månadsarkiv: maj 2019

Om omgivningens förväntningar efter diagnosen

Som nydiagnosticerad finns det inte sällan förväntningar från omgivningen om hur man ska känna och reagera när man får veta att man har Aspergers syndrom eller autism. Dessa förväntningar kan se olika ut beroende på vad omgivningen har för förhållningssätt till neuropsykiatriska diagnoser, men det som är gemensamt är att autisten inte alltid reagerar på diagnosen på det sättet som omgivningen önskar. Här är några exempel:

Förväntningen: Att autisten tar till sig sin diagnos med en gång och tycker direkt att det är häftigt att vara annorlunda.

Verkligheten: Vi är många som kände en enorm lättnad över att få veta att vi har asperger eller autism, men för vissa andra autister kan insikten om att svårigheterna förmodligen alltid kommer att finnas där vara en stor sorg. Dessa personer kan uppleva att det inte anses vara okej att sörja när omgivningen tycker att man borde glädjas åt att man fått veta att man har autism.

Förväntningen: Att autisten söker sig till likasinnade för att utbyta erfarenheter. Om autisten fortfarande går i skolan ska han eller hon vilja börja i en specialklass med andra elever som också har Aspergers syndrom eller autism.

Verkligheten: Själv hade jag mått mycket bättre av att få gå i skolan med likasinnade i en asperger-klass, men det är inte alla som är lika pigga på det. Min kompis Susanna berättade för reportern i en tidningsintervju vi gjorde tillsammans att hon är glad att hon gick i en vanlig klass i ett vanligt gymnasium.

Förväntningen: Att autisten börjar läsa på vad asperger och autism innebär och läser alla böcker och bloggar man kan komma åt ämnet.

Verkligheten: Själv började jag skaffa mig kunskap om ämnet och tyckte att ämnet var hemskt intressant, men det är inte alla som tycker att ämnet är intressant överhuvudtaget. Vissa tänker bara “jaha” när de får sin diagnos och går vidare i livet.

Förväntningen: Att autisten ska fortsätta på sitt vanliga jobb. Livet ska fortsätta som vanligt förutom att man kanske berättar för sin chef att man behöver vissa specialanpassningar.

Verkligheten: Vissa av oss hade kämpat igenom hela livet innan diagnosen, och i och med diagnosen inser vi att vår ork aldrig kommer att bli bättre. Därför bestämmer vi oss för att ansöka om aktivitets- eller sjukersättning. När jag själv fick diagnosen, arbetade jag på deltid och mådde så dåligt av det att jag inte hade orkat kamma mitt hår på ett halvår! Numera försörjer jag mig på att föreläsa men det är inte alla som kommer tillbaka till arbetslivet alls.

Förväntningen: Att man gör klart för sig själv och andra människor att Aspergers syndrom/autism är något man har, det är något man inte är.

Verkligheten: Alla vi autister är sinsemellan olika, men vi är ändå autister. Autism är en stor del av vem vi är. Varför skulle man vilja ta avstånd från den man är?

Förväntningen: Att man ska börja jobba med sina utmaningar, träna och utsätta sig för det man har svårt för.

Verkligheten: Jämför med en gammal människa: oavsett hur mycket en 90-åring än skulle försöka utsätta sig, försöka springa maraton och festa på krogen på samma sätt som 20-åringar så kommer kroppen på en gammal människa alltid ta stryk. Detsamma gäller självklart för Aspergers syndrom och autism!

Så här olika kan omgivningen reagera på diagnosen

Som nydiagnosticerad med Aspergers syndrom eller autism måste man ta ställning till om man vill berätta om sin diagnos för omgivningen eller om man vill hålla tyst. Vi som har valt öppenheten har fått många olika reaktioner så som:

1. Misstro. Vissa människor har absolut inte kunnat förstå varför vi fått diagnosen autism. De säger saker som: “Men du kan inte ha asperger. Jag har träffat många andra som har autism och de är inte alls som du. Du har inte såna svårigheter”, är en vanlig sak många av oss har fått höra. Eller: “Jag har känt dig i flera år och aldrig märkt något avvikande hos dig. Du kan omöjligen ha autism”.

2. Ointresse. Vissa av oss skulle vilja berätta detaljerat för någon närstående hur den neuropsykiatriska utredningen gick till, vad vi fick för resultat och hur det kändes att äntligen få veta att vi har autism när vi alltid trott att vi är dumma och lata. Men personen säger bara “jaha”, byter samtalsämne och visar inget intresse.

3. Motstånd. “Men autism finns inte, det är bara en modediagnos som beror på psykosociala faktorer och dålig kost”, menar vissa. När vi försöker förklara att diagnosen varit viktig för vår självkänsla, kan vi få motargumentet att det är farligt att identifiera sig med sin diagnos och att vi borde gå i psykoterapi istället.

4. Missunnsamhet. Vissa har svårt att acceptera att vi autister har rätt till vissa stödinsatser. “Men det är orättvist att ni som har asperger och autism tillhör LSS och tillförsäkras bättre levnadsvillkor genom lagen än de cancersjuka, hjärtsjuka och gamla” eller: “Nu kommer du få allt betalt av staten. Du kommer få privilegier på jobbet genom lönebidrag/du kommer att få ligga i soffan och göra vad du vill på dagarna med sjukersättning medan jag som har en kronisk sjukdom får slita och jobba”, är vanliga saker vissa människor brukar säga. Eller många säger egentligen inte exakt så här rakt ut men ger hintar åt det hållet.

5. Oacceptans. “Men nu kommer du bara börja använda diagnosen som en ursäkt och sluta anstränga dig”, eller “Jag vet att du har autism men det betyder inte att du inte ska träna på det du har svårt för och jobba med utmaningar precis som vi vanliga människor”, säger vissa till oss. Dessa människor är övertygade om att alla människor har sina utmaningar i vardagen och att autism inte innebär fler svårigheter än vad människor generellt sett har i sina liv.

6. Förståelse. Vissa människor förstår mycket snabbt vad autism handlar om och hur mycket det kan ha betytt för oss att få en diagnos. Själv har jag en neurotypisk vän som knappt visste vad asperger var för något men hon var mycket stödjande och glad för min skull när jag fick diagnosen. Hon hade inte sett något avvikande hos mig men hon respekterade ändå att jag hade fått en diagnos och ifrågasatte den aldrig. Dock är det långt ifrån alla som bemöter oss så här fint redan från början.

De flesta av oss autister föredrar såklart att alla i vår omgivning reagerar med förståelse från början om diagnosen har betytt mycket för oss, men så ser inte verkligheten ut tyvärr. Det är inte många som vet vad autism innebär, och eftersom många av våra närstående inte upplever sig ha sett något avvikande hos oss kan de vara chockade över att vi har fått diagnosen autism. Vissa reagerar med ointresse eftersom de anser att vi är samma människor som vi alltid varit oavsett vad vi har för diagnos. Andra försöker vara finkänsliga och låter därför bli att ställa frågor.

De som reagerar med misstro har enligt min erfarenhet goda chanser att ändra på sitt förhållningssätt om de tar sig tid att lära sig vad autism handlar om. Alla är nybörjare i början. De som däremot är missunnsamma försöker jag hålla mig borta ifrån! De som är avundsjuka på mig för att jag har rätt till lönebidrag och städhjälp från en boendestödjare har ändå ingenting i mitt liv att göra.

Nej, det är inte skadligt att tänka på sin diagnos

Ibland kan vi aspergare tycka att många yrkesverksamma är väldigt motsägelsefulla. Å ena sidan menar många att Aspergers syndrom och autism innebär otroligt många styrkor och att alla människor på ett eller ett annat sätt skiljer sig från normen, men å andra sidan säger de i nästa andetag att det inte är bra att tänka på sin diagnos alltför mycket. Då kan vi undra vad de egentligen menar. Förmodligen menar de bara väl, men jag anser inte att det låter trovärdigt att man verkligen menar att autism innebär fördelar och att det inte behöver vara negativt att ha autism om vi samtidigt också får höra att vi inte ska tänka på vår diagnos.

Själv tänker jag av naturliga orsaker på min diagnos väldigt mycket: jag bloggar om autism varje dag och föreläser regelbundet. Med tanke på mitt jobb måste jag skaffa mig väldigt mycket kunskap genom att både läsa litteratur skrivna av forskare och prata med personer med egen diagnos. Skulle jag inte ägna tid åt autism, skulle jag inte kunna utföra mitt jobb. Men det är inte bara av arbetsmässiga skäl jag läser på om asperger och autism, utan jag tycker att det är ett otroligt intressant och givande ämne! Det som jag tycker är mest intressant är att man aldrig blir fullärd utan det finns alltid mer att lära sig.

Många tror att man skulle bli nedstämd av att tänka på sin diagnos alltför mycket, men så behöver inte vara fallet! Själv mår jag bra av att tänka på min diagnos, och för mig är ämnet autism precis som vilket annat specialintresse som helst. Att jag hakat upp mig på min diagnos betyder inte att det skulle vara ett deprimerande specialintresse och att jag skulle må bra av att fokusera på andra saker ibland. Visst, autism skulle inte behöva vara en stor grej om samhället var mer tillgängligt och anpassat efter våra behov, men nu är det inte så och därför brinner jag för att försöka göra något åt saken.

Ibland har jag blivit varnad för att jag skulle löpa en risk att identifiera mig alltför mycket med autism och tillskriva mig egenskaper och svårigheter jag inte har genom att fokusera på ämnet alltför mycket. Visst, det är klart att man kan bli påverkad av att umgås i autistiska kretsar, men för mig har det uteslutande varit något positivt. Att bli påverkad av den autistiska kulturen är inte heller konstigare än att bli påverkad av kulturen i det land eller den tidsepok man lever i. För inte alls länge sen ansågs det självklart att abort var en dödssynd och homosexualitet en allvarlig sjukdom, och numera har inställningen förändrats totalt. När människor påverkas så här mycket av omgivande värderingar kan man självklart även bli påverkad av den autistiska kulturen, men för mig har denna påverkan enbart inneburit en ökad självkänsla och en insikt att jag duger som jag är.

Att jag skulle tillskriva mig egenskaper jag inte har genom att fokusera på autism stämmer däremot inte. Flera vanligt förekommande drag och svårigheter bland autister, så som överkänslighet för dofter och ljus, har inte jag och jag har inte plötsligt börjat inbilla mig att jag skulle ha dessa egenskaper. Däremot har jag genom att läsa på om diagnosen insett vad många av de utmaningar jag har mött i livet berott på, men det är endast min insikt och inte svårigheterna som har förändrats. Förut hade jag exempelvis ingen aning om att andra människor inte behövde lägga så här mycket energi på vardagliga aktiviteter, och därför visste jag inte heller om att jag hade automatiseringssvårigheter. Jag insåg det först efter diagnosen.

Om din autistiske närstående säger sig ha hakat upp sig på sin diagnos på ett negativt sätt och mår dåligt av det, ska du naturligtvis hjälpa personen att acceptera sin diagnos och försöka få honom eller henne att fokusera på annat ibland. Men om personen älskar att läsa på om autism och mår bra av det, är allt som det ska! Autism är en stor del av vem man är, och därför är det inte konstigt att vilja ägna sig åt ämnet.

Dags att boka mig för höstens föreläsningar

Nu börjar vårens föreläsningssäsong lida mot sitt slut! Jag har några föreläsningar kvar att genomföra innan det blir ett par månaders sommaruppehåll. Jag har fortfarande gott om lediga tider i höst, så ni som är sugna på att boka mig för en föreläsning eller en utbildningsdag om Aspergers syndrom/autism till hösten är välkomna att kontakta mig via kontaktformuläret på min hemsida!

Ibland får jag frågor om hur tidigt man måste boka mig. Det kan gå bra att även boka mig på kortare varsel om man är flexibel när det gäller datum, men ni som vill ha ett specifikt datum kan passa på nu. Längden på mina föreläsningar kan anpassas efter kundens önskemål, så det går utmärkt att boka mig såväl för kortare föreläsningar som för hela utbildningsdagar. Vi hörs! 🙂

7 anledningar till att autisten inte säger nej

Alla vi som har Aspergers syndrom eller autism är inte alltid duktiga på att säga nej i situationer då vi borde göra det. Men tyvärr tar vi inte alltid hänsyn till våra begränsningar, vilket inte sällan slutar med att vi går med på alldeles för mycket och mår dåligt efteråt. Att vi inte säger nej kan ha olika anledningar så som:

1. Vi jämför oss med andra människor. Och känner att vi också borde klara av sociala aktiviteter, oväntade förändringar och att hantera sinnesintryck när andra klarar det. Visst, vi vet ju att vi har autism och att de vi jämför oss med inte har det, men ibland kan vi inbilla oss att det inte är så farligt att försöka anstränga sig lite mer. Ibland kan vi överskatta vår förmåga och ork, och smällen kommer först efteråt.

2. Det gick okej sist. Förra gången vi följde med på grannens kompis kalas mådde vi kanske lite dåligt för stunden, men vi klarade det och mådde ändå okej dagen efter. Grannen blev glad för att vi följde med, och därför var det värt det. Men vi kanske inte tänker på att vi hade sovit bra den gången och hade haft en otroligt lugn period i våra liv just då. Därför tänker vi inte på att allt kanske inte kommer att bli lika framgångsrikt den här gången och att vi borde säga nej.

3. Vi förstår inte att vi egentligen inte alls vill det vi sagt ja till. För vi kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. Själv kan jag ibland också ha svårt för att skilja mina egna känslor från andras. Om jag märker att en annan person gärna vill något, kan jag inbilla mig att jag också vill samma sak eftersom jag påverkas otroligt mycket av andras känslor. Därför kan jag ibland tacka ja till saker jag inte borde tacka ja till. Nuförtiden löser jag ofta problemet genom att be om betänketid och att få återkomma med ett svar senare.

4. Vi har dåligt samvete för att vi tackat nej vid flera tillfällen förut. Och vi känner att vi borde anpassa oss och vara andra till lags den här gången. Om vi alltid är de enda som skippar gemensamma utflykter på skolan, grannens kalas eller After Work med arbetskamraterna, börjar andra människor inte sällan undra och ifrågasätta vårt beteende. Då kanske vi går över vår energikapacitet och tackar ja trots att det vi tackar ja till får oss att må så dåligt att vi behöver återhämta oss i flera veckor efteråt.

5. Vi vill inte vara för krävande. På morgonen tycker vi kanske att det är alldeles för kallt i vårt arbetsrum på jobbet. Sedan pratar kollegorna för högt i rummet bredvid och vi kan inte koncentrera oss på vårt arbete. En kollega luktar alldeles för mycket parfym, vilket får oss att må illa. Chefen ger oss en arbetsuppgift som ger oss ångest och får oss att må dåligt. Lunchen ska alla äta gemensamt eftersom det är en kollegas sista arbetsdag, men maten vi serveras smakar jätteäckligt och vi skulle vilja köpa vår egen mat istället. Efter jobbet blir det After Work vilket får oss att må dåligt. Vi kan ha svårt för att bedöma om vi borde säga ifrån varenda gång vi mår dåligt eller om vi framstår som oflexibla och jobbiga då.

6. Vi tror felaktigt att andra har hört oss när vi sagt ifrån. Och eftersom personen inte reagerat, har vi befarat att vi blir jobbiga och tjatiga om vi säger ifrån en gång till när sanningen är att personen i själva verket inte ens hört oss. Jag har ibland hört att jag har varit tjatig om jag sagt nej alldeles för många gånger och då har jag fått till svar: “Ja jag vet att du inte vill, men du behöver inte demonstrera.” Om vi försöker berätta för chefen under fikarasten att vi blivit mobbade och chefen inte reagerar för att han eller hon inte ens hört att vi sagt något, kan vi därför tro att chefen inte bryr sig och vi vågar inte upprepa oss i rädsla för att vara tjatiga.

7. Vi vågar inte säga nej överhuvudtaget. Det kan bli så otydliga budskap ibland. Å ena sidan säger andra människor att det är viktigt att våga säga nej men exakt samma människor kan bli arga när man väl gör det. Trots att jag förut fick höra att jag måste våga säga nej, fick jag utskällningar om en granne frågade mig om jag kunde hålla upp dörren och jag svarade nej (jo, det är jättejobbigt för mig att hålla upp dörrar för andra och en stor uppoffring!) Därför har det slutat med att jag inte vågar säga nej till knappt något alls längre för jag har svårt att bedöma när det anses vara okej att säga nej och när det inte anses vara okej. Det säkraste är att inte säga nej alls.

Avslutningsvis har de allra flesta människor svårt att säga nej någon gång ibland oavsett om de har autism eller inte. Men vi som lever med Aspergers syndrom eller autism har verkligen specialbehov och vi lever inte sällan i en värld där det mesta sker helt på andra människors villkor. Dessutom har vi ofta svårt för att tolka andra människor och sociala regler. Därför riskerar vi att hamna i sådana här situationer i en betydligt större utsträckning än andra människor och gå med på saker vi egentligen borde sagt nej till.

Nej, alla aspergare behöver ingen daglig sysselsättning

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har aktivitets- eller sjukersättning på heltid. Själv hade jag också aktivitetsersättning i flera år innan jag började föreläsa. Vi aspergare kan känna olika inför att vara hemma på dagarna. Några vanliga inställningar och känslor vi kan hysa är:

1. Lättnad. För mig var det en enorm lättnad att få aktivitetsersättning beviljad efter att ha misslyckats med arbete och studier. Dessutom var det otroligt skönt att slippa leva på energimarginalen jämt. Efter att jag hade fått aktivitetsersättning, fick jag för första gången i mitt liv känna hur det var att plötsligt ha livslust och att inte vara konstant trött.

2. Ensamhet och isolering. Vilket kan upplevas som negativt av vissa. Vissa kan fastna hemma och uppleva livet som meningslöst när de inte längre får göra något speciellt på dagarna och bidra till samhället. De orkar inte ta tag i någonting längre, sover bort dagarna och blir deprimerade. Deras självkänsla påverkas negativt.

3. Lugn och ro. Vissa kan tycka att det är otroligt skönt att få styra sin dag så som man bäst vill. Man behöver inte längre träffa människor man har svårt för (vilket inte alltid är fallet på en arbetsplats), och man kan koncentrera sig på att umgås med familj och vänner och syssla med sina specialintressen istället för att behöva tänka på energikrävande måsten. Man kan gå och lägga sig när man vill och kanske ta emot boendestöd då och då. Så kände jag när jag hade aktivitetsersättning!

4. Rastlöshet. Vilket vissa lyckas lösa genom att fylla dagarna med olika aktiviteter. Vissa besöker flitigt träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism för att skaffa vänner och utbyta erfarenheter, och andra ansöker om kontaktperson enligt LSS som de hittar på aktiviteter med. Vissa börjar med en ny hobby, andra har daglig sysselsättning enligt LSS. Och vissa söker sig till olika praktikplatser genom sin dagliga verksamhet med siktet inställt på att så småningom komma ut i arbetslivet.

Ibland kan känslorna inför aktivitetsersättningen förändras genom årens gång. Vissa kan tycka att det är skönt att leva på aktivitetsersättning i början men tråkigt i längden, andra kan tvärtom tycka att det blir skönt först efter ett tag när de landat lite och hunnit hitta dagliga rutiner. Själv hade jag konstant samma känsla genom årens gång. Jag hade dock blivit varnad för att jag skulle börja må dåligt och klättra på väggarna om jag skulle sakna sysselsättning under en längre tid, vilket aldrig skedde i mitt fall trots att det gick flera år.

Om du har en autistisk närstående som har aktivitets- eller sjukersättning men saknar daglig sysselsättning, behöver det inte betyda att personen känner sig rastlös och mår dåligt. En vanlig missuppfattning är att en daglig sysselsättning utanför hemmet skulle vara viktigt för alla med Aspergers syndrom eller autism, men så behöver inte vara fallet. Vissa autister behöver någon slags sysselsättning utanför hemmet för att må bra medan andra föredrar att sysselsätta sig själva hemma. Alla är olika på den punkten!

Aspergers syndrom, autism och inkludering

När arbetsplatser och skolor vill inkludera en person med Aspergers syndrom eller autism och anpassa arbets- eller studiemiljön, är det jättebra. Det som många missar däremot är att det ibland kan behövas helt andra typer av anpassningar för aspergare än vad det behövs för personer med andra typer av funktionsvariationer. Alla ska bli inkluderade, men alla vill bli inkluderade på olika sätt.

Många tror att inkludering automatiskt innebär att personen med Aspergers syndrom eller autism ska delta i alla aktiviteter men så behöver inte alltid vara fallet. Visst, det är viktigt att se till att den autistiske anställde har möjlighet att delta i allt och tacka ja. Det uppstår ju inte sällan situationer då aspergaren inte ens har möjlighet att delta. Om aspergaren känner sig osäker i någon aktivitet, inte vet vad som förväntas och inte har någon som man kan fråga, blir aspergaren automatiskt tvungen att tacka nej till aktiviteten. Det är därför mycket viktigt att sådana hinder är undanröjda så att ingen blir exkluderad mot sin vilja. Sådant får absolut inte förekomma på en inkluderande arbetsplats.

Det som många missar däremot är att långt ifrån alla aspergare vill delta i sociala aktiviteter. Människor brukar tycka generellt sett att det sociala är en mycket viktig aspekt i arbets- och studiesammanhang, men när det däremot gäller oss med Aspergers syndrom och autism kan det finnas helt andra anledningar till att vi har skaffat arbete. Vissa av oss vill arbeta enbart i syfte att tjäna pengar eftersom vår sjukersättning inte räcker till. Och andra av oss kan ha blivit tvingade till att arbeta eftersom vi har blivit utförsäkrade av Försäkringskassan. Vissa av oss kan vilja arbeta eftersom vi är intresserade av själva arbetsuppgifterna och vill arbeta med vårt specialintresse. Och sedan finns det ju även de aspergare som vill arbeta för att få social stimulans. Men det är långt ifrån alla autister som är intresserade av det sociala utan de sociala aktivieterna kan vara ett nödvändigt ont för oss.

Visst, det finns ingenting som säger att man inte kan vilja arbeta av flera olika anledningar. Man kan vilja tjäna pengar samtidigt som man vill ha stimulerande och roliga arbetsuppgifter och även social stimulans. Men om en aspergare enbart vill arbeta i syfte att tjäna pengar eller att ha roliga arbetsuppgifter är det långt ifrån säkert att personen har något behov av ett socialt utbyte på en arbetsplats. Det kan rent av vara så att personen blir utmattad och mår dåligt om det uppstår alldeles för mycket socialt samspel. Att få slippa alla gemensamma sociala aktiviteter kan till och med vara en förutsättning för sådana aspergare för att kunna trivas på en arbetsplats. Därför är det mycket viktigt på en inkluderande arbetsplats att alla talar om för personen att det är helt okej att tacka nej till sociala aktiviteter om man inte vill vara med.

Inkludering får absolut inte innebära att alla människor måste bli likadana och tycka om samma saker, utan äkta inkludering innebär att alla ska ha ett val och att alla olikheter accepteras och bejakas. Det ska vara lika okej att vara introvert som det är att vara extrovert. När jag själv har velat slippa aktiviteter i form av After Work och utflykter, har jag hört från vissa tidigare arbetsplatser att jag skulle bli exkluderad om jag inte skulle vara med. Men när andra människor har trott att jag varit exkluderad, har jag känt mig helt inkluderad. Exkluderad är jag däremot om jag inte känner mig trygg nog att kunna tacka nej till aktiviteter som får mig att må dåligt!

När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning den är?

Max har autism och ADHD och mår inte bra av att vara i skolan. Därför är han sedan ett år tillbaka en hemmasittare. När man läser Aftonbladets artikel så är det inte svårt att lista ut varför: Max hade blivit placerad i en klass med 32 elever och miljön hade varit alldeles för ostrukturerad. Max hade till och med rymt från skolan när han fortfarande var där. Att autistiska barn behöver lugn och ro och förutsägbarhet borde vara grundläggande kunskap om funktionstillståndet, men tydligen inte.

Själv vet jag mycket väl vad skolångest innebär. Under min egen skoltid hade jag liksom Max vid flera tillfällen behövt rymma men jag kunde inte. Jag visste nämligen om att jag skulle få skäll och bestraffningar om jag skulle göra det, och därför körde jag istället med en helt annan taktik: jag låtsades vara sjuk. Ibland låtsades jag ha ont i magen, ibland ont i halsen men oftast ont i huvudet. Jag var förmodligen duktig på att se eländig ut för mamma blev orolig och uppmanade mig att lägga mig i sängen. Som fullt frisk var det inte roligt att ligga i sängen en hel dag, men eftersom skolan orsakade så mycket ångest hos mig att jag inte ville leva så var det ett mycket bättre alternativ än att vara i skolan.

Skollagens 1 kap. 4 § slår fast att hänsyn ska tas till barnens olika behov inom skolväsendet vilket enligt mig inte borde ge utrymme för misstolkningar, men ändå har lagen föga betydelse i dagens Sverige. Visst, skolorna anser sig säkert ha gjort tillräckligt om de går med på att låta ett autistiskt barn välja sittplats i klassrummet, men sådana minimala anpassningar räcker inte för elever med autism! Det krävs otroligt mycket mer än så. Skoluppgifterna behöver anpassas, strukturen behöver anpassas, hela skolmiljön behöver anpassas, barnet behöver stöd för planeringen av skoluppgifter, raster och väldigt mycket annat. Och mycket ofta räcker inte ens det utan det krävs att barnet placeras i en specialklass. En klass med endast mycket få elever där allas behov kan tillgodoses i en förutsägbar miljö.

Många rektorer som saknar autismspecifik kunskap tänker förmodligen: “Nu har jag gjort mitt, så nu är det upp till den autistiske eleven att ändra attityd.” Men autism är en funktionsnedsättning precis som vilken annan som helst och har överhuvudtaget ingenting med dålig attityd att göra. Precis som en rullstolsburen elev behöver ett klassrum som är tillgängligt för rullstolar, behöver autistiska elever en tillgänglig miljö. En rullstolsburen elev kan inte vara med fysiskt om klassrummet ligger på femte våningen utan hiss, medan en autistisk elev kan inte vara med psykiskt i en olämplig miljö. När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning som den är?

Denna farliga människokategori bör aldrig arbeta med autister

Många människor frågar mig vilka typer av personer som passar som boendestödjare och i andra yrken där de ska ge stöd till oss som har Aspergers syndrom eller autism. Det finns otroligt många egenskaper som är livsviktiga i dessa yrken så som empati och autismspecifik kunskap, men sedan finns det följande människokategorier som absolut inte bör arbeta med oss:

1. Diagnosförnekare. Denna människokategori brukar vara relativt lätt att känna igen. Dessa personer propagerar inte sällan öppet för att neuropsykiatriska diagnoser endast är ett modernt påhitt. Aspergers syndrom, autism och ADHD beror enligt diagnosförnekarna på kosten, dålig uppfostran eller på andra psykosociala faktorer. Autism ska enligt dessa personer försvinna helt antingen genom vissa kostförändringar, social träning, genom att utsätta sig för det man har svårt för, bättre uppfostringsmetoder eller en kombination av dessa.

2. De som förnekar diagnosens svårighetsgrad. Denna människokategori kan tyvärr vara mycket svår att känna igen för den ovane. Människor i denna kategori brukar ha inställningen att autism absolut existerar men att funktionstillståndet generellt sätt inte påverkar personens vardag nämnvärt om personen är verbal, pratsam, utåt sett ser ut som vem som helst och har en ojämn begåvningsprofil med vissa styrkor. Vissa personer tillhörande denna kategori menar även att de allra flesta människor har de svårigheter som nämns i diagnoskriterierna för autism, och därför är det inte godtagbart om autisten behöver mycket vila och återhämtning och mår mycket dåligt av vissa vardagliga aktiviteter. Människor tillhörande denna kategori säger ofta saker som: “Jag vet att du har asperger, men du överdriver gravt dina svårigheter. Jag har träffat andra autister som har mycket större svårigheter än du men de klarar detta galant”.

Människor tillhörande den sistnämnda kategorin bör såklart inte alls arbeta i yrken där de kommer i kontakt med oss autister, men speciellt farligt är det för de unga, osäkra och nydiagnosticerade. Som nydiagnosticerad visste jag själv knappt vad Aspergers syndrom var för något. Jag trodde mig vara kunnig eftersom jag hade läst diagnoskriterierna, men i själva verket visste jag knappt någonting. Jag hade exempelvis ingen aning om att min enorma uttröttbarhet hade med min asperger att göra utan jag trodde att jag hade Aspergers syndrom och var lat och därför behövde skärpa mig. Om jag vid det laget hade fått en boendestödjare tillhörande kategori 2, hade det fått förödande konsekvenser!

Det kluriga med människokategori 2 är att de inte sällan framstår som kunniga och belästa. De kan ibland rabbla upp diagnoskriterierna och vet möjligen allt om Leo Kanner, Hans Asperger och Lorna Wing. När sådana personer får frågan på anställningsintervjun om de har autismspecifik kunskap, kan de ibland komma med rätt mycket forskningsfakta om autism. De kanske till och med vet skillnaden mellan DSM och ICD. Då kan den ovane chefen tänka: “Oj, vad kunnig den här personen var om autism”, bli imponerad och personen får anställning på bumsen. Därför anser jag att människokategori 2 till och med kan vara farligare än kategori 1!

En nydiagnosticerad, oerfaren autist som faller offer för denna människokategori riskerar liksom enhetschefen att tro att personen är mycket kunnig i och med att han eller hon kan rabbla upp så mycket forskningsfakta. Vi som haft våra diagnoser länge och har läst mycket litteratur om ämnet känner däremot oftast igen den här typen av person direkt. Vi vet vad autism innebär och vet att den här personen inte är att lyssna på. Men en osäker nydiagnosticerad autist vet inte alltid om att det är något som är fel, och autistens självkänsla kan påverkas mycket negativt av personens inställning. Därför är det mycket viktigt att enhetschefer som anställer personal besitter autismspecifik kunskap så att de kan sålla bort denna mycket farliga människokategori redan på anställningsintervjun!

Därför behöver inte vännerna dela mina specialintressen

Många människor tror att det är nödvändigt för en person med Aspergers syndrom eller autism att alla vännerna delar ens specialintresse. Och vissa aspergare tycker faktiskt att det är jätteviktigt, men det är absolut inte så för alla! Själv inbillade jag mig förut att det skulle vara viktigt för mig, men nu när jag känner mig själv bättre har jag insett hur otroligt lite det betyder för mig att mina närmaste exempelvis ska vara intresserade av blåbärsplockning som är ett av mina specialintressen. Och ni som har följt min blogg ett tag vet om hur otroligt mycket tid jag kan spendera i blåbärsskogen.

Förut var jag besviken när ingen som sa sig tycka om att plocka blåbär ville plocka blåbär 10 timmar om dagen varje dag, men nu när jag har analyserat saken närmare har jag faktiskt insett att jag till och med föredrar att plocka blåbär ensam! Det är så fridsamt att vara ute i skogen själv och få planera och bestämma allt själv. Det skulle till och med kunna bli rörigt för mig om någon annan alltid skulle följa med mig till skogen för det skulle avvika från mina rutiner. Ingen av mina närmaste är intresserad av blåbärsplockning, och jag tycker om dem lika mycket ändå! Jag skulle inte tycka om dem mer även om de plötsligt skulle börja intressera sig för det.

För att jag ska klicka med en person, måste det klicka på ett helt annat sätt än genom specialintressen. Det går ju alltid att diskutera och analysera livet tillsammans även om den andra personen inte skulle dela mina specialintressen. Har vi samma humor och vi kan sitta i timmar och skratta tillsammans, gör det inte mig någonting om vi inte delar specialintressen. Det viktiga för mig är att vi båda ska få mental stimulans av varandra. Att personen skulle hänga med mig i skogen ger ju inte mig mental stimulans på det sättet utan det måste vara något mycket djupare än så.

Själv delar jag inte heller de flesta intressen som andra människor brukar ha så som musik, film, inredning, matlagning och annat. Jag har faktiskt märkt att många männniskor inte bryr sig om att de inte kan diskutera musik, film och inredning med mig, men däremot kan det här med matlagning vara mycket känsligt. Om personen exempelvis är en utbildad kock och verkligen brinner för matlagning, kan personen bli mycket sårad om jag inte vill äta personens mat utan föredrar att äta min egen. Samma kan gälla utlänningar. För vissa kan det vara jättesårande om jag inte är intresserad av att smaka på deras nationalrätter som de är mycket stolta över. Att förklara i ett sånt läge att en person med Aspergers syndrom kan föredra rutiner när det gäller mat brukar hjälpa mig föga i sådana situationer. Därför undviker jag att umgås med personer som tycker att det är viktigt att vi ska äta varandras mat.

Om du ska hjälpa din autistiske närstående eller klient att hitta vänner, kan det såklart alltid vara en idé att testa om personen skulle kunna hitta vänner genom en hobby som har med personens specialintresse att göra. Men om det inte lyckas, kan personen söka sin lycka på andra ställen så som en träffgrupp för personer med Aspergers syndrom eller på nätet!