Utvalt inlägg

Om Paula Tilli

Jag heter Paula Tilli och är född 1979. Under hela min barndom undrade jag varför jag inte var som alla andra och varför just jag alltid hade det så tufft. Därför blev det en enorm lättnad när jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom och ADD. Numera driver jag den här bloggen där jag beskriver hur det är att leva med Aspergers syndrom och autism ur ett inifrånperspektiv. Jag uppdaterar bloggen varje helgfri vardag men låter bloggen vila på helger och röda dagar. OBS! Till följd av den rådande situationen med Covid-19 har jag blivit korttidspermitterad fram till den 31:a augusti 2020 vilket innebär att jag under denna period endast kommer att uppdatera bloggen varje helgfri måndag och fredag. 

Våren 2009 gick jag ut Asperger-informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola och har sedan dess hållit föreläsningar om diagnosen. Numera försörjer jag mig som föreläsare och utbildare och är heltidsanställd hos Misa Kompetens. Jag anpassar alltid innehållet och längden på föreläsningarna efter kundens önskemål. Jag föreläser mest i Sverige och Finland men har även föreläst i andra länder. Mer information om mina föreläsningar samt information om hur man bokar mig finns att läsa här.

Jag har varit med i media flera gånger, bland annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet och TV4:s program Vardagspuls.

Min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd (Sivart Förlag, 2013) gavs ut den 28 november 2013. Boken blev snart en succé och den första upplagan blev slutsåld på endast fyra månader. I boken berättar jag bland annat detaljerat om mina skolerfarenheter, min uppväxt och även om mitt vuxenliv.  För närvarande är boken tyvärr slutsåld på nätet men finns på ett flertal bibliotek att låna, bland annat i Stockholm, Göteborg. och Malmö.

Debutboken är sedan tidigare publicerad på finska och heter Toisin: Minun Asperger-elämäni (Finn Lectura). Den har uppmärksammats mycket i media i båda länderna och har fått mycket bra recensioner från bland annat Bibliotekstjänsten , Specialpedagogik och Allt om skolan. Mer information finns att läsa här. Förutom finska och svenska har boken även kommit ut på engelska, estniska och koreanska. Min nyaste bok heter Att vara vuxen med Aspergers syndrom (Gothia Fortbildning), och den utkom i november 2015.

Tycker du att det är konstigt att jag ibland kallar min diagnos för Aspergers syndrom istället för autism, undrar om jag inte kategoriserar in människor i autister och neurotypiker lite för mycket, funderar på om inte alla autister är olika, anser att jag borde se mig som en människa och inte som en diagnos eller har funderingar på något annat jag skriver, läs gärna detta blogginlägg! Svar på dina undringar om kosten kan du däremot hitta här, här, här och här.

OBS!  Jag har tagit bort prenumerationsfunktionen men man kan fortfarande följa bloggen via Facebook. Varje gång jag skriver ett nytt blogginlägg kommer jag lägga ut det på Facebook så ni kommer att kunna följa bloggen enkelt genom att gilla/följa Facebooksidan. Man kan också följa bloggen via bloglovin eller via RSS. För att följa bloggen via RSS så behöver du en RSS-läsare.

Bokomslag: På ett annat sätt Bokomslag: Att vara vuxen med Aspergers syndrom

Utvalt inlägg

10 fakta som alla borde känna till om Aspergers syndrom

Trots att kunskapen om Aspergers syndrom och autism ökat något, har jag stött på många kunskapsluckor ute i samhället när jag föreläser. Här har jag samlat de 10 viktigaste fakta som jag anser att alla som träffar personer med Aspergers syndrom och autism bör känna till:

1. Vi som har Aspergers syndrom är extremt olika. Minst lika olika som ni neurotypiker är. Om du tidigare träffat en person med Aspergers syndrom, betyder det inte att nästa Aspergare du kommer att träffa kommer att fungera likadant. Lär känna personen, inte bara diagnosen!

2. Att bli jämförd med andra människor kan kännas väldigt kränkande. Därför bör du aldrig jämföra oss aspergare med varandra och säga: “jag känner minsann någon med Aspergers syndrom som klarar av det här, så därför borde du skärpa dig lite och klara det också”. Ni neurotypiker klarar ju också olika mycket. Några av er blir VD:s på företag, andra får nobellpriser. Men det betyder inte att alla ni neurotypiker kommer att klara det! Och för er som inte klarar det är det inte bara att “ta sig i kragen och skärpa sig lite”.

3. Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Det är helt enkelt ett annorlunda sätt att vara på, och världen behöver människor som har en förmåga att tänka i nya banor. Enligt mig kan man inte poängtera detta faktum för många gånger. Om man kallar asperger för sjukdom, menar man enligt mig mellan raderna att det skulle vara fel att vara annorlunda. Jag vill i alla fall inte bli botad utan jag vill bli accepterad som jag är!

4. Långt ifrån alla aspergare skulle vilja ta bort sin diagnos. Vissa trivs med att leva ett annorlunda liv. Du kanske tycker att det är viktigt i livet att ha vänner, skaffa familj och arbete, men för en person med Aspergers syndrom kan ibland helt andra saker vara viktiga. Ta aldrig någonsin för givet att en aspergare mår dåligt, bara för att han kanske är ensam och saknar sysselsättning. Fråga istället!

5. Alla med Aspergers syndrom har inte svårt att sätta sig in i andra människors känslor. Vissa av oss, speciellt kvinnor, kan tvärtom vara överempatiska och väldigt känsliga. När mina vänner mår dåligt, väljer de oftast att vända sig till just mig eftersom de tycker att jag är en bra lyssnare och har lätt för att prata om känslor. Att alla aspergare bara skulle gilla att diskutera fakta är alltså definitivt en myt!

6. Att jag är en bra lyssnare och har extremt lätt för att få kontakt med nya människor betyder inte att jag skulle ha en mild form av Aspergers syndrom. Jag har lika mycket asperger som många av dem som har svårt för ögonkontakt och inte har lika lätt att uttrycka sig som jag. Många av oss har en ojämn begåvningsprofil, och just mina svårigheter råkar vara av en sådan art som inte syns utanpå, men jag är ändå av ett lika stort behov av boendestöd som många andra!

7. Aspergers syndrom är en såkallad osynlig diagnos. Det betyder att vi ofta utåt sett ser ut som precis vem som helst och att Asperger-dragen inte alltid syns utanpå. Att jag sminkar mig och bär rött läppstift betyder inte heller att jag skulle ha en mild form av syndromet. Men bara för att diagnosen inte syns utanpå så betyder det inte att den inte skulle existera. Ingen skulle förmodligen säga till en person som brutit benet: “kan inte du skärpa dig lite och försöka springa ett maratonlopp?”, och därför måste vår funktionsnedsättning respekteras på samma sätt.

8. Utgå aldrig ifrån att det går att läsa av våra känslor genom att titta på vårt kroppsspråk och våra ansiktsuttryck. Om en person med Aspergers syndrom inte svarar på tilltal och undviker ögonkontakt, betyder det nödvändigtvis inte att han är ointresserad och/eller inte lyssnar. Om en person med Aspergers syndrom ser sur eller ledsen ut, betyder det nödvändigtvis inte att hen mår dåligt. Om en person med Aspergers syndrom skrattar och ler, betyder det nödvändigtvis inte att hen mår bra. Om du vill veta hur personen mår, fråga!

9. Många aspergare tycker att vanliga vardagliga saker tar väldigt mycket energi, och därför orkar vi inte alltid lika mycket som andra människor. Jag orkar exempelvis inte plocka upp posten från hallgolvet oftare än en gång i veckan eftersom det förbrukar så pass mycket energi. Men det handlar inte om lathet utan just om ork. Det är viktigt att förstå att det finns gradskillnader i trötthet och ork, precis på samma sätt som det finns gradskillnader i smärta. Man kan ju inte jämföra ett vanligt magknip med den smärta som en födande kvinna upplever, och på samma sätt bör man inte säga till oss: “men jag känner mig också trött efter jobbet”. Om vi blir pressade att klara av allt som ni neurotypiker klarar av, finns risken att vi går in i väggen.

10. Aspergers syndrom innebär även styrkor för många av oss. Läs gärna Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier. Vissa är exempelvis extremt duktiga på smådetaljer och kan vara därför förvånansvärt duktiga på arbeten som kräver uthållighet och noggrannhet. Vissa har enormt mycket drivkraft. Tack vare min drivkraft och förmåga att fokusera lyckades jag exempelvis skriva min debutbok på tre månader. Vissa har specialtalanger utöver det vanliga, och många är pålitliga och mycket plikttrogna. Mycket bra egenskaper som efterfrågas i arbetslivet!

Ett annorlunda liv behöver inte betyda ett sämre liv

Inte sällan föreställer man sig som barn och tonåring hur ens framtida vuxna liv kommer att se ut. Ibland är det ens föräldrar som har vissa förväntningar på en och väntar sig att man ska skaffa ett finare och välbetalt yrke på universitetet, och ibland är man själv den som har bestämda förväntningar. Man har kanske lagt märke till hur de flesta vuxna runt omkring en lever och inbillar sig att ens eget framtida liv kommer att se ut ungefär som deras.

Trodde jag skulle bli en vanlig Svensson

Själv hade jag ingen aning om att jag har Aspergers syndrom, numera kallat för autism, förrän jag var 24 år. Innan diagnosen föreställde jag mig att jag skulle leva ungefär som en vanlig Svensson som vuxen. Inte för att det intresserade mig ett dugg att leva på det sättet, men jag visste inte om att det fanns alternativ och jag trodde att lusten att anpassa sig till samhället skulle infinna sig naturligt när jag skulle bli vuxen. Jag såg hur de flesta vuxna levde och trodde därför att jag också skulle bli likadan.

Trodde jag skulle ha familj och barn

Jag föreställde mig att jag först skulle utbilda mig på universitetet och sedan arbeta på heltid med det jag utbildat mig till. Jag skulle gifta mig och skaffa minst två barn, eventuellt även husdjur. Som yngre vuxen skulle jag bo i lägenhet, men eftersom jag antog att både min framtida man och jag skulle ha universitetsexamen och jobb skulle vi så småningom ha råd att flytta till radhus eller villa. Eventuellt skulle vi också skaffa ett fritidshus. Familjen skulle ha hemlagad mat varje dag och självklart skulle jag och mannen turas om att städa i hemmet.

Hoppade av studierna

Men vad hände? Jo, jag avbröt lärarutbildningen i 23-årsåldern för jag hade blivit totalt utbränd. Därefter testade jag att jobba i matbutik och förskolan men klarade inte av det heller utan fick leva på aktivitetsersättning ända fram tills jag började föreläsa någon gång i 30-årsåldern. Jag klarade inte ens av att sköta mitt hem självständigt utan fick ansöka om boendestöd från kommunen. Sedan blev det inte varma måltider utan kall mat som jag äter sittandes på golvet istället för att sitta vid matbordet.

Skaffade ingen familj

Istället för radhus blev det hyresrätt i Stockholmsförort. Dessutom är jag så här i 41-årsåldern varken gift eller sambo utan har sedan flera år tillbaka ett distansförhållande med en kille som bor på en helt annan ort i Sverige på flera timmars tågresa från mig, och vi tänker fortsätta ha det så här även framöver. Och inte blev några barn heller eftersom jag aldrig skulle klara av ett föräldraskap, varken praktiskt eller energimässigt. På grund av min autism saknar jag de färdigheter som krävs.

Jag trivs

Men vet ni vad? Jag trivs och skulle aldrig vilja byta bort mitt liv även om jag fick chansen. Visst, jag skulle med glädje byta bort vissa delar av mitt liv så som min enorma uttröttbarhet och inte minst min enorma ljuskänslighet, men jag hade aldrig någonsin velat byta bort mitt liv som helhet. Aldrig! För jag vill inte ha barn, vill inte ha ett vanligt jobb och vill inte bli sambo. Visst, mitt liv blev inte som jag hade tänkt mig från början, men det beror bara på att jag som ung inte visste om att det ens skulle vara möjligt att leva på ett annorlunda sätt.

Alla vill inte leva på samma sätt

Om du har ett barn som nyligen fått diagnosen autism och oroar dig för hur det kommer att gå för ditt barn i arbets- och familjelivet senare i livet ska du vara medveten om att det inte alls är säkert att ditt barn kommer att trivas med den typ av liv som du föreställer dig som idealet. Det kan vara lika roligt att bo på LSS-boende och syssla med sina specialintressen på dagarna alternativt delta i en daglig verksamhet som det är att leva ett vanligt Svenssonliv. Ett annorlunda liv behöver inte vara ett sämre liv!

Jo, min autism hindrar mig visst från att skaffa barn

Expressen hade nyligen artiklar om kvinnor som ångrar att de skaffat barn. Nu är dessa artiklar bakom betalväggar så jag har själv inte kunnat läsa dem i sin helhet, dock framgår det ändå tydligt vad ämnet handlar om. Under mina år som föreläsare har jag mött många autistiska kvinnor som känt panik över omgivningens press att skaffa barn. Många har frågat mig om de borde lyssna på omgivningen som påstår att ett föräldraskap är något som absolut alla klarar av. Expressens artiklar inspirerade mig att skriva ett helt blogginlägg om ämnet.

Autism måste inte vara ett hinder för föräldraskap

Jag vill börja med att konstatera att autism och föräldraskap inte alls behöver vara inkompatibla. Jag vet flera kvinnor med autism som skaffat barn och är fina föräldrar, inte minst några av mina före detta klasskamrater på Ågesta Folkhögskola. Autism måste alltså inte utgöra ett hinder för att skaffa barn, och om du som autist längtar efter barn och tror att du skulle klara av ett föräldraskap finns det mycket goda chanser att det faktiskt är så! Så jag hoppas verkligen inte att någon avstår från att skaffa barn bara för autismens skull.

Autism kan vara ett hinder

Dock kan autism i vissa fall utgöra ett hinder för föräldraskap. Vissa autister vet med säkerhet att de är så beroende av att allt går som de tänkt från början att de aldrig skulle klara av att ta hand om ett barn med alla oväntade förändringar det innebär (man kan ju inte direkt schemalägga vilka tider barnet ska bajsa). Andra är väldigt intryckskänsliga och skulle inte klara av barnskrik. Och i mitt fall utgör automatiseringssvårigheterna ett stort hinder. Med tanke på att jag inte orkar städa min lägenhet skulle jag aldrig orka byta blöjor flera gånger om dagen!

Har svårt att skilja mina känslor från andras

Förut upplevde jag att det har varit jobbigt att höra tjat om ämnet barn. Jag fick höra kommentarer i stil med: “Barn är något man aldrig ångrar, du kommer göra ditt livs största misstag om du avstår från att skaffa barn” och “Alla känner sig osäkra i början men när barnet väl finns där kommer du absolut klara av ett föräldraskap även om du inte tror det nu.” För 12-13 år sedan hade jag mycket svårt för att hantera pressen. Det ingår nämligen i min autism att jag har svårt för att skilja min känslor från andras.

Vissa har råkat illa ut

När jag pratade med psykologen om hur jag borde förhålla mig till pressen, konstaterade hon direkt att det här med att man aldrig ångrar sina barn definitivt är en myt. Med tanke på att hon har tystnadsplikt kunde hon inte berätta detaljer för mig, men hon berättade ändå att hon haft patienter med funktionsvariationer som fallit för omgivningens tjat och känt sig tvingade att skaffa barn mot sin vilja. Dessa personer har inte klarat av föräldraskapet, ångrat allt efteråt och fått sina barn omhändertagna. Därför rådde hon mig att aldrig någonsin falla för tjatet.

Viktigt att inte tjata

Du som har en autistisk närstående bör aldrig tjata på personen att skaffa barn om personen uttrycker att hen inte skulle klara av föräldraskapets krav. Observera att jag inte tycker att det är okej att tjata på någon att skaffa barn oavsett autism eller ej, men jag anser ändå att autister tillhör en särskilt utsatt grupp i detta fall. Detta eftersom autism kan innebära svårigheter att skilja sin egen vilja från andras samt svårigheter att försvara sig och säga nej. Därför kan tjatet och pressen i värsta fall få riktigt förödande konsekvenser!

Då kan boendestöd bli kontraproduktivt

Många kommuner har praxis att vägra klienterna boendestöd om inte klienten går med på att samverka i enligt deras tycke tillräckligt stor omfattning i sysslorna. I vissa kommuner räcker det med att klienten och boendestödet delar på sysslorna så att de gör hälften var medan andra kommuner har gått så långt att de kräver att klienten ska utföra allt självständigt och att boendestödjaren endast är där för mentalt stöd. Boendestödjarna får absolut inte utföra något åt klienten.

Ett annat upplägg skulle inte fungera

Ni som brukar följa min blogg vet om att jag är mycket skeptisk till detta, och ni vet också om att jag har turen att ha fått en annan typ av upplägg godkänt: min biståndsbedömare har beslutat att mina boendestödjare ska utföra sysslor åt mig och att jag ska vara delaktig i den mån jag orkar. Orkar jag inte vara fysiskt delaktig vilket ofta är fallet kan jag vara delaktig genom att hålla boendestödjaren sällskap när hon utför sysslorna. Ett annat upplägg skulle inte fungera för mig eftersom jag inte orkar vara delaktig i allt, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Autism kan innebära dålig simultankapacitet

Ett exempel på en syssla som jag brukar sköta själv är disk: visst, jag orkar inte diska porslinet lika rent som normen förordar, men standarden duger åt mig! Dock ett stort men: jag vill sällan diska när boendestödjaren är hos mig utan jag vill göra det tidigare eller senare! Detta eftersom boendestödet tar viss energi av mig, och jag tycker inte om att försöka koncentrera mig på både boendestödet och disken samtidigt. Vilket inte är konstigt för autism kopplas ju som bekant ihop med dålig simultankapacitet, dvs svårigheter i att göra flera saker samtidigt.

Ett vanligt dilemma

Tack vare min förstående biståndsbedömare har jag sällan haft problem med detta, dock vet jag att många andra autister har råkat ut för svårigheter när de inte velat utföra sysslor under boendestödstimmarna utan velat vänta till ett senare tillfälle. Så här kan det låta:

Klienten: “Tror du att du hade kunnat dammsuga?”

Boendestödjaren: “Ja om du diskar.”

Klienten: ” Jag tar disken senare idag, jag orkar inte nu. Du kan lita på att jag kommer att göra det, du vet ju om att jag är duktig på att göra det jag lovat.”

Boendestödjaren: “Men vi ska ju dela på sysslorna så att vi gör hälften var. Det blir inte rätt om du bara sitter och latar dig under tiden jag dammsuger. Meningen med boendestödet är att vi ska jobba praktiskt tillsammans, och det ligger en massa smutsdisk i diskhon.”

Klienten: “Men det ingår i min autism att jag inte orkar koncentrera mig på flera saker samtidigt. Jag tycker inte om att det är folk hemma hos mig när jag utför praktiska göromål. Därför kommer jag bara sitta och vila under tiden du dammsuger. Men vi kommer ju att dela på sysslorna i slutändan ändå i och med att jag kommer att diska senare idag!”

Boendestödjaren: “Nej du, det går jag inte med på. Om du inte diskar under tiden jag är hos dig kommer jag inte dammsuga.”

Boendestödet blir kontraproduktivt

Det som många biståndsbedömare och boendestödjare har missat här är att det blir totalt utmattande för autisten att ta emot boendestöd på sådana premisser. Att utföra praktiska sysslor är ofta energikrävande som det är, och om man dessutom förväntas vara social innan och efter (man måste ju prata med boendestödjaren ibland) så hjälper inte boendestödet autisten alls utan snarare stjälper! Syftet med boendestödet är totalt kontraproduktivt om autisten förväntas vara delaktig under boendestödstimmarna och hen blir utmattad av det.

Hemtjänst är inte alltid ett alternativ

“Isåfall bör man inte ha boendestöd, då är det hemtjänst som gäller”, tänker nog många här. Och visst, jag håller med om att det kan vara så! Om hemtjänsten kan leverera det boendestödet levererar, dvs alltid samma person som kommer och hjälper en samma tider och dagar, så kan hemtjänst absolut vara en jättefin lösning! Kruxet är att hemtjänsten sällan brukar kunna lova att det är samma personer som kommer utan det är olika personer varje gång. Och en sådan otrygghet brukar vara en total no-go ihop med autism!

Autism kan alltid komma att medföra vissa utmaningar

I måndagens blogginlägg skrev jag om etiska ställningstaganden vid autism och konstaterade att autismspecifik kunskap löser många dilemman. Vissa kontrar med att de aldrig har lyckats hitta vettiga lösningar trots att de har kunskap. Som ett exempel nämner många att hur de än gör så kommer det antingen bli orättvist för de neurotypiska syskonen att det autistiska barnet i familjen får slippa läxor, delta i hemsysslor och får äta godis istället för mat eller så riskerar de neurotypiska syskonen få alldeles för låga krav på sig. Båda alternativen känns liksom fel!

Vissa utmaningar kommer alltid finnas där

Saken är den att när man har ett autistiskt barn i familjen så är det möjligt att vissa situationer aldrig kommer att kännas helt rätt. Det kan alltid komma att uppstå vissa dilemman och konflikter. När det gäller en syskonskara med ett autistiskt och flera neurotypiska barn så kan det alltid uppstå vissa konflikter i familjen: “Men varför får X vara uppe så sent hen vill/äta godis istället för mat/slippa städning? Vad orättvist att hen får och inte vi!”, kommer de neurotypiska syskonen förmodligen säga ibland, och då drabbas man som förälder av dåligt samvete.

Man kan göra det bästa av situationen

Det är precis så det är när man har ett autistiskt barn i familjen: man kan underlätta livet med hjälp av vissa strategier, men det är ändå inte säkert att det finns perfekta lösningar för alla dilemman. I detta fall kan de neurotypiska syskonen känna sig avundsjuka och åsidosatta, och då kan man som förälder göra det bästa av situationen: man kan förklara för syskonen vad autism handlar om och varför det autistiska syskonet har lägre krav på sig. Man kan också försöka se till att de neurotypiska syskonen också blir sedda.

Trodde att jag skulle få perfekta lösningar

När jag själv fick min autismdiagnos, förväntade jag mig liksom att jag skulle få serverad lösningar på alla problem jag någonsin haft på grund av min autism. Jag tänkte ungefär så här: “Nu kommer jag äntligen bli serverad på optimala strategier för att hantera sociala situationer bättre, att hitta en optimal balans mellan att se till mina egna behov och tänka på andra, att bedöma när jag ska utmana mig själv och när jag ska sänka kraven och att hantera människor som ifrågasätter mig och ser mina utmaningar som motivationsbrist.”

Kämpar fortfarande

Ändå har jag så här 17 år efter diagnosen fortfarande inte hittat optimala lösningar för alla mina utmaningar! Visst, mitt liv har blivit betydligt lättare, men samtidigt kämpar jag fortfarande med vissa dilemman och kommer troligtvis göra det för resten av mitt liv. Jag har inte heller lyckats klura ut hur jag ska kunna säga ifrån och begära anpassningar utan att känna mig jobbig och få dåligt samvete. Tyvärr har jag inte hittat någon 100% perfekt strategi för detta trots att jag verkligen försökt, försökt och försökt.

Det är helt okej

Men vet ni vad? Det är helt okej att inte ha perfekta lösningar på allt! Ibland kan det räcka med att man vågar säga högt för sig själv: “Det här är ett dilemma jag/vår familj måste kämpa med och det kan vara svårt att veta hur man ska agera. Men jag ska försöka göra allt i min makt för att göra det bästa av situationen och försöka autismanpassa miljön, mer än så kan jag inte göra.” När man har vågat erkänna för sig själv att livet inte är perfekt och insett att autism förmodligen alltid kommer att medföra vissa utmaningar har man kommit långt!

Därför är inte distansföreläsningar min grej

I ett samhälle där digitaliseringen går med snabba steg framåt dyker ständigt upp nya förväntningar. Under de senaste 2-3 åren har jag ibland fått förfrågningar om att föreläsa om autism på distans vilket jag alltid tackat nej till. Detta för att jag är skeptisk mot tekniska innovationer och föredrar att ha det gammaldags. Jag har svårt för självbetjäningskassor och biljettautomater. Jag försöker acceptera förändringarna men vill gärna bli betjänad fysiskt när det är möjligt.

Saken har kommit i ett annat läge

Så här under coronakrisen har situationen kommit i ett annat läge: mina fysiska föreläsningar har, av förståeliga skäl, blivit förbjudna i syfte att förhindra smittspridningen. Därför har förfrågningarna om att föreläsa via Zoom ökat. Jag håller fortfarande fast vid att jag inte vill börja hålla mina traditionella föreläsningar på distans, men däremot är jag ju anställd hos Misa Kompetens och arbetar så här under korttidspermitteringen 40%. Därför måste jag medverka i deras distansutbildningar ibland.

Känner mig inte bekväm

Igår var det dags för mig att föreläsa på distans igen. Jag klarar absolut av att föreläsa på distans, men jag känner mig inte helt bekväm med att prata framför en kamera. Jag vill gärna att mina föreläsningar ska bli så bra som möjligt, men tyvärr känner jag inte riktigt att jag kan prestera lika bra på distansutbildningar som jag gör på mina traditionella föreläsningar. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag blir riktigt trött i huvudet av att föreläsa på distans, en slags trötthet som jag aldrig känner när jag föreläser på ett traditionellt sätt.

Något viktigt fattas

Sedan saknar jag faktiskt kontakten med publiken. Jag blir förvånad av mig själv för det finns ju en fördom om att vi autister struntar i att ha öga-mot-öga kontakt med andra människor, men tydligen stämmer det inte! jag känner faktiskt på allvar att det är något som fattas på distansföreläsningar! Jag får en helt annan slags kontakt med publiken när jag föreläser på plats, och det är denna typ av kontakt som jag saknar på distansföreläsningar.

Ser inte publiken

Sedan finns det något som försvårar för mig ytterligare: på grund av min extrema ljuskänslighet kan jag inte tänka mig att titta in i en dataskärm (förutom min egen e-inkskärm hemma såklart, men den bör man ju inte titta på rörliga bilder med). För mig är det därmed omöjligt att föreläsa på distans på ett sätt som gör att jag faktiskt ser publiken. Det är mina kollegor som filmar mig med mobilkameran när jag föreläser, självklart med skärmen vänd från mig. Detta gör att publiken ser mig när jag föreläser men jag ser inte dem. Jag hör dem endast men ser inte.

Samhället har stannat av

Som sagt kommer jag fortsätta än så länge medverka på Misa Kompetens kompetensutbildningar på distans när min chef vill det, men endast på grund av undantagstillståndet i och med Covid-19. Så fort krisen är över kommer jag inte medverka på deras distansutbildningar längre utan endast på fysiska utbildningar och sedan kommer jag såklart fortsätta hålla mina egna traditionella föreläsningar. Men tyvärr har samhället stannat av för tillfället varför det lär dröja innan jag kan börja hålla mina vanliga föreläsningar igen.

Kommer att nyttja korttidspermitteringen

Så hoppas ni alla kan ha tålamod och vänta tills krisen är över så kommer ni förhoppningsvis se mig på scenen igen! Och förresten: jag har kommit fram till att jag vill ta det lugnt under korttidspermitteringen eftersom jag faktiskt bara jobbar 40 % just nu. Jag vill använda den här tiden till återhämtning och inspiration för framtida blogginlägg. Därför har jag bestämt mig för att under permitteringen endast posta blogginlägg på de dagar jag faktiskt jobbar, dvs måndag och fredag. Däremot kommer jag fortsätta svara på era bloggkommentarer alla dagar i veckan 🙂

Autism och etiska ställningstaganden

När man kommer i kontakt med autistiska barn (och även vuxna för den delen), finns det vissa etiska dilemman man måste ta ställning till. Man måste klura ut vad som är rätt och fel och agera därefter. När jag föreläser om autism, tar många av åhörarna upp följande etiska dilemman:

1. Hur ska man göra det rättvist för de neurotypiska syskonen?

Finns det ett autistiskt barn i familjen, är många föräldrar medvetna om att man inte kan kräva lika mycket av ett barn med autism som av barn utan funktionsvariation. Men hur stor ska “skillnaden” vara? Ska det autistiska barnet få slippa alla som helst regler och sova och vara vaket när det vill medan de neurotypiska syskonen tvingas delta i hemsysslorna och passa sovtider? Eller borde alla regler och måsten avskaffas även för de neurotypiska syskonen för att undvika avundsjuka och konflikter? Borde man låta bli att kräva något av hela syskonskaran?

2. Ska man berätta för barnet att det har autism?

Om barnet redan har dålig självkänsla från början och är livrädd för att skilja sig från jämnåriga och man som förälder befarar att vetskapen om diagnosen skulle bli ett stort trauma för barnet, ska man ändå berätta för barnet om diagnosen eller ska man hålla tyst? Är det etiskt rätt eller fel att undanhålla informationen för barnet om man misstänker att barnet kommer att fara psykiskt illa av sanningen?

3. Är det rätt eller fel att ge barnet en “stämpel”?

Är det etiskt rätt eller fel att ge ett barn en autismdiagnos? Alla är ju unika på sitt sätt och man kan inte veta med säkerhet hur varje enskilt barn kommer att utvecklas i framtiden. Finns det inte en risk att diagnosen blir en självuppfyllande profetia och barnet kommer att prestera sämre eftersom det börjar tro att det inte klarar lika mycket som andra barn? Är det verkligen rätt att kategorisera människor i “normala” och “onormala” med tanke på att föreställningarna om vilka egenskaper som anses vara önskvärda varierar beroende på kultur och tidsepok?

4. Är det rätt eller fel att uppmuntra barnet att testa nya saker?

I autism kan det ingå ett stort planeringsbehov samt en dålig föreställningsförmåga vilket kan leda till att barnet tackar nej till nya aktiviteter även om det ofta trivs hur bra som helst med nya aktiviteter efter att ha fått testa. Samtidigt ingår också begränsade intressen i autism vilket kan medföra att ett autistiskt barn inte är intresserat av att testa något nytt. Uppmuntrar man barnet att testa finns risken att det känner sig pressat, men uppmuntrar man inte det att testa finns risken att man berövar barnet en möjlighet att hitta en ny intressant fritidssysselsättning.

5. Dilemmat om det individuella barnet vs klassen som helhet

Det enda rätta är att ge ett autistiskt barn allt stöd det behöver, punkt slut. Men tänk om man arbetar som lärare och rektorn menar att resurser saknas? Tänk om man redan gör det man kan men det inte finns resurser för att ge barnet ännu mer stöd utan att de neurotypiska barnen i klassen förblir utan undervisning? Vad ska man då göra? Ska man arbeta gratis helgerna och nätterna igenom för att ge stöd till alla, ska man säga upp sig från sitt jobb eller ska man strunta i de andra eleverna och endast koncentrera sig på det autistiska barnet?

Felet många gör

Felet många gör vid sådana här ställningstaganden är att de bestämmer sig direkt för vad som är rätt och fel utan att ta hänsyn till att det finns autism med i bilden. Många tänker instinktivt: “Men det är klart att det är fel att stämpla barn genom att ge dem diverse diagnoser och klassificera dem som onormala, jag skulle aldrig själv vilja få en sådan stämpel” eller: “Det är självklart att alla i syskonskaran ska delta i hemsysslor på lika villkor. Har någon svårt för det får man försöka lite hårdare.” Men då bortser man ifrån att autism faktiskt medför specialbehov.

Kunskap kan vara lösningen

Vissa av dessa etiska dilemman kan besvaras genom kunskap och då är de inga dilemman längre. Han man läst litteratur om autism, vet man om att experter brukar rekommendera att man aldrig hemlighåller diagnosen för barnet. Man vet också att nyttan med en diagnos brukar överväga nackdelarna och att diagnosen oftast upplevs som en befrielse. Därför ska man vid etiska ställningstaganden aldrig ta hänsyn till moraliska aspekter i stil med: “Självklart ska alla barn ha lika stora krav på sig” utan man ska ta hänsyn till att det finns autism med i bilden!

Så här kan kommunikationssvårigheterna vid autism se ut

Aspergers syndrom och autism kan som bekant medföra kommunikationssvårigheter, men det som inte alla har förstått är hur otroligt olika dessa kan ta sig uttryck. Till skillnad från vad många tror måste kommunikationssvårigheterna vid autism inte automatiskt innebära ett monotont tal, en annorlunda talmelodi eller svårigheter i att förstå språket utan det kan lika gärna handla om mindre uppenbara saker så som att man har svårigheter i att förstå sig själv och sina känslor och att kommunicera ut dessa.

Förstod inte mig själv

Som yngre hade jag enorma svårigheter med kommunikation, dock var jag inte medveten om detta själv. Om jag mådde dåligt över något, förstod jag inte alltid varför jag gjorde det. Om jag mådde dåligt i en viss kompis sällskap förstod jag nödvändigtvis inte att mitt mående berodde på att kompisen var elak mot mig. Istället kunde jag exempelvis få för mig att jag höll på att bli sjuk och att det var därför jag inte mådde bra. Jag kunde inte heller sätta ord på varför jag fick ångest av skolan och hur otroligt mycket jag påverkades av ångesten.

Har blivit lite lättare genom åren

Med åren har jag blivit bättre på att förstå mig själv i många situationer och att sätta mina känslor i ord vilket också är en förutsättning för mig för att kunna föreläsa. Eftersom jag som yngre inte förstod mig själv och omvärlden på samma sätt, hade jag aldrig kunnat blogga om autism på det här sättet som jag gör nu. Dock är jag fortfarande inte riktigt bra på att beskriva känslor och händelser i alla situationer. När jag bloggar, bloggar jag endast om händelser som jag förstår och kan greppa. Det finns fortfarande situationer jag inte alls förstår mig på.

Har inte kunnat sätta ord på varför

Under åren har jag träffat väldigt många olika boendestödjare. Vissa boendestödjare har det inte alls fungerat med även om jag har upplevt att de varit trevliga. Med vissa har jag varit helt slut efter att de gått hem eller så har det inte fungerat för dem att skapa ordning hos mig. Men jag har inte riktigt kunnat beskriva med ord vad det är som har fattats. Varför har jag blivit helt slut efteråt? Handlar det om personkemi, deras sätt att arbeta eller något annat? Och varför har de inte lyckts hjälpa mig med att skapa ordning?

Vet inte vad de gör för fel

Med vissa boendestödjare är det uppenbart för mig varför stödet inte har fungerat: jag kan exempelvis ha upplevt att de varit omotiverade! Men det finns även motiverade boendestödjare som har undrat vad det är som gjort att jag upplevt att jag inte lyckats skapa ordning med deras hjälp eller varför jag blivit så trött, och då har jag inte kunnat förklara varför. Jag har inte haft någon aning om det själv! Och eftersom jag inte vet vad det är gör som min nuvarande boendestödjare gör rätt i jämförelse med dem, vet jag inte heller vad de andra har gjort för fel.

Viktigt att inte bli lurad av vältalighet

Du som möter personer med Aspergers syndrom eller autism i ditt yrke ska aldrig ta för givet att autisten klarar av att förklara med ord varför något fungerar eller inte fungerar eller varför hen behöver stöd med det hen gör. Och detta trots att du skulle uppleva autisten som högfungerande, mycket språkbegåvad och vältalig. Om man inte själv förstår varför det inte riktigt fungerar i hemmet eller varför man känner på ett visst sätt kan man inte heller förklara det för någon annan. Det är inte ens säkert att betänketid alltid hjälper!

Autism och myten om avsaknad av empati

Det finns en myt om att vi med Aspergers syndrom eller autism inte kan känna empati. Det finns människor som hänvisar till att empati och sympati är olika saker och att vi autister visst klarar av att känna sympati, dvs medkänsla, trots att vi inte alltid förstår hur andra människor känner sig. Därför menar många att man inte kan påstå att en svag Theory of Mind har något med egoism att göra och att en person med autism inte skulle bry sig om andra människor.

Olika typer av theory of mind

Professorn Zahavi som har forskat om empati hänvisar till två olika paradigm: theory-theory of mind och simulation theory of mind. Det förstnämnda innebär att man använder sitt intellekt när man försöker sätta sig in i andra människors situation och det sistnämnda att man tänker med känslorna när man försöker förstå andra människor. “Teoristerna” menar med andra ord att empati innebär att förstå andra människor logiskt medan “simulisterna” menar att empati förutsätter att man lever sig in i andras känslor på ett känslomässigt plan.

Autism innebär ett annorlundaskap

Själv har jag egen teori. Såväl forskare som vi autister är som bekant överens om att autism innebär att man upplever saker på ett helt annat sätt än genomsnittsmänniskan. Samtidigt som alla människor är unika, är vi autister ännu mer unika och vårt sätt att uppleva världen skiljer sig avsevärt från normen. Eftersom detta är ett faktum, hur skulle vi kunna tillämpa simulation theory of mind? För att förstå andra människor känslomässigt och leva sig in i deras känslor krävs förmodligen att man fungerar känslomässigt ungefär som de vilket vi inte gör.

Sonja är corona-isolerad

Jag kan nu ta upp ett exempel om ett fall som väcker medkänsla hos många: 95-åriga Sonja som varit corona-isolerad i sitt rum på äldreboendet i 45 dagar. Hon kallar isoleringen för ofrivilligt fångenskap i och med att de enda sociala kontakter hon har är de ytterst korta stunder då hon mottar matleveranser. Främmande människor har hyst så pass stor medkänsla för henne att hon har fått vykort och blommor från okända människor!

Handlar nog om simulation theory of mind

Nu vet jag inte hur dessa vykortsskickare känner inför Sonja, men jag misstänker starkt att det handlar om simulation theory of mind. Förmodligen tycker de själva att det är fruktansvärt tråkigt och deprimerande att vara isolerad och ensam och de kanske själva har mått väldigt, väldigt dåligt av det psykiskt. När de läser om Sonja känner de starkt för henne för de vet ju hur ledsna de själva varit om de varit i samma sits som hon. Nu har jag ingen aning om det är så, men det är min gissning.

Förstår henne logiskt

Själv är jag totalt oförmögen att tillämpa simulation theory of mind i Sonjas fall eftersom jag själv tycker att det är skönt att vara i corona-karantän. Jag upplever det som rogivande och jag behöver inte andra människors sällskap för att må bra. Jag har ju mina specialintressen! Därför kan jag inte förstå Sonja känslomässigt, men däremot förstår jag henne logiskt. Jag tycker genuint att det är tråkigt att hon mår dåligt för jag vet logiskt hur nedbrytande det är att vara ledsen.

Tänker med känslorna i andra situationer

Sedan finns det situationer där jag verkligen tillämpar simulation theory of mind. Jag har hemska minnen av min barndom då läraren tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna trots att jag hade velat spendera rasterna för mig själv vilket var riktigt jobbigt! Därför känner jag enormt starkt för människor som mår dåligt av att tvingas utsätta sig för sociala sammanhang mot sin vilja. Eftersom jag har egna erfarenheter av att må psykiskt dåligt av påtvingad social delaktighet tänker jag väldigt känslomässigt här.

Var inte jättefarligt för mig

Sedan kan man också se det tvärtom: andra människor utgår ifrån sig själva när de försöker förstå mig. När min exman under vårt äktenskap skulle åka till sitt hemland i sex månader tyckte många synd om mig och visade känslomässigt stöd. Men jag kände att det inte alls var så jättefarligt att han åkte för jag har ju mina specialintressen! Däremot har inte andra människor alls visat mig lika mycket medkänsla i för mig riktigt jobbiga situationer som när jag t.ex. har tvingats in i sociala sammanhang mot min vilja!

Förstår inte mig fullt ut

Anledningen till att andra människor bara viftar bort mina känslor när jag beklagar mig för att sociala tvång får mig att må dåligt är att de förmodligen endast kan förstå mig med hjälp av theory-theory of mind, inte med simulation theory of mind. Även om de klarar av att förstå logiskt att det var jobbigt för mig att bli tvingad att leka med mina klasskamrater på rasterna, kan de inte förstå känslomässigt hur otroligt negativt jag påverkats av detta och hur otroligt dåligt jag mått av alla sociala krav. Därför förstår de mig aldrig fullt ut.

Andra har lika svårt för att förstå mig

Jag vågar påstå att det inte är bristande empati som är orsaken till att jag endast kan förstå Sonja logiskt och inte känslomässigt! Att autism innebär en bristande empatiförmåga är en total myt om man frågar mig. Anledningen till att jag inte alltid klarar av att relatera till andra människor känslomässigt är att mitt känsloliv är otroligt olikt deras. Sedan får man inte glömma bort i sammanhanget att andra människor brukar ha minst lika svårt för att förstå mitt känsloliv som jag har att förstå deras!

Därför är det viktigt att lyssna på autister utan förbehåll

När vi autister försöker förklara för vår omgivning att vi upplever något som jobbigt har omgivningen ofta en tendens att tolka oss på sitt sätt. Även om vår omgivning skulle vara tolerant och vilja väl är det mänskligt att utgå ifrån sig själv och sina egna erfarenheter. Det finns därför en överhängande risk att vår samtalspartner inte alls förstår vad vi menar trots att vi själva upplever att vi varit tillräckligt tydliga när vi redogjort för våra svårigheter. Detta eftersom begrepp som “jobbigt” och “svårigheter” betyder olika saker för olika människor.

Föredrar alternativa uppgifter

Själv har jag svårt för gruppaktiviteter och -möten. Om vi leker med tanken att jag skulle vilja läsa en intressant distanskurs med vissa obligatoriska träffar, skulle jag i första hand försöka övertala kursanordnaren att få slippa dessa och få alternativa uppgifter. Om det inte skulle gå skulle jag eventuellt kunna gå kursen ändå och försöka stå ut med de obligatoriska träffarna, men endast under förutsättning att träffarna verkligen är ytterst få till antal och att kursen är tillräckligt intressant så att det blir “värt” för mig att stå ut med träffarna.

Ogillar verkligen fysiska träffar

Sanningen är att jag verkligen ogillar fysiska träffar i samband med exempelvis studier. Under min studietid på en folkhögskola gick det för sig endast eftersom jag visste om att det handlade om en ytterst begränsad tidsperiod. Ändå mådde jag i slutet av termin 2 så dåligt av de fysiska träffarna (vi hade skola 3 dagar i veckan) att det blev för mycket för mig och jag tvingades stanna hemma under de sista månaderna. Min kropp klarar nämligen inte av att hantera för frekventa fysiska träffar utan jag bryter alltid ihop till slut.

Orsakar förvåning

Jag har märkt att jag sällan blir förstådd när jag uttrycker att fysiska träffar inte ger mig något utbyte, att jag inte lär mig något på det sättet och att jag mår dåligt av dem. Oftast upplever jag att jag har uttryckt mig tillräckligt tydligt, men efter ett tag har andra ändå blivit förvånade när det kommer fram att jag verkligen menar det jag har sagt. “Men får du verkligen inte ut någon behållning av dessa träffar? Tycker du inte att de åtminstone är lite givande? Du kanske bara blir trött efteråt men ändå får ut något i slutändan?”

Blir feltolkad

Jag blir alltid lika förvånad över dessa kommentarer och undrar om jag inte varit tillräckligt tydlig när jag sagt att jag har svårt för fysiska träffar och att dessa inte ger mig någonting. “Jo, det har du sagt, men jag har ändå tolkat dig som att du bara inte är så jätteförtjust i dem och lätt blir trött. Jag trodde ändå att du åtminstone skulle få någon behållning av dem.” Och då blir jag ofta uppgiven och undrar på vilket sätt jag borde uttrycka mig så att jag blir förstådd.

Hamnar på minus

Låt oss leka med tanken att det finns en skattningsskala mellan -10 och 10 där 0 står för total neutralitet, -10 för det mest negativa och 10 för det mest positiva. Om jag skulle skatta fysiska träffar skulle jag kunna skatta ungefär så här: den sociala interaktionen 0, den mentala utmattningen -2, meningsfullheten -2 och mitt dåliga mående efteråt -4. Då blir ju medelvärdet -2 och jag “förlorar” på träffarna! Dock är inte siffran så hög som -9 vilket gör att träffarna i värsta fall kan vara genomförbara för mig om jag av någon anledning inte skulle få slippa dem.

Stor skillnad

Jag har förstått att andra människor tolkar mig helt annorlunda när jag säger att jag inte får något ut av träffarna. De tror förmodligen att jag menar ungefär att den sociala interaktionen får siffran 3, tröttheten efteråt siffran -1, mitt psykiska mående efteråt siffran 0 och meningsfullheten siffran 0. Då skulle ju medelvärdet bli 0,5 och jag skulle “vinna” på att gå på träffarna. Men sanningen är att det är stor skillnad på att hamna på över 0 än att hamna under. Allt över 0 gör ju att träffarna blir värt mödan!

Många värdesätter social gemenskap

Anledningen till att många misstolkar mig är att att de troligen själva skulle få ett så högt medelvärde som 7 eller 8 om de skulle ombes att skatta fysiska träffar enligt dessa parametrar. Detta eftersom andra människor brukar ha stort behov av social gemenskap och bli mest produktiva av gruppdiskussioner. Andra människor kan bli totalt chockade när de förstår att jag verkligen hamnar på minus men att jag kan stå ut med fysiska träffar i en begränsad omfattning om det absolut inte finns något annat alternativ!

Viktigt att lyssna utan förbehåll

När du kommunicerar med någon med Aspergers syndrom eller autism, bör du försöka lägga dina egna erfarenheter och värderingar åt sidan. Även om du inte kan förstå hur någon kan hamna på minus av sociala träffar för du tycker att social gemenskap är det som gör livet värt att leva är det inte säkert att en autist upplever saken på samma sätt. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men försök lyssna på autisten utan förbehåll!

När en boendestödjare inte tillåts hjälpa till

I onsdags var jag med om något riktigt jobbigt. Låt mig ta allt från början. För ett tag sedan hade jag varit och handlat mat och undrat varför det inte gick att betala med mitt kontokort i matbutiken. Men tack och lov går det ju även att betala på andra sätt så jag hade inte förblivit utan mat. Jag hade tagit med mig matvarorna hem och inte funderat något mer på saken. Jag antog att det hade handlat om ett tillfälligt fel. Snart hade jag totalt glömt bort hela historian!

Fick ett mejl från Hallon

Men för några dagar sedan hände något igen: jag fick ett mejl från min mobiloperatör Hallon där det stod att de inte hade kunnat dra pengar från mitt kontokort. De skulle försöka igen efter några dagar men om det fortfarande inte skulle gå så skulle de låsa mitt abonnemang helt. “Hmm, konstigt”, tänkte jag. Jag loggade in i min internetbank och konstaterade att det fanns pengar på kontot så jag hade inget att oroa mig för. Det var nog något tillfälligt fel hos Hallon eller banken, resonerade jag. Hallon skulle säkert lyckas dra pengar efter ett par dagar!

Det blev liv i mig

Men snart fick jag ett nytt mejl från Hallon där de informerade mig om att de fortfarande inte hade kunnat dra pengar från mitt kontokort, och plötsligt påmindes jag om episoden i matbutiken. Nu blev det liv i mig! Hade mitt kontokort kanske gått ut utan att jag hade märkt något? Jag kollade och såg att det skulle gå ut 2021 så det var inte det som var problemet. Jag loggade in i min internetbank igen för att dubbelkolla att det verkligen fanns pengar på mitt konto vilket var fallet. Nu blev jag stressad. Vad var detta för något konstigt?

Legitimerade mig

I förrgår kom min boendestödjare hem till mig, och jag bad henne i panik att ringa till min bank och fråga dem vad problemet var. Banktjänstemannen i andra änden luren sa att det behövdes legitimering med bank-ID för han kunde ju annars inte veta att det verkligen var jag. Jag suckade. Jag använder ogärna min mobiltelefon annat än i nödfall för jag är väldigt ljuskänslig, men jag förstod att detta handlade om min säkerhet. Motvilligt satte jag på mig mina nya mörka ljusskyddande FL-41-glasögon och legitimerade mig. Nu borde allt vara frid och fröjd!

Berättade om min funktionsnedsättning

Men nej, det var det inte. Banktjänstemannen undrade vem det egentligen var han pratade med. Min boendestödjare presenterade sig och berättade att jag har svårt för att prata i telefon så hon ringde i mitt ställe. Men jag hade ju legitimerat mig med bank-ID så det var väl okej, frågade hon. Men nej, det var det inte. Han ville höra min röst! “Hej, det är jag, Paula Tilli här”, sa jag. “jag har en funktionsnedsättning och vill att du pratar med min boendestödjare”, förklarade jag.

Boendestödjaren tilläts inte vara en mellanhand

Nu tog min boendestödjare över och frågade banktjänstemannen varför mitt kontokort inte fungerade. Boendestödjaren berättade för honom om mejlet jag hade fått från Hallon. “Jag kan inte prata med dig tyvärr, jag vill att Paula upprepar den här historian för mig”, sa mannen. “Men…Paula har ju autism och jag hjälper henne av en anledning”, utbrast boendestödjaren irriterat. Men det hjälpte inte. Banktjänstemannen stod på sig och upprepade att han ville att jag skulle berätta allt för honom själv. Boendestödjaren fick inte vara en mellanhand.

Blev stressad

Nu fick jag ett enormt stresspåslag! Med ett sådant stresspåslag i kroppen brukar jag alltid reagera på ett speciellt sätt: till skillnad från vad många säkert tror börjar jag inte stamma och haka inte upp mig utan istället börjar jag babbla utan att tänka mig för vad jag säger. Jag blir nervös och klarar inte av att ta in information men min samtalspartner märker ingenting!

Sa totalt fel

Så hände den här gången med. Jag sa till banktjänstemannen att jag hade försökt ta ut pengar med mitt kontokort men att bankomaten inte hade fungerat. Först efteråt kom jag på att det där jag hade babblat om i stressen inte alls stämde! Jag hade inte alls försökt ta ut pengar från en bankomat utan jag hade ju försökt betala i kassan! Men stressen hade fått mig att säga fel.

Ärendet blev avklarat

Strulet till trots blev ärendet avklarat. Det visade sig att banken hade misstänkt att mitt kontokort hade kommit i orätta händer och att de därför hade låst kontokortet och skickat mig ett nytt. Dock hade jag inte fått något nytt kontokort vilket jag misstänker beror på PostNord. Under de senaste veckorna har jag fått grannarnas post vid 5 olika tillfällen och grannarna har fått min så PostNord har nog en ny brevbärare som inte är lika ordentlig som den förra. Jag misstänker därför att en granne har råkat få mitt kontokort utan att ha lagt det i min brevlåda.

Mycket funkisfientligt

Även om jag kommer att få ett nytt kontokort anser jag att hela strulet var totalt onödigt! Varför i hela världen insisterade banktjänstemannen på att utsätta mig för denna stress? Räckte det inte med att jag både hade legitimerat mig med bank-ID och sagt tydligt i telefon att det var min vilja att boendestödjaren pratade i mitt ställe? Nu blev jag så stressad att jag berättade för honom en historia som inte alls var sann vilket inte hade behövt hända om min boendestödjare hade fått prata i mitt ställe. Mycket funktionsvariationsfientligt om man frågar mig!