När man är rädd för olika saker, håller de flesta med om att det är bra att utsätta sig för sin rädsla eller fobi. Men det som många har missat är att man ska utsätta sig i lagom dos, annars kan det bli riktigt jobbigt. Ibland kan rädslan vara så stark att man inte klarar av att göra mer än det man redan gör. Dessutom måste man komma ihåg att rädslorna kan vara olika starka. I vissa fall handlar rädslan bara om en rädsla som det går att jobba på, men ibland kan det handla om en allvarlig fobi.

Jag har märkt att jag mår riktigt dåligt och inte kan njuta av livet om jag utsätter mig för mina fobier och rädslor alltför mycket. Eftersom jag har kräkfobi, finns det exempelvis inte på kartan att jag skulle åka hem till någon där personen själv eller någon familjemedlem har varit magsjuk den senaste tiden utan jag vill att alla ska ha varit friska i minst en månad. Jag vet nämligen att det kan finnas viruspartiklar kvar i personens hem även efter några veckor även om det inte behöver vara så.

Förut fick jag ofta höra att jag borde ignorera min kräkfobi och utsätta mig mer, men varje gång jag utsatte mig för mycket fick jag fruktansvärd ångest som bara blev värre och värre. Även om det kanske låter löjligt att undvika ett hem där någon varit magsjuk tre veckor innan, mår jag mycket bättre sedan jag började göra så och min ångest har bara minskat och minskat sedan dess. Jag anser inte att detta begränsar mitt liv speciellt mycket.

Däremot utsätter jag mig fortfarande för min kräkfobi, men endast i lagom dos. Jag åker ofta kommunalt trots att jag är orolig att någon medresenär kan kräkas i min närhet, jag äter mat på bufféer trots att jag är orolig för att någon magsjuk person kan ha tagit i maten och jag besöker offentliga toaletter då och då. Det är fruktansvärt jobbigt för mig att göra de ovannämnda sakerna men det är på det sättet jag utsätter mig själv och går emot min fobi. Skulle jag göra mer än så här skulle jag få mycket ångest, men på det här sättet är jag lycklig och njuter av livet. Tyvärr ser ofta andra människor bara de situationer där jag bejakar min fobi, och de ser inte hur otroligt mycket jag redan gör.

Sluta tvinga oss med fobier att utsätta oss hela tiden! Självklart ska man uppmuntra oss att jobba på våra rädslor och det är absolut inte bra att isolera sig helt, men många av oss gör redan så gott vi kan!

Under livets gång, speciellt när jag var yngre, har jag haft ångest och rädslor inför olika saker. Ibland har ångesten handlat om saker som andra människor kan relatera till, och ibland inte. Min ångest har oftast blivit bemött på helt olika sätt beroende på om majoriteten av människor också känner ångest inför samma sak eller inte.

När jag var riktigt liten, var jag rädd för att hitta spöken i mitt sovrum på kvällarna efter att mamma hade släckt lampan och gett mig en godnattpuss. Alla i min omgivning var mycket förstående inför min rädsla för det var ju vanligt att småbarn var rädda för spöken. Lösningen blev att mamma stannade kvar i rummet med mig eller lämnade lampan tänd. Det var inget konstigt med det, och min rädsla försvann när jag blev större. 

Som vuxen har jag också varit med om ångestfyllda situationer där jag mött otroligt mycket förståelse. Den ena situationen var när min farfar hade dött. När mina kompisar sms:ade mig och frågade om jag ville följa med ut och festa, svarade jag att jag inte hade lust för farfar hade gått bort. Alla var förstående och ingen ifrågasatte mig. Ingen ifrågasatte mig heller när jag kände lite ångest efter att jag skilde mig och efter att ett annat långvarigt förhållande tog slut. Det anses ju vara normalt att man känner ångest när fleråriga relationer tar slut eller när en nära anhörig går bort, och därför ansågs mina känslor vara helt normala.

Däremot finns det situationer där jag haft ångest och där jag inte har blivit förstådd alls utan blivit tjatad på att försöka skärpa mig. När jag var tonåring och sa att jag inte ville gå i skolan, fick jag bara höra att det var skolplikt. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, fick jag panik när jag hörde att vi hade fått förändringar i schemat och vi skulle ha skapande en gång i veckan. Hela min kropp skrek bara “nej nej nej”. Min rädsla var så stor att jag inte ens vågade gå in i klassrummet utan tvärvägrade. De flesta förstod inte min panik eftersom det inte anses vara normalt att vara rädd för ett visst skolämne, och speciellt inte ett skolämne som de flesta ser som roligt och avslappnande. Min vän Sofia som gick i samma klass som jag var den enda som förstod mig och stöttade mig.

Min kräkfobi är också någonting som många människor inte kan relatera till. Att jag tackar nej till att gå hem till människor som har magsjuka familjemedlemmar är något som de flesta kan förstå för ingen vill ju bli magsjuk. Att kräkas är någonting som de flesta ogillar, och det är inget konstigt med det. Att man faktiskt är rädd för att kräkas är någonting som de flesta däremot inte kan relatera till. Att jag kan skaka i rädsla och oftast inte kan sova en blund under hela natten bara för att en väninnas barn kräktes inför mig dagen innan är något som är oförståeligt för många.

Jag har alltid tyckt att det är mycket lättare att ha ångest inför saker som andra människor kan relatera till. Om någon nära anhörig till mig går bort, vet jag att jag alltid kan stöd och förståelse. När man får förståelse och stöd från sin omgivning, blir ångesten mycket lättare att hantera och man mår snart mycket bättre. Däremot är det mycket jobbigare att känna ångest inför andra saker och bli bemött med höjda ögonbryn. Ångesten blir mycket värre när man får höra: “Äsch, det där är ingenting att vara rädd för, sluta tänka så!”