månadsarkiv: september 2018

10 saker jag som Asperger-barn hade behövt i skolan

Många lärare har frågat mig på mina föreläsningar vad man bör tänka på när man har en elev med Aspergers syndrom eller autism i sin klass. Vi aspergare och autister är ju väldigt olika varandra och nu fick jag ju inte min diagnos förrän i vuxenåldern, därmed fick jag ingen möjlighet till en anpassad skolgång överhuvudtaget. Men om jag hade fått min Asperger-diagnos som barn så hade min skolgång underlättats avsevärt om jag hade fått stöd med följande:

1. Anpassade gympalektioner. Jag har, i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism, fått trauman från skolgympan. Därför slutade jag motionera helt när jag blev vuxen och hade till slut en BMI på över 30. Inte förrän en läkare påpekade för mig att motion inte behövde vara ångestfyllda lagsporter i skolgympan utan man kunde promenera, cykla, simma eller springa på egen hand så úpptäckte jag glädjen i motion och gick ner 30 kilo på ett år! Synd bara att skolgympan gjorde att jag inte vågade börja motionera tidigare.

2. Fått en möjlighet att slippa skolmatsalen. Skolmatsalar kan vara kaotiska för oss med Aspergers syndrom och autism. Eleverna knuffas och trängs i köer samtidigt som man måste hålla koll på sin motorik när man hämtar och bär sin mat och man måste stå ut med alla sinnesintryck. Jag hade gärna ätit ensam i ett klassrum eller i skolmatsalen efter att de flesta eleverna var klara med lunchen och lämnat skolmatsalen.

3. Inte tvingats äta upp maten. I hemkunskapen och på skolluncherna tvingades jag ofta att äta upp all mat trots att jag, i likhet med många andra med Aspergers syndrom, har en känslig perception vilket i mitt fall yttrar sig i ett känsligt smaksinne. Det är ytterst viktigt att ätandet och måltiderna inte får bli en obehaglig upplevelse för ett barn så att man inte utvecklar ätstörningar senare i livet!

4. Fått beröm för rätt saker. Jag fick beröm när jag lekte med andra barn mot min vilja trots att jag hade velat vara ensam och syssla med mina specialintressen. “Alla barn vill ju ha kompisar innerst inne och de som inte har det är för blyga och behöver pushas” är något som många lärare tror på. Samtidigt som många barn med Aspergers syndrom och autism är ofrivilligt ensamma så är långt ifrån alla aspergare sociala. Det blev ett stort trauma för mig och utvecklade min självkänsla negativt när jag mot min vilja var med på aktiviteter som jag hatade.

5. Fått en möjlighet att slippa de aktiviteter som avvek från schemat. Det är ofta ångestfyllt för många barn med Aspergers syndrom och autism att bryta rutiner för många av oss föredrar förutsägbarhet. Jag hade fått mycket bättre förutsättningar för att ta till mig ny kunskap i skolan om jag hade sluppit det som gav mig ångest och som ändå stod med på schemat “för skojs skull” som fester, lekar, utflykter mm.

6. Fått en möjlighet att stanna hemma när det hade blivit för mycket och jag kände mig utbränd. Vuxna har en möjlighet att  sjukskriva sig från jobbet när de är utmattade, och långt ifrån alla vuxna orkar arbeta på heltid. Trots att Försäkringskassan och vissa läkare har pushat mig alldeles för mycket i vuxenåldern, har ingen någonsin tvingat mig i vuxenåldern att arbeta på heltid med hot om att bli omhändertagen av socialen om jag vägrar (dvs inte orkar). Däremot tvingades jag verkligen anstränga mig över mina krafter när jag var barn.

7. Fått en möjlighet att lära mig saker i min egen takt. Jag önskar att jag hade svårare uppgifter i de ämnen jag hade lätt för och lättare uppgifter och extra övning för saker jag hade svårt för. Jag kunde läsa och skriva redan i 3-årsåldern. Att läsa, skriva och räkna var inga problem för mig i låg- och mellanstadieåldern då jag låg flera år före mina klasskamrater. Däremot hade jag behövt extra övning i att lära mig hur man orienterar sig i skolan, hur man gör namnskyltar av vikt papper och ställer upp den så att den inte välter (denna färdighet behövdes när vi hade vikarier).

8. Fått slippa de saker jag inte hade någon förutsättningar att lära mig. Vi som har Aspergers syndrom och autism har ibland dålig motorik, och jag är inget undantag. Jag hade verkligen önskat att jag exempelvis hade sluppit bollspelen för jag har ingen förmåga att hålla koll på och fånga bollen. Eftersom jag inte hade förutsättningar för att lära mig sådant, önskar jag att lärarna hade blundat för det och istället fokuserat på det jag var bra på och låtit mig motionera på mitt eget sätt.

9. Inte behövt svara på frågor under lektionerna. Jag kan bli helt ställd om någon ställer mig en fråga utan att jag är beredd. Denna ångest över vetskapen att läraren kunde ställa mig en fråga spontant när som helst inför hela klassen tog oerhört mycket onödig energi av mig i skolan. Och denna energi hade kunnat läggas på viktigare saker.

10. Fått slippa grupparbeten. Vi som har Aspergers syndrom och autism kan vara duktiga på att arbeta på vårt eget sätt, men däremot har vi ofta svårt för grupparbeten vilket tyvärr ofta är ett obligatoriskt moment i skolan. Ju fler år som gick, desto mer energi och ångest gav grupparbetena mig. Trots att det sägs att övning ger färdighet så gäller det inte nödvändigtvis när man har en diagnos. Nu är jag vuxen och har en möjlighet att slippa grupparbeten tack och lov i och med att jag inte längre behöver gå i skolan!

Hur mycket bör en boendestödjare ta över?

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ibland frågor från boendestödjare om hur man kan hitta en bra balans mellan att ta initiativ i klientens hem och att köra över klienten och låta den förlora bestämmanderätten i sitt hem. Precis som jag berättade i gårdagens inlägg, kände jag också förut för länge sen att jag hade förlorat bestämmanderätten i mitt hem när boendestödjare ville att jag skulle sluta ha fördragna gardiner på dagarna och att låta köttfärsen tina i mikron. Och allt mot min egen vilja. Vid tillfället var jag närmare 30 år gammal och hade flyttat hemifrån långt tidigare. Nu kände jag mig plötsligt igen som ett barn som fick lyda andra om vad jag “fick” och “inte fick” göra hemma.

Samtidigt som en boendestödjare inte bör ta över för mycket, kan det ju också bli fel om klienten uppenbarligen har svårt för att ordna sitt liv. Boendestödjaren skulle ju kunna hjälpa till med strategier som skulle underlätta klientens liv, sådana som klienten aldrig har kommit på tidigare. När man har Asperger syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser, kommer man inte alltid på lösningar på egen hand. Klienten kanske mår dåligt och önskar att någon skulle kunna hjälpa till samtidigt som boendestödjaren kanske inte vågar komma med egna förslag av rädsla för att ta över för mycket i klientens hem. 

Jag tycker att det är bra när nya boendestödjare frågar mig i början av uppdraget hur mycket det är okej för mig att de tar över hemma hos mig. Får de öppna mina köksskåp, skafferier och kylskåp självmant och kolla om de hittar gammal mat som bör slängas? Får de öppna mina garderober? Får de slänga skräp? Och ja, hos mig får de absolut göra sådana saker! Jag föredrar att de gör det för skulle de inte göra det, skulle det kunna ligga kvar gammal mat som möglar i skafferier och kylskåpet och det kanske hänger nya klädesplagg i garderoben som jag glömt bort att klippa bort prislappar på (och ja, med mina uppmärksamhetssvårigheter händer det faktiskt att jag inte upptäcker prislapparna och går ut med plaggen med prislapparna på). Däremot har jag sagt till mina boendestödjare att de får tala om för mig innan de slänger någonting för det kan faktiskt vara någonting som jag  absolut inte vill ska slängas.

Jag gillar också när mina boendestödjare kommer med egna förslag. Förut hade jag länge irriterat mig på att städsskåpet i mitt kök inte kunde stängas och jag hade trott att dörren helt enkelt var sådan och att den inte gick att göra något åt. En dag talade en av mina boendestödjare om för mig att hon tänkte flytta förklädet som hängde i kroken i städsskåpet till en annan krok i städskåpet eftersom det var det som gjorde att dörren inte hade gått att stänga. Förklädet var helt enkelt i vägen! Jag var väldigt tacksam för att hon talade om det för mig och tog initiativet till att flytta förklädet för annars hade jag fortfarande irriterat mig på städskåpet idag. Hon läste mina tankar och kunde se vad jag behövde! Idag känns det otroligt skönt att köksskåpet går att stänga.

Någon annan med Aspergers syndrom kanske inte alls tycker om att boendestödjarna ska komma med egna idéer. Då känner de sig pressade och tvingade att acceptera allt som boendestödjaren föreslår. De föredrar istället att boendestödjaren ska göra exakt en viss uppgift, det som står i beställningen. Så därför är det viktigt att en boendestödjare kollar upp innan ett påbörjat uppdrag vilket förhållningssätt man bör ha i klientens hem! Två personer med Aspergers syndrom och autism kan ju vilja bli bemötta på helt olika sätt.