innebär. En liten bit i taget. Nu blir han irriterad istället för arg när jag tar upp det. Specialpedagogen inom mig vet att det kommer, även om det tar tid. Huvudsaken är att han vet och förstår.
      Sedan får han själv välja. En diagnos för den som inte vill utredas kan bli mer stigmatiserande än till nytta. Till föräldrar som är osäkra brukar jag fråga om Aspergers, Adhd finns i släkten. Det borde göra det om ens barn har det då ärftligheten är väldigt hög.

      Svara
      1. Mats

        Jag behöver ingen diagnos för att veta.

        Det var ju bra men Statens beredning för Medicinsk och Social utredning har slagit fast att neuropsykiatriska utredningar måste till för att ställa diagnoser på ett säkert sätt. Sedan ska man väl inte underskatta att du som förälder och specialpedagog känner ditt barn bättre än många andra. Men din son kanske har samtida diagnoser? Jag menar det är ju långt ifrån alltid så enkelt att en människa har Aspergers syndrom och ingenting annat. Har han andra diagnoser också? ADHD? Depression? Ångesttillstånd? Detta kanske inte är så enkelt som förälder att se hos sitt barn.

        Till föräldrar som är osäkra brukar jag fråga om Aspergers, Adhd finns i släkten. Det borde göra det om ens barn har det då ärftligheten är väldigt hög.

        Det kan mycket väl finnas autistiska drag i släkten ja men diagnoser är långt ifrån säkert. Backar man till innan 1994 år så fanns inte ens diagnosen i daignosmanualen vad jag vet.

        Svara
        1. Mats

          Statens beredning för Medicinsk och Social utredning

          Statens beredning för Medicinsk och Social utvärdering (SBU).

          Till föräldrar som är osäkra brukar jag fråga om Aspergers, Adhd finns i släkten. Det borde göra det om ens barn har det då ärftligheten är väldigt hög.

          Även tex affektiva tillstånd har ju en ärftlig komponent. Det går inte att utesluta differentialdiagnoser bara för att personen har släktingar som uppvisar samma symptom som personen som misstänks ha neuropsykiatriska funktionsnedsättningar gör. Det är väl framförallt differentialdiagnostiken som är svår. Tom den blinde ser väl att någonting är avvikande hos en människa som misstänks ha Aspergers syndrom.

          Svara
          1. Mats

            Den stora skillnaden tror jag handlar om när i livet symptomen har visat sig. Har de dykt upp i tonåren eller har de funnits där sedan människan var bara några år gammal?
            För att komplicera saken ytterligare så kan ju symptomen ha funnits där hela tiden men inte visat sig förrän omgivningens krav blivit tillräckligt stora varför det kan verka som om symptomen har dykt upp först när personen går på tex mellanstadiet.

            Svara
  4. Anna Antonsen

    Denna blogg måste jag följa…har en son på 19 som nyss fått Aspergerdiagnosen. Jag tycker det är kämpigt att hantera mina egna reaktioner på hans uppförande. Det är lätt att utgå från sig själv om vad och hur blir bäst att tänka och göra, och att förstå detta med ojämn begåvning. Det är som att mitt förnuft förstår all info om asperger, men känslorna är bångstyriga och tar över i bland. Upplever att det hjälper att läsa bl a denna blogg, så att min forståelse blir djupare och mer ”hel”. Tack!

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Anna!

      Vad kul att du vill följa bloggen! Det du beskriver har jag hört från många föräldrar till barn med Aspergers syndrom. Och just det här med att man utgår från sig själv, det gör många människor automatiskt utan att tänka på det. Vad roligt att höra att det har hjälpt dig att läsa min blogg!

      Svara
  5. Catarina

    Hej 🙂 Vill verkligen tacka dig för din blogg!Fick min diagnos förra året när jag var 46 år… och att få läsa och känna igen sig gör mig lite mer hel på något sätt 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Catarina!

      Vad roligt att höra att du gillar bloggen och att du känner att du blir mer hel genom att läsa den 🙂 Måste ha varit skönt att ha fått en diagnos!

      Kram Paula

      Svara
  6. Ann Gustafsson

    Läste precis ditt inlägg på Facebook nyss som var fantastiskt bra. Kände igen så mycket som stämmer in på mitt barnbarn som nu ska börja i sin tredje skola, en specialskola som jag hoppas mycket på. Han fick sin diagnos för ett par år sen och går nu på mellanstadiet. Har egentligen inga problem med själva skolan, men däremot med klasskompisarna som han blir frustrerad över för att dom inte är lika snabbtänkta som han, han tycker det går för långsamt och då blir han arg och sen är det ju den sociala biten som inte heller fungerat så bra. Ska bli så intressant att följa din blogg. Har fått mer kunskap om as när jag läst dina inlägg och det är så bra för det syns inte utanpå mitt barnbarn heller och då är det svårare att förstå hans svårigheter.
    Tack
    Ann

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Ann!

      Vad skönt att ditt barnbarn inte har problem med själva skolan. Jag var också frustrerad de första 2-3 åren i skolan för jag kunde redan det mesta (förutom idrott, sy och rita då vilket de andra barnen kunde mycket bättre än jag).

      Vad roligt att höra att du fått mer kunskap om Asperger tack vare min blogg! 🙂 Och jag hoppas att det kommer att gå bra för honom i specialskolan, jag håller tummarna!

      Svara
      1. Ann Gustafsson

        Precis dom svårigheterna har han också. Dessutom vill han inte göra sånt han inte är bra på. Vill inte misslyckas verkar det som. Däremot går alla dom teoretiska ämnena bra. Sen är det bara datorn och paddan som gäller. Tack igen för din blogg!
        Mvh
        Ann

        Svara
      1. kjell-erik-siikavuopio

        hei tror detta er en bra blogg før mig at følja , jag ær pappa til en dotter på 16 år som har fått diagnosen asberger symndrom i 2011. som sagt ju mer goda råd man tar til sig ju bætre kan vardagen med dottern bli. min dotter ær mycket aktiv i naturen (gillar fiske i alla dets former så detta bedriver vi fritiden mycket med. och sjælv ær jag inte så vældigt belæst på asberger, men førsøker hænga med i alla fall så godt de går. lær ju en del om asberger via henne sjælv hon e bra på sætta ord på asberger så jag lær som lite hela tiden om hur man bør agera och inte. men som sagt goda råd behøvs och dærfør tænker jag følja denna blogg det kansje kan læra mig nåt ) mvh kjelli

        Svara
        1. Paula Tilli

          Hej Kjelli!

          Vad kul att du vill följa min blogg för att lära dig mer om Asperger! Det är jättebra att din dotter är bra på att sätta ord på sina känslor, då kan hon förklara för dig hur hon känner inför olika situationer för Aspergers syndrom yttrar ju sig lite olika hos olika personer. Varmt välkommen som följare till min blogg! 🙂

          Svara
  7. kjell-erik-siikavuopio

    tror det kan vara givande och følja din blogg eftersom jag sjælv har en dotter på 16 år som har diagnosen asberger mvh kjelli

    Svara
  8. Johanna

    Hej! Följer nu din blogg ! Har redan haft högläsning för familjen av valda delar för att de ska förstå bättre, bra skrivet ! Jag fick Asperger diagnosen när jag var 32 (33 nu) och jag och närstående försöker förstå mera 🙂 :O 😉

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Johanna!

      Välkommen som följare! Kul att höra att du tycker att jag skriver bra 🙂 Vad roligt att höra att du läst högt för familjen för att få dem att förstå bättre! Kram

      Svara
  9. Mia

    Hej Paula! Följer din blogg o tycker den är intressant! Men det kommer upp en reklam hela tiden då man inte ser vad man skriver. Satt o hade skrivit något jag ville posta o få svar på men man ser ju inte vad man skriver. Väldigt irriterande. Har följt fin blogg i minst en månad! Kanske är jag nojig men vill se vad jag skriver! Jag är hela tiden inne på min mobil o denna sida kanske inte är mobilanpassad!

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Mia! Vad roligt att du följer min blogg och tycker att den är intressant! 🙂 När det gäller reklam så har jag inga på bloggen. Jag testade att gå in på bloggen med min mobil och såg inga reklam då heller. Jag har frågat några människor vad man skulle kunna göra om man ser reklam med mobilen, men ingen visste. Tyvärr är jag väldigt oteknisk, och jag vet inte hur man mobilanpassar en blogg. Jag beklagar reklamen men i nuläget kan jag inte göra något åt det tyvärr. Men om jag träffar någon person i framtiden som skulle kunna mobilanpassa min blogg så kommer jag fixa det naturligtvis, lovar! 🙂

      Svara
  10. Helena

    Hej! Jag har en dotter som går i trean som blir mer och mer hemmasittande. Hon håller på att utredas inom autismspektrat och har en storebror (13 år) som har Aspergers som har varit hemmasittare i ca 3,5 år. Dottern går endast i skolan om jag är med henne och hon klarar bara ett fåtal lektioner i veckan. Känner just nu att ju färre lektioner hon går på desto längre från skolan och kompisarna kommer hon men samtidigt ser jag ju att hon inte klarar mer. Vet inte vad jag ska göra. 🙁 Tack för att du delar med dig av ditt liv!

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Helena!

      Det var tråkigt att höra att din dotter mår dåligt i skolan, och jag förstår att du är orolig. Det allra bästa vore naturligtvis att försöka få skolsituationen att fungera, antingen genom att försöka få skolan att anpassa undervisningen ännu mer (kanske genom att anpassa skoluppgifterna), vilket de faktiskt har skyldighet till, eller att testa en resursskola.

      Men ibland fungerar skolsituationen ändå inte, och i sådana situationer är det alltid viktigt att lyssna på barnet. Kan hon kanske fortsätta gå i skolan som hon gör nu och göra resten av uppgifterna hemma? Uppgifterna bör naturligtvis vara anpassade för henne. Jag vet inte hur din dotter känner sig i situationen och hur hon tycker att det fungerar när hon kommer längre bort från skolan och kompisarna. Hur stort socialt behov har hon? Jag personligen hade gärna fått hemundervisning för jag hade inget socialt behov och hade gärna varit själv, men alla barn fungerar ju olika på den punkten.

      Svara
  11. Jeanette

    Hej!
    Det är underbart att läsa på din blogg Paula. Jag har en 15-årig son som fått diagnoserna Adhd och autism. Törstande efter information har jag snart läst mej igenom hela ”nätet” och lärt mej massor som nu underlättar vårt vardagsliv. Har också gjort en oväntad upptäckt som gäller mej själv och det är att jag troligen också har neuropsykiatriska problem. Har levt ett jobbigt och förvirrande liv och alltid känt mej extremt annorlunda och utanför utan att fatta varför. Helt plötsligt börjar jag förstå men känner mej rätt vilsen och ganska ledsen. Har ringt för att försöka få en utredning.
    Mvh Jeanette

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Jeanette!
      Vad bra att du fått information på nätet! Det är inte ovanligt att föräldrar till barn som fått neuropsykiatriska diagnoser börjar fundera på sitt eget liv och äntligen börjar förstå varför de alltid känt sig annorlunda. Jag förstår att du vill få en förklaring till ditt annorlundaskap och jag hoppas att du får en utredning snart!

      Svara
  12. Jossan

    Hejsan. Jag har också Aspergers Syndrom. Jag har läst din senaste bok och tycker att jag känner igen mig i så mycket som står i den. Den får mig att tänka till.

    Jag har på senare tid börjat uppskatta mina styrkor och inte se ner på mig själv pga min funktionsnedsättning.

    Vill du läsa min blogg? http://mynameisjossan.tk

    Mvh Josephine

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej Jossan!

      Vad roligt att du känner igen dig i min senaste bok och att du också har börjat uppskatta dina styrkor. Ska kanske kika i din blogg någon dag 🙂

      Svara
  13. Mamman

    Hej!
    Tack för en jättebra blogg! I ett av dina inlägg beskrev du insikten om att många ville ha dig som vän, men för att du var en så god lyssnare, men att det kanske inte var det bästa för dig. Som mamma ser jag ett liknande mönster hos min dotter och vill hjälpa henne. Jag undrar vad det var som gjorde att du fick den insikten?

    Svara
    1. Paula Tilli

      Hej! Jag förstår verkligen att du vill hjälpa din dotter. Det som du kan göra är att stärka din dotters självförtroende och påminna henne gång på gång om att hon inte behöver finnas där för alla och uppfylla alla andras krav om hon inte orkar och att hon också får vara ensam. Jag önskar att någon skulle ha påmint mig om det för nu fick jag den insikten alldeles försent. Insikten kom när jag hade pratat med en psykolog i vuxenåldern om hur jag egentligen skulle vilja leva och då insåg jag att det som jag ville inte alltid stämde överens med alla andra människors förväntningar.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *