Idag fyller jag 35 år. Nästan varje år jag fyller år brukar jag ha en  stor fest hemma hos mig, men i år orkar jag inte. Jag har insett att  föreläsningarna tar upp så mycket energi för mig att jag inte längre  orkar lika mycket som förut, vilket bland annat  innebär att jag varken orkar anordna  eller delta i fester, trots att det är lördag idag och jag föreläser inte på helgerna. Jag måste helt enkelt välja om jag vill leva ett mer normalt liv och samtidigt få förtidspension eller om jag ska föreläsa och samtidigt få minskad ork.

Men helt ensam kommer jag inte bli ikväll. Jag ska äta ute med mitt ex. Naturligtvis på en restaurang med en buffé, vilket är mycket  Asperger-vänligt 😉 Jag har otroligt känsliga smaklökar och äter endast ett fåtal rätter. Bufféer passar mig utmärkt för då kan jag välja och  vraka.

Jag har haft åldersnoja ganska länge. Redan när jag fyllde 20, kände jag starkt  inom mig “nej nej, jag vill inte bli äldre”. Jag har alltid stört mig på ordspråk i stil med “man är så gammal som man känner sig”  och “åldern är bara en siffra”. Då vill jag bara skrika högt “nej nej,  åldern är mycket mer än bara en siffra i det här samhället, och man är exakt så gammal som det faktiskt står på ens ID-kort”.

Jag antar att min motvilja mot sådana här ordspråk  handlar om mitt bokstavliga tankesätt, hihi 🙂 För jag analyserar  vartenda ord och har svårt för att förstå vad människor egentligen  menar. För å ena sidan säger folk till mig att man inte ska bry sig om  åldern, men å andra sidan tycker många att jag är alldeles för gammal  för att ha på mig mina tajta, korta lädershorts och nätstrumpbyxor för  det passar sig inte längre i min ålder. Och att man inte ska ha en  magtröja när man är över 20. Dessutom höjer folk på ögonbrynen ibland  när jag berättar att jag fortfarande kan läsa barn- och ungdomsböcker i  min ålder. De kan även undra om de hör talas om en 40-åring som  aldrig flyttat hemifrån eller aldrig haft en partner, eller om en vuxen svensk som inte vet om att Stockholm är Sveriges huvudstad. Därför vägrar jag  att hålla med om att åldern bara är en siffra i den här världen. Om åldern bara var en  siffra, borde väl även 70-åriga kvinnor kunna ha på sig kortkorta  minikjolar och dejta tonårskillar utan att bli ifrågasatta och  utskrattade av omgivningen?! Men det är naturligtvis möjligt att jag missförstått dessa ordspråk totalt, jag missförstår ju ganska mycket.

Däremot lever jag och klär mig oftast exakt som jag  vill oavsett vad omgivningen tycker, så i mitt liv är åldern faktiskt  bara en siffra. Så på det sättet stämmer dessa ordspråk ganska bra in på mig trots allt. Tur att jag har ett rätt så bra självförtroende och vågar  och orkar stå upp för mina val. Men tyvärr måste jag då leva med att  andra människor ibland tittar efter mig och suckar: “tror hon att hon  fortfarande är en tonåring?” Men sånt är livet =)

För några dagar sedan berättade SVT nyheter om hur vissa människor är oförmögna att njuta av musik. Artikeln går att läsa här.

Jag är jätteglad över att media äntligen uppmärksammat detta. Jag tillhör nämligen själv den skaran som inte bryr sig på musik, och det har varit väldigt tröttsamt för mig att förklara mig och svara på nyfikna frågor jämt. Ja, jag är seriös när jag säger att jag inte bryr mig om musik och nej, jag skämtar inte. Ja, det stämmer att jag aldrig någonsin lyssnar på musik och nej, jag vill inte lära mig att tycka om det. För det intresserar mig inte. Musik är för mig helt onödigt bakgrundsljud som inte ger mig någonting. Ibland är det till och med störande.

Människor tycker synd om mig ibland. För musik är ju det som ska ge lycka i livet. Men om det stämmer, undrar jag varför jag är så lycklig och älskar livet utan musik. Dessutom har jag träffat många människor som är deprimerade och mår dåligt trots att de lyssnar på musik varje dag, så jag vägrar att tro att musik skulle göra mig ännu lyckligare än vad jag redan är.

Däremot tror jag att om man älskar musik, kan man absolut må bättre om man känner sig deprimerad och lyssnar på sina favoritlåtar, men vi har alla olika verktyg för att må bra. När jag mår dåligt, sysslar jag med mina specialintressen istället, och då får jag en enorm lyckorus. Vem är det som har sagt att musik är ett mer värdefullt intresse än mitt specialintresse grammatik?

Det är lite roligt när jag får höra från andra människor att jag missat något viktigt när jag inte lyssnar på musik och att det är synd om mig. För jag tyckte nämligen själv förut exakt samma sak om människor som inte delade mitt intresse för grammatik. Stackars dem, om de bara hade vetat hur lycklig man kan känna sig när man pluggar tyskans kasusformer. Man får ett enormt lyckorus, alla problem blir som bortblåsta och man känner sig så harmonisk. Jag kanske borde lära andra människor att gilla grammatik så att de upptäcker tjusningen i det.

Idag har jag förstått att andra människor är seriösa när de säger att de inte gillar grammatik. De har valt att lyssna på musik istället, och jag måste respektera det.  Vi har helt enkelt olika sätt att njuta!

Jag läste nyligen Tony Attwoods bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom. Tony Attwood är en engelsk psykolog bosatt i Australien och han har skrivit ett flertal böcker om Asperger. Jag har inte läst hans andra böcker, men just den här boken var väldigt bra och igenkänningsfaktorn var hög! Flera saker i boken lät så bekanta.

Han skrev exempelvis att vissa Asperger-personer har ett exceptionellt långtidsminne vilket gör att man kan minnas sin barndom nästan in i minsta detalj! Nu fick jag äntligen en förklaring till varför jag så ofta minns händelser väldigt långt bak i tiden. Många människor som läst min bok har undrat hur det kommer sig att jag har kunnat berätta saker som hände mig i 3-årsåldern så detaljerat, och jag har aldrig vetat svaret. Då har jag bara blivit förvånad och undrat hur det kommer sig att andra människor glömt bort nästan hela sin barndom! Jag minns exempelvis min 2-årsdag väldigt detaljerat. Nu vet jag alltså att det har med min Asperger att göra 🙂

Han beskrev även hur många med Asperger har svårt för att prata med flera personer samtidigt. När jag läste det, började jag le för mig själv för jag är alltid hur pratig som helst när man pratar två och två, men när en tredje person flikar in, blir jag ofta helt tyst. Det handlar inte om att jag skulle ha social fobi, utan det handlar om att min hjärna blir helt förvirrad när fler personer blir inblandade i samtalet och jag hinner inte hänga med vad som sägs. Däremot är det inget problem för mig att föreläsa för en större publik – då är det ju jag som pratar.

Tony Attwood skrev också att många med Asperger är mycket bättre på att uttrycka sina starka känslor i skrift än muntligt! Jag har alltid varit sån. Många har blivit galna på mig när jag mejlat dem och berättat varför jag är besviken på deras beteende och undrat varför jag inte kan ta det ansikte mot ansikte. Och då har jag varit oförstående till varför det är så viktigt ta konflikter ansikte mot ansikte. Är det inte bättre att göra det skriftligt? Jag ser många fördelar med det. Då hinner man sätta sig ner och fundera på hur man ska uttrycka sig så man inte råkar säga ogenomtänkta saker. Den andra personen har också chansen att läsa mejlet om och om igen vilket enligt mig är viktigt för jag skulle i alla fall lätt kunna glömma bort vad jag hört om någon sagt det till mig bara en gång. Dessutom kan man lätt feltolka varandras röstläge och kroppspråk när man tar sådant muntligt. Om jag blev lämnad av en pojkvän, skulle jag föredra att han av ovanstående anledningar gjorde det skriftligt, medan andra människor ser det som respektlöst. Så olika vi tänker!