månadsarkiv: oktober 2016

När man blir intensiv i sina vänskapsrelationer

Jag har tidigare beskrivit i min blogg hur vi med Aspergers syndrom och autism kan vara långt ifrån lagom och hur jag själv övergick från att helt strunta i min hälsa till att bli en riktig renlevnadsmänniska. Det känns som att jag inte kan göra eller intressera mig för något halvdant utan antingen går jag in i något 100% eller bryr jag mig inte om ämnet alls.

Men jag har inte bara varit långt ifrån lagom när det gäller olika intressen utan även med vänskapsrelationer. När jag var yngre, var jag allra helst själv. Jag skaffade vänner i princip endast för att göra mamma glad men jag hade inget riktigt intresse av att umgås med dessa personer. Om jag hade fått välja själv, hade jag varit ensam i stort sett hela tiden men tyvärr kände jag ofta en stor press från de vuxna att umgås med andra barn och ungdomar. Mitt intresse av att umgås med andra var i stort sett som 0.

Men i 20-årsåldern flyttade jag från Finland till Sverige och började plugga på Vimmerby Folkhögskola. Redan på min andra dag i skolan lärde jag känna en tjej som hette Sofia. Vi klickade direkt och blev allra bästa vänner. Vi gick i samma klass, hade samma lektioner och satt alltid bredvid varandra på varenda lektion och även i matsalen. Efter skoldagens slut fortsatte vi att umgås fram tills det var läggdags och efter ett tag började vi till och med flytta madrasser och sova över i varandras rum för att kunna fortsätta prata tills vi somnade (vi bodde på skolas internat och våra rum låg bredvid varandra). Vi var nästan aldrig ifrån varandra. När terminen på Vimmerby Folkhögskola tog slut och det vara dags för mig att flytta till Stockholm, ville jag och Sofia inte skiljas och därför flyttade även hon till Stockholm och bodde här nästan ett år tills hon flyttade tillbaka till Småland. Först flera år senare fick vi veta att vi båda har Aspergers syndrom, men under tiden vi umgicks med varandra visste vi inte om våra diagnoser.

När jag umgicks med Sofia, gjorde jag det för att jag tyckte om hennes sällskap och inte för att jag behövde sällskap i allmänhet. Om jag inte hade lärt känna Sofia i skolan så hade jag kunnat vara ensam utan problem men eftersom jag tyckte om henne som person så mycket, ville jag vara med henne jämt. Men skolpersonalen reagerade och tyckte att vi ibland borde vara sociala med våra studiekamrater i skolan och på internatet men vi ville inte umgås med andra, vi hade ju varandra vilket räckte gott och väl för oss. Vissa undrade till och med om vi var lesbiska och kära i varandra, men det var vi inte. Både jag och Sofia var heterosexuella, men vi hade roligt med varandra och därför ville vi aldrig vara åtskilda.

Det har även hänt mig vid ett par andra tillfällen i vuxenåldern att jag haft intensiva vänskaper och andra har reagerat. Jag hade en mycket nära killkompis som till och med bodde hemma hos mig ett tag. Även honom umgicks jag i princip dygnet runt med. I detta fall var det ännu fler personer som tog för givet att det var något mer än vänskap när de hörde att jag var nära vän en kille, men så var absolut inte fallet. Vi var bara nära vänner och anledningen till att jag umgicks med honom så intensivt var att jag trivdes i hans sällskap.

Jag antar att det inte anses normalt i vuxenåldern att ha så nära vänner att man umgås med personen i fråga dygnet runt och att man aldrig umgås med andra människor, och därför kan andra människor reagera (däremot anses det mer normalt att man umgås mycket intensivt med sin partner). Och det anses inte heller normalt att vilja vara helt ensam, och därför har andra människor reagerat i de perioder i mitt liv när jag velat isolera mig helt. Men jag föredrar djupa vänskaper framför ytliga relationer, och jag vill inte umgås bara för att umgås utan de jag väljer att umgås med tycker jag riktigt mycket om, annars vill jag vara själv.

5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma

När jag föreläser, får jag ofta frågan varför många personer med Aspergers syndrom och autism är ensamma och om ensamheten brukar vara självvald eller inte. Att många aspergare saknar vänner finns det många olika anledningar till, men de vanligaste anledningarna jag stött på är:

1. Personen är medveten om sina sociala svårigheter. Och vågar därför inte ta kontakt med andra människor även om han eller hon gärna skulle vilja. Personen kanske är blyg och väljer ensamheten av rädsla för att göra bort sig.

2. Personen är mobbad. Och får därför inte vara med i gemenskapen även om han eller hon gärna skulle vilja det. Andra människor stöter ut personen helt enkelt. 

3. Personen känner sig annorlunda. Personen har kanske ett annorlunda specialintresse men lyckas inte lära känna människor som delar intresset. Eller så uppstår missförstånd med andra människor på grund av ett annorlunda tankesätt, och personen lyckas inte hitta någon som han eller hon klickar med. Ibland försvinner problemet om personen lär känna andra personer med Aspergers syndrom eller autism och hittar gemenskap bland dem. 

4. Personens har endast ett måttligt behov av att vara social. Men behovet känns inte tillräckligt stort för att det ska vara värt “besväret”. För att behålla vännerna måste man ju ibland ta initiativ till kontakt, höra av sig regelbundet, lyssna på andras problem, passa tider och anpassa sig väldigt mycket vilket gör att umgänget med andra människor tar alldeles för mycket energi. Eftersom det trots allt känns okej för personen att vara ensam, känns det inte värt besväret att skaffa vänner. 

5. Personen trivs med att vara ensam. Och har inget behov av att umgås med andra människor. För mig var det så när jag var barn och tonåring. Jag älskar fortfarande att vara ensam, och nuförtiden vill jag fortfarande bara umgås med andra om det finns personer vars sällskap jag verkligen tycker om. Det krävs att jag ska tycka att det är minst lika roligt att umgås med den personen som det är att vara ensam för att jag ska välja någons sällskap framför ensamheten. Till skillnad från många andra känner jag mig inte tom när jag är ensam.

Om du är närstående till någon med Aspergers syndrom eller autism som saknar vänner, behöver avsaknaden av vänner inte vara en anledning till oro. Din närstående kan vara hur nöjd som helst med att vara ensam och tycker kanske att det är jobbigt att känna en press på att skaffa vänner. Eller så mår din närstående dåligt av att vara isolerad och behöver ditt stöd med att komma ur ensamheten. För att veta hur det ligger till med just din närstående, fråga!

När ett specialintresse går överstyr

När jag föreläser, får jag ibland frågan hur mycket man ska låta personer med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd hålla på med sina specialintressen. Så länge intresset inte är skadligt och personen sköter sitt övriga liv anser jag att man ska låta personen hålla på om intresset gör personen lycklig. Att variera mellan många intressen är visserligen normen men det behöver inte vara bättre än att ägna sig åt ett enda specialintressen åt gången.

Men i vissa fall kan det hända att specialintressen har gått överstyr. I mitt fall hände det förut vid ett tillfälle. Då var jag ungefär 10 år gammal och hade på den tiden djur och alla slags småkryp som specialintresse. Det började med att jag läste alla möjliga böcker jag kom åt om myror, fåglar och andra levande varelser. Jag lärde mig utantill hur myror och bin levde, hur de byggde bon och myrstack, vad de åt och så vidare.

Men tyvärr stannade inte intresset där. Snart ville jag undersöka insekters liv närmare och ropade därför nästan av glädje när jag upptäckte småkryp hemma i köket. Jag frågade mamma vad de var för något och hon förklarade för mig att krypen var skadedjur som hon försökte bli av med. Men det ville inte jag! Jag ville börja samla på dem och bestämde mig för att ta med mig några småkryp in i mitt rum och samla på dem där. Jag hällde runt socker på golvet och hoppades på att de skulle börja föröka sig.

En morgon upptäckte jag till min förtjusning att dessa fascinerande småkryp hade lagt ägg! Antalet krypen hade ökat kraftigt och insekterna höll på att flytta äggen under byrålådan. Jag skrek av lycka, men när mamma kom in i mitt rum för att kolla varför jag hade ropat delade hon inte alls min glädje. Istället sanerade hon rummet och såg till att jag blev av med mina nyfunna vänner för gott. Jag var helt förstört och tyckte att mamma hade förstört allt!

Oftast är specialintressen något harmlöst för oss med Aspergers syndrom och så har det varit för mig i de allra flesta fallen. Så länge specialintressen inte skadar personen själv eller någon annan bör omgivningen inte gripa in. Men när specialintresset faktiskt vara vara skadligt, vilket var fallet i exemplet ovan, måste man såklart gripa in!

När perception ändras från dag till dag

De allra flesta människor kan tycka att det kan vara lite jobbigt med barnskrik på offentliga transportmedel, men de kan tycka att det blir ännu jobbigare att stå ut med skriket efter en lång och tröttsam arbetsdag. På samma sätt kan vissa människor tycka lite illa om blinkande, starka ljus men samma blinkande ljus kan plötsligt bli helt outhärdligt för dem när de exempelvis har baksmälla eller ett migränanfall. Att man från dag till dag reagerar på olika sätt i dessa situationer är något som de flesta människor kan relatera till för många tycker att det är självklart att man reagerar ännu mer på barnskrik när man redan är trött.

Detsamma gäller självklart även för oss med Aspergers syndrom och autism. Vi kan också reagera på olika sätt på samma sinnesintryck från dag till dag men skillnaden är att vi kan vara ännu känsligare för sinnesintryck än andra människor. Någon aspergare kanske klarar av att dammsuga en dag för att inte klara av dammsugarljudet nästa dag. Någon annan kanske klarar av att duscha en dag för att inte längre klara av det nästa dag när alla sinnena blivit överbelastade. Någon kanske klarar av att åka kommunalt en dag för att inte klara det på en annan.

Själv har jag alltid varit känslig för olika smaker och konsistenser i maten. Jag tycker att det är jobbigt att äta soppor och grytor då det blir alldeles för rörigt i munnen. Därför undviker jag även alla slags såser och dressingar. När exempelvis kött beblandas med något med flytande konsistens tycker jag att det känns obehagligt. Men på vissa dagar klarar jag det bättre än på andra och dessa dagar kan jag kanske tvinga mig själv att äta grytor.

Jag får ibland höra saker som: “Men jag vet att du klarar av att äta grytor, jag såg dig äta det igår, hur kommer det sig att du inte klarar det idag?” Men jag tycker aldrig att det är behagligt att äta grytor. Allt handlar om hur mycket energi jag har. Om dagen har varit lätt och jag är någorlunda pigg, klarar min hjärna av obehagliga sinnesintryck bättre men har min hjärna fått hantera flera oväntade förändringar är den redan överbelastad precis på samma sätt som en vanlig hjärna inte alltid klarar av barnskrik efter en extrajobbig arbetsdag.

Olika energikonton

De flesta människor jag har träffat är överens om att olika aktiviteter tar olika mycket energi. Många människor tycker exempelvis att de inte har någon energi att träffa sina vänner speciellt ofta när de har heltidsjobb, men däremot orkar de umgås med sin partner flera gånger i veckan. Detta tycker de flesta människor inte är något konstigt eftersom oavsett hur roligt man tycker det är att umgås med sina kompisar brukar det ta mer energi att umgås med dem än att umgås med sin partner.

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan däremot tycka att det finns ännu fler aktiviteter som tar mer energi än andra. Någon kan exempelvis älska att baka och inte uppleva att bakningen tar någon energi alls samtidigt som personen inte klarar av matlagning och behöver boendestödjares hjälp till det. Någon kanske inte orkar arbeta  men orkar däremot skaffa barn eller tvärtom. Någon kanske orkar laga mat och diska hemma hos sig själv men inte hos andra eftersom personen är van vid sitt eget kök. Man måste helt enkelt hämta energi till olika aktiviteter från olika energikonton och vissa energikonton kan ibland vara helt tomma.

Själv orkar jag nästan alltid vara i skogen och plocka blåbär eftersom det är mitt specialintresse. Blåbärsplockning ger mig energi. Däremot orkar jag inte öppna min post och därför måste min boendestödjare göra det åt mig. Jag orkar ofta föreläsa om Aspergers syndrom fyra timmar i sträck men däremot var jag helt utmattad häromdagen efter att ha kastat en kartong i grovsoprummet trots att sysslan endast tog högst fem minuter. Mitt energikonto till hemsysslor är oftast helt tomt, och därför måste jag spara min energi genom att försöka göra så lite som möjligt hemma. Däremot behöver jag nödvändigtvis inte dra ner på antalet föreläsningar eftersom föreläsningarna inte är lika energikrävande för mig.

Omgivningen kan ofta misstolka detta som lathet eftersom de tycker att om man orkar det ena borde man också orka det andra. Men när man har Aspergers syndrom eller autism, kan det mycket väl vara så att man får energi genom att syssla med sina specialintressen men man inte alltid orkar torka av diskbänken eller säga hej till sina grannar.

När man inte kan analysera sina egna känslor

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. När jag var yngre kunde jag lätt förväxla mina känslor med andras. Ibland om någon annan kände eller ville någonting blev jag starkt påverkad av detta och fick för mig att jag också ville samma sak trots att jag inte alls ville det. När jag senare kom fram till att jag bara hade förväxlat mina egna känslor, kunde andra människor tycka att jag var labil som ändrade mig hela tiden. “Men du var ju helt säker på att du ville förra veckan, hur kommer det sig att du har ändrat dig nu?” Då var det svårt för mig att förklara att jag bara hade trott att jag velat samma sak men när jag sedan tänkt efter hade jag inte alls velat det.

Ibland kunde jag förväxla mina känslor kraftigt. Det kunde hända att jag mådde konstigt en hel vecka och trodde att jag höll på att bli sjuk. Sedan kom jag helt plötsligt på att jag inte alls var sjuk utan jag var arg på en person denne gjort eller sagt mig veckan innan! När jag sedan ringde upp personen och talade om för denne att jag var arg kunde personen i fråga undra varför jag inte sagt något tidigare. “Men det är först nu jag har förstått att jag är arg, och därför talar jag om det först nu.” Men då möttes jag ofta av oförståelse då personerna i fråga oftast hade gömt bort händelsen helt och hållet eftersom det i deras ögon hade gått lång tid.

När jag var liten, lekte jag ibland med grannbarnen men tyvärr mobbade dessa grannbarn ofta mig i lekarna vilket gjorde att jag inte mådde bra. Då började jag må konstigt och trodde att jag var sjuk när grannbarnen ringde på dörren och ville leka med mig. Det tog mig tid innan jag förstod att jag inte alls var sjuk utan jag hade insett att jag var mobbad och inte mådde bra i leken! Och det var därför jag inte mådde bra av att leka med grannbarnen, och inte för att jag skulle ha varit sjuk. Då började jag tacka nej till leken med grannbarnen och började genast må bättre.

Idag kan jag fortfarande i vissa situationer ha svårt för att bedöma hur jag mår och hur jag känner mig, men problemet har blivit bättre sedan jag förstod att jag har den här svårigheten. Då kan jag försöka analysera mina känslor på egen hand för att komma fram till svaret. Ibland vet jag fortfarande inte, men då har jag bara låtit saken vara och accepterat det faktum att jag inte vet.

När specialintressen ger ångest

När jag var liten och spenderade en del av somrar hos mormor, nämnde hon vid ett tillfälle att det fanns blåbärsskogar precis utanför hennes radhus. Hon uppmanade mig att springa in i skogen och plocka blåbär istället för att bara sitta och leka hemma. Jag lydde hennes råd och plockade blåbär. Jag plockade, plockade och plockade. Och varje sommar under de kommande åren när jag åkte till henne plockade jag extremt mycket blåbär och spenderade enormt många timmar i skogen.

Då började de vuxna tycka att jag hade fastnat för mycket och att jag borde syssla med något annat emellanåt. Jag förstod inte vad de menade för mormor hade ju själv uppmanat mig att gå in i skogen förut för att plocka blåbär. “Jo, men det finns gränser. Hon menade säkert inte att du skulle bli så här besatt av blåbär”, fick jag höra. För tydligen var det inte bra att bara fastna för endast ett intresse, då skulle livet bli alldeles för begränsat. Jag förstod inte varför man inte fick fastna för jag mådde som allra bäst när jag fick koncentrera mig på ett intresse åt gången.

Idag är jag 37 år gammal och vet om att jag mår som bäst när jag får fastna (därmed inte sagt att alla med Aspergers syndrom fungerar som jag). De allra flesta människor tycker att livet blir tråkigt om man fördjupar sig i endast ett intresse, snöar in sig på det och nästan aldrig sysslar med något annat. Många föredrar istället att ha många intressen, variera mellan dessa och att testa nya saker. Men jag vet vad som fungerar för mig: ju färre intressen, desto bättre.

Jag ser hur många fördelar som helst med att bara ha ett fåtal begränsade intressen som man fastnar för, men däremot också en nackdel: om jag av någon anledning måste sluta tillfälligt med något specialintresse så känns det tomt i början. Blåbärsplockning är ju ett intresse som jag verkligen älskar och som ger mig otroligt mycket. Jag plockar fortfarande blåbär regelbundet i enorma mängder trots att det är oktober och bären inte är lika söta längre. Men samtidigt känner jag just nu lite ångest över tanken att blåbärssäsongen håller på att glida mot sitt slut.

Inatt drömde jag en hemsk mardröm: jag såg ut genom fönstret och upptäckte att marken var täckt med snö! Jag grät eftersom den första snön betyder automatiskt samma som blåbärssäsongens slut. Men när jag vaknade i morse och insåg att det bara hade varit en mardröm var jag glad igen. Att det bara hade varit en dröm betydde ju att jag kunde gå in i skogen som vanligt idag och fortsätta plocka blåbär.

Ibland tror andra människor att det inte är bra för mig att vara “besatt” av blåbärsplockning eftersom jag alltid känner mig lite nedstämd de första dagarna efter blåbärssäsongens slut. Men fördelarna med blåbärsplockning överväger definitivt nackdelarna. Jag vänjer mig nämligen mycket snabbt vid tanken att inte kunna plocka blåbär längre tills blåbärssäsongen börjar igen nästa gång. Ångesten jag känner vid blåbärssäsongens slut är obetydlig jämfört med glädjen jag känner under de 3-4 månader som blåbärssäsongen varar.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som ibland känner ångest över saker som har med specialintressen att göra, behöver det inte betyda att intressena är skadliga. Och när du tänker efter, finns det kanske också oskadliga saker i ditt eget liv som ibland skapar dig viss ångest. Du kanske är lyckligt gift men känner ångest och saknad ett par gånger om året när din partner åker på några veckors affärsresa. Betyder det att det är skadligt för dig att vara gift och att det skulle vara bättre för dig att skiljas? Nej, just det! Du är ju lycklig alla andra dagar om året när din partner är hos dig, vilket överväger nackdelarna. 

8 tips för att kommunicera med personer med Aspergers syndrom

När jag föreläser om Aspergers syndrom, är det många anhöriga som frågar mig hur man bäst kommunicerar med personer med Aspergers syndrom och autism i konfliktsituationer och även i andra vardagssituationer. Eftersom vi aspergare är så otroligt olika varandra så finns det inget recept som fungerar på exakt alla, därför är det viktigt att prova sig fram. Men du kan testa följande:

1. Kolla först om din närstående orkar prata med dig just när du vill det, i annat fall kan ni ta diskussionen senare eller dela upp diskussionen på olika dagar. Ni kan börja diskussionen en dag och avsluta den på en annan. Alla människor är trötta då och då, men detta gäller speciellt oss med Aspergers syndrom. Vardagen tar oftast ännu mer energi av oss och vissa dagar behöver vi bara ha lugn och ro utan diskussioner.

2. Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för oväntade händelser. Om detta gäller din närstående så tycker hen kanske att det är jobbigt att du vill börja diskutera något viktigt när hen är oförberedd. Då kan det hjälpa att ni bestämmer en tid i förväg och att hen får veta redan då vad ni kommer att prata om. Det kan skapa mer trygghet.

3. Ta gärna diskussionen på ett lugnt ställe där det inte är några intryck som stör. Om du är osäker på om miljön är rätt, låt gärna din närstående välja tid och plats!

4. Tvinga inte din närstående till ögonkontakt. Många av oss med Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt, och om din närstående inte ser dig i ögonen under diskussionen behöver det inte betyda att hen inte är intresserad av vad du har att säga. Det kan precis vara tvärtom!

5. Ta reda på hur din närstående kommunicerar bäst. Vissa personer med Aspergers syndrom tycker om bilder. Det är också mycket vanligt att man föredrar att lösa konflikter skriftligt som exempelvis via mejl för då har man tid att tänka igenom hur man ska uttrycka sig och det är inget kroppsspråk som distraherar och orsakar missförstånd.

6. Glöm inte att din närstående kanske kommunicerar på ett helt annat sätt än du och att vissa ord kan ha helt andra betydelser för hen än för dig. Det har förut uppstått många missförstånd mellan mig och andra människor när jag exempelvis missförstått vad de menat med ord som “kunna” och “behöva“.

7. Det är lätt att lägga all skuld på alla missförstånd på oss som tänker annorlunda, men gör inte så! Kommunikationsproblem och missförstånd uppstår när två personer tänker och kommunicerar på olika sätt, och om din närstående inte förstår din syn på saken behöver det inte nödvändigtvis betyda att hen saknar empati eller att hen har svårt att ta andras perspektiv. Det kan istället mycket väl bero på att ni tänker olika. Du kanske har lika svårt att förstå hen som hen har att förstå dig.

8. Om din närstående faktiskt har mentaliseringssvårigheter och svårt att ta andras perspektiv, kan du testa att använda sociala berättelser.