månadsarkiv: februari 2016

Sluta tvinga oss aspergare till normalitet!

Share Button

När jag föreläser, är det många som frågar mig om jag kan leva ett normalt och lyckligt liv även om jag har Aspergers syndrom. Då brukar jag svara att jag inte kan det, i alla fall inte på samma gång. Jag måste välja.

Idag lever jag det liv som jag vill leva, men så har det inte alltid varit. I 24 års tid gjorde jag misstaget att anpassa mig efter omgivningens önskemål. När jag gick i skolan, fick jag kritik från de vuxna för att jag inte ville leka med mina klasskamrater på rasterna. Min favoritsysselsättning var att stå vid sidan om varenda rast och titta på mina klasskamrater när de spelade ett bollspel, men min lärare tvingade mig att vara med i spelet. När jag beklagade mig inför mina föräldrar, ställde de sig på lärarens sida. Tydligen var det inte meningen att man skulle isolera sig på rasterna utan det viktigaste var, oavsett vad man själv ville, att man var med i gemenskapen.

Jag hade även alldeles för udda intressen som jag kritiserades för. Jag älskade att läsa tidtabeller och grammatik, men det fick jag inte göra, i alla fall inte för ofta. Det var mycket viktigare att jag skulle börja göra saker som mina klasskamrater gjorde, som exempelvis hoppa hopprep, spela kurragömma, titta på barn- och ungdomsprogram i TV, lyssna på musik och liknande. Jag fick också ta hem klasskompisar från skolan det var nämligen viktigt för mamma att jag skulle ha vänner. Varje gång jag hade hem någon kompis eller gjorde så kallade “normala” aktiviteter på fritiden, fick jag höra: “men titta Paula vad mycket du har utvecklats, jag är så stolt över dig!” Och ju mer jag “utvecklades” i andra människors ögon, desto sämre mådde jag.

Jag har alltid föredragit att äta samma maträtter varje dag (självklart ser jag till att få i mig alla vitaminer ändå), men tydligen är det viktigt att testa olika maträtter speciellt när man åker utomlands. Dessutom är det viktigt att man ska se så många sevärdheter som möjligt när man är utomlands. Jag fick minst sagt undrande blickar när jag hade varit i Rom i en månad, knappt besökt stades alls, inte ens en enda sevärdhet och inte smakat på lokala maträtter en enda gång, det enda jag hade gjort där var att lära mig italienska.

“Men Paula, du måste avvika från dina rutiner ibland och testa nya saker, du lever alldeles för inrutat”, fick jag höra och därför började jag testa nya saker varje gång jag reste. Jag besökte så många slott och muséer som möjligt, jag provade på lokala maträtter på olika restauranger varje dag och så vidare. “Men vad bra Paula, du utvecklas så mycket hela tiden”, fick jag återigen höra, men jag mådde bara sämre och sämre. Jag trivdes inte alls med mitt liv, tvärtom hatade jag hela mitt liv och hade fruktansvärd ångest.

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, fick min stackars psykolog jobba med mig länge innan hon fick mig att förstå att man inte behöver vara som alla andra. Man får var ensam om man vill det, man får äta samma maträtter varje dag om man vill det, man får isolera sig i hotellrummet under hela resan om man har lust till det och man behöver inte tycka om att lyssna på musik, se på TV och liknande saker. Jag får läsa grammatik hemma resten av livet om jag vill det och behöver inte bli normal. När jag förstod detta, förändrades hela mitt liv till det positiva.

Sluta tvinga oss med Aspergers syndrom till normalitet! Jag är inte normal, har aldrig varit det och vill inte heller bli det.

Share Button

Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd?

Share Button

År 2013 utkom den nya DSM V, och då försvann diagnosen Aspergers syndrom. Idag heter diagnosen autismspektrumtillstånd. Anledningen till detta är att forskning inte kunnat bevisa någon skillnad mellan Aspergers syndrom och autism. Vi som fått en Asperger-diagnos innan 2013 får dock behålla vår gamla diagnos.

Jag får ibland frågor om det blev någon skillnad för mig när Aspergers syndrom togs bort och vad jag säger att jag har för diagnos nu när DSM IV inte används längre. Men det blev absolut ingen skillnad för mig. Eftersom jag fick min diagnos innan 2013 och det står i min utredning att jag har Aspergers syndrom, säger jag till alla som undrar att jag har Aspergers syndrom. Jag är en vanemänniska, och jag skulle tycka att det skulle kännas konstigt att plötsligt kalla min diagnos för någonting annat än vad jag är van vid. Dessutom är fortfarande Aspergers syndrom ett välkänt begrepp i folkmun, vilket är ytterligare en anledning för mig att kalla min diagnos för Aspergers syndrom. Varje gång jag föreläser talar jag däremot om för publiken att Asperger-diagnoser egentligen inte används längre.

Visst, om jag hade gjort min utredning idag, hade jag istället fått diagnosen autismspektrumtillstånd, och isåfall hade jag förmodligen kallat min diagnos för autismspektrumtillstånd. Men för mig är det inte viktigt vad min diagnos heter, det enda viktiga för mig är att jag känner till mina svårigheter och styrkor och att jag får det stöd jag behöver. Jag är ju fortfarande samma Paula som jag alltid varit, och jag blev inte plötsligt en annan person bara för att Asperger-diagnosen försvann från DSM. Det viktiga är att min omgivning lär känna just mig och accepterar mig som jag är, och inte bryr sig om vad min diagnos heter.

Många som har en diagnos frågar mig vad de borde säga till andra människor när dessa frågar vad man har för diagnos. Mitt råd är att det inte är viktigt om ni kallar diagnosen för autismspektrumtillstånd eller Aspergers syndrom, så välj det som är mest bekvämt för er. Om ni vill vara mer detaljerade, kan ni säga: “Jag har Aspergers syndrom, men idag heter diagnosen egentligen autismspektrumtillstånd” eller: “på min utredning står det att jag har autismspektrumtillstånd, men förut hade jag förmodligen fått diagnosen Aspergers syndrom.” 🙂

Share Button

5 anledningar till att jag fick Asperger-diagnosen sent

Share Button

Det som många har undrat varför jag fick mina diagnoser (Aspergers syndrom och ADD) så sent och om ingen i min barndom misstänkte att jag skulle kunna ha Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykatrisk diagnos. Men ingen misstänkte någonsin något! Jag tror att det finns flera anledningar till att diagnosen kom som en överraskning för många, som bland annat att:

1. Jag var ett otroligt lättskött barn. Jag löd (nästan) alltid mina föräldrar, följde instruktioner och orsakade aldrig några besvär för någon. Visst hade jag ibland utbrott hemma när vi skulle gå och handla och när jag hade varit i skolan, men grannmammorna berättade alltid om sina barn som bråkade hemma mycket mer än vad jag gjorde. Jag var för det mesta glad utåt sett, och både mina föräldrar och grannarna tyckte att jag var både lydigare och snällare än andra barn i min ålder (det som däremot ingen visste om var hur jag mådde inuti och hur otroligt mycket ångest jag hade). När jag fick min diagnos, sa mamma direkt att det inte kunde stämma eftersom jag aldrig varit trotsig, jobbig eller visat att jag mått dåligt. Mamma trodde att det borde vara svårt och utmattande att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom.

2. Jag hade ett mycket bra minne och en förmåga att lära mig saker utantill i skolan. Trots att jag nästan inte har någon förmåga alls att lära mig saker som inte har med mina specialintressen att göra, kunde jag lära mig långa meningar utantill ur skolböckerna. Tack vare mitt språkintresse kunde jag formulera om dessa meningar när vi hade prov, och därför märkte ingen att jag inte hade någon aning om vad ämnet jag skrev om handlade om. Min förmåga att lära mig saker utantill och att iaktta andra människor gjorde dessutom att jag lärde mig utantill hur jag skulle göra i olika sociala situationer, och därför bar jag alltid en mask i sociala situationer.

3. Trots att jag inte har något behov att dela aktiviteter med andra människor, har jag lätt för att dela med mig av känslor. Trots att jag inte alltid själv vet hur jag känner och mår, har jag alltid varit den som andra människor har vänt sig till när de varit ledsna och behövt tröst, och när jag var gift med min exman var den känslomässiga aspekten i äktenskapet mycket viktig för mig. Jag har dessutom alltid älskat barn och haft lätt för att förstå dem och deras känslor. Eftersom jag trodde att personer med Aspergers syndrom var känslokalla, trodde jag att en Asperger-diagnos var uteslutet i mitt fall.

4. Mitt specialintresse för språk har gjort att jag har rest mycket och bott i olika länder helt själv. Alla tänkte alltid att jag var en vanlig ung tjej som gillade att testa nya saker och prova på att bo i flera länder. Ingen la märke till att jag inte var intresserad av att vare sig besöka sevärdheter, se nya platser eller att prova på lokala maträtter, det enda som intresserade mig på mina resor var att lära mig ländernas språk ordentligt. Alltid när jag var tillbaka i Finland och kände mig vilsen och utanför, tyckte mamma att det var normalt att känna sig vilsen i min situation eftersom jag alltid bodde i många olika länder och aldrig rotade mig någonstans.

5. Jag saknar även vissa andra egenskaper som ofta förknippas med Aspergers syndrom. Bland annat har jag lätt för att ta kontakt med nya människor i många situationer, jag är verbal och har lätt för att prata, jag har alltid uppfattats som trevlig och artig, till skillnad från många med Aspergers syndrom är jag inte visuell och lär mig aldrig nya saker genom att se på bilder, jag behöver inga scheman och tycker inte att det är jobbigt med många synintryck, jag lägger inte märke till smådetaljer som exempelvis när någon har färgat håret eller flyttat på en möbel i ett rum, jag tycker inte att det är jobbigt att resa själv och jag har inga problem med att åka även längre resor (flera timmar). Förut trodde jag att dessa svårigheter/egenskaper var ett krav för att få en Asperger-diagnos.

Share Button