Jag har tidigare beskrivit i min blogg hur vi med Aspergers syndrom och autism kan vara långt ifrån lagom och hur jag själv övergick från att helt strunta i min hälsa till att bli en riktig renlevnadsmänniska. Det känns som att jag inte kan göra något eller intressera mig för något halvdant utan antingen går jag in i något 100% eller bryr jag mig inte om ämnet alls.
Men jag har inte bara varit långt ifrån lagom när det gäller mina intressen utan även med vänskapsrelationer. Som yngre spenderade jag allra helst tid för mig själv. Jag skaffade vänner i princip endast för att göra de vuxna glada men jag hade ofta inget riktigt intresse av att umgås med dessa personer. Om jag hade fått välja själv, hade jag varit ensam i stort sett hela tiden men tyvärr kände jag ofta en stor press från de vuxna att umgås med andra barn och ungdomar. Mitt intresse av att umgås med andra var i stort sett 0.
Men i 20-årsåldern flyttade jag från Finland till Sverige och började plugga på Vimmerby Folkhögskola. Redan på min andra skoldag lärde jag känna en tjej som hette Sofia. Vi klickade direkt och blev bästisar. Vi gick i samma klass, hade i princip alltid gemensamma lektioner och satt bredvid varandra på varenda lektion och i matsalen. Efter skoldagens slut fortsatte vi att umgås fram tills läggdags och efter ett tag började vi till och med flytta madrasser och sova över i varandras rum för att kunna fortsätta prata tills vi somnade (vi bodde på skolas internat och våra rum låg mittemot varandra). Vi var i princip aldrig ifrån varandra. När terminen på Vimmerby Folkhögskola tog slut och det vara dags för mig att flytta till Stockholm, ville jag och Sofia inte skiljas och därför flyttade även hon till Stockholm och bodde här i nästan ett år tills hon flyttade tillbaka till Småland. Först flera år senare fick vi veta att vi båda har Aspergers syndrom, men under tiden vi umgicks med varandra visste vi inte om att vi hade diagnoser.
När jag umgicks med Sofia, gjorde jag det för att jag tyckte om hennes sällskap och inte för att jag behövde sällskap i allmänhet. Om jag inte hade lärt känna Sofia, hade jag kunnat vara ensam på skolan utan problem. Men jag råkade gilla henne så mycket som person att jag ville umgås med henne hela tiden. Men skolpersonalen reagerade och menade att vi borde vara sociala med våra studiekamrater också. Men det ville vi inte, vi hade ju varandra vilket räckte gott och väl för oss. Vissa undrade till och med om vi var lesbiska, men det var vi inte. Både jag och Sofia var heterosexuella men stormtrivdes i varandras sällskap.
Det har även hänt mig vid ett par andra tillfällen i vuxenåldern att jag haft intensiva vänskaper och andra har reagerat. Jag hade en mycket nära killkompis som till och med bodde hemma hos mig ett tag. Även med honom umgicks jag i princip dygnet runt. I detta fall var det ännu fler personer som tog för givet att det var något mer än vänskap mellan oss när de hörde att jag var nära vän en kille, men så var absolut inte fallet. Vi var bara nära vänner och anledningen till att jag umgicks med honom så intensivt var att jag trivdes i hans sällskap.
Jag antar att det inte anses normalt i vuxenåldern att ha så nära vänner att man umgås med personen i fråga dygnet runt och att man aldrig umgås med andra människor, dock anses det mer normalt att man umgås mycket intensivt med sin partner. Och det anses inte heller normalt att vilja vara helt ensam, och därför har andra människor reagerat i de perioder när jag velat isolera mig helt. Men jag föredrar djupa vänskaper framför ytliga relationer, och jag vill inte umgås bara för att umgås utan de jag väljer att umgås med tycker jag riktigt mycket om!