Vi och de?

Share Button

Ibland drar människor en skarp gräns mellan oss som har Aspergers syndrom och de som är neurotypiker. Neurotypiker kan säga: ”jo, men de där Aspergarna fungerar ju på det här sättet, de är inte som oss”. Eller personer med Aspergers syndrom eller autism kan säga: ”de där neurotypikerna förstår aldrig någonting, bara vi som har Aspergers syndrom kan förstå något sådant här”.

Ibland låter det kanske på mina inlägg som att jag också drar en skarp gräns när jag skriver om Aspergers syndrom, men jag är egentligen emot att kategorisera människor. Varför? Jo, för att alla människor är olika.

Om jag skulle få veta att min nya granne hade Aspergers syndrom, skulle det säga mig lika mycket som att min nya granne var norrman, ateist eller läkare. Att få en ny granne med Aspergers syndrom skulle kunna betyda att jag och min granne var lika och att vi förstod varandra väldigt, väldigt bra. Det skulle också kunna betyda att våra Asperger-drag såg helt olika ut, vi hade helt olika personligheter och vi hatade varandra. Eller något mitt emellan.

När jag säger till människor i Sverige att jag är finsk, tar vissa svenskar för givet att jag gillar att bada bastu och dricka. Och när människor får höra att jag har Aspergers syndrom utan att ha träffat mig, tror de möjligen att jag talar monotont, är extremt osocial och har en stel mimik. Men inget av dessa påståenden stämmer in på mig. Jag dricker inte, gillar inte bastu speciellt mycket, jag använder mycket mimik och är dessutom extremt pratsam. Däremot vet jag extremt många finnar som stämmer in på den ovanstående stereotypiska bilden om finnar, liksom Aspergare som stämmer in på den ovanstående beskrivningen om Aspergers syndrom. Men betyder det att alla skulle vara så? Nej, inte alls.

Personligen har jag träffat personer med Aspergers syndrom som jag inte alls kommit överens med och neurotypiker som jag personlighetsmässigt passat jättebra ihop med. Vissa Aspergare förstår mig inte alls samtidigt som några neurotypiker förstår mig bra. Visst, jag har ofta gjort erfarenheten att många neurotypiker inte förstår mig, men betyder det att ingen neurotypiker någonsin skulle förstå mig? Givetvis inte. Alla är olika. Precis som neurotypiker inte bör dra oss Aspergare över en kam, bör jag som Aspergare inte heller göra detsamma om neurotypiker. Vi är alla individer!

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

14 reaktion på “Vi och de?

  1. Mats

    När jag säger till människor i Sverige att jag är finsk, tar vissa svenskar för givet att jag gillar att bada bastu och dricka.

    Jag tror inte du gillar att dicka alkohol och bada bastu men jag tar för givet att du alltid bär kniv och att du har som specialintresse att skära näsan av människor.

    Svara
  2. Mats

    Jag tror jag skulle fungera med en intelligent neurotypiker som har en tolerant människosyn. Jag tror också att jag skulle fungera bättre med en genomsnittlig aspergare än med en genomsnittlig neurotypiker. Jag betraktar Aspergers syndrom som en personlighetsprofil som utmärks av att vissa ovanliga personlighetsdrag är vanliga för människorna med diagnosen och med en sådan utgångspunkt så är det inte så konstigt om människor som delar många personlighetsdrag kommer bättre överens med varandra än människor som har skilda personligheter.

    Svara
    1. Mats

      Man kan också vända på resonemanget och säga att två människor som har liknande personligheter har svårare för att komma överrens eftersom de just är så lika som de är. Tex två människor som båda vill bestämma kanske inte kommer så bra överens just därför. Jag tror att bra relationer utmärks av ömsesidig respekt och om att man kompletterar varandra så att 1 + 1 = 3.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Ja, så kan det också vara! Fast jag tror iofs att jag skulle passa väldigt bra ihop med någon som liknar mig väldigt mycket. Men det kan jag inte veta helt säkert eftersom jag aldrig har träffat en sån person. Jag har träffat personer som jag klickar väldigt bra med och som jag kommer bra överens med, men det finns ändå vissa punkter där jag nästan är deras motsats.

        Svara
    2. Mats

      en intelligent neurotypiker

      Jag tycker att min förrförra kommentar låter lite stöddig när jag läser den så här i efterhand. Jag menar att jag tror att en neurotypikers tolerans för människor med Aspergers syndrom delvis handlar om intelligens. Jag tror inte att det ärcker med kunskap för att förstå en människa med Aspergers syndrom. Aspergers syndrom yttrar sig olika för olika människor och i olika situationer. Det går inte att tillämpa aspergerkunskap utan att förstå hur kunskapen ska värderas från en människa och en situation till en annan. Jag tror inte att en genomsnittlig neurotypiker har tillräckligt hög begåvning för att förstå människor med Aspergers syndrom på djupet. Jag tror därför att om jag ska fungera med en neurotypiker så måste neurotypikern ha tillräckligt hög intelligens för att förstå hur kunskapen om Aspergers syndrom ska tolkas på mig i olika situationer. En riktigt begåvad neurotypiker klarar sig nog tom utan kunskap om Aspergers syndrom för den har så lätt för att förstå hur jag fungerar utan att behöva ta en diagnos till hjälp.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag håller med dig: precis som vi konstaterade i våra kommentarer för ett par dagar sedan, räcker det inte med bara kunskap, man måste kunna använda kunskapen också genom att försöka sätta sig in i andra människors sits. Och framför allt måste man VILJA förstå! Det finns neurotypiker som skulle ha kapaciteten att förstå men de gör fel eftersom de inte har kunskap. Då kan de läsa böcker och lyssna på föreläsningar för att få mer kunskap.

        Jag har alltid varit emot att IQ används som intelligensmått. Det finns ju olika typer av begåvningar. Vissa är musikaliskt begåvade, andra konstnärligt, vissa förstår sina medmänniskor väldigt bra osv. Det finns människor som har högt IQ och de anses vara begåvade, men de kan ändå ha lågt EQ. En neurotypiker med högt EQ har troligen lätt för att lära sig att förstå oss.

        Svara
      2. Paula Tilli Inläggsförfattare

        PS. Jag har faktiskt träffat neurotypiker som knappt haft någon kunskap om Aspergers syndrom, men ändå har de förstått mig nästan direkt! Och vissa har inte alls förstått mig lika bra som de trots att de egentligen haft teoretiska kunskaper.

        Svara
    3. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag fungerar också med just sådana neurotypiker, det gäller att de har en tolerant människosyn och att vi förstår varandra. Jag betraktar också Aspergers syndrom någon slags personlighetstyp trots att Aspergarnas personligheter kan vara väldigt olika. Men ändå finns det i alla fall vissa diagnoskriterier som vi alla uppfyller fast iofs på lite olika sätt. Jag har märkt att jag inte alls passar bra ihop med alla Aspergare, men när jag väl hittat de människor bland Aspergarna som jag klickar med, klickar det verkligen och vi förstår varandra väldigt bra.

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Jag håller verkligen med dig om att det är viktigt att inte dra alla över en kam. Jag har träffat aspergare som jag kommit jättebra överens med och neurotypiker som jag kommer jättebra överens med. Jag har även träffat både aspergare och neurotypiker som jag inte alls kommit överens med. En del av mina vänner har Aspergers syndrom och en del har det inte. Jag har märkt att det här med hur lik jag känner mig andra människor inte har någonting att göra med huruvida de har Aspergers syndrom eller inte, utan det handlar uteslutande om personlighet, gemensamma nämnare o.s.v. Om jag och en annan person inte har någonting mer gemensamt än Aspergers syndrom så tycker jag att det är svårt att bygga på den relationen. Samma sak är det om jag träffar en person med vilken jag inte har någonting mer gemensamt än ett stort hästintresse. Jag älskar att prata om Aspergers syndrom och jag älskar att prata om hästar, men min erfarenhet är att om man inte har mer gemensamt än så, så stannar det vid en ytlig kontakt och sådana har jag svårt för.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår vad du menar! Det räcker ju inte att båda har Aspergers syndrom eller att båda har ett hästintresse, det behövs ju betydligt mer än så för att kontakten ska kunna utvecklas till vänskap.

      Själv har jag egentligen inget emot ytliga kontakter om jag träffar dessa personer då och då, men om jag umgås med någon regelbundet, vill jag att relationen ska vara djup. Jag passar bäst ihop med människor som liksom jag älskar djupa diskussioner.

      De flesta människor jag fått allra bäst kontakt med har faktiskt Aspergers syndrom och jag är ganska så lik just dessa människor, men det har tagit mig tid att hitta dem (men därmed inte sagt att jag skulle vara lik ALLA Aspergare, långt ifrån). När jag var nydiagnostiserad, inbillade jag mig att jag skulle komma överens med nästan alla Aspergare, men snart upptäckte jag att jag inte kunde haft mer fel.

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Jag vill helst också ha djupa kontakter, eller i vart fall inte ytliga. Dock börjar ju de flesta kontakter på det ytliga planet, så man får ju ge det tid också. Med vissa människor säger det klick direkt, med andra tar det längre tid. Vänskap utvecklas oftast inte över en natt.

        Nej, man kommer verkligen inte överens med alla bara för att man har samma diagnos eller samma intresse. Det är ungefär som när man var liten och de vuxna förväntade sig att man skulle komma överens med någon bara för att man råkade vara lika gamla. Jag har aldrig förstått mig på den där åldersfixeringen, för mig är en människas ålder helt ointressant. Jag tycker att det är mycket roligare att veta personens längd, skostorlek och färg på tandborsten. 🙂 Inte för att sådant spelar någon roll heller, men det är åtminstone intressant. 🙂

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, många kontakter börjar på det ytliga planet, fast jag måste iofs erkänna att jag ibland börjat diskutera djupa frågor direkt när jag träffat nya människor 🙂 Men även om kontakten börjat ytligt, har jag ofta en känsla i början om kontaken har en chans att bli djupare eller ej.

          Ja, usch, det var jobbigt när de vuxna ville att man skulle komma överens med andra barn som var jämngamla när man var liten. Samma sak verkar gälla homosexuella. En homosexuell kompis till mig tycker att många heterosexuella väntar sig att alla homosar blir kära i varandra bara för att personerna råkar vara av samma kön, vilket i mina öron låter helt absurt. Jag blir ju inte kär i alla killar bara för att jag är heterosexuell, så varför skulle två homosexuella personer bli kära i varandra bara för att de är homosexuella?

          Jag bryr mig inte heller om en människas ålder speciellt mycket, fast iofs råkar mina vänner vara ungefär i samma ålder som jag, med plus och minus 10 år. Men när jag var gift och vi var på min dåvarande mans släktträffar, umgicks jag nästan bara med hans systerdöttrar som var mellan 13-15 år gamla. Jag hade mycket mer gemensamt med dem än med min mans systrar och andra släktingar som var närmare min ålder! 🙂

          Svara
  4. morgan

    ”Om jag skulle få veta att min nya granne hade Aspergers syndrom, skulle det säga mig lika mycket som att min nya granne var norrman, ateist eller läkare. Att få en ny granne med Aspergers syndrom skulle kunna betyda att jag och min granne var lika och att vi förstod varandra väldigt, väldigt bra. ”

    När jag, Jim, Josef och Mikael Norig gick på Ågesta för tio år sedan så var det en kille i min, Jims och Josefs klass som var VÄLDIGT speciell, även för att va Asperger, och inte på ett bra sätt. Han var retsam och sa konstiga och provocerande saker till folk helt åpropå ingenting. Samtidigt som han hade ett väldigt högtidligt språk, men han använde fina ord felaktigt. Hur som helst, han gick ett par gånger in till dom på Estet-linjen (dvs tjejer som inte har asperger) och sa sina konstiga och förolämpande repliker. Jag och Jim fick förklara för dom att han är inte som oss andra, vi stör oss också på honom. Vi ville ju inte att dom skulle tro att han är skyltdocka för hur asperger är.

    ”När jag säger till människor i Sverige att jag är finsk, tar vissa svenskar för givet att jag gillar att bada bastu och dricka.”

    Sprit, naket och bastu. Fina finska saker i Fin-land. 🙂

    En gång mötte jag och en klasskamrat från gymnasiet en grupp finnar i vår ålder utanför en grillkiosk i Stockholm. En av pojkarna där sa till mig på kraftigt bruten svenska: Är du från Sverige? Ja, sa jag, Och?. Spelar du hockey? frågade han. Nej sa jag.
    Dom bodde förmodligen inte i Sverige, men dom vet att Sverige är en fruktad motståndare i Finlands nationalsport ishockey.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *