månadsarkiv: oktober 2016

När man blir intensiv i sina vänskapsrelationer

14 svar

Jag har tidigare beskrivit i min blogg hur vi med Aspergers syndrom och autism kan vara långt ifrån lagom och hur jag själv övergick från att helt strunta i min hälsa till att bli en riktig renlevnadsmänniska. Det känns som att jag inte kan göra eller intressera mig för något halvdant utan antingen går jag in i något 100% eller bryr jag mig inte om ämnet alls.

Men jag har inte bara varit långt ifrån lagom när det gäller olika intressen utan även med vänskapsrelationer. När jag var yngre, var jag allra helst själv. Jag skaffade vänner i princip endast för att göra mamma glad men jag hade inget riktigt intresse av att umgås med dessa personer. Om jag hade fått välja själv, hade jag varit ensam i stort sett hela tiden men tyvärr kände jag ofta en stor press från de vuxna att umgås med andra barn och ungdomar. Mitt intresse av att umgås med andra var i stort sett som 0.

Men i 20-årsåldern flyttade jag från Finland till Sverige och började plugga på Vimmerby Folkhögskola. Redan på min andra dag i skolan lärde jag känna en tjej som hette Sofia. Vi klickade direkt och blev allra bästa vänner. Vi gick i samma klass, hade samma lektioner och satt alltid bredvid varandra på varenda lektion och även i matsalen. Efter skoldagens slut fortsatte vi att umgås fram tills det var läggdags och efter ett tag började vi till och med flytta madrasser och sova över i varandras rum för att kunna fortsätta prata tills vi somnade (vi bodde på skolas internat och våra rum låg bredvid varandra). Vi var nästan aldrig ifrån varandra. När terminen på Vimmerby Folkhögskola tog slut och det vara dags för mig att flytta till Stockholm, ville jag och Sofia inte skiljas och därför flyttade även hon till Stockholm och bodde här nästan ett år tills hon flyttade tillbaka till Småland. Först flera år senare fick vi veta att vi båda har Aspergers syndrom, men under tiden vi umgicks med varandra visste vi inte om våra diagnoser.

När jag umgicks med Sofia, gjorde jag det för att jag tyckte om hennes sällskap och inte för att jag behövde sällskap i allmänhet. Om jag inte hade lärt känna Sofia i skolan så hade jag kunnat vara ensam utan problem men eftersom jag tyckte om henne som person så mycket, ville jag vara med henne jämt. Men skolpersonalen reagerade och tyckte att vi ibland borde vara sociala med våra studiekamrater i skolan och på internatet men vi ville inte umgås med andra, vi hade ju varandra vilket räckte gott och väl för oss. Vissa undrade till och med om vi var lesbiska och kära i varandra, men det var vi inte. Både jag och Sofia var heterosexuella, men vi hade roligt med varandra och därför ville vi aldrig vara åtskilda.

Det har även hänt mig vid ett par andra tillfällen i vuxenåldern att jag haft intensiva vänskaper och andra har reagerat. Jag hade en mycket nära killkompis som till och med bodde hemma hos mig ett tag. Även honom umgicks jag i princip dygnet runt med. I detta fall var det ännu fler personer som tog för givet att det var något mer än vänskap när de hörde att jag var nära vän en kille, men så var absolut inte fallet. Vi var bara nära vänner och anledningen till att jag umgicks med honom så intensivt var att jag trivdes i hans sällskap.

Jag antar att det inte anses normalt i vuxenåldern att ha så nära vänner att man umgås med personen i fråga dygnet runt och att man aldrig umgås med andra människor, och därför kan andra människor reagera (däremot anses det mer normalt att man umgås mycket intensivt med sin partner). Och det anses inte heller normalt att vilja vara helt ensam, och därför har andra människor reagerat i de perioder i mitt liv när jag velat isolera mig helt. Men jag föredrar djupa vänskaper framför ytliga relationer, och jag vill inte umgås bara för att umgås utan de jag väljer att umgås med tycker jag riktigt mycket om, annars vill jag vara själv.

5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma

15 svar

När jag föreläser, får jag ofta frågan varför många personer med Aspergers syndrom och autism är ensamma och om denna ensamhet brukar vara självvald eller inte. Att många aspergare saknar vänner finns det många olika anledningar till, men de vanligaste anledningarna jag stött på är:

1. Personen skulle vilja ta kontakt med andra människor men är medveten om sina sociala svårigheter och vågar därför inte ta kontakt med nya människor. Personen kanske är blyg och väljer ensamheten av rädsla för att göra bort sig.

2. Personen är mobbad och får inte vara med i gemenskapen även om hen skulle vilja det.

3. Personen känner sig annorlunda än andra människor och känner att hen inte har så mycket gemensamt med andra överhuvudtaget. Hen kanske har ett annorlunda specialintresse men lyckas inte lära känna människor som delar just detta intresse, och eftersom hen inte lyckas hitta andra som fungerar ungefär på samma sätt som hen och det ofta uppstår missförstånd med andra p.g.a. olika tankesätt måste hen välja ensamheten framför andras sällskap. Ibland försvinner problemet om personen lär känna andra personer med Aspergers syndrom, men vissa känner att det är lika svårt att umgås med andra aspergare som det är att umgås med neurotypiker.

4. Personen kan tycka att det är trevligt att umgås med andra människor då och då, men detta sociala behov känns inte tillräckligt stort för att det ska vara värt “besväret”. För att behålla sina vänner måste man ju ibland ta initiativ till kontakt, höra av sig, lyssna på andras problem, passa tider och anpassa sig väldigt mycket vilket gör att umgänget med andra människor tar alldeles för mycket energi av personen. Hen kanske tycker kanske att det trots allt är helt okej att vara ensam, och därför känns det inte värt det att skaffa vänner.

5. Personen trivs med att vara ensam och har inget behov av att umgås med andra människor. För mig var det så när jag var barn och tonåring. Jag älskar fortfarande att vara ensam, och nuförtiden vill jag fortfarande bara umgås med andra om det finns personer vars sällskap jag verkligen tycker om. Det krävs att jag ska tycka att det är minst lika roligt att umgås med den personen som det är att vara ensam för att jag ska välja någons sällskap framför ensamheten. Till skillnad från många andra känner jag mig inte tom när jag är ensam, och därför har många av mina vänskapsrelationer och dejting med killar inte hållit för om det inte har klickat helt har jag känt att det är roligare att vara ensam än att umgås med andra människor. 

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som saknar vänner, behöver avsaknaden av vänner inte vara en anledning till oro. Din närstående kanske är hur nöjd som helst med att vara ensam och tycker att det är jobbigt att känna en press på att skaffa vänner. Eller så mår hen dåligt av att vara isolerad och behöver ditt stöd med att komma ur ensamheten. För att veta hur det ligger till med just din närstående, fråga!

När ett specialintresse går överstyr

14 svar

När jag föreläser, får jag ibland frågan hur mycket man ska låta personer med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd hålla på med sina specialintressen. Så länge intresset inte är skadligt och personen sköter sitt övriga liv anser jag att man ska låta personen hålla på om intresset gör personen lycklig. Att variera mellan många intressen är visserligen normen men det behöver inte vara bättre än att ägna sig åt ett enda specialintressen åt gången.

Men i vissa fall kan det hända att specialintressen har gått överstyr. I mitt fall hände det förut vid ett tillfälle. Då var jag ungefär 10 år gammal och hade på den tiden djur och alla slags småkryp som specialintresse. Det började med att jag läste alla möjliga böcker jag kom åt om myror, fåglar och andra levande varelser. Jag lärde mig utantill hur myror och bin levde, hur de byggde bon och myrstack, vad de åt och så vidare.

Men tyvärr stannade inte intresset där. Snart ville jag undersöka insekters liv närmare och ropade därför nästan av glädje när jag upptäckte småkryp hemma i köket. Jag frågade mamma vad de var för något och hon förklarade för mig att krypen var skadedjur som hon försökte bli av med. Men det ville inte jag! Jag ville börja samla på dem och bestämde mig för att ta med mig några småkryp in i mitt rum och samla på dem där. Jag hällde runt socker på golvet och hoppades på att de skulle börja föröka sig.

En morgon upptäckte jag till min förtjusning att dessa fascinerande småkryp hade lagt ägg! Antalet krypen hade ökat kraftigt och insekterna höll på att flytta äggen under byrålådan. Jag skrek av lycka, men när mamma kom in i mitt rum för att kolla varför jag hade ropat delade hon inte alls min glädje. Istället sanerade hon rummet och såg till att jag blev av med mina nyfunna vänner för gott. Jag var helt förstört och tyckte att mamma hade förstört allt!

Oftast är specialintressen något harmlöst för oss med Aspergers syndrom och så har det varit för mig i de allra flesta fallen. Så länge specialintressen inte skadar personen själv eller någon annan bör omgivningen inte gripa in. Men när specialintresset faktiskt vara vara skadligt, vilket var fallet i exemplet ovan, måste man såklart gripa in!

När perception ändras från dag till dag

16 svar

De allra flesta människor kan tycka att det kan vara lite jobbigt med barnskrik på offentliga transportmedel, men de kan tycka att det blir ännu jobbigare att stå ut skriket efter en lång och tröttsam arbetsdag. På samma sätt kan vissa människor tycka lite illa om blinkande, starka ljus men samma blinkande ljus kan plötsligt till och med bli outhärdligt för dessa personer när de exempelvis har baksmälla eller migrän. Att man reagerar på olika sätt på samma sinnesintryck från dag till dag i sådana här situationer är något som de flesta människor kan relatera till för många tycker att det är självklart att man reagerar ännu mer på barnskrik på en dag när man redan är trött.

Detsamma gäller självklart för oss med Aspergers syndrom och autism. Vi kan också reagera på olika sätt på samma sinnesintryck från dag till dag men skillnaden är att vi kan vara ännu känsligare för sinnesintryck än andra människor vilket gör att vi står ut med ännu mindre på dagar när vi är trötta. Någon kanske klarar av att dammsuga på en dag men nästa dag klarar personen plötsligt inte av dammsugarljudet. Någon annan kanske klarar av att duscha på en dag men nästa dag har alla personens sinnen blivit överbelastade så då tycker personen helt plötsligt kanske att vattendropparna i duschen gör ont och därför klarar hen bara av att bada på denna dag och inte duscha. Någon kanske klarar kommunalt på en dag men inte på en annan.

Själv har jag alltid varit känslig för olika smaker och konsistenser i maten. Jag tycker att det är jobbigt att äta soppor och grytor då det blir för många intryck i munnen och därför undviker jag även alla slags såser och dressingar. När exempelvis kött beblandas med något som har flytande konsistens tycker jag att det känns obehagligt. Men på vissa dagar klarar jag det bättre än på andra och på dessa dagar kan jag kanske tvinga mig själv att äta grytor för att inte alls klara det på nästa dag.

Jag får ibland höra saker som: “Men jag vet att du klarar av att äta grytor, jag såg dig äta det igår, hur kommer det sig att du inte klarar det idag?” Men jag tycker aldrig att det är behagligt att äta grytor. Allt handlar helt enkelt om hur mycket energi jag har. Om dagen har varit lätt och jag är pigg, klarar min hjärna bättre av obehagliga sinnesintryck men har min hjärna fått hantera flera oväntade förändringar är den redan överbelastad precis på samma sätt som någon annan kan tycka att det är extrajobbigt med barnskrik efter en lång arbetsdag.

Olika energikonton

14 svar

De allra flesta människor jag har träffat är överens om att olika saker tar olika mycket energi. Många människor jag har pratat med tycker exempelvis att de inte har någon energi att träffa sina vänner speciellt ofta när de har heltidsjobb, men däremot orkar de umgås med sin partner flera gånger i veckan utan problem. Detta tycker de flesta människor inte är något konstigt eftersom oavsett hur roligt man tycker det är att umgås med sina kompisar brukar det ta mer energi att umgås med dem än att umgås med sin partner. Det handlar helt enkelt om olika energikonton.

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan däremot tycka att det finns ännu fler aktiviteter som tar mer energi än andra. Någon kan exempelvis älska att baka och tycka att det inte tar någon energi alls samtidigt som man inte klarar av matlagning och behöver boendestödjares hjälp till det. Någon kanske inte orkar arbeta alls men däremot orkar skaffa barn eller tvärtom. Någon kanske orkar laga mat och diska hemma hos sig själv men inte hos andra människor eftersom man är van vid sitt eget kök. Någon kanske orkar koka pasta till en person men inte till flera för man skulle plötsligt behöva tänka på ett annat sätt om man plötsligt behövde koka pasta till flera när man är van vid att bara koka en portion pasta. Man måste helt enkelt hämta energi till olika aktiviteter från olika energikonton och vissa energikonton kan ibland vara helt tomma.

Själv orkar jag nästan alltid vara i skogen och plocka blåbär eftersom det är mitt specialintresse. Blåbärsplockning ger nämligen mig energi. Däremot orkar jag inte öppna min post hemma utan min boendestödjare måste göra det eftersom det gör mig mentalt trött att öppna posten. Jag orkar ofta föreläsa om Aspergers syndrom 4 timmar i sträck men däremot var jag helt utmattad häromdagen efter att ha kastat en kartong i grovsoprummet trots att sysslan endast tog högst 5 minuter. Mitt energikonto till hemsysslor är oftast helt tomt, och därför måste jag spara min energi genom att försöka göra så lite som möjligt hemma. Däremot behöver jag nödvändigtvis inte dra ner på antalet föreläsningar eftersom föreläsningarna inte tar lika mycket energi av mig trots att de tar mycket mer tid.

Omgivningen kan ofta misstolka detta som lathet eftersom de tycker att om man orkar det ena borde man också orka det andra men det behöver inte alls vara så. När man har Aspergers syndrom, kan det mycket väl vara så att man får energi genom att syssla med sina specialintressen men man inte alltid orkar torka av diskbänken, säga hej till sina grannar eller äta tillsammans med andra människor.

När man inte kan analysera sina egna känslor

8 svar

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. När jag var yngre kunde jag lätt förväxla mina känslor med andras. Ibland om någon annan kände eller ville någonting blev jag starkt påverkad av detta och fick för mig att jag också ville samma sak trots att jag inte alls ville det. När jag senare kom fram till att jag bara hade förväxlat mina egna känslor, kunde andra människor tycka att jag var labil som ändrade mig hela tiden. “Men du var ju helt säker på att du ville förra veckan, hur kommer det sig att du har ändrat dig nu?” Då var det svårt för mig att förklara att jag bara hade trott att jag velat samma sak men när jag sedan tänkt efter hade jag inte alls velat det.

Ibland kunde jag förväxla mina känslor kraftigt. Det kunde hända att jag mådde konstigt en hel vecka och trodde att jag höll på att bli sjuk. Sedan kom jag helt plötsligt på att jag inte alls var sjuk utan jag var arg på en person denne gjort eller sagt mig veckan innan! När jag sedan ringde upp personen och talade om för denne att jag var arg kunde personen i fråga undra varför jag inte sagt något tidigare. “Men det är först nu jag har förstått att jag är arg, och därför talar jag om det först nu.” Men då möttes jag ofta av oförståelse då personerna i fråga oftast hade gömt bort händelsen helt och hållet eftersom det i deras ögon hade gått lång tid.

När jag var liten, lekte jag ibland med grannbarnen men tyvärr mobbade dessa grannbarn ofta mig i lekarna vilket gjorde att jag inte mådde bra. Då började jag må konstigt och trodde att jag var sjuk när grannbarnen ringde på dörren och ville leka med mig. Det tog mig tid innan jag förstod att jag inte alls var sjuk utan jag hade insett att jag var mobbad och inte mådde bra i leken! Och det var därför jag inte mådde bra av att leka med grannbarnen, och inte för att jag skulle ha varit sjuk. Då började jag tacka nej till leken med grannbarnen och började genast må bättre.

Idag kan jag fortfarande i vissa situationer ha svårt för att bedöma hur jag mår och hur jag känner mig, men problemet har blivit bättre sedan jag förstod att jag har den här svårigheten. Då kan jag försöka analysera mina känslor på egen hand för att komma fram till svaret. Ibland vet jag fortfarande inte, men då har jag bara låtit saken vara och accepterat det faktum att jag inte vet.

När specialintressen ger ångest

1 svar

När jag var liten och spenderade en del av sommaren hos mormor, sa hon till mig en gång att det fanns blåbärsskogar precis utanför hennes hem. Hon uppmanade mig att springa in i skogen och plocka blåbär istället för att bara sitta och leka hemma. Jag lydde hennes råd och plockade blåbär. Jag plockade, plockade och plockade. Och varje sommar under de kommande åren när jag åkte till henne plockade jag extremt mycket blåbär och spenderade enormt många timmar i skogen.

Då började de vuxna tycka att jag hade fastnat för mycket och att jag borde syssla med något annat emellanåt. Jag förstod inte vad de menade för mormor hade ju själv bett mig gå i skogen förut och tyckt att jag borde plocka blåbär. “Jo, men det finns gränser. Hon menade säkert inte att du skulle bli så här besatt av blåbär”, fick jag höra. För tydligen var det inte bra att bara fastna för ett enda intresse, då skulle livet bli alldeles för begränsat. Jag förstod inte varför man inte fick fastna för jag mådde som allra bäst när jag fick koncentrera mig på ett enda intresse åt gången.

Idag är jag 37 år gammal och vet om att jag mår som bäst när jag får fastna (därmed inte sagt att alla med Aspergers syndrom fungerar som jag). De allra flesta människor tycker att livet blir tråkigt om man fördjupar sig i ett enda intresse alltför mycket istället för att ha många intressen, variera mellan dem och att testa nya saker. Men jag vet vad som fungerar för mig: ju färre intressen, desto bättre.

Jag ser hur många fördelar som helst med att bara ha ett fåtal begränsade intressen som man fastnar för, men däremot finns det en nackdel för mig: om jag av någon anledning måste sluta tillfälligt med något specialintresse så känns det tomt i början. Blåbärsplockning är ju ett intresse som jag verkligen älskar och som ger mig otroligt mycket. Jag plockar fortfarande blåbär regelbundet i enorma mängder trots att det är oktober och bären inte är lika söta längre. Men samtidigt känner jag just nu lite ångest över tanken på att blåbärssäsongen snart glider mot sitt slut.

Inatt drömde jag en hemsk mardröm: jag såg ut genom fönstret och såg oväntat att det låg snö på marken! Jag grät eftersom den första snön automatiskt innebär blåbärssäsongens slut. Men när jag vaknade i morse och insåg att det bara hade varit en hemsk mardröm vara jag glad igen för det betydde att jag kunde gå i skogen som vanligt idag och plocka blåbär.

Ibland tror andra människor att det inte är bra för mig att vara “besatt” av blåbärsplockning som de uttrycker det eftersom jag alltid känner mig lite nedstämd de första dagarna efter blåbärssäsongens slut. Men fördelarna med blåbärsplockning överväger definitivt nackdelarna trots den lilla ångesten jag känner varje år. Jag vänjer mig nämligen mycket snabbt vid tanken på att inte kunna plocka blåbär på över ett halvår tills blåbärssäsongen börjar igen nästa år. Ångesten jag känner vid blåbärssäsongens slut är obetydlig jämfört med glädjen jag känner under de 3-4 månader som blåbärssäsongen varar.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som ibland känner lite ångest över saker som har med specialintressen att göra, behöver det inte betyda att intressen i fråga är dåliga eller skadliga. Och när du tänker efter, finns det kanske också saker i ditt eget liv som ibland skapar dig viss ångest trots att dessa saker inte är det minst skadliga för dig. Du kanske är lyckligt gift och har roligt med din partner jämt men känner ångest och saknad ett par gånger om året när din partner åker på några veckors affärsresa. Betyder det att det är skadligt för dig att vara gift och att det skulle vara bättre för dig att skilja dig eftersom saknaden ger dig ångest ett par gånger om året? Nej, just det! Du är ju lycklig alla andra dagar om året när din partner är hos dig och detta överväger nackdelarna!

8 tips för att kommunicera med personer med Aspergers syndrom

8 svar

När jag föreläser om Aspergers syndrom, är det många anhöriga som frågar mig hur man bäst kommunicerar med personer med Aspergers syndrom och autism i konfliktsituationer och även i andra vardagssituationer. Eftersom vi aspergare är så otroligt olika varandra så finns det inget recept som fungerar på exakt alla, därför är det viktigt att prova sig fram. Men du kan testa följande:

1. Kolla först om din närstående orkar prata med dig just när du vill det, i annat fall kan ni ta diskussionen senare eller dela upp diskussionen på olika dagar. Ni kan börja diskussionen en dag och avsluta den på en annan. Alla människor är trötta då och då, men detta gäller speciellt oss med Aspergers syndrom. Vardagen tar oftast ännu mer energi av oss och vissa dagar behöver vi bara ha lugn och ro utan diskussioner.

2. Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för oväntade händelser. Om detta gäller din närstående så tycker hen kanske att det är jobbigt att du vill börja diskutera något viktigt när hen är oförberedd. Då kan det hjälpa att ni bestämmer en tid i förväg och att hen får veta redan då vad ni kommer att prata om. Det kan skapa mer trygghet.

3. Ta gärna diskussionen på ett lugnt ställe där det inte är några intryck som stör. Om du är osäker på om miljön är rätt, låt gärna din närstående välja tid och plats!

4. Tvinga inte din närstående till ögonkontakt. Många av oss med Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt, och om din närstående inte ser dig i ögonen under diskussionen behöver det inte betyda att hen inte är intresserad av vad du har att säga. Det kan precis vara tvärtom!

5. Ta reda på hur din närstående kommunicerar bäst. Vissa personer med Aspergers syndrom tycker om bilder. Det är också mycket vanligt att man föredrar att lösa konflikter skriftligt som exempelvis via mejl för då har man tid att tänka igenom hur man ska uttrycka sig och det är inget kroppsspråk som distraherar och orsakar missförstånd.

6. Glöm inte att din närstående kanske kommunicerar på ett helt annat sätt än du och att vissa ord kan ha helt andra betydelser för hen än för dig. Det har förut uppstått många missförstånd mellan mig och andra människor när jag exempelvis missförstått vad de menat med ord som “kunna” och “behöva“.

7. Det är lätt att lägga all skuld på alla missförstånd på oss som tänker annorlunda, men gör inte så! Kommunikationsproblem och missförstånd uppstår när två personer tänker och kommunicerar på olika sätt, och om din närstående inte förstår din syn på saken behöver det inte nödvändigtvis betyda att hen saknar empati eller att hen har svårt att ta andras perspektiv. Det kan istället mycket väl bero på att ni tänker olika. Du kanske har lika svårt att förstå hen som hen har att förstå dig.

8. Om din närstående faktiskt har mentaliseringssvårigheter och svårt att ta andras perspektiv, kan du testa att använda sociala berättelser.