Varför tar det energi att ringa telefonsamtal?

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom och autism tycker inte om att ringa telefonsamtal.  Vissa ogillar endast att ringa till myndigheter, andra hatar alla slags telefonsamtal. Sedan finns det naturligtvis de som inte har något emot att ringa samtal överhuvudtaget.

Själv ogillar jag framför allt att prata i telefon med myndigheter. Varför då? Jo, framför allt av följande anledningar:

1) Man ringer till myndigheter för att få information eller hjälp, inte för att småprata. Samtalet krävs alltså en god koncentrationsförmåga för informationen kan komma fort. ”Fyll i den här blanketten, om du inte hittar den på nätet kan du komma till vårt kontor, men vi har endast besökstid mellan 9 och 10 på torsdagar och 13 och 15 på måndagar”. Efteråt kan jag känna mig osäker. Vad sas det egentligen? Dessutom är jag helt utmattad eftersom jag lagt all min energi på att hålla fokus på samtalet.

2) Vissa människor kan tala otydligt och med olika dialekter, och jag tycker inte om att människor pratar på olika sätt. Att säga ”ursäkta?” ett par gånger känns okej för mig, men att göra det tio gånger kan kännas pinsamt.

3) Man ser inte personen man pratar med, och det känns jobbigt när man bara har röstläget att gå på. Vi som har Aspergers syndrom kan ju ha svårt för att tolka andra människors röstläge och kroppsspråk, men när jag ser personen, har jag åtminstone båda sakerna att gå på. När man pratar i telefon, får jag endast lyssna på röstläget, och då finns det större risk för missförstånd.

4) Man vet aldrig i förväg när telefonen kommer att ringa. Att man plötsligt måste svara i telefon blir en oväntad händelse eftersom man inte är beredd att prata med någon och ta emot information. Och vi som har Aspergers syndrom är som bekant inte alltid speciellt förtjusta i oväntade händelser. För min del beror det på att det tar tid för min hjärna att reagera och hänga med på vad som händer. Om jag absolut måste prata i telefon med någon myndighet, ringer jag hellre själv eller bestämmer tid när de kan ringa mig. Då är jag åtminstone förberedd.

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

26 reaktion på “Varför tar det energi att ringa telefonsamtal?

    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag kan tänka mig att vi är flera som tycker det är jobbigt. Tack och lov för mejl och kontaktformulärer på internet! 🙂 Jag ringer endast när jag inte har något annat alternativ.

      Svara
  1. Lillan

    Ja usch, telefonsamtal är sjukt jobbiga! Du beskriver så himla bra!! Jag väljer alltid mejl eller sms först så långt det är möjligt. Jag kan vara slut i flera dagar efteråt, just för att det tar sån enorm energi..

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch, jag kan verkligen förstå varför du är slut i flera dagar efter att ha ringt ett telefonsamtal, och jag känner igen mig! Många tycker att det bara är att ”lyfta på luren och ringa”, men så enkelt är det inte tyvärr för oss alla 🙁

      Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Jag känner igen mig. När jag var liten tyckte jag inte om att vara ensam hemma med en kompis utifall telefonen skulle ringa – jag vågade nämligen inte svara. Om mamma och pappa inte var hemma såg jag därför till att jag och kompisen var i mitt rum, och så stängde jag dörren dit och föreslog att vi skulle lyssna på musik. Så gjorde jag för att kompisen inte skulle höra om det ringde, och därmed inte heller undra varför jag inte svarade. 😛

    Numera är det tre sorters samtal jag tycker är jobbiga att ringa: samtal till ytligt bekanta, samtal där jag känner mig i kraftigt underläge (t.ex. att ringa och be att få skjuta upp en räkning, vilket jag ibland fick göra när jag levde på försörjningsstöd) och samtal där jag måste vara i en yrkesroll (eftersom jag inte kan förhålla mig professionellt till någonting utan tänker ”människa som människa”) vilket i och för sig inte händer numera, men att jobba som telefonförsäljare var en plåga! Eftersom jag inte klarade av att gå in i en yrkesroll – och även såg bortom mina kunders yrkesroller – så blev det nästan alltid som så att jag skapade god kontakt med kunderna genom att få till intressanta, ibland ganska långa, privatsamtal. 😉

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vilken bra strategi av dig att bestämma dig att du och din kompis skulle vara i ditt rum och lyssna på musik 🙂 När man har riktigt svårt för något, blir man oftast bra på att hitta kompenserande strategier för att dölja svårigheterna för omgivningen, det känner jag igen mig i! Men å andra sidan tycker jag synd om dig, kan tänka mig att det tog en massa energi av dig att försöka hitta ursäkter.

      Samtal till ytligt bekanta tycker jag är också är jobbiga, liksom samtal där jag är i underläge. Däremot har jag aldrig jobbat som telefonförsäljare men skulle nog ha svårt för det också! Jag skulle bara tycka synd om de människor som jag ringer till och oroa mig för att jag stör, och sen skulle jag oroa mig för att jag missförstår människorna. Jag skulle inte bli en bra telefonförsäljare 😉 Beundrar dig för att du vågade! Kan tänka mig att kunderna gillade dig eftersom ni även pratade om andra saker 😉

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Jo, jag var på helspänn om jag var ensam hemma med en kompis. Dock började jag våga svara i telefon när jag var 12 eller 13 år och då behövde jag inte längre oroa mig. 🙂

        Tyckte synd om människorna jag ringde till var just vad jag gjorde. 😉 Jag skulle ringa till personer på olika företag och sälja branschtidningar, men så fort jag började prata med någon och tyckte att personen verkade trevlig så hade jag inte hjärta att försöka sälja på denne en tidning. Istället fortsatte jag att prata om andra saker med kunderna – och förstås att förbrylla mig över datasystemet, tappa pennor på golvet och trassla in mig i sladden till mitt headset. 😉 Ändå är jag glad att jag provade, jag ångrar inga av de jobb jag haft utan är glad att jag har fått prova. 🙂

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad bra att du inte ångrar dina jobb! Det gör jag inte heller 🙂 Nu vet jag t ex att det inte passar mig att jobba i en mataffär eller på dagis. Hade jag inte testat att jobba på dessa ställen, hade jag aldrig vetat.

          Skönt att du inte längre behövde oroa dig för att svara i telefon när du blev äldre! Även om jag har svårt för att tala i telefon, hade jag inga problem med att svara i hemtelefonen när jag var barn. Men detta beror på att jag kände många som ringde, och det enda de bad mig om var att ge luren till mina föräldrar. Så jag behövde inte prata så mycket med dem! 🙂

          Svara
          1. Mats

            Även om jag har svårt för att tala i telefon, hade jag inga problem med att svara i hemtelefonen när jag var barn. Men detta beror på att jag kände många som ringde, och det enda de bad mig om var att ge luren till mina föräldrar.

            Jag känner igen mig. Så här gjorde jag:

            Mats: – Efternamnet.
            Den som ringer: – Är N hemma?
            Mats alt 1: Ja, ett ögonblick.
            Mats alt 2: Nej, N är hemma kl T.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja, precis! Om det var mormor som ringde, frågade hon iofs ibland hur det var med mig, och då svarade jag bara ”bra, tack”. Och sen gav jag luren till mina föräldrar om hon inte frågade mig något mer, vilket hon oftast inte gjorde! Så det blev nästan aldrig några kravfyllda längre samtal.

              Svara
  3. Pingback: Att träna på att ringa myndighetssamtal? | Paula Tilli

  4. Anna

    SMS och mail är hur bra som helst! Sekretessen inom vården och myndigheter har ställt till det en del för mig när jag har varit tvungen att ringa istället för att kunna ha sms- eller mailkontakt med dem. Med min nuvarande psykolog funkar det i alla fall bra för jag kan sms:a henne för att avboka en tid och hon brukar sms:a tillbaka med någon liten kommentar. Jag tycker det borde gå att skriva på något papper eller ge muntligt medgivande för att kunna ha sms- eller mailkontakt med samtliga inom vården och myndigheter. Det borde väl underlätta för dem också att slippa ringandet hit och dit och istället ha skriftlig kontakt? Detta tycker jag är särskilt viktigt när det handlar om patienter/klienter med asperger som kan ha extra svårt med just telefonsamtal och muntlig kontakt. Då är det ju bättre att ha skriftlig kontakt än att kanske inte få någon kontakt med patienten alls.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, tyvärr har många myndigheter sekretess. Det var jättesvårt för mig förut att övertyga min psykolog på habiliteringen att mejla mig om det blev någon ändring med tider. Men hon gick med på det under förutsättningen att vi inte skulle skriva något personligt i mejlen som t ex om mina diagnoser, utan endast om tiden och inget annat. Vad bra att du kan sms:a till din psykolog, jättesnällt av henne att ha gett dig sitt mobilnummer!

      Du har rätt i att alla borde ta hänsyn till att alla patienter med Aspergers syndrom inte kan ringa. För det är ju tråkigt om patienten måste avstå från vård bara för att man måste ringa.

      Svara
      1. Mats

        Jag tycker tvärtom att det är underbart att de håller på sekretessen inom sjukvården. Det finns tillräckligt många skojare till myndighetspersoner som slarvar med sekretessen. Socialtjänsten tex.

        Svara
        1. Mats

          Jag har sagt till socialtjänsten i min kommun att de inte får skicka mejl till mig som innehåller känslig information om mig men de fortsätter ändå att göra det. Hopplöst!

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag tror att jag uttryckte mig lite konstigt. Det är ju jättebra att de håller på sekretessen, det har du helt rätt i! Däremot tyckte jag att det var jobbigt när jag hörde att man inte kunde boka psykologtider via mejl. Om jag som patient säger att det inte gör mig något om mejlet skulle hamna i fel händer, borde det vara okej för jag tycker att det är jättejobbigt att ringa. För mig är det inte viktigt om hela världen får veta att jag har kontakt med habiliteringen och att jag vill boka tid med dem, det är ju ingen känslig information 😉 Men de gick med på det till slut och lät mig boka och avboka tider via mejl!

            Att socialtjänsten slarvar med sekretessen är jätteallvarligt! Om du hade sagt att det var okej för dig att de tar kontakt med dig via mejl, hade det varit en annan sak. Men du har inte sagt det, du har t om sagt att de inte får göra det. Man borde kunna anmäla dem.

            Svara
            1. Mats

              Det går säkert att anmäla dem till IVO men jag orkar inte bråka med dem mer. Jag behöver min energi till annat i livet än socialtjänsten.

              Jag tycker inte att det är lika allvarligt att rucka på sekretessen om patienten förordar det. Det är ändå inte bra men det är förståeligt om sjukvården går med på det om patienten är drivande i att riskera sekretessen. Ingen kan ju hindra en människa med Aspergers syndrom från att gå ut med att han/hon har Aspergers syndrom men det ska ju inte var sjukvården som berättar det för kreti och pleti.

              Svara
              1. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag förstår att du inte orkar klaga! Jag är likadan. Jag hörde förra veckan att jag skulle kunna klaga om flygets försening och eventuell få pengarna tillbaka, men jag orkar inte. Det känns inte som att det är värt besväret. Men det är ändå riktigt allarligt att socialtjänsten bryter sekretessen, speciellt när du sagt till dem att de inte får göra det.

                Jag tror inte att habiliteringen bryter mot sekretessen när det gäller mig, eftersom vi endast skriver vilken tid jag vill komma och inte vad mitt ärende gäller. Om jag inte fick kontakta dem via mejl, skulle jag inte orka gå dit alls.

  5. Pingback: Telefonsamtal med myndigheter vs. med nära vänner | Paula Tilli

  6. Pingback: När hjärnan slutar fungera | Paula Tilli

  7. Pingback: Känner mig duktig | Paula Tilli

  8. Pingback: Vardagen har en enormt hög prislapp | Paula Tilli

  9. Pingback: Den ändlösa kampen med vården | Paula Tilli

  10. Pingback: När man gör allt för att undvika telefonsamtal | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *