När man har Aspegers syndrom, kan omgivningen lätt feltolka ens avsikter. Det har inte alltid varit så lätt för mig att reagera på ett sätt som andra människor önskar sig.
När jag för första gången hörde om terrorattacken i Norge, var jag så chockad att jag brast ut i skratt. Hur kunde en sådan här sak hända? Samma sak när andra människor berättar jobbiga saker för mig, som att de blivit mobbade i skolan. Även om jag tycker det är hemskt, måste jag anstränga mig för att komma ihåg att ändra min ansiktsmin så att jag inte ler när jag säger “vad jobbigt”. För mig var det förut alltid en gåta hur andra människor kom ihåg att ändra sina ansiktsminer vid rätt tillfälle. Varför var jag hela tiden glömsk men inte de? Efter att jag fick min Asperger-diagnos, började jag förstå att de inte behöver anstränga sig. De ändrar sina miner automatiskt.
När jag var liten, hände det att jag började skratta när mina klasskamrater halkade och gjorde sig illa. Då blev mina klasskamrater arga och jag förstod inte alls vad jag hade gjort för fel. Varför blev de så arga helt plötsligt? Tyckte de kanske inte om mig?
Idag har jag förstått att de blev arga för att de trodde att jag skrattade åt dem. Men det gjorde jag inte alls. Jag skrattade eftersom jag blev chockad och inte visste hur jag skulle visa för dem att jag hade sett att de hade halkat. Genom att skratta ville jag säga: “jag ser att du har halkat och jag finns här för dig”. Men de förstod inte alls mitt budskap.
Det här med skratt är intressant tycker jag. Jag har läst att människor i vissa asiatiska länder alltid ler och skrattar även när de är ledsna och chockade. De skrattar till och med inför andra människor om de får besked att deras familjemedlem dött. Jag har aldrig varit i Asien och har ingen aning om det stämmer, men om det gör det, hade det varit intressant att veta hur asiater hade tolkat mitt skratt när jag skrattade åt mina klasskamrater. Hade de blivit lika arga på mig?
Vissa med Asperger har ett helt motsatt problem. De får höra att de ser sura ut och låter negativa även när de är glada. De kanske säger: “vad roligt att du ringde” med ett röstläge som får omgivningen att undra om de verkligen menar det. Men det gör de, de vet bara inte hur man ska ändra sitt röstläge när man säger saker som “vad roligt, jag är jätteglad”.