månadsarkiv: maj 2019

När kommunen bryter mot LSS

När folk ansöker om insatser enligt LSS, litar många på att kommunen alltid fattar rätt beslut men så behöver absolut inte vara fallet! Kommunens beslut går alltid att överklaga om man skulle vara missnöjd, och ibland kan man få rätt i förvaltningsrätten. Om man sedan skulle vara missnöjd med förvaltningsrättens beslut, kan man överklaga till kammarrätten och senare till högsta förvaltningsdomstolen om de meddelar prövningstillstånd.

I LSS står det tydligt att personer inom personkretsen har rätt till insatser om de har behov av sådana insatser och behovet inte tillgodoses på annat sätt (7 § första och andra stycke LSS). Därmed spelar det ingen roll var i landet man är bosatt för alla kommuner måste tillhandhålla LSS-insatser oavsett budget. Olika kommuner har olika budget, men LSS är en rättighetslag och därmed borde det inte finnas skillnader i beviljade LSS-insatser mellan olika kommuner oavsett hur kommunernas ekonomi ser ut.

Dock konstaterar Barbara Lewin i sin artikel Skam, likgiltighet och Eldsjälar att så inte är fallet. Tydligen är det lätt att få LSS-insatser i vissa kommuner men svårt i andra. Lewin beskriver att vissa kommuner tillämpar aktiv laglydnad, det vill säga att kommunen arbetar aktivt för att följa lagen och beviljar de LSS-insatser de sökande är i behov av, så länge behoven inte är tillgodosedda på annat sätt. Vissa kommuner tillämpar däremot passiv laglydnad, vilket innebär att kommunen gör det minsta möjliga och inte alls tillämpar bestämmelserna lika generöst. Och sedan finns det de kommuner som rent av tillämpar lagtrots.

Jag läste nyligen om ett rättsfall där kommunen hade trotsat lagen och inte beviljat den sökande en LSS-insats trots att hon hade rätt till det. Det gäller rättsfallet HFD 2015 ref 35, mål nr 2888-14 där kommunen hade nekat en flicka fortsatt korttidstillsyn trots att hon hade behov av tillsyn under tiden hennes föräldrar arbetade och hon även hade behov av att umgås med andra ungdomar efter skoltid. Kommunen hävdade att hennes behov av tillsyn skulle kunna tillgodoses genom utökade assistanstimmar, och de påtvingade i princip henne fler assistanstimmar finansierade av Försäkringskassan för att hon skulle få sitt behov av omvårdnad tillgodosett under tiden hennes föräldrar arbetade.

Problemet? Flickan fick inte sitt behov av att umgås med andra ungdomar tillgodosett genom utökade assistanstimmar. I LSS står det dessutom tydligt att den enskilde har rätt till insatser så länge det finns ett behov och behovet inte tillgodoses på annat sätt, och vid tiden för ansökan hade inte hennes behov av tillsyn varit tillgodosett efter skoltid. Vidare står det tydligt i lagtexten att insatserna endast ska ges den enskilde om han eller hon begär det (8 § LSS), och flickan hade inte ansökt om utökade assistanstimmar utan det var korttidstillsyn hon ville ha. Här var det tydligt att kommunen hade trotsat lagen och bortsett ifrån att de inte fick påtvinga henne utökade assistanstimmar på det där sättet eftersom det bryter mot LSS. Flickan fick sedan rätt i de övre instanserna.

Du som har svårt för att få LSS-insatser beviljade från kommunen ska inte ge upp! Överklaga beslutet till de övre instanserna om du anser att din kommun bryter mot LSS. Det är mycket möjligt att domstolen ger dig rätt!

Att ge svar på tal när diagnosen ifrågasätts

De flesta av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism är vana vid att få ifrågasättanden när vi berättar om vår diagnos. Det är lätt att bli frustrerad när man dels känner behovet av att förklara för andra människor varför autism innebär svårigheter och dels förväntas redogöra detaljerat varför man själv har fått en diagnos trots att samtalspartnern inte upplever att diagnosen syns.

I början var jag frustrerad när jag fick ifrågasättande kommentarer, men det som hjälpte mig var att tänka ut färdiga svar i stil med:

1. Jag orkar inte diskutera ämnet, vi kommer ändå inte någonvart eftersom du inte tror på neuropsykiatriska diagnoser.

2. Jag vill inte berätta varför jag har boendestöd, det är privat.

3. Jag vet att många upplever att autism är en osynlig diagnos, och därför är det endast utbildade läkare med specialkompetens som har befogenhet att göra neuropsykiatriska utredningar.

4. Nej, jag är inte intresserad av att testa diverse kosttillskott för att försöka bota autism och jag vill inte diskutera ämnet något mer.

5. Jag orkar inte förklara för dig varför autistiska personer behöver stöd i skolan och arbetslivet, men om du är intresserad av att lära dig om ämnet kan jag mer än gärna rekommendera några bra böcker och bloggar för dig.

Jag märkte direkt att det hjälpte enormt mycket att ha sådana här typer av svar i huvudet när andra människor började argumentera med mig om varför jag inte kunde ha Aspergers syndrom och varför jag borde försöka träna bort mina svårigheter. Om jag säger vänligt men bestämt att jag inte vill diskutera ämnet något mer, hjälper det verkligen och då slutar andra människor oftast att argumentera.

Dock är jag självklart inte så här tuff mot människor generellt sett när de ställer frågor om min diagnos. Jag är alltid mycket villig att förklara för människor vad autism innebär om jag märker att personen är intresserad. Det tycker jag bara är roligt! Inte heller tar jag illa upp av att någon undrar hur det kommer sig att jag har asperger eller ställer andra okunniga frågor i början. Men om jag däremot märker att diskussionen ändå inte leder någonvart och personen vägrar tro på det jag säger, byter jag ämne och signalerar att jag inte vill diskutera ämnet mer. Det är en enormt bra strategi som sparar mig mycket tid och energi!

Ska man berätta om sin diagnos på en anställningsintervju?

Många autister funderar på om de borde berätta om sin diagnos på en arbetsintervju eller om det vore bäst att låta bli. Och det är ingen enkel fråga att ta ställning till. Å ena sidan kan det kännas skönt att få vara öppen redan från början, men å andra sidan finns det fortfarande många fördomar om Aspergers syndrom och autism ute i samhället. Trots att diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av arbetssökanden med funktionsnedsättningar, upplever många arbetssökande att arbetsgivarna tappar intresse så fort de berättar om diagnosen.

Vissa av oss, bland annat jag själv, har såklart anledningar att berätta. För att arbeta som föreläsare ur ett inifrånperspektiv krävs det självklart att jag själv har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos. Just i mitt fall var det därför enbart positivt att lyfta fram diagnosen på anställningsintervjun. Sedan finns det ju andra företag så som Left is Right som endast anställer personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer, och hos sådana företag behöver man självklart inte heller tveka om man ska berätta eller inte. Även hos Samhall är nedsatt arbetsförmåga ett krav för att få en anställning.

Men om man söker en vanlig anställning, ska man berätta då? Jo, det är ingen enkel fråga. Det som är viktigt att känna till är att autism inte behöver innebära samma som nedsatt arbetsförmåga. Och har man ingen nedsatt arbetsförmåga och man tror sig klara tjänsten precis som vilken annan medarbetare som helst finns det såklart ingen anledning att berätta. Utan nedsatt arbetsförmåga har man ju ändå inget lönebidrag, och om man inte behöver specialanpassningar som kollegorna och chefen ska behöva ta hänsyn till är diagnosen helt irrelevant. I ett sånt läge väljer många att hålla tyst.

Däremot kan det ibland finnas anledningar att berätta. Om man behöver specialanpassningar i form av exempelvis ett arbetsbiträde, extratydliga uppgifter och regelbundna vilopauser och man inte klarar av alla moment som ingår i arbetet kan det finnas anledningar att berätta om diagnosen för att säkerställa att man får de specialanpassningar som behövs. Men då kan man vända diagnosen till något positivt och säga: “På grund av min Aspergers syndrom kommer jag behöva vila emellanåt och jag klarar inga jobbmöten, men det är ingen fara för ni kommer få lönebidrag från Arbetsförmedlingen för att kompensera för dessa brister. Och sen innebär min autism även många styrkor.” Då lyfter man fram att autism kan innebära många styrkor i arbetslivet samt att man inte blir speciellt dyr för företaget. Det kan göra många arbetsgivare intresserade.

En annan anledning till att berätta kan vara att man vill förklara varför man är som man är även om man inte skulle behöva specialanpassningar och lönebidrag. Om man liksom jag undviker alla typer av sociala tillställningar så som afterwork, kan kollegorna börja undra och tro att man inte tycker om dem om man inte är intresserad av att umgås med dem och delta i sociala tillställningar. För mig känns det alltid tryggt när andra får en förklaring till mitt beteende så att de inte tror att jag hatar dem. Samtidigt har vi alla naturligtvis rätten att bli accepterade som vi är utan att behöva förklara oss, så man behöver absolut inte berätta om sin diagnos för sakens skull om man inte vill.

Summa summarum: när man funderar på om man ska berätta om sin diagnos på en anställningsintervju finns det inget rätt eller fel. Alla resonerar på olika sätt, men det är viktigt att känna till att man absolut inte har någon skyldighet att berätta! Det är helt och hållet upp till en själv.

När energin när som helst kan ta slut

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan som bekant ha en ytterst begränsad mängd energi. Det som många inte tänker på är att livet kräver en mycket noggrannare planering när man lever med vetskapen att energin när som kan ta slut. Man kan inte boka för många energikrävande aktiviteter för tätt inpå varandra och man kan aldrig veta med säkerhet vilken dag man kan gå till butiken och handla mat för det är långt ifrån alltid man har energin till det.

Ett knep som jag använder mig av som strategi är att jag tvättar så fort jag känner att jag har energin till det. “Men varför måste du tvätta nu, du har ju hur mycket ren tvätt som helst hemma?”, frågar andra människor mig ibland. De tycker inte att det är bråttom och att tvätten gott skulle kunna vänta i 6-7 dagar till i och med att det inte är akut. Andra människor kan ibland tycka att jag tvättar helt i onödan när jag inte ens fyller tvättmaskinerna helt.

Men om jag känner mig extrapigg någon dag, passar jag på att tvätta med en gång. Det kan nämligen hända att jag under de nästkommande 7 dagarna kommer att vara helt dränerad på energi, och då finns en överhängande risk att det kommer att dröja i minst 10 dagar innan jag har orken att tvätta igen. Därför passar jag på att tvätta för säkerhets skull så fort jag har energi. Det är en utmärkt strategi för mig att behöva vänta onödigt länge tills det är dags att tvätta igen.

Den här strategin fungerar riktigt bra! När det däremot gäller matbutiker brukar jag köpa mycket mat åt gången så fort jag har ork och fylla frysen. På det sättet går det bra för mig endast handla 1-2 gånger i veckan och jag behöver inte springa in i matbutiker titt som tätt. Jag tänker aldrig i matbutiker: “har jag mat till idag och imorgon?” utan jag tänker istället: “har jag mat för hela den kommande veckan?”

När man som autist inte får ett önskat bemötande

När vi som har Aspergers syndrom eller autism möter neurotypiker, bemöter de oss på olika sätt. Här är några exempel:

1. Vi blir bemötta på ett negativt sätt. Antingen tycker dessa personer att autism inte finns eller så är tycker de att det finns men att vi absolut inte uppfyller diagnoskriterierna och bara tycker att det är bekvämt att få sänkta krav. Alternativt tycker de att det är väldigt chockerande när någon skiljer sig från normen. När jag var nydiagnosticerad, kunde vissa tycka att det var mycket konstigt och anmärkningsvärt att jag varken arbetade eller studerade utan levde på aktivitetsersättning. De kunde överhuvudtaget inte relatera till det.

2. Vi blir bemötta på ett mycket positivt sätt. Vissa människor blir glada för vår skull när vi äntligen fått en diagnos och därmed en förklaring till varför vi alltid varit annorlunda och varför vi inte klarat ett vanligt liv. Själv har jag en sådan kompis, och trots att hon inte visste speciellt mycket om Aspergers syndrom så var det hon som uppmuntrade mig att söka till Ågesta Folkhögskola och bli föreläsare. Inte sällan vill dessa människor lära sig mer om asperger och autism för att förstå oss ännu bättre, och de ställer därför frågor till oss. Samtidigt respekterar de vårt privatliv och ställer inte för privata frågor.

3. Bemötandet är någonstans mittemellan. Dessa människor menar ofta att det är bra för oss att ha fått en diagnos, men samtidigt tycker de inte att vi har så stora svårigheter som nämns i diagnoskriterierna. De kanske förstår på något plan varför vi inte orkar arbeta eller studera och varför vi kan behöva vissa specialanpassningar, men samtidigt förstår de inte allt. En diagnos är bra att ha men ingen ursäkt för att sluta anstränga sig, brukar vara deras motto. Dessa personer är inte nödvändigtvis intresserade av att lära sig mer om autism men samtidigt förstår de på något plan att funktionstillståndet kan innebära vissa svårigheter.

Vi som upplevt att det har varit mycket viktigt att få en diagnos vill självfallet bli bemötta enligt punkt 2 och aldrig enligt punkt 1. Men sanningen är att de allra flesta människor bemöter oss någonstans mitt emellan. De förstår oss på något plan och tycker att det är positivt att kunskapen om autism har ökat i samhället men samtidigt menar de att vi borde kunna träna på vissa färdigheter. Ändå tycker de absolut inte att vi är lata och ouppfostrade.

Många nydiagnosticerade autister brottas med det stora dilemmat hur de ska göra med dessa typer av människor. Alla väljer såklart att göra på olika sätt, men själv kan jag ha en större tolerans för familjemedlemmar än vänner. Om en familjemedlem inte förstår mig helt och fullt kan det visserligen vara frusterande men ändå okej, så länge personen inte totalförkastar autism. Däremot har jag märkt att jag kan bli frustrerad om vännerna inte riktigt förstår mig och tycker att jag borde träna eftersom det är viktigt för mig att det ska klicka på ett själsligt plan med de nära vännerna. Då kanske jag inte väljer att bryta kontakten helt men förmodligen orkar jag inte umgås lika mycket som förr.

När föräldrarna vägrar låta sitt barn genomgå en utredning

När jag föreläser, möter jag ibland lärare, fritidspersonal, vänner och släkt som har förstått att ett specifikt barn i deras närhet har Aspergers syndrom eller autism. Nästintill alla diagnoskriterierna stämmer in och man känner verkligen att barnet skulle bli hjälpt av en diagnos. Problemet? Jo, föräldrarna vägrar låta sitt barn utredas!

Vad gör man då? Jo, man kan försöka prata med föräldrarna en gång till och lyfta fram följande fördelar med en diagnos:

1. Möjlighet att få en personkretstillhörighet inom LSS. Vilket aldrig är en nackdel! Man kan få tillgång till bland annat råd och stöd, korttidstillsyn, kontaktperson om barnet har svårt att hitta vänner i skolan och en korttidsvistelse utanför det egna hemmet i form av exempelvis ett sommarkollo. Barnet får kollovistelsen till ett mycket förmånligt pris jämfört med kostnaden på ett vanligt kollo som inte går via LSS. Att få en personkretstillhörighet kan därmed underlätta mycket.

2. Möjlighet att träffa likasinnade. Deltar barnet i ett LSS-kollo, är chansen stor att det dyker upp andra autistiska barn som har ungefär en likartad funktionsnivå som barnet. Barnet kan få vänner för livet om det har svårt att hitta vänner i skolan och dessutom förhoppningsvis utan att behöva känna sig dum, utstött och annorlunda. Det kan göra susen för barnets självkänsla!

3. Möjlighet att få bättre anpassningar i skolan. Trots att 1 kap. 4 § skollagen tillförsäkrar alla barn i behov hjälp och stöd oavsett om de har en medicinsk diagnos eller ej, är det många som vittnar om att barnens specialbehov får större hänsyn och förståelse i skolan om de faktiskt har diagnosen autism på papper. Det ska inte vara så, men tyvärr är det lätt för skolpersonalen att tänka: “Men det här barnet har ju ingen diagnos så varför ska jag behöva ta lika hänsyn till det här barnet som jag tar till alla autistiska barn?” Dock är diagnosen ingen garanti för att få hjälp, men den kan inte göra situationen värre.

4. Barnet kommer fortfarande vara samma person som innan. Svårigheterna kommer alltid finnas där oavsett om diagnosen finns på papper eller ej. Däremot riskerar man att förvärra situationen ytterligare genom att förvägra barnet en diagnos. Barnets svårigheter riskerar bara att bli större om barnet inte får möjlighet till självförståelse och specialanpassningar genom rätt diagnos. Autism kan dessutom innebära många styrkor, vilket barnet skulle kunna få kunskap om.

Men vad göra då om man har använt sig av alla dessa argument och föräldrarna fortsätter att vägra låta barnet genomgå en neuropsykiatrisk utredning? Det går inte att tvinga föräldrarna. Vägrar de finns inget annat att göra än att acceptera föräldrarnas beslut. Dock kan man alltid underlätta för barnet på andra sätt! Ta hänsyn till barnets specialbehov, lyft fram barnets styrkor och förklara för barnet att man inte är sämre när man fungerar annorlunda. Bemöt barnet som du skulle bemöta vilket autistiskt barn som helst trots att du är osäker på om det här barnet faktiskt har autism eller ej!

Här finns min debutbok att låna

Åhörarna på mina föreläsningar frågar mig ibland var min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd finns att köpa. Tyvärr går den för tillfället inte att köpa på svenska utan endast på finska, estniska eller engelska. Den senaste upplagan har blivit slutsåld, och det kommer inte bli någon ny upplaga av Sivart Förlag. Kanske kommer en ny svensk upplaga bli utgiven av något annat förlag i framtiden, men än så länge går den svenska versionen av boken endast att låna på bibliotek.

Boken finns tillgänglig på ett flertal orter i Sverige, och på listan nedan har jag länkat till några större orter. Om du vill låna boken så kan du klicka på din ort i listan så kommer du till bokens sida på just ditt bibliotek. På sidan kan du se om boken finns inne eller reservera boken om den är utlånad.

  1. Stockholm
  2. Göteborg
  3. Malmö
  4. Uppsala
  5. Upplands Väsby
  6. Sollentuna
  7. Västerås
  8. Örebro
  9. Linköping och Norrköping
  10. Helsingborg
  11. Jönköping
  12. Lund
  13. Umeå
  14. Gävle
  15. Borås
  16. Södertälje
  17. Eskilstuna
  18. Halmstad
  19. Växjö
  20. Karlstad

Därför kan en autist vilja hålla det man bestämt

Enligt Lorna Wings teori har personer med Aspergers syndrom och autism dålig föreställningsförmåga. Ibland vill vi autister bestämma allt i förväg och hålla oss till det till punkt och pricka, och många tror att anledningen är att vi inte kan föreställa oss andra lösningar än det vi bestämt från början. Jag säger inte emot att det säkert kan vara så i många situationer, men däremot är det inte alltid så. Ofta vet jag mycket väl om att jag skulle kunna göra på ett annat sätt än vad jag tänkt mig från början, men jag väljer ändå att hålla mig till det jag bestämt eftersom jag upplever det som energidränerande att göra nya planer på kort varsel.

Ett klassiskt exempel är när jag och en kompis häromåret promenerade längs Drottninggatan i Stockholm, och precis som vanligt hade jag med mig matlåda. Redan när jag höll på att göra i ordning matlådan hemma hade jag bestämt mig för att sätta mig på en specifik bänk på Drottninggatan för att äta upp matlådan. Det duggregnade lite när vi gick längs gatan men vi brydde oss inte utan satte oss på bänken ändå. Men snart öppnade sig himlen och duggregnet övergick i världens ösregn! Regnet var så häftigt att man blev genomblöt på en sekund och kunde knappt se något.

Människor började skrika och skyndade sig för att ta skydd så fort de kunde. Även min kompis sprang utanför närmaste klädbutik för att ta skydd under taket. Han försökte få med mig, men jag stannade envist kvar på bänken och fortsatte äta. Kompisen var av förståeliga skäl föga intresserad av att hålla mig sällskap, och därför blev det att han och alla andra människor stod under skydd och jag satt helt ensam på bänken mitt på gatan och åt. Det kändes som att jag fick en del undrande blickar och folk verkade tycka att jag var galen. Vissa ropade till mig och undrade om det inte var obehagligt att bli genomblöt. Det kändes som att främlingarnas undrande blickar och frågor blev ett betydligt större problem för mig än själva ösregnet.

Min kompis frågade efteråt om jag inte hade kunnat ta skydd med honom och äta upp resten av matlådan senare. Det hade jag absolut kunnat, och jag var fullt medveten om att det hade ansetts vara det mest normala. När jag var ung och osäker hade jag troligen flytt regnet med honom, men nu som äldre föredrar jag att göra precis som jag vill. Och det tar ju energi av mig att ändra på planer på kort varsel. Det hade inte ingått i mina ursprungliga planer att plötsligt flytta mig från bänken, och det skulle ha varit betydligt mer tröttsamt för min hjärna att avvika från de ursprungliga planerna än att stå ut med genomblöta kläder.

Även om andra människor ofta tror att det skulle vara det enklaste för mig att ändra på de ursprungliga planerna om det sker något oväntat, kan det i själva verket vara det krångligaste alternativet. Jag gör alltid en noggrann övervägning: hade det varit höst och iskallt ute, hade jag förmodligen lidit så pass mycket av kylan och regnet att jag hade valt att ta skydd under taket i alla fall. Men nu var det sommar, och därför gjorde jag bedömningen att det var värt att bli genomblöt eftersom det innebar att jag slapp ändra på mina planer. Att hålla sig fast vid de ursprungliga planerna på det här sättet kan vara en utmärkt strategi för en autist att undvika stress!

Därför kan ett arbetsbiträde eller en mentor vara guld värt

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka andra människors avsikter. Eftersom vissa av oss även kan ha svårt för att läsa av deras kroppsspråk, kan vi ibland råka störa andra människor genom att prata och ställa alldeles för många frågor när de egentligen har bråttom och inte har tid. Då kan vi ses som hänsynslösa och tjatiga, men det har sällan varit vår mening! Ibland kan vi bara ha svårt för att bedöma när det är läge att ställa frågor och framför allt hur många frågor det är okej att ställa innan man blir för jobbig.

Själv har jag också mycket svårt för att bedöma när det är läge att våga ställa frågor. Ibland har jag setts som tjatig när jag har ställt alldeles för många frågor, och ibland har andra varit chockade när det kommer fram att jag haft ett problem och inte sagt något. “Men du borde ha sagt något”, kan andra människor säga till mig ibland, eller: “Du kanske inte ska säga något nu för annars kan du framstå som alldeles för ivrig och jobbig”. Jag har mycket svårt för att bedöma hur man gör för att fråga “lagom mycket”.

Om vi får kritik från andra människor för att vi har ställt för många frågor, kan vi bli ledsna och uppleva det som mycket jobbigt att vi varit i vägen. Då kan det sluta med att vi inte vågar ställa frågor längre! Mina tidigare erfarenheter har gjort att jag har fått svårt för att ställa frågor och frågar hellre en gång för lite än en gång för mycket. Det kan till och med handla om harmlösa frågor jag inte vågat ställa: om jag har suttit hemma med en skoluppgift och jag haft en specifik fråga om uppgiften, kan det kännas som en väldigt obehaglig och läskig tanke för mig att mejla till läraren och ställa frågan eftersom jag är livrädd för att störa. Då har jag ibland föredragit att låta bli att höra av mig och leva med vetskapen att jag riskerar att göra uppgiften fel och få ett dåligt betyg.

Hur ska man lösa såna här situationer i arbets- och studiesammanhang då för att säkerställa att en autist inte riskerar att behöva leva med en massa obesvarade frågor han eller hon aldrig vågar ställa? Jo, en speciell kontaktperson i form av ett arbetsbiträde eller en mentor är guld värt! Kommer vi på frågor, kan man komma överens med oss om att vi alltid kan ställa frågorna till kontaktpersonen. Kanske kan han eller hon också vidarebefordra frågorna till läraren eller chefen vid behov. Sånt kan underlätta för oss enormt!

Dessa 6 saker kan vara enormt tröttsamma för autister

Vissa människor har hört talas om att trötthet och utmattning kan ingå i diagnoserna Aspergers syndrom och autism, men många förstår ändå inte fullt ut vad detta har för konsekvenser för oss. Utmattningen kan göra att vi mår mycket dåligt och blir helt slut efter att vi blivit utsatta för jobbiga moment i vår vardag. Det finns flera saker i vår vardag som gör oss helt utslagna, bland annat:

1. Sinnesintryck. Det är snarare regel än undantag att vi som lever med Aspergers syndrom och autism är känsliga för sinnesintryck vars konsekvenser inte ska underskattas. Överallt i samhället stöter vi på stökiga miljöer, höga ljud, folk som pratar samtidigt, parfymlukter, konstiga konsistenser och smaker när vi blir bjudna på mat mm. Ett vanligt missförstånd är att vi endast blir utmattade under tiden vi blir utsatta, men sanningen är att vissa autister kan ligga helt utslagna i en vecka efter att de blivit utsatta för störande sinnesintryck.

2. En dålig automatiseringsförmåga. När vanliga människor utför praktiska göromål, sker det för det mesta automatiskt. De kan tänka på andra saker samtidigt och upplever på sin höjd att det är tråkigt att städa, duscha, öppna posten och diska men det brukar inte vara ansträngande för deras hjärnor. Vi som har asperger eller autism har däremot inte sällan automatiseringssvårigheter. Att duscha är för mig som att försöka koncentrera mig på att tala ett främmande språk som jag inte behärskar så väl eller som att försöka lösa en svår matteuppgift. Jag måste koncentrera mig medvetet på det jag gör, och därför blir jag trött efteråt.

3. Sociala kontakter. När andra människor får återhämtning och energi av att umgås med arbetskamrater och grannar, kan sådana sociala kontakter ta enormt mycket energi av personer med Aspergers syndrom och autism. Vi måste tänka medvetet på vad som är lämpligt att säga, lägga mycket energi på att tolka andra människor, akta oss så att vi inte prata för mycket om oss själva och speciellt i stökiga miljöer kontrollera att vi inte står i vägen för någon, vilket jag har en tendens att göra. Jag har svårt för att se mig omkring om jag inte medvetet påminner mig själv om att göra det.

4. Att anpassa sig efter andra människor. Faktum är att neurotypiker är en majoritet och vi aspergare och autister en minoritet och vi har ofta helt andra behov och förväntningar än andra människor. Trots att det inte är det minsta rättvist, känner vi aspergare att vi ständigt måste anpassa oss efter andra människors förväntningar. Jag tycker att det tar energi att hålla upp dörrar för andra människor och jag vill inte heller att andra ska hålla upp dörrar för mig, men ändå känner jag mig tvingad att hålla upp dörrar för andra människor hela tiden för annars skulle jag ses som ouppfostrad och egoistisk. Mina behov är i minoritet, och därför känner jag mig tvingad att anpassa mig.

5. Att man har helt andra intressen. Jag har alltid upplevt det mesta som andra människor småpratar om som mycket tråkigt och ointressant. Jag är totalt ointresserad av musik, filmer, kändisar, inredning, turistresor, arkitektur, matlagning, teater och ja, det mesta som andra människor brukar prata om och blir extremt uttråkad när jag utsätts för sådana ämnen! Däremot är jag extremt intresserad av mina specialintressen. Eftersom jag upplever att det mesta i livet som inte har med mina specialintressen att göra är extremt tråkigt och tröttsamt, var skolan en plåga för mig. Jag kan inte bli intresserad av ämnen som inte intresserar mig ett dugg, och jag blir extremt trött och utmattad när jag känner mig tvingad att visa intresse.

6. Att ständigt behöva förklara sig. Det ingår i mitt jobb att förklara vad Aspergers syndrom och autism innebär, och därför tar det inte mycket energi av mig att blogga och föreläsa. Däremot upplever jag det som energikrävande att ständigt behöva förklara mig i privata sammanhang när jag får frågor i stil med: “Varför kan du inte äta samma mat som vi?” Vad är det exakt som gör att du inte orkar följa med på festen?”, Hur kan du veta med säkerhet att dina svårigheter inte går att träna bort?” och “Hur kommer det sig att du har boendestöd och varför städar din boendestödjare ditt hem?” Det kan vara tröttsamt att ständigt behöva försvara sig och leva med känslan att man inte förklarat allt tillräckligt väl så att man blivit förstådd.