månadsarkiv: juli 2015

Min flytt till Sverige, del 3

I bilen berättade husmodern för mig att utbildningen egentligen hade börjat på höstterminen och att det var några stycken nya som i likhet med mig skulle hoppa in i kursen nu i början av vårterminen. En av de andra nya eleverna i klassen som också skulle börja nu på vårterminen var en tjej som hette Sofia, och hon var ett år yngre än jag. Sofia var svensk, och hon var i samma situation som jag: hon hade flyttat in i internatet tidigare samma dag, och hon kände inte heller någon i Vimmerby. Hennes rum skulle vara mittemot mitt.

Det lät spännande. Hoppas Sofia var trevlig! Men av egen erfarenhet visste jag att jag hade svårt att hitta människor som jag klickade med. De flesta tyckte att jag var udda eftersom jag inte lyssnade på musik, inte såg på TV och inte hade överhuvudtaget någon koll på kändisar. Jag var helt enkelt för annorlunda. I Finland hade jag iofs ett stort kompisgäng, men ingen kändes som en jättenära vän. Så det var inte speciellt sannolikt att jag och Sofia skulle klicka, men jag hoppades ändå att vi skulle komma så pass bra överens med varandra att vi skulle kunna umgås ibland.

Framme i skolan visade husmodern för mig köket och det gemensamma samlingsrummet som jag skulle dela med de andra boende. Jag tittade in och fick syn på några unga killar som satt därinne. Killarna sa något till mig, men jag förstod inte ett ord av vad de sa. De pratade inte alls lika tydligt som husmoden hade gjort! Jag mumlade någonting på engelska och sedan gick jag mot mitt rum.

Sofias dörr var stängd. Jag undrade hur hon var och vad hon gjorde. Husmodern sa att jag allra senast skulle få träffa henne i klassrummet morgonen efter. Det kändes roligt men samtidigt nervöst. Tänk om jag inte skulle förstå vad Sofia sa och hon inte kunde engelska? Då skulle vi inte kunna prata med varandra. Eller tänk om jag inte skulle tycka om henne? Det skulle jag få se dagen efter!

Min flytt till Sverige, del 2

När mitt flyg landade på Arlanda i januari 2001, tog jag mig först till Stockholms Centralstation, varifrån jag sedan åkte tåg till Vimmerby. Där skulle jag plugga ett halvår på folkhögskolan innan jag förhoppningsvis skulle flytta till Stockholm och börja på lärarhögskolan. Stockholm och Sverige kändes helt främmande för mig: alla pratade svenska, och Sverige verkade vara full av människor som kom från olika länder. Trots att Sverige är Finlands grannland, kändes det som att jag hade kommit till en helt annan värld.

Att Sverige verkade vara en helt annan värld för mig kändes inte bara negativt. I och med att jag hade levt med odiagnostiserad Aspergers syndrom utan att veta om det, hade jag alltid stuckit ut från mängden i Finland. Det kändes som att jag alltid hade missförstått instruktioner i skoluppgifter när jag hade gått i skolan, men i Finland hade jag haft någon ursäkt för att sticka ut eftersom jag var en infödd finländare. Här i Sverige skulle jag alltid  kunna be om att få tydliga instruktioner med ursäkten att jag var finsk och inte kunde svenska ordentligt.

När tåget började närma sig Vimmerby, undrade jag hur jag skulle känna igen folkhögskolans husmor som skulle möta mig på stationen och köra mig till internatet. Mamma hade nämligen oroat sig så mycket för mig att hon hade ringt till skolan och pratat med skolans husmor, och husmodern hade lovat mamma att se till att jag kom fram till mitt nya hem ordentligt. Eftersom mamma kunde flytande svenska, var det inget problem för henne att prata med husmodern.

 “Är det du som är Paula?”, frågade en kvinna när jag hade klivit av tåget, och jag förstod att det var hon som var husmodern. Jag hoppade in i bilen, och hon började köra mot skolan. Hon pratade extratydligt och långsamt så att jag kunde förstå nästan allt hon sa. Jag kände mig stolt över mig själv. Kanske kunde jag ändå bättre svenska än vad jag trodde?!

Inom mig kände jag mig både hoppfull och orolig. Hoppfull för att jag äntligen skulle hitta ett land där jag skulle känna mig hemma, och orolig för att det skulle gå som det hade gjort i Kanada och Österrike. Tänk om jag var ett missfoster som hade råkat bli född på fel planet och inte passade in någonstans? Hur skulle jag klara av att betala räkningar och hålla mitt rum på internatet städat? Det oroade mig.

Min flytt till Sverige, del 1

“Hur kommer det sig att du flyttade till Sverige?”, är en fråga som många ställer till mig, och de här dagarna tänkte jag berätta för er vad som fick mig att flytta från Finland och hur min första tid var i Sverige.

Året var 2000 när jag fattade ett definitivt beslut om flytten. Jag var 21 år ung, och hela livet kändes meningslöst. Tanken på att byta ut Finland, min familj och mitt kära kompisgäng för gott mot ett liv i ett land där det talades ett för mig främmande språk jag inte ens behärskade ordentligt skrämde mig, och därför var min plan att plugga i Sverige till lärare och flytta tillbaka till Finland efter studierna.

Flytten till Sverige var inte min första längre utlandsvistelse. Jag hade tidigare pluggat i Kanada samt arbetat som au pair i Österrike, men ändå kändes det som att jag aldrig hade passat in någonstans. I Finland hade jag aldrig passat in i skolmiljön och jag glömde ständigt bort saker som jag bara förväntades veta, i Kanada tyckte inte mina två första värdfamiljer om mig och ville inte behålla mig samtidigt som jag inte visste vad jag hade gjort för fel, och i Österrike hade jag misslyckats med mitt au pair-jobb ordentligt. Jag hade inte kunnat lära mig så enkla saker som hur man strök kläder, hur man använde familjens tvättmaskin, hur man skar bröd och hur man vek ihop kläder.

Eftersom jag hade misslyckats med så många saker, var jag riktigt nere. Kraven bara höjdes och höjdes ju äldre jag blev, men ändå kände jag mig fortfarande som en 10-åring trots att jag var över 20. Jag hade ingen aning om att mina svårigheter hade en naturlig förklaring – nämligen Aspergers syndrom och mina andra neuropsykiatriska diagnoser, utan jag trodde att jag var dum och lat samt att mina föräldrar inte hade uppfostrat mig ordentligt (på den tiden fanns det knappt någon kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och ingen hade kommit på att jag faktiskt skulle kunna ha en diagnos).

När människor känner sig misslyckade, utanför och otrygga, brukar en utlandsflytt vara det sista de tänker på, men för mig var det tvärtom. Jag hade ingen plats i Finland eftersom jag hade tagit studenten och därmed var vuxen, men ändå inte kunde komma på ett enda jobb som jag skulle klara av. Därför hoppades jag på att hitta ett land där jag skulle passa in, ett land där det var okej att vara som jag.

Samtidigt var jag övertygad om att jag behövde distans till Finland. Eftersom mina föräldrar hade uppfostrat mig så dåligt att jag hade svårigheter att lära mig hur man använder ett så enkelt redskap som en kaffemaskin och hur de sociala samspelsreglerna fungerade samt jag aldrig förstod så självklara saker som varför man skulle lyssna på musik, tänkte jag att jag skulle behöva bo långt ifrån dem så att jag skulle bli så normal som möjligt. Och när jag hade blivit normal och lärt mig allt, skulle jag säkert kunna flytta tillbaka till Finland. Egentligen ville jag inte ens bli lärare, men eftersom språk var det enda jag var bra på, kändes det som att jag var tvungen att plugga till en språklärare i Sverige.

När jag hade ansökt till Vimmerby Folkhögskola för att plugga där en termin innan lärarhögskolestudierna skulle börja och jag hade kommit in, försökte mina föräldrar stoppa mig. Det var då de förstod att jag verkligen menade allvar med flytten, och de försökte övertala mig att stanna. Vad skulle jag ha i Sverige att göra? Jag kände ju ingen där och kunde inte ens tala svenska ordentligt. Varför trodde jag att jag skulle trivas och lyckas i Sverige, det hade ju gått dåligt för mig i Kanada och Österrike?

Men när jag har bestämt mig för någonting, kan ingen stoppa mig, och så var det även den här gången. Jag bad pappa köra mig till flygplatsen och vinkade hejdå till min familj. Nu skulle en ny episod i mitt liv börja och jag skulle äntligen bli normal!

När man följer instruktioner till punkt och pricka

Ett bokstavligt tankesätt som är vanligt bland oss med Aspergers syndrom och autism kan leda till att vi kan vara mycket duktiga på att följa exakt alla instruktioner till punkt och pricka under förutsättningen att vi är motiverade och förstår instruktionerna. Att följa instruktioner slaviskt kan i vissa situationer vara en styrka, medan det i andra situationer kan försvåra livet.

Jag har träffat personer med Aspergers syndrom som alltid slängt livsmedel dagen innan bäst före datum. Om det står på äggkartongen “bäst före den 16 juni”, har dessa personen tolkat detta som att äggen absolut måste ätas senast dagen före den 16 juni, dvs den 15, och därför måste de ägg som inte ätits upp kastas allra senast den 15 juni kl 23:59. Att vara noggrann med livsmedel är å ena sidan mycket bra för då kan man undvika att få en matförgiftning, men å andra sidan blir det dyrt i längden om man följer instruktioner så här maniskt och måste kasta mycket mat.

Själv har jag också alltid varit bra på att följa instruktioner. När jag sökte till informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola, var jag nära att tacka nej till utbildningsplatsen när jag vi under introduktionsdagarna fick i uppgift att planera och hålla en 5 minuters presentation. Jag tolkade uppgiften som att presentationen skulle behöva vara 5 minuter till sekunden, vilket jag inte trodde jag skulle klara av. Vilken tur att läraren ringde hem till mig och redde ut missförståndet för annars hade jag aldrig börjat på utbildningen och blivit en Aspergerinformatör.

Att jag är noggrann med att följa instruktioner är oftast en styrka för mig, så länge missförstånd likt ovan är utredda. När informatörsutbildningen hade kommit igång, tyckte läraren att det var mycket bra att jag alltid höll tidsgränserna på mina föreläsningar för hon kunde alltid lita på att jag aldrig skulle sluta föreläsningen för tidigt eller prata över tiden. Hon förklarade för mig att skolan hade haft andra elever tidigare som pratat 5 minuter över tiden eller slutat prata för tidigt, vilket gjort att andra elever i gruppen varit tvungna att förkorta eller förlänga sina föreläsningar. Därför är denna egenskap en styrka för mig i föreläsningssammanhang.

När jag för några år sedan tog kontakt med en personlig tränare som skrev ett kost- och träningsschema för mig, var hon imponerad över att jag fick resultat ovanligt snabbt. Mina snabba resultat berodde på att jag alltid följde schemat till punkt och pricka och aldrig någonsin avvek från det. Jag vägde maten vid varenda måltid och var noga med att jag inte skulle äta ett endaste gram för mycket eller för lite.

När andra människor frågade mig om det inte var tråkigt att följa ett sådant här schema slaviskt, förstod jag inte vad de menade. När jag i förväg visste vad och hur mycket jag skulle äta och när jag skulle träna, skapade det trygghet hos mig. Rutinbundenhet är ju ett vanligt drag hos oss med Aspergers syndrom, och det faktum att jag tack vare denna rutinbundenhet fick mycket snabba resultat var en mycket bra bonus 🙂

När allt blir en ond cirkel

Eftersom jag haft en del kontakt med myndigheter under den senaste tiden och min boendestödjare inte alltid hinner hjälpa mig med allt då boendestödtimmarna inte räcker till, har jag under det senaste året haft funderingar på att ansöka om en godman. Jag orkar nämligen inte fylla i blanketter, överklaga beslut, ta tag i saker osv.

För några år sedan hade jag en mycket bra godman, men när hon slutade, kontaktade jag aldrig Överförmyndarnämnden för att få en ny. Varför gjorde jag inte det? Jo, för att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism har svårt för exekutiva funktioner, dvs mycket svårt för att ta tag i viktiga saker. Man vill gärna men kommer inte igång, och ibland när jag försökte tvinga mig själv, orkade jag helt enkelt inte eftersom min energi inte räckte till. Det hade varit mycket lättare om jag hade fått en ny godman per automatik, men så fungerar det tydligen inte.

För några månader sedan hade det blivit alltför mycket med alla myndighter, så jag kontaktade min LSS-handläggare och frågade henne äntligen om hon kunde fixa en godman åt mig. Jag fick till svar att man nuförtiden måste kontakta Överförmyndarnämnden själv och ansöka själv om att få en godman. Men det var just det jag inte orkar göra!

Det gick ett par månader, och jag orkade inte ta tag i saken igen eftersom jag var utbränd. Men för några veckor sedan samlade jag på mig all min energi och bestämde mig för att testa en annan väg: jag kontaktade ett personligt ombud i min stadsdelsförvaltning som var förstående för min situation och gav mig instruktioner om hur jag skulle gå tillväga för att ansöka om en godman. Jag skulle behöva boka en läkartid för att få ett läkarintyg, jag skulle behöva fylla i en ansökan till Överförmyndarnämnden, jag skulle behöva kontakta någon kurator för att skriva en utredning om min livssituation och jag skulle behöva skaffa personbevis. Men det är just det jag inte orkar göra! Det innehåller flera olika steg, och jag klarar inte av att fixa den stegen själv. Jag skulle behöva någon som skriver alla ansökningar åt mig, men tyvärr fungerar det inte så.

Det är så ironiskt: Om jag skulle klara av att ansöka om en godman själv, skulle jag inte behöva en godman överhuvudtaget. Anledningen till att jag behöver en godman är just att jag behöver någon som skriver ansökningar åt mig, men för att få en godman måste jag göra just det som jag inte klarar av just nu, nämligen att ansöka själv samt boka läkartider och kontakta flera olika instanser! Det blir en ond cirkel.

Nu kommer jag behöva vila lite eftersom allt detta tagit så mycket av mina krafter, men om några veckor kommer jag fråga runt alla i min bekantskapskrets om någon känner någon som kan tänka sig att bli min godman, och om någon kan tänka sig det, kan den personen kanske hjälpa mig att ansöka om att få uppdraget godkänt av Överförmyndarnämnden. Om ingen känner någon i min bekantskapskrets som är intresserad, kommer jag försöka kontakta på habiliteringen och hoppas på att få hjälp där från någon kurator istället. Men det kommer nog dröja ett tag innan jag får en godman efersom jag just nu måste återhämta mig från den här karusellen.

Ni som har Aspergers syndrom och har en godman, hur har det fungerat för er? Har det varit lätt för er att få det eller har ni upplevt liknande krångel som jag? Får ni mycket hjälp av era goda män? Berätta! 🙂