månadsarkiv: februari 2019

Nej, du kan inte ändra på din partners asperger

Ibland får jag frågor från kvinnor och män som har blivit tillsammans med någon som har Aspergers syndrom eller autism och som frågar mig om råd. En återkommande fråga jag får från dessa personer är hur de skulle kunna ändra på sin partner. Det som många verkar vara missnöjda med sin autistiske partner är bland annat att:

1. Aspergaren tar aldrig initiativ. Och det gör den andra parten i förhållandet frustrerad. Partnern känner att det är orättvist att han eller hon alltid måste vara den som hittar på nya aktiviteter så att inte allt går på samma rutin. Skulle partnern inte ta initiativ, skulle paret bara sitta hemma hela dagarna och allt skulle bli slentrian.

2. Aspergaren undviker släktträffar och parmiddagar. Och tackar nästintill alltid nej till dessa aktiviteter alternativt går hem tidigt. Partnerns släkt har blivit missnöjd och börjat undra om aspergaren har något emot dem. Det ska ingå i normala förhållanden att umgås med varandras släkt, tycker partnern.

3. Aspergaren vill inte umgås speciellt ofta. Och det får den andra parten i förhållandet att känna sig ensam i förhållandet och undra om om han eller hon är tillräckligt älskad. För i normala förhållanden ingår ju att man ska umgås nästintill varje dag, tycker många.

Det känns som att människor ibland blir besvikna när jag förklarar hur det ligger till: att man varken kan eller bör ändra på någon som har Aspergers syndrom eller autism. Våra diagnoser är medfödda, och det som många andra människor uppfattar som “normalt” behöver inte vara rätt för oss. Bara för att majoriteten av människor vill ha det på ett visst sätt i ett förhållande, behöver inte majoritetsnormen ha rätt. Vad som uppfattas som ett normalt beteende i ett förhållande skiftar beroende på vilken kultur och tidsepok man lever i.

Vi aspergare är annorlunda, har andra behov och andra preferenser än många andra människor och det är ju precis det Aspergers syndrom i grund och botten handlar om. För mig är det inte viktigt att hitta på nya aktiviteter, jag mår bra av rutiner. Jag avskyr både släktträffar och parmiddagar och tycker att det är helt normalt att kunna tacka nej till aktiviteter man blir trött av. Och jag behöver vila rätt så ofta för att inte bli utbränd.

Sluta försöka förändra oss aspergare! Aspergers syndrom och autism är inte något som till varje pris ska bort utan dragen är oftast djupt rotade i vår personlighet. Väljer man att dejta någon med autism, måste personens autistiska drag accepteras på gott och ont. Vi vill inte bli förändrade utan vi vill bli älskade och accepterade som vi är!

3 autismspecifika strategier

1. Försök omgiva dig med rätt sorts människor. Människor som vet att du gör ditt bästa men inte alltid klarar av att uppfylla andra människors förväntningar. Människor som besitter autismspecifik kunskap istället för att hävda att det här med Aspergers syndrom och autism bara är modernt trams. Människor som accepterar dig som du är helt enkelt. När man anpassar sitt umgänge, brukar man må mycket bättre!

2. Acceptera att det inte går att förändra alla människor. Ibland går det tyvärr inte att följa punkt 1 fullt ut. Man kanske har någon i släkten som tycker att man borde skärpa sig lite grann även om man har Aspergers syndrom. Man kanske har svårt för att hitta en kunnig boendestödjare som vet vad autism innebär och som inte tycker att man är lat. Det kan då vara lätt att bli frustrerad, men den dagen jag accepterade att vissa människor inte ens vill lära sig, kunde jag äntligen börja fokusera på rätt saker i livet!

3. Kräv inte för mycket av dig själv. Ibland tvivlar du kanske på om du anstränger dig tillräckligt eftersom du ständigt får höra att alla behöver utmaningar och att Aspergers syndrom inte är en ursäkt för att slippa saker man har svårt för. Men man ska bara göra så mycket man klarar av, inte bränna ut sig själv! Vi aspergare har ofta mindre energi än andra människor. Det har jag lärt mig på den hårda vägen.

Föreningar för oss som har Aspergers syndrom eller autism

När jag föreläser, får jag ibland frågor om vilka föreningar det finns för personer med Aspergers syndrom och autism. Jag brukar rekommendera dessa:

1. Organiserade Aspergare (OA). OA skiljer sig från andra föreningar genom att organisationen enbart drivs av personer som själva har Aspergers syndrom eller autism. Detta för att man slipper inblandning från neurotypiker så att vi aspergare och autister verkligen ska kunna föra vår talan. OA:s ståndpunkt är att neuropsykiatriska diagnoser inte ska ses som ett fel som ska fixas utan som en naturlig del av mänsklig variation. OA anordnar även träffar och aktiviteter.

2. Autism- och Aspergerförbundet. Under den här länken hittar du information om vad Autism- och Aspergerförbundet gör. Förbundet har även en egen medlemstidning. De anordnar ibland konferenser och föreläsningar och jag har även själv ibland blivit anlitad av Autism- och Aspergerförbundet som föreläsare. Dessutom brukade jag förut gå på diskussionsgrupper i Stockholm för aspergare som föreningen anordnade. Kolla gärna om föreningen anordnar träffar på din hemort!

3. Attention. Attention är en förening för människor med olika typer av neuropsykiatriska diagnoser såsom autism, Aspergers syndrom, ADHD, ADD och Tourettes syndrom. Även Attention har en egen medlemskapstidning. Jag har själv genom åren föreläst om Aspergers syndrom i Attentions regi på flera ställen runt om i landet. Dessutom ingick jag förut i Attentions projekt som hette Vägar till Jobb där jag och andra informatörer åkte runt till arbetsplatser runt om i Sverige för att föreläsa för arbetsgivare om fördelarna med att anställa någon med Aspergers syndrom.

4. OCD-förbundet. Förbundet hette Ananke förut. Egentligen är det en förening för personer med tvångssyndrom (OCD) men eftersom vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism också lider av tvång har jag med föreningen på listan. De anordnar ibland föreläsningar och har även träffar på vissa ställen i Sverige.

5, Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH). Organisationen är ämnad för personer med psykisk ohälsa.  Aspergers syndrom och autism är som bekant inga psykiska sjukdomar och man har förmodligen inget intresse av förbundets träffar om man själv mår psykiskt bra. Men har man däremot tilläggsdiagnoser såsom ångest eller depression så kan det vara en bra förening att vända sig till.

Sluta tvinga barn med asperger och autism till gemensamma måltider

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera. Journalisten och författaren Mats-Eric Nilsson har skrivit en bok som bland annat handlar om hur vi moderna människor håller på att ta död på gemensamma måltider, och enligt Anna-Karin Quetel från Livsmedelsverket borde gemensamma måltider bli en större del av skolundervisningen.

Jag vänder mig inte emot gemensamma måltider som fenomen, och inte heller är jag emot att barnen äter tillsammans. Det som jag däremot vänder mig emot är att det inte nämns med ett ord att många av oss med Aspergers syndrom och autism inte orkar med sociala aktiviteter. Alla människor är inte sociala varelser som mår bra av att samlas kring gemensamma måltider, tvärtom är det sociala tvånget ofta en plåga för många barn med autism som är intryckskänsliga och inte sällan upplever att det är energikrävande att försöka koncentrera sig på att prata med andra samtidigt som man ska försöka äta.

Jag vet vad du kanske tänker. Går inte sånt här att träna bort? Om man utsätter sig varje dag och övar? Men nej, varken Aspergers syndrom eller autism går att träna bort. Själv tvingades jag till ett normalt beteende i 12 års tid under hela grundskolan och gymnasiet med resultatet att jag blev totalt utmattad och mådde dåligt. Visst blev jag duktig på att tvinga mig själv men priset blev att det hela tog energi från nödvändiga skolämnen och jag fick dåliga betyg. Det sociala tvånget var helt enkelt alldeles för utmattande för mig.

Tyvärr har jag föreläst i alldeles för många skolor där barn med Aspergers syndrom och autism fortfarande tvingas äta i röriga matsalar i syfte att “träna”. Samtidigt är det många som undrar varför en alldeles för stor andel av dessa barn blir hemmasittare. Tillhör man själv majoritetsnormen som tycker att det är viktigt och roligt med gemensamma måltider så kan man ha svårt för att förstå att det inte handlar om att många autistiska barn bara ogillar att äta tillsammans med andra människor utan om att de faktiskt får ångest och blir totalt utmattade.

Rätten att få njuta av sin måltid borde vara en mänsklig rättighet. Varför kan vi inte bara förstå att alla njuter på sitt sätt? Hur ska vi få andelen ätstörningar hos ungdomar att sjunka om många barn lär sig redan från början att måltider är synonymt med tvång och ångest? För gärna in gemensamma måltider i skolan, bara deltagandet är frivilligt och det är okej att avstå!

Aspergers syndrom, autism och sociala matstunder

Människor sägs generellt sett vara flockdjur och vilja göra det mesta tillsammans: bo tillsammans, äta, utöva fritidsaktiviteter och så vidare. Men för mig som har Aspergers syndrom är det ofta svårt för att förstå varför det är så viktigt att göra det mesta tillsammans med andra människor. Nu när jag hunnit bli 39 år gammal så har jag börjat förstå att det är viktigt för andra människor men jag förstår fortfarande inte varför det är viktigt.

Ett klassiskt exempel är från tiden jag var yngre. Efter att ha jobbat tillsammans med mina arbetskamrater i flera timmar gick vi tillsammans in i en matsal för att äta. När jag hade fyllt min tallrik med mat, pekade en arbetskamrat på ett bord och sa till mig att de alla hade satt sig vid det bordet. De övriga arbetskamraterna vinkade till mig från bordet och jag vinkade tillbaka. Sen gick jag och satte mig vid ett annat bord. Varför gjorde jag så? Jo, för att:

1. Alla vi med Aspergers syndrom eller autism förstår inte vikten att äta tillsammans med andra människor. Många av oss föredrar till och med att äta ensamma när vi behöver återhämtning. På den tiden hade dessutom ingen förklarat för mig de osociala reglerna som lyder att man går till en matsal tillsammans med en grupp människor som man känner, bör man sätta sig vid samma bord som de. Men om man däremot går ensam in i en matsal och det sitter tre okända personer i matsalen, är det då helt okej att sätta sig ensam vid ett bord.

2. Vi som har Aspergers syndrom tänker ibland bokstavligt. När min arbetskamrat visade mig bordet där de satt, trodde jag att hon bara ville småprata lite precis på samma sätt som man småpratar om vädret. Därför svarade jag bara “jaha”. Jag förstod inte att “vi sitter vid det där bordet därborta” egentligen betydde mellan raderna: “vi förväntar oss att du sätter dig tillsammans med oss”.

Nu när jag har blivit äldre och börjat förstå att det sociala umgänget anses vara livsviktigt, har jag ofta börjat härma andra människor och sätta mig tillsammans med dem. Jag vet ju att det är det som förväntas av mig. Jag förstår fortfarande inte varför det är viktigt men jag har lärt mig att det anses otrevligt att sätta sig ensam i en matsal om ens studie- eller arbetskamrater också sitter i samma matsal.

Inte nödvändigtvis positivt när ett autistiskt barn blir mer socialt

Ibland hör jag lärare säga saker som: “Jag har blivit så glad när många elever med Aspergers syndrom och autism har hamnat i min klass och plötsligt börjat ta kontakt med andra barn, leka med andra och skaffa vänner. Förut hade dessa barn endast lekt ensamlekar. Det är så roligt att se att barnen har utvecklats så här mycket.” Men det som jag funderar på är om denna förändring alltid i alla situationer är något att glädjas över. Och varför isåfall? Varför är det alltid positivt om ett barn med Aspergers syndrom har börjat uppträda mer socialt?

Jag påstår absolut inte att det nödvändigtvis måste vara dåligt för ett barn med autism att börja leka med andra barn och skaffa vänner. Men finns många frågor att fundera över, nämligen: Vems vilja handlar det om? Har de vuxna uppmuntrat barnet att bli mer socialt eller visat på något annat sätt att de önskar att barnet skulle sluta med ensamlekar? Och berömt barnet varje gång han eller hon tagit kontakt och initiativ till lekar med andra? Eller har de vuxna låtit barnet förstå att barnet själv får bestämma om han eller hon vill ha vänner och att de vuxna är lika nöjda med ett ensamt barn som de är med ett socialt barn? Signalerat att det är lika okej att barnet leker ensamt och inte tar kontakt med andra men barnet har ändå börjat ta leka med andra barn självmant?

Själv upplevde jag pressen att skaffa vänner som barn som ångestframkallande. Om jag klagade för att de vuxna ville att jag skulle leka med andra, var jag jobbig. Om jag hade en sur min i ansiktet, fick jag höra att jag borde le och se glad ut. Och jag ville självklart, precis som andra barn, få beröm! Jag ansträngde mig hårt för att leka med andra barn trots att jag oftast själv inte ville det. Jag gjorde väldigt mycket mekaniskt och levde i tron att det var rätt att leka med andra barn mot sin vilja. Jag fick ju ständigt höra att jag hade utvecklats otroligt mycket. Om jag någon gång drog mig undan, fick jag kritik.

Eftersom jag fick så mycket beröm varje gång jag hade varit social och initiativtagande, började jag inbilla mig att det var farligt och elakt mot andra barn att vilja leka ensam. Och jag ville ju inte vara elak, jag ville vara snäll och göra rätt! Ingen förklarade för mig meningen med att ha vänner, nämligen att jag själv skulle ha roligt! Till slut förlorade jag mig själv helt och hållet. Jag hade ju blivit uppfostrad att agera som alla andra ville, inte att lyssna på mig själv.

Det påstås att det inte finns någonting som heter “normalt”, men att vilja skaffa vänner anses ändå vara något normalt och därmed eftersträvansvärt. Många människor förväxlar normalitet med lycka även om dessa begrepp inte behöver vara synonymer med varandra. När omgivningen försöker uppfostra en till något man inte är i tron att alla barn innerst inne är likadana och vill samma sak, kan det bli en mycket ångestfylld upplevelse för barnet om han eller hon fungerar annorlunda än andra barn. Hade det varit accepterat att avvika från normen och vara en ensamvarg, hade jag sluppit väldigt mycket av ångesten i barndomen och i mina tonår.

Som sagt påstår jag ingalunda att alla barn med Aspergers syndrom och autism fungerar som jag gjorde. Ett barn som tidigare har varit ensamt kanske har varit blygt och rädd tills barnet övervunnit sin rädsla och till sin glädje vågat skaffa vänner till slut. Eller barnet kanske inte har insett förut att det faktiskt är roligt att leka med andra barn men till slut upptäckt glädjen i det. Det kan alltså mycket väl vara något att glädjas över när ett ensamt barn med Aspergers syndrom blir mer socialt. Men samtidigt kan barnets sociala förändring vara något att sörja för och oroa sig för! Den stora frågan är: hur är det just i detta specifika barns fall?

Därför lyckades jag gå runt med odiagnosticerad asperger till vuxenåldern

Ibland funderar jag på varför många av oss vuxna inte har blivit diagnosticerade med Aspergers syndrom eller autism förrän i vuxenåldern. Det kan kännas anmärkningsvärt att jag hade hunnit bli hela 24 år när jag fick min diagnos trots att jag bland annat har alla de svårigheter jag nämnde i gårdagens blogginlägg.  Jag tror att en sen diagnos i mitt fall beror på följande:

1. Det fanns ingen kunskap på min tid. I alla fall inte i Finland där jag växte upp. De svårigheter som vissa människor kände till var dyslexi, svårigheter att lära sig matematik och autism med utvecklingsstörning alternativt autism utan språk. Men Aspergers syndrom eller autism med normal intelligens och en ojämn begåvningsprofil var i princip helt okänt.

2. Jag var duktig på att härma andra människor. Jag iakttog min omgivning och uppmärksammade allt alla andra sa och gjorde i olika situationer och sen gjorde jag själv likadant. Jag lärde mig att man inte skulle klaga när de vuxna pushade mig att leka diverse lekar med andra barn trots att jag hade velat syssla med mina specialintressen ensam. Därför sa jag “åh, vad roligt med lekar” för det var precis det alla andra barn gjorde. Det var inte accepterat att vilja vara ensam, då fick man bara kritik och skäll.

3. Jag älskade att stå vid sidan om och iaktta när andra barn lekte. Det sägs att flickor med Aspergers syndrom och autism ibland står vid sidan om och tittar på vad klasskamraterna gör. Och att det kan få lärarna att tro att flickan är med i leken, vilket förmodligen skedde i mitt fall. Vissa rastvakter trodde till och med att mobbarna var mina vänner.

4. Jag skolkade och ljög om att jag var sjuk när uppgifterna i skolan innehöll moment som jag inte klarade av. Då ljög jag och sa att jag hade huvudvärk och behövde åka hem. Jag hade nämligen ibland hört mina klasskamrater säga att de hade huvudvärk och därför började jag också säga likadant. Jag har i själva verket en annorlunda perception på grund av min asperger och mycket svårt för att känna smärta i huvudet. Därför vet jag inte ens hur det känns att ha huvudvärk, men det visste ju ingen om.

5. Mina svårigheter misstogs ibland för bristande vilja och lathet. Det är inte för intet svårigheterna i Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser förr i tiden troddes bero på dålig uppfostran eller bristande motivation. När de vuxna märkte att jag inte hade följt lärarens instruktioner i olika uppgifter, trodde de att jag bara hade varit lat och inte hade försökt tillräckligt. Ingen misstänkte att jag faktiskt inte visste hur man gjorde uppgifterna.

Jag har asperger men vill inte behandlas som ett barn

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha en ojämn begåvningsprofil. Det innebär att vi ibland presterar mycket bättre än väntat inom vissa områden samtidigt som vi presterar långt sämre i vissa andra områden. För att bedöma om någon har en ojämn begåvningsprofil jämförs man ofta med andra människor i ens egen ålder. Hur bra eller dåligt ska man kunna vänta sig att någon annan i motsvarande ålder skulle ha presterat i samma uppgift?

När jag utreddes för Aspergers syndrom, presterade jag mycket bra i de språkliga delarna i testet. Vilket inte var oväntat för jag talar flera språk flytande och språklärarna på gymnasiet var fascinerade av att jag läste sju språk och kunde skriva avancerade uppsatser på dessa. Jag lärde mig dessutom att läsa och skriva när jag var 3 år gammal. Men samtidigt ligger min begåvningsnivå på ett litet barns nivå inom andra områden. Psykologen förklarade för mig att en sjuåring förmodligen hade presterat bättre än jag inom vissa områden i testet trots att jag var 24 år gammal när jag gjorde min utredning. Hon tyckte också att det var anmärkningsvärt att inte mina svårigheter hade upptäckts i grundskolan eller gymnasiet.

I följande färdigheter ligger jag på ett barns nivå:

1. Mina praktiska färdigheter. Jag var ungefär 30 år gammal när jag lärde mig att fälla upp en strykbräda och långt över 25 när jag lärde mig att öppna en konservburk med en konservöppnare. Jag tycker fortfarande att sånt är svårt och måste koncentrera mig på det jag gör. Jag blir trött i huvudet av att duscha för det kräver medvetet fokus och koncentration. Min läkare förklarade för mig att det är därför 3-åringar ofta börjar leka i duschen. De orkar helt enkelt inte hålla fokus och måste vila sin hjärna.

2. Mina svårigheter att bygga ihop delar till en helhet när jag ser bilder. Vilket hör ihop med svag central koherens. Därför har jag bland annat mycket svårt för att läsa serietidningar och för att hänga med på vad som händer på filmer. När jag suttit barnvakt, har jag många gånger varit fascinerad av att till och med treåringar har kunnat hänga med på vad som händer på tecknade barnfilmer samtidigt som jag har behövt anstränga mig extremt mycket för att kunna hänga med.

3. Mina svårigheter att sköta ett hem. Jag förstod inte att det var något fel med mitt kylskåp när det började läcka och köksgolvet hade blivit genomblött. Inte heller förstod jag att det inte var meningen att det skulle bli en översvämning i badrummet. Därför förstod jag inte att jag borde tala om felen för mina boendestödjare så att de skulle kunna göra en felanmälan till hyresvärden. Därför kontrollerar mina boendestödjare varje vecka att allt är som det ska i min lägenhet.

4. Min omvärldskunskap. Jag har en mycket dålig koll på kändisar och på allt som händer i omvärlden! Min hjärna orkar inte fokusera på sånt för jag måste istället orka fokusera på att orka duscha, äta och annat nödvändigt. När jag nyligen deltog i en quiz, var en av frågorna vem Beatles manager var. Jag kunde naturligtvis inte svara för jag hade aldrig i hela mitt liv hört talas om Beatles. När jag läste ryska på Stockholms universitet, hade jag aldrig hört talas om Putin. När sån här information fastnar automatiskt hos andra människor, måste jag överanstränga min hjärna att plugga in sån här omvärldskunskap utantill och komma ihåg allt efteråt.

Det är viktigt att komma ihåg att vi som har asperger eller autism med normal intelligens men ojämn begåvningsprofil sällan vill bli behandlade som barn. Självklart ska svårigheterna tas hänsyn till och miljön kravanpassas men bara för att vi har vissa svårigheter, betyder det inte att vi inte har styrkor. Vi kan mycket väl kunna prestera långt över genomsnittet inom många andra områden trots att vissa av oss kan ha svårigheter likt ovan. Därför vill jag absolut inte bli behandlad som ett barn trots att jag har Aspergers syndrom!

När uppgifter inte fyller sitt syfte för autistiska barn

När lärarna ger barn diverse uppgifter i skolan, brukar det finnas ett bakomliggande syfte till varför läraren har gett barnen just dessa uppgifter. Men syftet fyller inte alltid sin funktion för barn med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser. Och så var fallet även för mig när jag gick i skolan. Alla barn med asperger är individer och fungerar därför inte som jag gjorde, men här är några exempel på när lärarens syfte gick fel i mitt fall:

1. Syfte: inlärning genom diverse praktiska uppgifter. Vilket var syftet i bland annat hemkunskapen: vi skulle själv prova på att laga diverse maträtter för att sedan själva äta upp dessa tillsammans efteråt. Syftet var att lära sig att laga mat. Men kunskapen i det stökiga klassrummet fastnade aldrig i min hjärna och jag hade alltid glömt bort hur man skulle knäcka ägg när det var dags för nästa lektion! Om jag ska prova på nya saker praktiskt, måste jag få göra det ensam och i lugn miljö för att jag ska lära mig något.

2. Syfte: inlärning genom sinnen. Vi som har asperger kan ibland ha ett känsligt smaksinne, vilket är fallet för mig. Jag tyckte att maten som vi hade lagat i hemkunskapen och som vi tvingades äta efteråt ofta smakade äckligt och all min energi gick åt att stå ut med smaken. Därför hade jag helt glömt bort efteråt vilket land just denna maträtt kom ifrån och vad den innehöll. Jag är inte heller intresserad av att testa nya smaker, och när jag tvingades testa maträtter jag aldrig hade ätit förut blev matsituationerna bara en ångestladdad upplevelse för mig.

3. Syfte: inlärning genom bilder och mindmaps. Men bilder fastnar aldrig i min hjärna, och jag har fortfarande nu som vuxen inte förstått syftet med mindmaps! För att jag ska komma ihåg stödord ska jag skriva dem på ett vanligt sätt på ett papper, men står orden i en ring, runt en bild eller om det överhuvudtaget finns en bild med så stör det min inlärningsförmåga och stödorden hjälper ingenting.

4. Syfte: inlärning genom grupparbeten. Syftet är oftast, förutom att lära sig ny kunskap, att vänja sig vid att samarbeta i grupp. Men själva grupparbetena tog alltid så mycket energi av mig att jag inte kunde ta in ny kunskap samtidigt. Att samarbeta med andra människor kring ett projekt faller inte alltid så naturligt för oss med Aspergers syndrom för vi måste ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Alla kan inte heller lära sig att arbeta i grupp. Grupparbeten har blivit svårare och svårare för mig ju äldre jag har blivit, och detta trots att jag tvingade mig själv till grupparbeten under hela grundskolan och gymnasiet!

5. Syfte: att slappna av och ha roligt. Ibland fick läraren för sig att vi hade räknat för mycket matte, skrivit för många uppsatser och nötat in för mycket grammatik. Nu skulle vi ha roligt kring en gemensam lek, aktivitet eller en film! Men jag har alltid tyckt att det har varit mycket jobbigt, tråkigt och energikrävande att leka grupplekar med andra, spela ett spel eller se på en film och fortfarande nu som vuxenåldern skyr jag sådana aktiviteter som pesten. Musik har jag aldrig förstått syftet med, för mig är det bara ett störande bakgrundsljud. Om jag ville slappna av i skolan, gjorde jag det genom att skriva ännu fler uppsatser och plugga in grammatik för det var det jag tyckte var roligt, inte att leka, se på film, spela ett spel eller lyssna på musik!

Det är dags för all skolpersonal att inse att inte alla barn fungerar likadant. Om den gemensamma uppgiften inte fyller sitt syfte för ett barn med Aspergers syndrom eller autism utan bara tar onödig energi av barnet, bör han eller hon få en alternativ uppgift!

Dags att träffa biståndsbedömaren snart

Igår mejlade jag med min biståndsbedömare i stadsdelsförvaltningen för att boka in ett nytt möte för uppföljning av mitt boendestöd. Ni som har följt min blogg ett tag vet om att jag inte är speciellt förtjust i dessa möten eftersom det alltid innebär att jag måste ansöka om boendestöd på nytt. Boendestöd beviljas i stadsdelsförvaltningen endast för ett år i taget, och det är sällan man får beviljade ännu fler timmar under dessa möten utan kommunerna har inte sällan snarare tvärtom en tajt budget. Detta innebär i sin tur att socialnämnden gärna drar in på beviljade SoL- och LSS-insatser.

Därutöver är det inte sällan en hög frekvens av omplaceringar på biståndsbedömarna. Jag flyttade in i mitt nuvarande bostadsområde 2007, och ända sen dess har jag haft nya LSS-handläggare i princip vartenda år. Det innebär att jag nästintill varje år har behövt oroa mig för vem jag kommer att få träffa och vad den nya personen kommer att ha för kunskaper om Aspergers syndrom. Jag har även haft många undringar. Vilka argument ska jag använda för att jag behöver boendestöd? Var har jag alla mina aktuella läkarutlåtanden? Trots att jag oftast har lämnat alla möjliga intyg på mina diagnoser till den gamla biståndsbedömaren, är det inte ovanligt att den nya biståndsbedömaren vill se läkarintygen på nytt.

Men i år är det däremot lite annorlunda mot alla de föregående åren jag bott i bostadsområdet. Min gamla biståndsbedömare ordnade nämligen redan förra året ett möte med henne, mig och den nya biståndsbedömaren så att jag och den nya biståndsbedömaren skulle få lära känna varandra lite innan han skulle ta över uppdraget helt. Det var väldigt omtänksamt av den gamla handläggaren för nu har jag en oro mindre. Nu slipper jag nämligen oroa mig för vem jag kommer att träffa den här gången för nu vet jag det redan.

Du som arbetar som biståndsbedömare får gärna tänka på att det kan vara svårt för personer med Aspergers syndrom eller autism att plötsligt få en ny handläggare! Därför kan det vara bra att ha lite framförhållning samt, i den mån det är möjligt, ordna ett möte med alla parterna tillsammans innan det är dags för den nya handläggaren att ta över. Sånt kan göra en enormt stor skillnad för oss!