månadsarkiv: oktober 2018

Vikten av personkemi vid boendestöd

Share Button

När jag har boendestöd, räcker det inte med att boendestödjaren har goda kunskaper om Aspergers syndrom och autism. Personkemin är minst lika viktigt. Det finns personer med mycket goda kunskaper om Aspergers syndrom, som är engagerade i sitt arbete och jobbar mycket hårt för att bemöta klienter på rätt sätt men personkemin stämmer kanske ändå inte med alla klienter. Det kan innebära i praktiken att en person med Aspergers syndrom kan tycka att man får jättebra stöd av en viss boendestödjare samtidigt som nästa person med samma diagnos inte alls tycker att det fungerar med den här boendestödjaren.

Själv brukar jag kalla mig för en introvert person: jag tycker inte att sociala kontakter är speciellt viktiga. Jag trivs dessutom bäst ihop med raka personer som inte är rädda för att ge mig ett rakt svar som jag inte tycker om när jag ställer en fråga. När jag är på sociala tillställningar och det finns någon som går runt till alla 100 närvarande och säger med en glad röst: ”Åh hej, det är såååååå roligt att se dig, och du ser verkligen såååå fin ut idag”, blir jag mycket osäker. Menar personen det verkligen av hela sitt hjärta när hen säger exakt samma sak till alla 100 personer? Alla dessa 100 personer har ju inte samma klädstil, tycker personen verkligen att alla dessa personer ser så extremt fina ut i sina kläder? Varför hör jag aldrig den här personen säga något kritiskt till någon person och varför ger hen överdrivet mycket komplimanger till alla?

Anledningen till att jag får såna här tankar är min personlighet: jag är van vid att ge komplimanger mycket sällan men att när man säger att någon verkligen ser sååååå fin ut, betyder det förmodligen att jag fortfarande efter 10 år kommer att komma ihåg hur fin den här personen var just den här specifika kvällen. Då är det något väldigt stort för den här personen har verkligen varit ovanligt fin i mitt tycke. Därför misstolkar jag extroverta personer som alltid ger extremt mycket komplimanger som opålitliga och falska, samtidigt som många extroverta personer misstolkar mig som negativ och kritisk: varför ger jag nästan aldrig komplimanger?

Betyder det här att det är något fel på extroverta personer? Betyder det att de är oärliga och falska? Självklart inte. Jag är ytterst medveten om att allt handlar om personkemi. Men eftersom min personlighet skiljer sig så mycket från deras, blir vi båda förmodligen väldigt osäkra i varandras sällskap och känner oss illa till mods trots att det inte är något fel på någon. Vi har helt enkelt olika sätt att kommunicera och uttrycka oss på. Därav alla missförstånden.

Eftersom en boendestödjare arbetar så nära inpå klienten, är det väldigt viktigt att personkemin stämmer med klienten så att det inte uppstår osäkerhet och missförstånd. Annars kommer samarbetet aldrig arbeta fullt ut. Och när du tänker efter, tycker du att personkemin stämmer med exakt alla dina grannar och arbetskamrater? Skulle du kunna tänka dig att släppa in dem alla nära inpå ditt privatliv och hem? Förmodligen inte. Och precis samma fungerar för mig. Sluta skylla på klienten om samarbetet med en boendestödjare inte fungerar. Allt kan handla om personkemin!

Share Button

Nej, det finns ingenting som heter Asperger-anpassat!

Share Button

Många människor tror felaktigt att samma anpassningar skulle passa alla med autism eller Aspergers syndrom. Det kan bli mycket farligt om en aspergare exempelvis söker sjukersättning men får avslag från Försäkringskassan med motiveringen att det finns arbeten som är Asperger-anpassade. För det finns ingenting som säger att en person med Aspergers syndrom kommer att klara av en viss sak bara för att många andra aspergare kallar det. Det skulle vara lika absurt som om jag skulle säga till en neurotypiker, dvs en person som varken har Aspergers syndrom eller autism, att den bör klara av att få ett Nobelpris eftersom det finns vissa andra neurotypiker som klarat det. Alla vi aspergare är olika, precis som ni neurotypiker är.

Jag brukar säga att Asperger-anpassningar överhuvudtaget inte existerar rent generellt i den bemärkelsen att samma anpassningar skulle fungera för alla aspergare. Däremot existerar de självklart när man individanpassar arbeten och utbildningar efter varje persons styrkor och utmaningar. I praktiken innebär det bland annat att Försäkringskassan har förståelse för att vissa aspergare kommer att klara av ett heltidsarbete bara rätt anpassningar görs men att många aldrig kommer att klara arbeta heltid, oavsett anpassningar. I såna fall måste anpassningen från samhällets sida vara att bevilja personen sjukersättning på deltid. Sedan finns det även aspergare som inte har någon energi till att arbeta överhuvudtaget, oavsett vilka anpassningar som görs. Och då måste ”anpassningen” från samhällets sida vara heltidssjukersättning.

När jag själv blev utförsäkrad från Försäkringskassan, ringde Arbetsförmedlingen upp mig för att informera mig om att de trodde att jag skulle klara av ett arbete på Samhall. Tydligen var sådana arbeten anpassade för oss med olika typer av sjukdomar och funktionsvariationer. Jag blev glad. Äntligen ett arbetes som skulle vara anpassat efter just mig och alla andra med asperger! Döm om min chock när det på rekryteringsmötet kom fram att Samhall endast erbjöd städjobb och att de inte kunde utvidga sina utbud för att behovanpassa efter mig. ”Men jag har ju hemtjänst som städar hemma hos mig eftersom jag har läkarutlåtande som intygar mina svårigheter i motorik och automatisering. Hur skulle jag kunna städa trappor och kontor om jag inte ens klarar av att städa mitt eget hem?”, frågade jag chockat.

Det var inte lätt att få handläggarna att förstå vilka anpassningar just jag skulle behöva och att Samhall omöjligen kunde vara anpassat efter alla med funktionsnedsättningar eftersom jag aldrig skulle klara jobbet. Vad som klassas som lätt och svårt beror ju på vad man själv har för förutsättningar, och olika människor kan ha olika förutsättningar även om man skulle ha samma diagnos. I mina öron lät det betydligt lättare och mer anpassat att doktorera i något intressant ämne på universitet än att städa. Många människor hatar att städa, men i mitt fall handlar det om att jag tycker att det är svårt. Rent praktiskt alltså.

Användning av bilder och mindmaps i undervisningen brukar också kalla Asperger- och autismanpassningar, en metod som passar många aspergare men absolut inte mig. Jag har ett uselt bildminne och glömmer nästan alltid bort allt jag har sett. Jag har mycket svårt för att ta till mig det som händer på TV och film men däremot är det väldigt enkelt för mig att lära mig saker om jag får läsa en text utan bilder. ”Jag behöver ha det bildfritt”, brukar jag säga när jag ska förklara vilken undervisningsmetod som fungerar för mig bäst. Anledningen till att många utbildningar inte fungerat för mig är att de i mitt tycke har använt sig alldeles för mycket bilder, medan problemet för många andra aspergare är precis tvärtom: det har inte använts tillräckligt mycket bilder i undervisningen!

När man anpassar ett arbete eller en utbildning efter aspergarnas behov, är det viktigt att man frågar varje individ vad de klarar och inte klarar av. Vad är det som tar energi, vad har de för styrkor och svårigheter? Alla aspergare kommer inte att orka vara med på jobbmöten, oavsett vilka anpassningar som görs för det kan lätt bli för socialt. Och alla aspergare gillar inte bilder eller scheman. Först när man har kartlagt varje individs specifika behov, varit flexibel så att varje person kan få göra på sitt sätt kan man enligt mig tala om en äkta Asperger-anpassning!

Share Button

Nej, jag blev inte diagnosticerad med autism för ingenting!

Share Button

”Men du har klarat dig jättebra hittills, vad behöver du en diagnos och boendestöd till för nu?”, fick jag ibland höra när jag hade ”skaffat” en Asperger-diagnos i vuxenåldern. Men sanningen är att jag inte alls hade klarat mig förut. Däremot hade jag utvecklat egna lösningar för att få vardagen att gå ihop. Därför hade jag lyckats dölja mina svårigheter och utmaningar för omgivningen. Jag hade bland annat löst mina svårigheter genom att:

1. Leva på popcorn och godis. Det första året efter flytten hemifrån levde jag på popcorn och godis. Jag orkade inte laga mat och knappt gå till matbutiken och handla, men det spelade ingen roll för både popcorn och godis hade en lång hållbarhet. För att spara ytterligare på mina energiresurser köpte jag alltid färdigpoppade popcorn så att jag slapp lägga energi på att luska ut hur en microvågsugn fungerade.

2. Slänga kläder och andra saker när de hade fått ett litet hål eller om en knapp hade fallit ut. Lider man inte av uppmärksamhets- och motorikstörning som gör att man har sönder kläder och andra saker ovanligt lätt så är det kanske ett inte så jättestort problem att slänga allt när det blir ett litet fel som går att fixa. Men i mitt fall går ju allt sönder titt som tätt!

3. Slänga all överbliven mat. När jag på grund av hälsoproblemen som min kost orsakade hade blivit tvungen att  efter ett år överge min popcorn och godiskost började jag köpa färdigmat. Men eftersom jag inte kunde bedöma hur stora vanliga portioner skulle vara ungefär så slutade det ofta med att jag lagade fem eller tio portioner istället och slängde all överbliven mat istället för att använda frysen.

4. Samla på mig påminnelseavgifter. Jag öppnade ju nästan aldrig posten, så jag visste inte om att jag hade fått räkningar som skulle betalas.

5. Tvätta för hand. Alternativt samlade på tvätten på en IKEA-påse, åkte en halvtimme tunnelbana hem till en kompis som tvättade mina kläder.

6. Låta frukten ruttna. När jag efter ett års kost av popcorn och godis hade börjat köpa frukt, visste jag inte var jag skulle förvara frukterna. Det slutade med att jag inte hade ordning på frukterna jag hade handlat och de hamnade därmed överallt i lägenheten. Jag kunde även köpa samma frukter flera gånger om dagen eftersom jag redan hade glömt bort att jag hade frukt hemma. Jag glömde ofatast också bort var jag hade lagt frukten så hälften brukade ruttna.

Men i omgivningens ögon hade jag sett ut som en vanlig, social och glad tjej och de hade självklart inte haft någon aning om att mitt liv såg ut så här i verkligheten. Det stod ju inte direkt i pannan på mig vad och hur jag åt och hur jag hade lyckats få rena kläder. De visste inte heller hur mycket jag kämpade med det sociala. Så nej, jag blev inte diagnosticerad med Aspergers syndrom och ADD för ingenting!

Share Button

Detta hjälper mina boendestödjare mig med

Share Button

Efter att jag skilde mig från min exman 2008, föreslog han att jag skulle ansöka om boendestöd. När jag för första gången tog kontakt med LSS-handläggare, fick jag först visa upp läkarintyg om mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD. När det stod klart att jag skulle få boendestöd, ville biståndsbedömaren veta vad jag behövde hjälp med och i vilken omfattning, en fråga som inte var helt lätt att svara på. Jag visste nämligen inte riktigt vad det var som inte funkade hemma hos mig, jag visste bara att jag inte fick vardagen att gå ihop.

Eftersom jag inte riktigt hade koll på vad som behövde göras hemma och i vilken omfattning, fick jag först prova mig fram. Idag har jag boendestöd sedan tio år tillbaka och jag har stöd fyra timmar i veckan. Nu rullar allt på av gammal vana. Detta hjälper mina boendestödjare till med hemma hos mig idag:

– Städning av lägenheten, inklusive moppning av golvet och damning

– Att öppna och sortera posten samt att se till att räkningarna blir betalda

– Rensa i lägenheten, se till att gamla kartonger blir slängda och hjälpa mig att bestämma vad som ska slängas och vad som ska sparas (de bollar endast idéer med mig, i slutändan är det jag som bestämmer vad jag vill spara!)

– Kontrollera att jag har kommit ihåg att slänga soporna och att det inte finns någon gammal mat i kylen som möglar

– Ringa samtal till myndigheter samt vid behov felanmäla brister i lägenheten till hyresvärden

– Ibland matlagning och inköp

– Att sy kläder och fixa saker som jag fått sönder i lägenheten (på grund av min motoriska klumpighet och uppmärksamhetsstörning har jag sönder saker onormalt lätt, och därför fixar mina boendestödjare till det som kan fixas)

– Se till att jag har kommit ihåg att diska

– Kontrollera att allt är i ordning i lägenheten (en mycket viktig punkt, själv märkte jag exempelvis inte när mitt kylskåp började läcka och orsaka skador i köket)

-Eventuell extrahjälp vid oväntade händelser (som exempelvis när mitt bostadshus för några år sedan hade invaderats av vägglöss och lägenheten behövde göras i ordning inför saneringen)

Det bör även påpekas att tillagning av trerätters lyxmåltider inte ingår i boendestödets uppgifter. Det är inte heller meningen att min lägenhet ska se pedantiskt ren ut som lägenheterna gör på Hemnet. Deras uppgift är endast att se till att jag har ett hem som går att bo i, att allt fungerar som det ska, och att jag har ungefär liknande boendeförhållanden som de flesta vuxna i Sverige kan tänkas ha helt enkelt. Det hinner ofta bli stökigt mellan boendestödtillfällena, vilket inte är ett större problem då vi alltid kan fixa till det tillsammans när de kommer hem till mig nästa gång.

Alla de ovannämnda punkterna tar inte lång tid, och vissa saker behöver jag inte hjälp med varje gång. Det är tack och lov inte varje vecka jag har haft sönde något, så den punkten faller ibland bort. De veckorna jag mår extrabra orkar jag ofta fixa flera ärenden på egen hand, och andra veckor kan jag vara totalt utmattad och behöver extremt mycket hjälp. Detta gör att jag och mina boendestödjare slipper stressa vissa veckor, medan vi inte hinner göra det vi ska och endast blir halvvägs klara andra veckor.

Share Button

Föreläsning om mitt liv med Aspergers syndrom den 19 januari

Share Button

På lördagen den 26:e januari 2019 kommer jag föreläsa om mitt liv med Aspergers syndrom på Ringaby Gård utanför Örebro mellan klockan 15 och 17. Jag kommer att berätta allmänt om Aspergers syndrom och autism med utgångspunkten mina egna erfarenheter samt ge tips om bemötande. Precis som alltid kommer jag hålla en frågestund i slutet. Kostnaden för föreläsningen är 550 kronor inklusive fika. Sista anmälningsdag är den 20:e januari men det går naturligtvis bra att anmäla sig redan nu för att bli säkrad en plats! Anmälan görs till arrangören ringaby@hotmail.com eller till telefonnummer 0709600516. Hoppas vi ses! 🙂

Share Button

Aspergers syndrom och återhämtningsbehov

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism måste ofta lägga energi på saker som andra mäniskor gör automatiskt. Små måsten i vardagen dränerar mig på energi, och därför försöker jag planera så att jag exempelvis inte alltför tätt inpå varandra kastar sopor och går till tvättstugan för att boka tvättid till nästa dag. Att enbart ta på sig ytterkläderna, gå till tvättstugan och boka en tvättid tar energi, och då tvättar jag ju inte ens!

För flera år sedan när jag levde på aktivitetsersättning, hade jag telefonsamtal med min LSS-handläggare som undrade om jag inte deltog i någon typ av praktik eller daglig verksamhet på dagarna. När jag svarade nekande, undrade hon vad jag gjorde på dagarna istället. ”Jo, idag har jag varit i tvättstugan och bokat tvättid till nästa vecka, imorgon ska jag tvätta min hårborste, i övermorgon ska jag kasta soporna och handla mat”, svarade jag ungefär. Hon var inte riktigt nöjd med mitt svar. Hon tyckte att jag endast redogjorde små bagateller som alla människor gjorde utan att tänka efter och att det jag gjorde inte ens borde vara nämnvärt.

Sådana här kommentarer får mig alltid att bli smått avundsjuk på andra människor. Om de inte tycker att det tar energi att gå till tvättstugan och boka tvättid eller gå ut och kasta soporna, är det inte konstigt för mig att de exempelvis väljer att skaffa barn trots att det medför betydligt mer jobb och måsten i vardagen än de man redan har. Eftersom andra människor klarar av att göra så otroligt mycket, har de det i mina ögon otroligt lätt (naturligtvis under förutsättning att de inte har någon sjukdom eller någon annan diagnos som gör att de blir helt trötta och begränsade i vardagen).

Om din närstående med Aspergers syndrom eller autism i dina ögon är lat som bara ligger i sängen och sysslar med sina specialintressen, tycker jag att du ska se det som ett positivt tecken. Då innebär det att personen samlar på sig ork till nästa dag. Du kanske tycker att personen bara är bekväm och latar sig, men i själva verket kan det vara så att personen egentligen gör för mycket. Själv har jag vid ett flertal tillfällen insett att jag varit för ambitiös om jag torkat diskbänken, kastat soporna och plockat upp posten från hallgolvet på en och samma dag när konsekvensen blivit att jag känt mig helt utslagen efteråt!

Share Button

Det är graden som är avgörande vid svårigheter i autism

Share Button

I gårdagens blogginlägg skrev jag om hur vi med Aspergers syndrom eller autism kan känna oss osäkra i sociala situationer när vi inte vet vad andra människor förväntar sig av oss. Jag brukar även berätta på mina föreläsningar bland annat mycket om återhämtningsbehov, om osäkerheten och ensamheten många ungdomar med Aspergers syndrom känner sig och hur svårt det kan vara att flytta hemifrån och klara av hemsysslorna. Och då får jag ibland invändningar att de utmaningar jag beskriver har alla människor i världen, oavsett om man har autism eller inte.

Men nej, alla har inte vi som vi aspergare! Det är olika vad vi med Aspergers syndrom har svårt för och alla aspergare har därmed inte just de utmaningarna jag räknat upp. Gradskillnaden på svårigheterna kan också variera. Men anledningen till att asperger och autism överhuvudtaget diagnosticeras är att vi har många fler utmaningar än de flesta andra människor. Samtidigt som nästan alla tonåringar känner sig osäkra och vilsna, kan en tonåring med asperger känna precis på samma sätt fast hundra gånger värre. Gradskillnaden är alltså enorm.

Trots att många andra människor säger att de också känner sig trötta efter jobbet, har jag sällan träffat andra, som i likhet med mig, har blivit så trötta som jag blev när jag inte hade energi till att kamma håret på ett halvår vid 75% anställning trots inga barn och en snäll man som skötte allt hemma. Hur svårt det var för andra att flytta hemifrån vet jag inte, men i mitt fall gjorde min exman exakt allt hemma, inklusive disk, matlagning, städning och handling och efter skilsmässan tvingades jag ansöka om boendestöd (vilket i praktiken innebär att jag inte kan välja själv när hemsysslorna utförs utan jag måste vara hemma vissa tider). Och många andra människor har förmodligen inte så stora svårigheter att tolka andra människor att de blir helt uttröttade av andras sällskap och väljer att vara själva.

När människor påstår att alla människor har det precis som vi aspergare har det, säger säkerligen vissa så bara för att försöka vara snälla. Men för många av oss aspergare blir det som att man förminskar oss. Precis på samma sätt som en kvinna som håller på att föda barn förmodligen inte skulle uppskatta att få höra att alla människor i hela världen dagligen har lika ont i magen som hon trots att man inte föder barn (för man förminskar ju hennes smärta plus säger saker som inte stämmer), uppskattar många av oss med Aspergers syndrom inte att få höra att alla har det som vi. För nej, alla har det inte lika svårt!

Share Button

Aspergers syndrom och social osäkerhet

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha svårt för att bedöma vad andra människor förväntar sig av oss. En sak som jag själv genom åren har haft problem med är att kunna bedöma när ett socialt umgänge är avslutat. När jag var yngre, hände det att jag blev hembjuden till andra människor och stannade alldeles för många timmar. Inte förrän andra människor sa till mig rakt ut att det hade blivit sent och att de gärna skulle vilja lägga sig förstod jag att jag borde ha gått hem flera timmar tidigare. Och att man kanske inte borde ha stannat hemma hos andra människor fram till midnatt.

Sådana här saker kan ibland göra att vi aspergare kan känna oss osäkra i andras sällskap. När man inte riktigt kan tolka vare sig andra människors miner, kroppsspråk eller det de säger så kan det hända att man övertolkar situationer istället. Om jag är hemma hos någon och värden gäspar, kan jag känna mig osäker på om jag borde gå hem och låta värden gå och lägga sig trots att jag har kommit fem minuter tidigare. Kanske är det jag som är tråkig? Det är inte alltid lätt för mig att bedöma när mitt sällskap är önskat eller när jag bara stör, och därför är det lätt hänt att jag blir överförsiktig. Samtidigt har jag lärt mig av erfarenhet att andra människor inte brukar uppskatta om jag frågar dem var femte minut om jag är tråkig eller har gjort något fel, så därför kan det kännas som en svår balans att kunna uppskatta hur mycket det är okej att fråga.

Det kan lätt bli fel när någon med Aspergers syndrom inte uppfattar andras signaler när andra människor samtidigt låter bli att säga rakt ut att de vill att man ska gå. Andra människor som inte vet vad Aspergers syndrom innebär kan tro att vi har uppfattat deras signaler och att vi bara är nonchalanta och oartiga och därför säger de ingenting. Vissa människor är också rädda för att vara för raka i rädsla för att såra, varför de inte vågar säga rakt ut vad de förväntar sig av oss. Men om jag har gjort eller sagt något fel, vill jag gärna veta det. Osäkerhet är bland det värsta jag vet!

Share Button

Jo, jag vet att det även finns andra utsatta grupper

Share Button

När jag föreläser och bloggar om Aspergers syndrom, gör jag det bland annat i syfte att uppmärksamma allmänheten om brister kring tillgänglighet. Jag tar upp frågan varför det är så många med Aspergers syndrom och autism som råkar illa ut trots att LSS-lagen garanterar oss goda levnadsvillkor. Men ibland fungerar lagen helt enkelt inte som den ska. Ibland fattar socialnämnden felaktiga beslut, och ibland är det något annat i skolan eller stödinsatserna som inte fungerar. Vilket i sin tur drabbar oss aspergare.

Ibland får jag invändningar att det finns andra grupper som har det ännu värre, varför jag inte borde klaga. Gamla människor får inte plats på äldreboenden trots att de är sjuka och dåliga, döende cancerpatienter får ingen sjukersättning beviljad av Försäkringskassan, allvarligt sjuka människor dör när köerna är så långa inom vården och barn med omfattande flerfunktionsnedsättningar får ingen personlig assistans till sondmatning. Dessutom finns det asylsökande som flyr från krig, och i flera andra länder har personer med Aspergers syndrom det ännu värre, varför jag borde vara tacksam för att vi i Sverige åtminstone har rättighetslagstiftning i form av LSS.

Jag är medveten om att det absolut finns de som har det värre än vi. Men jag är av uppfattningen att olika utsatta grupper aldrig bör ställas mot varandra. Den här bloggen handlar om livet med Aspergers syndrom, varför jag tar upp just aspergarnas situation på bloggen. När jag uppmärksammar brister i samhället som drabbar oss med Aspergers syndrom, menar jag absolut inte att de gamla inte borde få vård, att barn med sondmatning inte borde få personlig assistans och att de allvarligt sjuka inte borde få träffa en läkare inom en rimlig tid. Men eftersom jag inte vet hur det är att leva med andra diagnoser och jag inte är lika insatt i hur andra utsatta grupper har det, skulle det kännas fel för mig att uttala mig om deras livssituation. Därför koncentrerar jag mig på asperger och autism på bloggen!

Det är mycket viktigt att vi aspergare kämpar för våra rättigheter! Tänk om ingen skulle våga öppna munnen bara för att någon annan någonstans har det värre? Då skulle inga förändringar ha blivit gjorda och människosynen på oss med funktionsvariationer fortfarande hade kunnat vara som den var för fram till mitten av 1900-talet. Det är mycket, mycket viktigt att brister i tillgänglighet och bemötande uppmärksammas!

Share Button

Nej, specialanpassningar i skolan är inga bagateller!

Share Button

När jag berättar på mina föreläsningar om vilka anpassningsåtgärder för barn med Aspergers syndrom och autism man kan testa i skolor, blir vissa förvånade över att det är så små saker som kan göra skillnad för oss. Som ett exempel brukar jag nämna mina egna erfarenheter från Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörslinje där jag själv läste i två år. När jag sökte till skolan, fick jag höra att skolan anordnade ett par obligatoriska aktivitetsdagar om året då man skulle ha gemensamma aktiviteter och kanske se på film eller spela spel tillsammans. Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna söka till utbildningen i och med att jag inte klarade av sådana gemensamma gruppaktiviteter. Men när personalen hade förklarat för mig att ”obligatoriskt” i detta fall betydde att man inte behövde delta i själva aktiviteterna utan det var också okej att endast närvara fysiskt och kanske till och med sitta i ett separat rum om man ville vara själv, kunde jag söka till skolan i alla fall! Och jag klarade utbildningen.

”Men aktivitetsdagarna utgör ungefär två dagar under läsåret, hur kan två dagar göra en så stor skillnad?”, får jag ibland höra. Då har jag alltid blivit förvånad över att inse att andra människor kan se detta som en liten, betydelselös detalj! Men precis på samma sätt som en person med skadat ben förmodligen skulle lidit i flera veckor efter gemensamma promenader och bowling, lider jag också i många veckor före och efter sådana här aktiviteter: före för att jag oroar mig i flera veckor, och efter för att aktiviteterna oftast har varit jobbiga och ångestframkallande och jag har blivit utmattad. Det är alltså långt ifrån en småsak eller en bagatell för mig om man måste delta i aktiviteterna, men för någon som inte lider av gruppaktiviteter däremot spelar det självklart ingen större roll om dessa är obligatoriska eller inte.

Det är olika vad varje specifikt barn med Aspergers syndrom och autism behöver för anpassningar. Vissa aspergare behöver tysta klassrum med mörka färger och exempelvis inga mönstrade gardiner, vissa behöver förutsägbarhet, vissa behöver lära sig och göra uppgifterna på ett annorlunda sätt, vissa behöver få sitta själva med läraren och skippa klasskamraterna och vissa behöver något helt annat. Som lärare och rektor måste man därför vara lyhörd och kolla av med barnet och föräldrarna vad varje specifikt barn behöver för att klara av att vistas i skolan.

Sådana här anpassningsåtgärder kan alltid te sig som betydelselösa bagateller för omgivningen. Däremot är det viktigt att komma ihåg att just dessa detaljer kan vara en avgörande faktor för oss med asperger för att överhuvudtaget kunna delta i undervisningen i skolan. Själv sitter jag ju inte i rullstol och brukar därför inte uppmärksamma om det finns trappsteg eller hissar i offentliga lokaler, men för någon som sitter i rullstol är sådana här faktorer väsentliga. Och samma sak gäller för barn med Aspergers syndrom och autism! Som lärare behöver man kanske inte ens alltid förstå exakt varför barnet behöver just det hen behöver, det viktiga är att man respekterar barnets speciella behov! Att man inte tänker: ”Äsch, ett lite tystare klassrum? Så viktigt kan det väl inte vara,”

Share Button