månadsarkiv: juni 2014

Glad midsommar!

Share Button

Jag hade hoppats på att den andra upplagan av min mycket efterfrågade bok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd skulle kommit ut innan midsommar men än så länge har det inte hänt något. Men Attentions webbutik verkar fortfarande ha några exemplar kvar av den första upplagan som sedan några månader tillbaka varit slut på de flesta andra ställen.

Jag vill önska er alla mina bloggläsare en härlig midsommar. Hoppas ni njuter av ledigheten trots det relativt kyliga vädret!

midsommar

 

Share Button

Vad betyder normalitet? Del 2

Share Button

Eftersom sommarlovet började för mig igår, hade jag först tänkt ta även en kort paus från bloggandet men jag ändrade mig 🙂

Jag har den senaste tiden funderat mycket på det här med normalitet, och tidigare skrev jag ett inlägg om det. När jag föreläser, frågar ibland framför allt unga Asperger-tjejer mig om råd om hur de ska ändra på sig för att bli så normala som möjligt. När jag frågar dem varför de vill ändra på sig, svarar de ofta att deras vänner inte accepterar dem som de är och att de blir mobbade och utfrysta om de sticker ut för mycket. En tjej berättade för mig en gång att en av hennes vänner skämdes för henne eftersom hon hade en annorlunda klädstil och tjejen i fråga hade panik för hon visste inte hur hon skulle klä sig för att se “rätt” ut så att hon skulle bli accepterad av sina vänner och klasskamrater. Att få höra sådana saker berör mig djupt. Vart är vårt samhälle på väg om ungdomar känner att de måste ändra på hela sin personlighet och stil för att passa in? Varför är det så viktigt vad man har på sig? Borde inte det viktigaste vara att man har ett gott hjärta och bryr sig om sina medmänniskor?

Tyvärr försökte även jag ändra på mig under alla mina ungdomsår för jag hade lärt mig av omgivningen att annorlunda var detsamma som fel. Det var inte accepterat att ha annolunda kläder på sig eller att ha annorlunda intressen, i alla fall om kläderna eller intressena var för annorlunda. Var man annorlunda på rätt sätt, var man cool, men stack man däremot ut på fel sätt, dvs på ett sätt som enligt den dåvarande normen var fel, sågs man som en tönt och då blev man utfryst. Givetvis hörde jag till den senaste kategorin, och därför kände jag mig tvungen att anstränga mig till det yttersta för att bli som “alla andra”.

Idag vet jag lyckligtvis bättre och skulle aldrig vilja ändra på mig. Därför har jag valt alla mina vänner med omsorg, och jag kräver att de accepterar mig som jag är. Visst, alla mina vänner kanske inte alltid förstår mig eftersom jag fungerar annorlunda än många andra, men jag är medveten om att alla kanske inte alltid kan förstå mig i alla situationer om de inte har tillräckliga kunskaper om Aspergers syndrom. Men det är inte så farligt så länge de respekterar mig.

Till alla unga tjejer, och även naturligtvis killar, som försöker ändra på sig för andra människors skull, vill jag bara säga: Stå på dig! Om människor skrattar åt dig för att du är annorlunda, skulle du lika gärna kunna skratta åt alla andra för att de är likadana. Du behöver inte göra något för att ändra på dig för du duger precis som du är!

 

Share Button

Föreläsning idag!

Share Button

föreläsning

Idag var det dags för en föreläsning igen, den här gången var det olika företag, bland annat Hemtjänstteamet i Stockholm, som hade fått inbjudan. Föreläsningen var en projekt-föreläsning inom projektet Vägar till jobb, och jag pratade alltså om fördelarna med att ha en anställd och/eller en medarbetare med Aspergers syndrom. Den här gången var det bara fyra personer som kom till föreläsningen trots att vi hade väntat på fler. Jag hade aldrig förut föreläst för en så här liten grupp, men det gick bra! Fördelen med mindre grupper är att det finns då ett större utrymme för diskussion, och den här gången blev det en mycket lång diskussion för jag fick stanna där en hel timme efter föreläsningen! Kul att föreläsningen väckte så många tankar.

Den här föreläsningen var troligen den sista i sommar för det brukar inte vara så många som vill ha föreläsningar under sommarmånaderna, så nu blir det en mycket välbehövd semester för mig fram till augusti! Det kommer att bli för det mesta vila. 

Ni som vill boka mig för antingen en “vanlig” Asperger-föreläsning eller en kostandsfri föreläsning inom projektet Vägar till jobb, kan kontakta mig via kontaktformuläret på min hemsida. Jag har fortfarande lediga tider kvar i höst, så ni hinner fortfarande! 🙂

Share Button

Asperger och olika typer av ork

Share Button

När jag håller föreläsningar, är det många föräldrar till Asperger-barn som frågar mig varför deras barn endast orkar göra det de tycker om. Orkar barnet träna på gymmet, borde h*n också orka städa, tycker föräldrarna. Och orkar barnet sminka sig på morgnarna innan skolan, borde hon enligt föräldrarnas logik också orka göra läxorna efter skolan. När föräldrarna föreslagit att barnet borde sluta träna och/eller sminka sig för att spara energi till det tråkiga, blir det bara bråk, och då framstår barnet som lat.

Själv orkar jag också bara göra vissa saker. Jag orkar träna på gymmet men inte dammsuga. Jag orkar (iaf oftast) sminka mig på morgnarna, men jag orkar inte sortera mina papper. Jag orkar skriva böcker och blogga, men jag orkar inte ringa samtal till myndigheter. Och när jag pluggade på Ågesta Folkhögskola, orkade jag inte gå till skolan varje dag men däremot orkade jag alltid skriva på min bok och/eller hålla en föreläsning. Det var för att det tog mig väldigt mycket energi att hantera alla intryck i skolan och lyssna på vad lärarna sa, men när jag håller en föreläsning, behöver jag inte koncentrera mig på något utan då är det jag som har kontroll och kan bestämma vad jag säger, så länge jag håller mig till ämnet. Jag brukade säga att en enda skoldag tog ungefär lika mycket energi från mig som tio föreläsningar, och ibland var min energinivå så pass låg att energin inte räckte till att gå till skolan men däremot orkade jag fortfarande göra mindre krävande uppgifter såsom föreläsa.

Många tycker det är konstigt att många Asperger-personer bara orkar göra vissa saker, men för mig är det naturligt. Olika saker tar nämligen olika mycket energi från mig. Om jag skriver, skriver jag bara vad som faller mig in, men om däremot jag försöker sortera papper, måste jag tänka väldigt mycket och koncentrera mig supernoga vilket suger ur nästan all min energi. Jag är övertygad om att dessa uppgifter aktiverar olika delar av hjärnan, och när man har en ojämn begåvning, har man ofta riktigt svårt för vissa saker men extremt lätt för andra. Om jag dessutom är superintresserad av uppgiften och har det som specialintresse, ger uppgiften mig energi. Därför är frågan “hur kommer det sig att du orkar plocka blåbär tio timmar på raken men inte städa?” för mig lika absurd som frågan “hur kommer det sig att du orkar sova på nätterna men inte städa?”

Share Button

Gradskillnader

Share Button

Jag har flera gånger funderat på varför många människor har svårt för att förstå min Asperger- och ADD-diagnos och kommit fram till att en bidragande orsak måste vara det faktum att många normalstörda också har samma drag som jag men det som skiljer deras drag från mina är gradskillnaden.

De allra flesta människor hatar att städa och blir trötta av det, men förmodligen inte så pass trötta att städningen skulle suga ur all deras energi och  att de skulle behöva vila många dagar efteråt. Många människor vill förmodligen vara ensamma då och då, men de har troligen inte ett lika stort behov av det som jag. Deras ensamhetsbehov är förmodligen inte så pass stort att det skulle göra det svårt för dem att hitta en partner, de behöver inte vila i flera dagar efteråt efter att ha varit sociala några dagar och de drömmer förmodligen inte om att flytta till en öde ö.

Många människor blir troligen trötta efter jobbet, men förmodligen inte så pass trötta att de skulle behöva sova 11-12 timmar varje natt för att orka, och trots tröttheten orkar de ändå skaffa barn. Många människor känner sig förmodligen missförstådda då och då, men förmodligen inte så pass att de skulle varit missförstådda och utstötta nästan hela livet och att de skulle känna att de blivit födda på fel planet.

Många människor gillar också att plocka blåbär, men inte så pass mycket att blåbären skulle vara nästan det enda de tänker på när det är blåbärssäsong och att de skulle spendera 10 timmar om dagen i skogen. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Jag har märkt att  det också kan vara tvärtom, dvs många andra människor kan också känna inför vissa saker starkare än jag. Det här med resor är ett exempel. Jag tycker också att det ibland kan vara lite kul att resa, men förmodligen inte lika kul som många andra människor tycker. Nästan varje gång jag ska resa utomlands säger andra människor till mig med en imponerad röst: “oj, ska du till Italien en vecka? Sååååå roligt”. Och sen har de blivit lite paffa när jag svarat att så roligt och viktigt tycker jag inte att det är, men däremot känns det helt okej för mig att resa om det är något specifikt jag vill göra i det landet.

Däremot tycker att det är jätteroligt när blåbärssäsongen börjar, mycket roligare än alla utlandsresor jag någonsin gjort. När jag nyligen gav en intervju till Hemmets journal, påpekade fotografen att det märktes hur mycket jag tycker om att plocka blåbär –  han såg mina ögon börja lysa när jag berättade för honom om blåbärsplockning. Och det beskriver precis hur stort mitt intresse är – det är en förutsättning för att jag ska må bra.

Share Button

Asperger och andra diagnoser

Share Button

Eftersom jag fått inläggs-önskemål om min ADD-diagnos, skriver jag några rader om det idag. Egentligen brukar jag själv inte fundera speciellt mycket på vad som beror på min Asperger och vad som beror på ADD för enligt mig är alla människor unika individer med sina egna styrkor och svagheter, oavsett om man har en diagnos eller ej. Ibland kan det t om vara svårt för att hålla diagnoserna isär. Okej, vissa av mina drag såsom tendensen att uppsluka i specialintressen är typiska för Asperger-personer och båda diagnoserna har egna diagnoskriterier. Men det här med att jag har svårt för att komma igång, dvs har svårigheter i exekutiva funktioner, är vanliga för både Asperger och ADD-personer trots att det inte nämns i Asperger-diagnoskriterierna så där vet jag inte riktigt vilken diagnos jag ska “skylla” på. Eller kanske både och? 🙂

De ADD-drag jag har är att jag har svårt att hålla uppmärksamheten  uppe (dock har jag flera gånger ifrågasatt detta för jag har extremt lätt att koncentrera mig när det gäller mina specialintressen), jag kan vara lite disträ och slarvig och tappar lätt bort grejer. Sen är jag extremt underaktiv till skillnad från många ADHD-personer som är hyperaktiva. Många som inte känner mig blir förvånade när jag berättar för dem att jag är underaktiv, kanske för att jag är verbalt hyperaktiv och pratar fort och mycket så människor får förmodligen en helt annan bild av  mig. Men jag är faktiskt till många människors förvåning väldigt lugn.

Anledningen till att jag koncentrerar mig på min Asperger-diagnos mer än på min ADD är att jag anser att min Asperger definitivt påverkar mitt liv mer. Men egentligen borde jag kanske skriva om hur det är att leva med NPF-diagnoser istället för att skriva om bara Asperger för jag har ju trots allt flera diagnoser.

Share Button

Jag och mina specialintressen

Share Button

Vad glad jag är över att blåbärssäsongen börjar snart! Nu är det bara några veckor kvar tills det är dags 😀 Jag har förmodligen redan berättat för er i tidigare inlägg att blåbärsplockning är ett av mina specialintressen. I praktiken innebär det att när det är blåbärssäsong, har jag under vissa somrar varit ute i skogen tio timmar om dagen och bara plockat, plockat och plockat. Jag har haft med mig mat och dricka i skogen, och när det varit matdags, har jag tagit en kort paus för att sedan fortsätta plocka.

Jag har aldrig förstått mig på såkallade “vanliga” intressen som många människor som inte har Aspergers syndrom har, dvs intressen som inte är specialintressen. I mina ögon är andra människor smått intresserade av nästan allt möjligt, men samtidigt har de så som jag ser det inga äkta intressen. De tröttnar ju så snabbt på sina intressen och känner sig rastlösa om de måste vara ensamma hemma en hel vecka. För mig är det obegripligt. Hur kan man ha tråkigt om man har intressen? Men det är förmodligen den stora skilnaden mellan ett “vanligt” intresse och ett specialintresse. Till skillnad från ett specialintresse upfyller förmodligen ett “vanligt” intresse inte alla behov en människa har för att få ett tillfredställande liv. Men så är iaf fallet för mig när det gäller mina specialintressen.

Jag kan fortfarande ha svårt för att förstå vad människor menar när de säger att de är intresserade av något. Ibland träffar jag exempelvis människor som säger att de precis som jag älskar att plocka blåbär, och då blir jag glad och tänker: “vad roligt, äntligen har jag träffat någon som också orkar spendera 10 timmar om dagen i skogen”. Men sedan har jag blivit lika besviken varje gång. Ingen av dessa människor som säger att de älskar att plocka blåbär vill plocka blåbär tio timmar om dagen, utan de nöjer sig oftast med två timmar varannan vecka. Då blir jag fundersam och frågar: “är du helt säker på att du gillar att plocka blåbär?”

När jag ber människor om en förklaring, förklarar de att de absolut gillar att plocka blåbär men de skulle tröttna på det om de gjorde det varje dag, och då skulle det inte vara lika roligt längre. Idag har jag med logiken förstått att andra människor kan tröttna på sina intressen vilket jag naturligtvis respekterar, men eftersom jag själv aldrig någonsin tröttnat på mina specialintressen, kan jag inte riktigt förstå andra människor fullt ut. Men förmodligen har andra människor lika svårt för att förstå mig som jag har att förstå dem. Många människor tänker förmodligen: “Hur kommer det sig att Paula aldrig någonsin tröttnar på sina specialintressen? Har hon inget annat liv?” Men nej, det har jag inte. Eller nästan inte, i alla fall 🙂

blåäb

Share Button

Att inte känna smärta

Share Button

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur vi som har Asperger kan ha ett annorlunda sätt att uppfatta känsel och smärta. Vissa är överkänsliga mot beröring och klarar varken av tvättlappar i kläderna eller att skaka hand, medan andra är snarare underkänsliga. Jag har träffat personer som gjort sig illa och brutit benet utan att känna någon smärta alls. I inlägget berättade jag hur jag som barn tyckte att det kändes obehagligt när mamma hjälpte mig att klä på mig. Jag bara skrek och skrek eftersom det kändes så obehagligt, och därför sågs jag som ett trotsigt barn.

Men trots att jag som barn var överkänslig, är jag å andra sidan oförmögen att känna smärta på vissa andra ställen på kroppen. Jag har exempelvis svårt för att känna smärta på hälarna, vilket ställt till det ordentligt för mig. Förut behövde jag ofta slänga bort mina nyinköpta skor eftersom jag fick skavsår utan att märka något. Ibland hade såren börjat blöda ordentligt, och jag lyckades inte få bort blodet från skorna. Eftersom jag inte ville gå runt med blodiga skor, var jag tvungen att slänga bort dem. En gång hamnade jag till och med på sjukhus eftersom skavsåren hade blivit ordentligt infekterade.

sjukhus

För mig var det en gåta varför sådana här saker bara hände mig och ingen annan. På den tiden hade jag ingen aning om att andra människor faktiskt kände smärta på hälarna och att det gjorde ont på dem när de fick skavsår. När min psykolog berättade det för mig, blev jag avundsjuk på alla andra. Vad lätt de hade det! De behövde alltså inte lägga energi på att komma ihåg att kolla om de blödde i fötterna eller inte eftersom de kände det automatiskt.

Många undrar hur en sådan sak kan hända – hur kan man gå runt med infekterade skavsår i veckor utan att märka något? Men det kan man lätt om man är så disträ som jag och dessutom har en annorlunda perception 😀

 

 

Share Button

Autistiska barn får inte det stöd de har rätt till!

Share Button

TV4Nyheternas Granskning berättade igår att två av tre skolor inte ger barn med speciella behov det stöd som de enligt lag faktiskt har rätt till. Det är en mycket skrämmande siffra. Hur kan det förekomma i ett rikt land som Sverige där alla ska ha det bra?

I klippet får vi träffa Tobias som har autism. Eftersom Tobias i sin gamla skola inte fick den hjälp han enligt lag har rätt till, kunde han till slut inte gå i skolan alls. Han mådde så dåligt att hans mamma trodde att han hade hjärtproblem men i själva verket hade hälsoproblemen varit stressrelaterade. Till slut insåg familjen att det enda alternativet som återstod var att sälja huset och flytta till en stad där Tobias skulle få gå i skolan efter sina egna förutsättningar.

Vad hände med att skolan skulle vara till för alla? Idag är ofta skolan anpassad endast efter de som tillhör majoritetsnormen, men enligt lag har alla barn rätt till en fungerande skolgång. Passar inte skolan för ett visst barn, ska individuella anpassningar göras. Det är skolan som ska anpassas efter eleverna och inte tvärtom! Vuxna har också rätten att sjukskriva sig om de mår så pass dåligt på jobbet att de inte klarar det och de har ofta möjlighet att välja fritt bland många yrken och utbildningar, men som barn har man inget val. Man måste ju gå till skolan! Och klarar man inte de krav som skolan ställer, blir många ofta hemmasittare istället för man har inget annat alternativ. Så ska det inte behöva vara!

Varför är det så här då, undrar man?  Varför saknar så många skolor resurser? Är det kanske för att beslutsfattarna egentligen tänker: “om autistiska barn bara kunde skärpa till sig lite, skulle skolan fungera för dem”?

Share Button

Att hålla upp dörrar för andra människor

Share Button

Idag hade alla vi som arbetar som Asperger-informatörer inom projektet Vägar till jobb ett möte på Attentions kontor, och där hade vi informatörer en intressant diskussion om hur mycket vi som har Asperger borde anpassa oss efter andra människor. Ibland krockar ju våra behov rejält med andras. Hur mycket borde vi tänka på oss själva och hur mycket borde vi göra som vi själva vill? Man kan ju inte riktigt alltid göra som man själv vill i exakt alla situationer. Enligt mig kan man exempelvis inte gå ut på gatan och säga till andra människor att de har fula kläder på sig även man skulle vilja göra det, då blir ju andra människor ledsna. Men å andra sidan kan man inte heller alltid anpassa sig efter andra människors önskemål för mycket, då gör man bara våld mot sig själv. Det där är ett evigt dilemma: gör man som man själv vill, anses man vara oartig, men anpassar man sig för mycket, börjar man kanske må dåligt själv.

Själv har jag gjort en kompromiss: ibland anpassar jag mig, och ibland inte. Jag har börjat dra vita lögner i vissa situationer för andra människors skull eftersom jag i min barndom sårade andra människor rejält när jag bland annat talade om för dem att jag tyckte att de var fula, och jag vill inte riskera att såra mina medmänniskor på samma sätt igen. Därför har jag kommit fram till att det är bäst att ljuga i vissa situationer även om jag själv skulle vilja tala sanningen. Men däremot vägrar jag att ge efter när det exempelvis gäller mina matpreferenser. Jag har extremt känsliga smaklökar, och jag vägrar äta viss slags mat bara för artighetens skull eftersom det är extremt obehagligt för mig. Visst framstår jag som extremt kräsen, men å andra sidan fixar jag alltid min egen mat. Aldrig någonsin skulle jag få för mig att be om att få specialkost på middagsbjudningar bara för att jag råkar ha annorlunda preferenser.

mat

En sak som jag hatar är att hålla upp dörrar för andra människor för deras skull eftersom det tar extremt mycket energi för mig. Ibland ser jag någon närma sig mig med tunga matkassar och då tänker jag “åh nej, nu måste jag hålla upp dörren igen”. Men jag gör det ofta ändå för artighetens skull. När jag var yngre, höll jag inte alltid upp dörrar för andra människor, och då fick jag ibland utskällningar: “kunde du inte ha väntat 10 sekunder till så att jag hade kommit in med samma dörröppning?! Så mycket energi kan det väl inte kosta dig att hålla upp dörren åt mig”, fick jag höra.

Men JO, det kostar mig extremt mycket energi! Mycket mer än vad du kan ana. Att plötsligt behöva hålla upp dörren är en oväntad händelse, och då måste jag göra något helt annat än jag planerat och tänka annorlunda. Jag hade ju planerat att gå in genom dörren direkt, och när det oväntat kommer någon som vill att jag ska hålla upp dörren, måste jag tänka om. Visst dör jag inte när jag håller upp dörrar för andra, men det är psykiskt utmattande. Om jag själv är den som har tunga matkassar med mig och någon slänger igen dörren framför ansiktet på mig, blir jag bara glad. Det allra värsta jag vet är att någon håller upp dörren för mig, då känner jag mig tvungen att gå lite snabbare, le och säga “tack så mycket”. Det är riktigt jobbigt, mycket jobbigare än att lägga ner de tunga matkassarna, leta efter min nyckel och öppna dörren själv trots att det tar mycket längre tid. Därför föredrar jag att människor inte håller upp dörrar för mig.

Trots att jag tycker att det är jobbigt, håller jag nuförtiden upp dörrar för andra människor, såvida jag inte är så pass utmattad att jag absolut inte orkar. Jag anpassar efter andra människor i sådana här situationer eftersom jag vill vara omtänksam och inte vill riskera att bli sedd som oartig. Och jag anpassar mig även i flera andra situationer. Men det ser inte alltid andra människor. De kallar ju oss Aspergare ofta för oflexibla varelser som vägrar att anpassa sig efter andra, men de har ingen aning om hur mycket vi redan anpassar oss. Andra människor ser ofta sådana här uppoffringar som bagateller, men för mig är det inga bagateller. Det tar ju faktiskt energi och försvårar min vardag. Men jag anpassar mig!

Share Button