månadsarkiv: juni 2014

Varför tiger Asperger-barnen ibland om mobbingen?

Igår beskrev jag i blogginlägget hur min omgivning missförstod mig när jag var tonåring. Detta på grund av mitt avvikande kroppsspråk som många av oss med Aspergers syndrom och autism har. Detta gjorde att ingen vuxen såg att jag faktiskt mådde dåligt och hade självmordstankar.

En annan förklaring till att ingen förstod att jag mådde dåligt var att jag slutade berätta om mobbingen och allt annat som tyngde mig när jag kom upp i mellanstadieåldern. Och eftersom jag inte berättade, var det ingen som visste. Varför berättar inte ett barn med Aspergers syndrom eller autism om att han eller hon blir mobbat, undrar du kanske? Det kan finnas flera olika orsaker, i mitt fall följande:

1. I likhet med många andra barn med Asperger kunde jag inte de sociala samspelsreglerna. Jag förstod inte fullt ut att det också var mobbing när någon sade till mig att min tröja var full eller när grannbarnen låste in mig i cykelförrådet. Fick jag höra att min tröja var ful så var ju personen i mina ögon bara ärlig. Däremot förstod jag att det var mobbing när någon sparkade på mig eller slog mig för läraren hade sagt tydligt att man inte fick göra så. Jag önskar att någon hade suttit sig ner med mig och berättat tydligt vilka beteenden som var acceptabla och vilka som inte var det.

2. Jag hade normaliserat mobbingen. Eftersom jag hade varit mobbad sedan förskolan, blev det till slut helt normalt för mig att vara mobbad. Jag visste inte hur det kändes att inte vara mobbad och tänkte inte ens alltid på att man borde tala om det för någon. Vi som har Aspergers syndrom älskar ofta rutiner, och mobbing hade blivit någon slags rutin för mig. Nu är det matte i schemat, nu är det engelska, nu är det lunch och sedan är det mobbing, tänkte jag.

3. I de situationer jag förstod att jag var mobbad, trodde jag att det var mitt fel. Vuxna hade ju sagt till mig att de andra barnen mobbade mig för att jag ville vara ensam på rasterna, för att jag var för snäll och för att jag hade helt annorlunda intressen än mina klasskamrater, Jag hade tolkat det som att det var okej att mobba människor som var annorlunda. Eftersom jag trots mina försök inte hade lyckats ändra på mig själv, trodde jag att jag var lat och inte försökte tillräckligt mycket. Och därför var det okej att mobba mig. Trodde jag.

4. I likhet med många tjejer med Aspergers syndrom, är jag väldigt duktig på att härma andra människor. Jag är bland annat duktig på att säga saker som andra vill höra. Som barn iakttog jag mina klasskamraters beteende och lade märke till hur de svarade på olika frågor. När föräldrar frågade sina barn hur dagen hade varit i skolan, märkte jag att barnen bara brukade svara “bra”. Därför gjorde jag alltid på samma sätt när de vuxna ställde samma fråga till mig.

5. Överallt fick jag höra uttrycket “livet är inte lätt”. I likhet med många med Aspergers syndrom tänker jag bokstavligt. Jag trodde därför att uttrycket betydde att livet var riktigt, riktigt svårt för alla människor. Att det var normalt att ha en ångestklump i magen varje morgon innan man skulle gå till skolan, att drömma mardrömmar på nätterna, att behöva ljuga och säga att man var sjuk de dagar man inte vågade gå till skolan alls och att räkna hur många dagar man hade kvar tills man skulle få dö. Så hade ju alla andra det också, trodde jag. Vad skulle det här uttrycket annars betyda?

Ta Asperger-barnens känslor på allvar!

Igår skrev jag om hur det var för mig att gå i skolan utan att veta om att jag hade Asperger. Jag hade självmordstankar och hade till och med räknat hur många dagar jag hade kvar innan jag enligt statistiken skulle få dö. Ni undrar kanske nu hur det kunde hända och varför jag inte fick hjälp. För föräldrar och lärare borde väl reagera om en tonåring har självmordstankar?!

En anledning till att jag inte fick hjälp var att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har ett avvikande kroppsspråk och visar alltså inte alltid mina känslor utåt på ett sätt som omgivningen väntar sig. Därför var det ingen under min uppväxt som förstod att jag faktiskt mådde riktigt dåligt. Utan att tänka på det själv, ler jag nästan alltid och ser glad och positiv ut även när jag mår dåligt, och det är därför jag ofta blir missförstådd i situationer då jag inte mår bra. Jag har ofta varit avundsjuk på dem som vet hur man gör med ansiktet för att se ledsen ut: de behöver inte ens anstränga sig för att få den där ledsna minen i ansiktet, de får det automatiskt. Om jag också fungerade på det sättet, hade det varit en större chans att jag hade blivit tagen på allvar.

ledsen

Jag minns att jag en gång berättade för skolsköterskan att jag inte tyckte om skolan. “Men vad tråkigt att du känner så”, fick jag till svar, och sedan bytte hon ämne. Då tolkade jag hennes svar som att hon inte brydde sig och att mina känslor inte var viktiga för henne, men nu i vuxen ålder har jag förstått att hon förmodligen inte ens förstod vad jag menade. Hon kanske trodde att jag skojade eller bara ville klaga lite. Hur många människor säger inte ibland “äsch, jag orkar inte med det här” eller “jag vill inte gå i skolan/jobba” utan att egentligen mena något med det utan de bara säger så för att de känner så just för stunden? Hur hade skolsköterskan kunnat förstå mig när jag aldrig förklarade närmare för henne hur illa det var med mig och när jag dessutom log med hela ansiktet när jag sa att jag inte tyckte om skolan? På den tiden förstod jag inte att det var viktigt att förklara tydligt vad man menade, jag var ju helt säker på att hon hade förstått mig.

Mitt råd till alla lärare och föräldrar som har barn med Asperger är att om barnet säger att h*n inte orkar med skolan eller liknande, ställ frågor! Fråga barnet om h*n bara känner så för stunden och egentligen inte menar något med det, eller om barnet faktiskt mår dåligt på riktigt! Tänk inte för mycket på barnets kroppsspråk utan lyssna på vad h*n säger istället. Många av oss med Asperger har ett avvikande kroppsspråk och det kan ofta bli väldigt fel när omgivningen försöker tolka in saker i vårt kroppsspråk som inte ens finns där.

 

Varför mår många Asperger-barn dåligt i skolan?

När människor hör mig föreläsa om Asperger, säger de ofta till mig att det är roligt att höra att jag mår bra och är nöjd med mitt liv för många andra med Asperger mår ju dåligt. Men det som många inte vet om är att det inte alltid varit så här för mig. Som barn och tonåring mådde jag riktigt dåligt. Varje morgon innan jag skulle gå till skolan hade jag en stor ångestklump i magen. Och tyvärr mår många Asperger-barn fortfarande dåligt. Tidigare skrev jag ett inlägg om varför Asperger-barnen borde bli accepterade som de är, och de närmaste dagarna kommer jag skriva lite mer om hur jag själv hade det i skolan.

skola

Att jag bli både psykiskt och fysiskt mobbad var inte det värsta för mig. Det allra värsta var att många vuxna inte stod upp för mig: Jag borde bli mer social och umgås mer med mina klasskamrater både på fritiden och rasterna trots att jag verkligen ville vara ensam, jag borde försöka bättra på min motorik genom att “skärpa mig”,  jag borde lyssna på instruktionerna på lektionerna noggrannare, och jag borde inte vara för snäll mot mina mobbare, fick jag bland annat höra.

Lägg därtill att mamma ständigt klagade på mig och sa att jag borde städa mitt rum och göra läxor, men jag orkade verkligen inte. Oavsett hur mycket energi jag lade åt att klara av allt mina klasskamrater klarade av, gjorde jag alltid fel. Jag hade använt alla mina krafter jag hade och orkade inte försöka mer än vad jag redan gjorde. Därför ville jag inte leva mer. Jag hade kollat på statistiken hur länge en genomsnittskvinna levde i Finland där jag växte upp, och hade till och med räknat hur många dagar, veckor, månader och år jag hade kvar att leva tills jag enligt statistiken skulle få dö. 

Att bli mobbad och utfryst var också jobbigt. Ibland handlade det om s.k. “tyst” mobbing: Klasskamraterna flyttade på sig när jag kom in i matsalen, de utbytte menande blickar när de såg mig och vägrade umgås med mig. Ibland var mobbingen mer direkt: vissa sa till mig att jag borde gå hem och ta mitt liv så att de skulle slippa mig, att jag är så ful att de kräks när de ser på mig. Andra knuffade mig, slog mig och sparkade mig. Eftersom mobbingen hade pågått under hela grundskolan, trodde jag till slut att jag förtjänade det. Jag var ju så udda och inte orkade skärpa mig så att jag skulle bli så normal som möjligt, så klart jag förtjänade detta, trodde jag på fullaste allvar.

“Vad bra att Asperger-diagnoser ställs tidigt idag så att dagens Asperger-barn har det bra”, tänkte jag förut i min naivitet. Döm om min förvåning när jag började föreläsa och upptäckte att situationen inte blivit bättre trots att man idag vet om att det finns någonting som heter Aspergers syndrom! Asperger-barn blir fortfarande mobbade i skolan, de får inte den hjälp de behöver och de saknar fullständiga betyg.

Detta är helt oacceptabelt! Vad har diagnosen för nytta om den bara finns på papper men barnet inte får någon hjälp i praktiken? Det är exakt samma sak som att man upptäcker att ett barn har en allvarlig synskada, skriver bara papper på synskadan men inte ger barnet någon möjlighet att använda glasögon. Med tanke på att situationen ser ut som den gör, är det inte konstigt att många Asperger-barn mår dåligt.

Någonting måste göras omedelbart. Kurser om Asperger och även om andra diagnoser borde vara obligatoriska i alla lärarutbildningar, skolan borde anpassas i praktiken så att barnen med speciella behov skulle kunna mer koncentrera sig på sina styrkor istället för sina svagheter, och ett nytt ämne, socialkunskap, borde införas i alla skolor. Detta ämne skulle ge alla elever kunskap om olikheter, diagnoser och bemötande så att toleransen för olikheter i samhället åtminstone skulle kunna öka lite grann.

Alla föräldrar borde även informera sina barn om att alla är lika mycket värda och föregå själva med gott exempel. Barnen gör oftast inte som vi vuxna säger att de ska göra, de gör oftast det som vi vuxna gör! Och så länge vi vuxna skrattar åt de som skiljer sig från normen och fryser ut dem, kommer barnen göra likadant.

Asperger och stress

När man talar om Aspergers syndrom, kommer ordet “stress” upp titt som tätt. Vad det sedan är som stressar oss aspergare kan skilja sig väldigt mycket från person till person. Själv kan jag bli väldigt stressad av andra människors sinnesstämningar. Om jag märker att någon är irriterad eller otålig, blir stressnivån hos mig ofta så pass hög att jag nästan blir helt handlingsförlamad.

Dessutom har jag mycket svårt för att förstå hur olika maskiner och automater fungerar och blir lätt stressad av dem. Om jag vet att jag absolut måste använda en maskin, är jag gärna på plats långt i förväg så att jag hinner klura ut hur den fungerar. Allt för att undvika stress. Det allra värsta jag vet är när någon godhjärtad person som försöker hjälpa mig blir frustrerad när jag inte förstår hur man gör. Då blir jag så stressad att jag förstår ännu mindre.

För ett par dagar sedan när jag skulle använda toaletterna på Kulturhuset, förstod jag inte hur toalettspärrarna fungerade. Var skulle man stoppa myntet? Men det gjorde mig ingenting att inte fatta direkt, jag hade ju inte bråttom så jag hade nästan hur mycket tid som helst på mig att klura ut det. Men snart började en man ropa “hallå, hallå”. Jag reagerade inte först för jag hade fullt upp med att att försöka klura ut var jag skulle stoppa myntet. Men han gav sig inte utan försökte visa för mig och verkade vara frustrerad över att jag inte förstod vad han menade. När jag märkte hans frustration, steg min stressnivå till höjden.

Till slut förstod jag vad han menade, och då kunde jag stoppa in myntet och gå in på toaletten. “Vad bra, då var nog Paula lättad”, tänker du kanske. Men det var jag inte alls! Stressnivån hos mig hade stigit upp så pass högt att jag kände mig stressad och irriterad i minst en kvart efteråt. Jag hade föredragit att själv få klura ut hur spärrarna fungerade trots att det hade tagit tid. Därför kände jag mig inte det minsta tacksam mot mannen trots att jag tack vare hans hjälp hade kommit in på toaletten lite fortare. Men han menade såklart bara väl och kunde inte veta.

Det sägs att personer med Aspergers syndrom och autism inte blir påverkade av andra människors sinnesstämningar, men det är definitivt en myt i mitt fall. Ni som har asperger, blir ni också stressade av andra människors sinnesstämningar? Om inte, finns det några andra situationer som stressar er speciellt mycket?

Asperger och konsten att välja kläder

Igår hade vi informatörer sommarens sista möte inom arvsfondsprojektet Vägar till jobb, och vi diskuterade lite kring hur man bör vara klädd för olika föreläsningssammanhang. Det var någon som påpekade att det kanske skulle kännas konstigt om man som föreläsare dök upp i jeans på en finare tillställning där åhörarna var klädda i kostym och kavaj. Det var bra för mig att höra det, och det gav mig en tankeställare. Jag har nämligen aldrig någonsin tänkt tanken på att jag som föreläsare borde anpassa min klädsel efter publiken, utan jag hade trott att de kläder som min boendestödjare sagt vara lämpliga för en föreläsning skulle också vara lämpliga för en annan. Iofs klär jag mig aldrig i jeans utan nästan uteslutande i kjolar och klänningar, men nu måste jag fråga min boendestödjare om någon av mina kjolar är lämplig för finare föreläsningssammanhang. Jag vill ju uppfattas som en seriös föreläsare, och jag med min Asperger har ingen koll på hur normalstörda människor tänker kring sådana här saker.

kjol

Jag har överhuvudtaget alltid varit en person som inte lägger märke till hur andra människor är klädda, och innan 30 års ålder visste jag inte ens om att det ansågs vara konstigt att vara klädd på ett annat sätt än andra människor. Ibland besökte jag finare ställen på Östermalm, och när mina vänner frågade mig hur jag var klädd på sådana ställen, svarade jag förvånat att jag bara var klädd i mina vanliga kläder. När jag fick om det inte kändes konstigt att vara klädd annorlunda än andra, var jag helt oförstående och förstod inte alls vad mina vänner menade. Varför skulle det vara konstigt? Jag hade iofs inte ens lagt märke till hur andra människor var klädda på dessa ställen, men även om jag hade gjort det, hade jag inte brytt mig för jag skulle ändå inte ha förstått att det skulle kunna anses vara konstigt att se annorlunda ut än andra.

Det är så det är för mig att leva med Aspergers syndrom – hela tiden lär jag mig något nytt om de oskrivna reglerna i den här normalstörda världen. Ibland tycker jag att budskapen jag får från andra människor om de här oskriva reglerna kan vara dubbeltydiga. Å ena sidan får jag ibland höra att insidan är viktigast, men å andra sidan är det tydligen väldigt, väldigt viktigt hur man klär sig när man exempelvis håller föreläsningar. Min boendestödjare har t ex sagt till mig att jag absolut inte får klä mig i mina tajta, korta lädershorts och nätstrumpbyxor när jag föreläser trots att jag tycker att det är en mycket fin outfit. Så är kanske utsidan viktigast trots allt? Jag är lite förvirrad där. Och å ena sidan får man höra att det är coolt att sticka ut, men när jag väl sedan tycker att jag sticker ut genom klädsel, får jag höra att jag sticker ut för mycket och då har jag gjort fel. Så vad är det som gäller egentligen?

Vi aspergare är så olika

Aspergers syndrom och autism är väldigt breda diagnoser. Trots att yrkesverksamma ofta upplever sig att förstå att vi med diagnoser är sinsemellan olika varandra, blir de ibland förvånade när jag berättar för dem att jag också har asperger. “Men jag vet andra med asperger som inte kan se andra i ögonen/har extremt svårt att prata med andra människor/endast diskuterar tidtabeller/inte kan åka utomlands själva, så aldrig i livet att du har samma diagnos!”, har jag ibland fått höra.

Ibland kan det vara tvärtom. Vissa människor undrar hur det kommer sig att jag inte klarar av att städa utan boendestödjare när de känner någon annan med asperger som inte har några som helst problem med samma sak. Och när jag förut hade aktivitetsersättning, tyckte vissa att jag egentligen hade kunnat arbeta eftersom de minsann kände någon annan med exakt samma diagnos som klarade av att arbeta hel- eller deltid. När jag får dylika kommentarer, förstår jag att många trots allt inte har förstått att vi som har asperger är minst lika olika varandra som andra människor.

“Hur kan ni ha samma diagnos och ändå vara så olika varandra?”, frågar andra människor mig ibland när jag föreläser. Men det beror helt enkelt på att vi uppfyller olika kriterier och dessutom i olika grader. Någon kanske har specialintressen, någon annan har istället svårt för förändringar, någon uppfyller båda kriterierna och så vidare. Våra specialintressen kan ju också skilja sig från varandra. Troligen är man en helt annan personlighetstyp om man har andra människor som specialintresse än om man exempelvis har matematik som specialintresse. Och vissa har utöver asperger även andra diagnoser som exempelvis ADHD, vilket också kan påverka ens sätt att vara.

Lägg därtill att vi även har olika personligheter och förmodligen har blivit uppfostrade på helt olika sätt. Någon är utåtriktad, någon annan är inåtvänd. Om man är inåtvänd och dessutom uppvuxen i en familj där man uppfostrats att dölja sina känslor, vänder man förmodligen alla problemen inåt, medan om man har uppfostrats att visa utåt hur man känner, är det en större chans att barnet exempelvis stör på lektionerna i skolan om h*n mår dåligt och känner sig utanför. Det är så olika vi kan vara. Det är just därför det heter autismspektrum.

Ni andra utan asperger och autism är också väldigt olika varandra. Vissa av er får exempelvis nobelpris, men det betyder inte att exakt alla av er kommer att få det! Ni har också olika förutsättningar och klarar olika mycket. Precis som vi.

Måste alla människor vara sociala?

Ibland blir vi som har Aspergers syndrom skyllda för att vara osociala, och vissa som fått diagnosen sent i livet fick som barn ständigt höra från både lärare och föräldrar att de borde bli mer sociala. När jag hör sådana saker, börjar jag undra. Varför måste alla människor vara sociala? Är det verkligen så viktigt? Visst, jag kan förstå att man måste känna till vissa sociala etiketter, såsom att man inte får säga till andra människor att de är fula för då sårar man dem. Men varför är det så fel att vara blyg eller att trivas med att vara ensam så länge man inte stör någon annan? 

Jag har märkt att olika kulturer lägger olika mycket vikt på det här med att vara social. I Kanada där jag tidigare bott var det väldigt viktigt att vara social – till och med så viktigt att gymnasie-elever fick extra poäng för att söka till universitetet om de var med på diverse sociala aktiviteter som skolan anordnade såsom cheerleading. Blyghet och undandragande beteende ansågs vara mycket negativa egenskaper, och därför är Nordamerika förmodligen inget drömställe att bo på om man har Aspergers syndrom – i alla fall inte ur den här aspekten. Däremot tycker många kineser jag träffat att blyghet är en positiv egenskap för enligt dem är blyga människor pålitliga och trevliga. Sverige ligger kanske någonstans mitt emellan Kina och Nordamerika när det gäller tankesättet kring blyghet?

Själv ser jag flera fördelar med att inte vara social och att avsky ytligt socialt småprat. Då är det större chans att man inte ödslar sin arbetstid på onödigt snack utan då koncentrerar man sig förmodligen till 100% på att sköta arbetet. Då talar man förmodligen inte heller illa om sina arbetskamrater, vilket tyvärr ofta sker på arbetsplatser bland så kallade “sociala” människor.

Naturligtvis beter sig långt ifrån alla sociala människor på det här sättet, och det är inget fel med att vara social. Alla slags människor behövs i den här världen, och i vissa yrken krävs det goda sociala kunskaper. Men måste man verkligen vara social om man exempelvis arbetar som programmerare?

programmerare

 

 

 

Asperger och återhämtning, del 3

De senaste två dagarna har jag skrivit om hur mycket energi det kan ta från oss med Aspergers syndrom att vara sociala och umgås med andra människor. Eftersom mina inlägg orsakat flera reaktioner och många verkar känna igen sig i det jag skriver, fortsätter jag att skriva om ämnet.

Även om det är tröttsamt för mig att umgås två och två så upplever jag det som ännu mer energiuttömmande om vi är flera som träffas. När man bara är två så finns det ofta en större möjlighet att gå djupare in på varje samtalsämne. Det passar mig perfekt för jag älskar djupa diskussioner och tappar intresset fort om samtalet blir för ytligt. När man man däremot träffas i grupp så verkar det vara meningen att man bara diskuterar ämnena på en ytligare nivå för att sedan fortsätta till nästa ämne. Det har jag svårt för.

Det finns också en annan anledning till att jag upplever det som energikrävande att träffa många människor samtidigt: det blir flera intryck för min hjärna att hantera när vi är många som pratar, och då måste min hjärna anstränga sig för att hänga med i samtalet. Först säger Anna kanske någonting, sedan flikar Maria in något i samtalet, sedan säger Anna någonting igen, sedan säger ställer Anders en fråga till Anna men Maria svarar på frågan istället för Anna och så vidare. Då blir jag bara förvirrad och vill bara snrt försvinna in i min egen värld. Men det kan jag inte göra, inte för mycket i alla fall, för det ger ett ointresserat intryck.

För mig är det en gåta hur många neurotypiker inte bara klarar av hålla många bollar i luften utan de dessutom tycker att sådana här sociala situationer är roliga och det ger dem energi. För mig är det helt tvärtom.

Asperger och återhämtning, del 2

Igår skrev jag ett inlägg om hur psykiskt tröttsamt det kan vara för oss med Aspergers syndrom att umgås med andra människor. Jag har många gånger funderat på vad det är som gör att jag blir trött av att vara social och kommit fram till att det har många orsaker. En anledning kan vara att jag måste anpassa mig efter andra människors väldigt mycket för jag har ofta helt andra behov än andra människor. Men jag kan ju inte tvinga mina vänner att endast umgås med mig i blåbärsskogen även om jag kanske skulle vilja det, utan för rättvisans skull måste vi turas om att välja de gemensamma aktiviteterna.

Trots att jag alltid har specifika önskemål om vilken restaurang vi ska äta på eftersom det är mycket svårt för mig att hitta mat jag överhuvudtaget tycker om, kan jag inte tvinga mina vänner att varenda gång äta på en restaurang jag valt ut. Vissa dagar måste jag kompromissa och gå med på att äta något jag inte tycker om. Eller om en vän absolut vill äta på ett ställe jag verkligen hatar (och sådana ställen finns det massor av), får jag följa med vännen dit någon gång då och då för att vara lojal men jag får isåfall ta med mig egen matlåda. Och att fixa en matlåda är också energikrävande. Jag måste också vara förstående om vännen någon gång vill göra ändringar på våra planer trots att sådana här oväntade händelser är ett enormt stressmoment för mig.

“Men även neurotypiker måste ju kompromissa när de umgås med andra människor, så vad är skillnaden?”, undrar du kanske nu. Det stämmer att alla människor måste kompromissa, oavsett diagnos eller ej. Men här handlar det återigen om gradskillnader. De flesta neurotypiker haft turen att ha blivit född i en värld som är anpassad efter deras behov så kompromisser de måste göra är oftast inte så jättestora. De blir inte lika stressade som jag om planerna ändras på kort varsel. De har, till skillnad från mig, lätt för att hitta mat de tycker smakar någorlunda okej eftersom de inte har känsliga smaklökar. Dessutom är de oftast smått intresserade av allt möjligt, vilket gör att de ofta har lätt för att hitta aktiviteter med vänner som båda tycker är någorlunda roliga.

Jag har däremot mycket svårt för att hitta någon som exempelvis enbart skulle vilja umgås med mig i blåbärsskogen eller diskutera grammatik med mig för de flesta människor vill oftast till skillnad från mig ha variation och göra lite olika saker varje gång vi träffas. Det är inte lätt för mig att hitta människor som aldrig avviker från planerna samtidigt som de dessutom gillar exakt samma typ av mat och aktiviteter som jag. Därför måste jag ibland stressa och gå med på att göra saker jag inte vill göra trots att det gör mig trött.

Även om det är tröttsamt för mig att kompromissa och det kräver en lång återhämtningstid, är jag beredd att göra det då och då. För jag tycker ju samtidigt att det är kul att umgås med människor jag tycker om och jag vill att de ska bli glada. Även om det gör mig trött.

Asperger och återhämtning

Många av oss med Aspergers syndrom, däribland jag själv, upplever att det tar mycket energi att umgås med andra människor. Även om jag ibland haft hur roligt som helst, måste jag ta det lugnt i flera dagar och ibland till och med i några veckor, efter att jag umgåtts intensivt med andra människor. Med att “ta det lugnt” menar jag att bara vara hemma och syssla med specialintressen, eller att kanske gå ut i skogen för att ta en promenad eller att plocka blåbär som är mitt stora specialintresse.

Denna återhämtningstid är mycket viktig för mitt psykiska välbefinnande, och den har blivit viktigare och viktigare ju äldre jag blivit. Jag tror att mitt ökade behov av ensamhet beror på att vi “äldre” (om man nu kan kalla mig för “äldre” med mina 35 år 😀 ) blir ofta tröttare av stress än yngre, och att umgås och att vara social är definitivt ett stressmoment för mig. Även om det samtidigt kan vara roligt.

Många neurotypiker har svårt för att förstå detta, och vissa tar illa upp när jag vill dra mig undan. “Vad, varför vill du vara ensam igen? Tycker du inte om oss?”, frågar människor mig ibland. Men jag brukar vända på det och fråga om de alltid umgås med andra människor för att de tycker just om dessa personer så mycket eller om de umgås med personerna för att de har behov av sällskap. Jag har själv nämligen inget större behov av att umgås med andra människor och skulle kunna tänka mig att leva på en öde ö i några års tid. Jag älskar att vara ensam! Därför kan andra människor vara säkra på att om jag valt deras sällskap framför ensamheten så betyder det att jag verkligen tycker om dem. Sällskap behöver jag ju nästan aldrig. 

Nu menar jag absolut inte att neurotypiker egentligen inte skulle tycka om de människor de umgås med. Absolut inte! Man kan ju tycka om människor man umgås med samtidigt som man behöver sällskap! Men jag brukar ändå använda den här jämförelsen för att få andra människor att förstå att mitt ensamhetsbehov inte är något personligt mot mina medmänniskor utan det handlar om att jag helt enkelt fungerar på det här sättet. 

Jag brukar jämföra detta återhämtningsbehov med sömn. Precis som alla människor behöver sova på nätterna för att orka med vardagen så behöver jag utöver sömnen även återhämtningstid med mina specialintressen. Om min kropp inte får det den behöver så kollapsar jag precis som vem som helst som inte skulle få sova på nätterna.

sovande kvinna