månadsarkiv: juni 2019

En otippad fördel med automatiseringssvårigheterna

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur mina automatiseringssvårigheter gör att jag endast klarar av att fokusera på en sak åt gången. Jag brukar säga att även om jag aldrig skulle byta bort min Aspergers syndrom som helhet även om jag fick chansen så skulle jag absolut vilja byta bort just min uttröttbarhet och mina automatiseringssvårigheter. Det känns väldigt jobbigt för mig att bli totalt utmattad av saker som andra människor gör automatiskt, och ännu värre blir det när min uttröttbarhet blir misstolkad som uttryck för lathet.

Som ni vet brukar jag gärna tala om fördelarna och styrkorna med Aspergers syndrom och autism. Autism kan ju innebära flera styrkor så som detaljttänk, en förmåga att se saker ur en annan synvinkel, en förmåga att fokusera på sina specialintressen och bli duktig på dessa och så vidare. Men jag har hittills alltid upplevt att just automatiseringssvårigheterna inte innebär några fördelar för mig utan endast begränsningar och svårigheter som jag skulle vilja få bort. Tills jag funderade på saken igen och kom på att även automatiseringssvårigheterna just i mitt fall faktiskt skulle kunna innebära vissa fördelar i alla fall, nämligen följande:

När jag fokuserar på en sak, måste jag fokusera på det fullt ut eftersom jag har så svårt för att automatisera annars. Och precis som jag konstaterade i gårdagens blogginlägg blir jag så trött av att fokusera att jag inte lägger märke till vad som händer runt omkring mig. Därför såg jag inte mannen utan byxor i vägkanten när jag tog en promenad tillsammans med min boendestödjare. Konsekvensen blir att när jag är superfokuserad så lägger jag jag inte märke till störande saker som andra människor skulle störa sig väldigt mycket på så som blinkande lampor, hög trafikbuller, störande lukter och annat. Andra människor tror ibland att jag skojar när jag säger att jag inte märkt en uppseendeväckande händelse när jag försökt automatisera för det är ju saker som jag märker i vanliga fall, precis som vilken person som helst.

Ett klassiskt exempel är när jag var relativt ny i föreläsandet. På den tiden var jag fortfarande elev på Ågesta Folkhögskola och hade planerat en halvdags föreläsning som jag skulle hålla självständigt. Läraren på kursen följde med mig till föreläsningen för att göra anteckningar och ge mig förbättringsförslag. Självklart innebar situationen en anspänning för mig för jag var på den tiden ovan vid att hålla föreläsningar som var längre än en timme och jag hade inte föreläst vid speciellt många tillfällen. Idag sker föreläsandet automatiskt för mig, men på den tiden fick jag planera allt noga. Jag var inte spontan i föreläsandet utan fick lägga mycket fokus på planeringen för vad jag skulle säga och vilken tid rasterna skulle vara. Jag fick titta på klockan hela tiden så att alla delarna i föreläsningen hade rätt längd. Det var väldigt mycket för min hjärna att tänka på, och efter att föreläsningen var genomförd kändes som att min hjärna hade gått på högvarv för att fokusera på alla dessa detaljer.

Döm om min förvåning när jag fick omdöme av läraren efteråt och hon berömde mig för att jag inte hade visat med en min att jag hade störts av det extremt störande höga bullret för det skulle vara en jobbig situation även för rutinerade föreläsare! Jag hade bara kört min föreläsning som vanligt och inte låtit mig distraheras, vilket var proffsigt gjort av mig och som jag skulle få kred för, sa läraren. Jag hade inte ens gjort en paus och inte heller kommenterat störningarna överhuvudtaget. Det var kul att höra att jag hade varit proffsig men det fanns ett problem: vilket störande ljud hade läraren syftat på? Jag förstod inte.

När jag frågade läraren vad hon hade menat verkade hon chockad av min fråga. Tydligen hade de renoverat extremt högt i rummet bredvid vilket hade låtit högt och pågått ett tag! Hon var förvånad att jag inte hade uppmärksammat ljudet för det var nästan omöjligt att låta det passera, tyckte hon. Men nej, jag hade inte tänkt på det överhuvudtaget! Och ändå kan jag bli irriterad när mina grannar borrar hemma, och nu som rutinerad föreläsare med snart 11 års erfarenhet störs jag extremt mycket bara av att en mobiltelefon plötsligt ringer mitt i mina föreläsningar. Nuförtiden är jag spontan när jag föreläser och använder mig av exempel som jag känner för just i stunden under förutsättningen att det passar in i ämnet. Därför är jag numera också uppmärksam på vad som händer runt omkring mig och kan därför störas av olika saker när jag föreläser. Därmed är jag inte alls säker på att jag skulle klara av liknande ljudstörningar i föreläsningssituationer lika bra nu som jag gjorde i början eftersom jag automatiserat föreläsandet.

Slutligen måste tilläggas att extremt många personer med Aspergers syndrom eller autism är precis tvärtom! Intryckskänslighet är ett mycket vanligt drag bland oss autister, och många autister märker smådetaljer runt omkring även när de är superfokuserade, vilket får dem att tappa fokus direkt. Därmed innebär inte automatiseringssvårigheterna dessa fördelar för många andra autister. Jag rekommenderar därför absolut inte att ni går och börjar borra och renovera ett intillliggande rum när en ny elev från Ågesta Folkhögskola övar på att föreläsa! 🙂

Konsekvensen av automatiseringssvårigheterna

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ha automatiseringssvårigheter, vilket innebär att vi ofta måste lägga medveten energi på saker som andra människor gör automatiskt. Flera vardagliga färdigheter såsom att duscha, diska och plocka undan kräver medveten fokus och koncentration av mig. Dessutom tar det energi av mig att hitta och försöka fokusera på vägen så att jag inte går vilse. Jag måste gå samma väg flera gånger och fokusera på vägen medvetet för att den ska fastna i mitt minne om jag vill hitta tillbaka till samma ställe i framtiden.

Tidigare i veckan promenerade jag ute tillsammans med min boendestödjare. Hon uppmärksammade mig först på ett äppelträd och sedan på ett körsbärsträd. Av förståeliga skäl var frukterna inte mogna så jag bestämde mig genast för att återkomma längre fram i sommar. Men för att jag skulle kunna återkomma skulle jag behöva hitta vägen till fruktträden från mitt hem. Även om vi befann oss i mitt bostadsområde var jag totalt förvirrad för jag hade glömt bort vilken väg vi hade tagit, och därför fick min boendestödjare förklara för mig. Jag upprepade vägen för mig själv tyst i min hjärna hela tiden så att jag skulle komma ihåg. Skulle jag inte göra det, skulle inte vägen fastna i min hjärna och jag skulle inte hitta till platsen igen.

Jag kunde inte släppa det här och tänkte bara på vägen så att jag inte skulle glömma var vi befann oss. Jag funderade också på om jag kunde se några kännemärken som jag skulle kunna notera för att underlätta för mig att hitta. Jag märkte inte att min boendestödjare plötsligt hade blivit chockad av något och tystnat för jag lyssnade knappt på vad hon sa. Efter ett tag undrade hon om jag också hade blivit chockad men jag förstod inte vad hon pratade om. Men tydligen hade det stått en man utan byxor nära vägkanten och min boendestödjare hade undrat vad han höll på med! Men själv hade jag inte märkt någonting överhuvudtaget trots att mannen förmodligen hade stått relativt nära oss.

Min boendestödjare verkade smått förvånad när jag förklarade att jag inte hade sett någonting. Jag hade inte varit fokuserad alls på min omgivning utan det enda jag hade tänkt på var vägen. Min hjärna blir trött av att fokusera, och när jag fokuserar på en sak klarar jag därför inte av att tänka på andra saker samtidigt. Då lägger jag inte märke till vad som händer runt omkring, vilka jag möter och hur de förbipasserande går klädda. När jag promenerar i stan måste jag därför fokusera fullt ut när jag går över gatan, och när jag befinner mig på en fullsatt restaurang och hämtar mat måste jag medvetet lägga fokus på hur jag går och håller tallriken så att jag inte ramlar. Jag måste även tänka på var alla andra restauranggästerna befinner sig så att jag kan väja för dem.

Det är av sådana här anledningar min hjärna är lätt uttröttbar. Ingenting sker automatiskt utan jag måste verkligen lägga fokus på det mesta jag gör. Därför ogillar jag även biljard, minigolf, bowling, bollspel och andra typer av lekar där man måste hålla fokus på sin kropp. Jag brukar säga att det är som en tortyr för min hjärna.

Därför tipsar jag om träffgrupper för personer med Aspergers syndrom

Ibland får jag frågan varför jag tipsar ensamma personer med Aspergers syndrom och autism att söka vänner på träffgrupper för aspergare. Varför bry sig om vännen också har autism? Kan det inte berika vänskapen om den ena är autist och den andra en neurotypiker? Begränsar man sig inte alldeles för mycket om man utgår ifrån att man bara duger som vän för andra autister?

Faktum är att vissa autister tycker att det är väldigt viktigt att vännerna också har asperger eller autism medan andra inte tycker det. Personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt att mina vänner har en diagnos, och därför tipsar jag inte enbart om träffgrupper för aspergare utan jag tipsar även om att söka sig till föreningar som har med ens specialintressen att göra. Dock har inte alla autister relevanta specialintressen, och många har erfarenheten att inte platsa bland neurotypiker. Vissa har försökt hitta nya vänner i 30-40 års tid bland neurotypiker utan framgång, men när dessa personer sedan sökt sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism har de för första gången i sitt liv känt att de passar in och blir förstådda fullt ut. Därför tycker jag att det är värt att beakta möjligheten att söka sig till andra med samma diagnos om man som autist varit ensam i hela sitt liv.

Jag har pratat med några personer som suttit i rullstol eller haft vissa sjukdomar, och dessa personer har inte alls tyckt att det är lika viktigt att vännerna också är rullstolsburna eller har samma sjukdom. Att många autister jag träffat föredrar att vännerna har samma diagnos medan vissa personer med andra funktionsvariationer inte bryr sig kan jag tänka mig beror på att autism sitter i hjärnan och kan därför påverka personens personlighet och sätt totalt. En gång pratade jag med en rullstolsburen tjej som upplevde det som problematiskt att andra människor såg henne som annorlunda bara på grund av rullstolen. Hon ville bara skrika rakt ut: “Jag är inuti precis som ni andra även om ni bara ser min rullstol”. Själv har jag ett helt motsatt problem. Mitt problem är att andra människor som inte känner mig ordentligt utgår ifrån att jag är precis som alla andra, och då vill jag bara skrika rakt ut: “Nej jag är inte alls som ni andra, jag är totalt annorlunda även om du inte skulle tycka att det syns utanpå”.

Jag har inga erfarenheter av att sitta i rullstol och därför är det egentligen fel av mig att uttala mig, men jag kan inte tänka mig att en rullstol påverkar personens inre på samma sätt som autism gör (rätta mig gärna om jag har fel!). Autism kan däremot göra att man fungerar helt annorlunda än normen: man kan behöva extremt mycket lugn och ro, och det kan även vara viktigt för vissa autister att vännen struntar i sociala normer. Vissa autister är brutalt ärliga och förstår sig inte alls på vita lögner. Dessa personer kan föredra att vännen är likadan, och i sådana lägen kan det vara lättare att hitta vänner bland andra autister. Självklart finns det även neurotypiker som skiljer sig från normen och accepterar annorlundaskap, men med detta sagt upplever många autister ändå att det är lättare att hitta likasinnade bland andra autister!

Nu menar jag absolut inte att jag skulle passa som vän med alla aspergare. Däremot har jag ofta lättare för att hitta personer jag klickar med på träffgrupper för personer med asperger och autism än i neurotypiska grupper. Jag brukar jämföra detta med främmande kulturer: en svensk som bosätter sig i en helt annan kultur i Afrika skulle förmodligen inte automatiskt bli vän alla västerlänningar på orten, men däremot finns det en chans att svensken skulle känna sig mer hemma bland de andra västerlänningarna än bland de lokala invånarna om kulturen och vanorna skiljer sig åt totalt. På samma sätt fungerar även jag: jag klickar inte med alla aspergare, men i en slumpmässig grupp på 30 personer skulle jag förmodligen ha lättare för att hitta åtminstone en person jag klickar med i en asperger-grupp än i en neurotypisk grupp.

Slutligen måste upprepas att långt ifrån alla autister tycker att det är viktigt att vännerna också har autism. Själv bryr jag mig inte heller om diagnoser så länge man har roligt ihop, med detta sagt upplever jag ändå att jag ofta generellt sett kan ha lättare för att bli förstådd bland andra aspergare än bland neurotypiker. Många autister har neurotypiska vänner vilket kan fungera helt utmärkt! Om autisten däremot har problem med att hitta vänner i vanliga sammanhang, kan det vara värt att ge träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism en chans.

Dagens föreläsningsepisod

Nu är vårsäsongens sista föreläsning avklarad! Dagens föreläsning ägde rum på ett konferensrum på Scandic Hotell i Mölndal strax utanför Göteborg, och tyngdpunkten på föreläsningen låg på svårigheter och konfliktsituationer i arbetslivet när man har Aspergers syndrom. Egentligen var det en kombinerad föreläsning och handledning om ett specifikt fall.

Jag ville vara i föreläsningslokalen i väldigt god tid och var därför inne i lokalen redan strax efter klockan 8 på morgonen trots att föreläsningen skulle börja klockan 9. Ni som följt min blogg ett tag vet om min ojämna begåvningsprofil samt om att jag kan ha svårt för att förstå saker som är enkla för andra människor, vilket jag verkligen åter påmindes om idag. När projektorn var igång och jag skulle testa min Powerpoint innan kunden skulle komma, tyckte jag att allt såg väldigt konstigt ut. Jag kollade och kollade men kunde inte förstå vad felet var. Det enda jag visste var att allt brukar se helt annorlunda ut när jag visar Powerpoint för mina åhörare i vanliga fall. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var som var annorlunda den här gången, det enda jag visste var att något var allvarligt fel och det gjorde mig stressad. Det skulle kännas väldigt obekvämt för mig att visa en konstig Powerpoint för kunden när jag själv inte förstod vad det var som var konstigt.

Efter ca 10 minuter föll polletten ner: projektorduken var uppe, och jag kom på att den alltid ska vara nere när en Powerpoint ska visas! Jag kände mig stolt över att ha hittat felet men samtidigt var jag förbryllad för jag förstod inte hur jag skulle få ner den. Till slut kom jag på att jag kunde testa att klättra upp på en stol och få ner den på det sättet, vilket fungerade! Jag fick ner duken och allt såg plötsligt ut precis som det skulle. Jag kände mig smart som hade lyckats hitta felet och lösa det på egen hand även om en 10-åring förmodligen hade kunnat lösa situationen snabbare och mer effektivt än jag! 🙂 Episoden gjorde mig trött i hjärnan och jag fick vila efter ett tag, men tack och lov hann jag piggna till innan åhörarna dök upp.

Nu kommer jag inte ha föreläsningar på knappt två månader för min nästa föreläsning kommer inte vara förrän den 16:e augusti och därmed blir det en sommarpaus nu. Men efter mitten av augusti börjar alltså höstsäsongen! Nästa vecka går jag på semester, men som sagt har jag som målsättning att fortsätta blogga åtminstone ett par gånger i veckan under semestern om jag inte skulle orka blogga varje dag.

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?

Aspergers syndrom, autism och ofrivillig ensamhet

I gårdagens blogginlägg tipsade jag om hur vi med Aspergers syndrom och autism kan få nya vänner. Vissa autister är ofrivilligt ensamma, andra är ensamma men supernöjda med ensamheten och utan att önska sig någon förändring, vissa har vänner och är nöjda med sina sociala liv medan andra känner sig tvingade att vara sociala när de i själva verket skulle vilja vara ensamma. Autister som är ofrivilligt ensamma kan uppleva situationen som deprimerande om de utan framgång har försökt hitta nya vänner väldigt länge men utan att lyckas.

Eftersom autism medför sociala svårigheter och inte sällan även svårigheter att tolka andra människors kroppsspråk, är det lätt som autist att agera på ett sätt som anses vara socialt fel när man försöker få kontakt med andra människor. Då finns risken att vi lägger energi på fel saker genom att söka vänskap på fel ställen och med helt fel typ av människor. Då är det lätt hänt att man blir uppgiven när man försöker och försöker men aldrig har fått napp. I sådana lägen kan det vara bra att försöka söka vänskap på helt andra sätt och på andra typer av ställen.

I vårt samhälle finns det olika typer av sociala normer att förhålla sig till som vi autister kan ha svårt för. Vissa autister är helt omedvetna om dessa normer, vissa är medvetna men orkar inte följa dem och andra är medvetna och anstränger sig för att anpassa sig. Följer man inte dessa normer, kan andra människor tycka att man är besvärlig och ta avstånd från en. Om man exempelvis börjar på en ny arbetsplats och bestämmer sig för att googla efter en arbetskamrats telefonnummer efter ens första arbetsdag, ringer till arbetskamraten i fråga samma kväll och frågar om man ska ta en fika så skulle den nya arbetskamraten förmodligen uppleva att man är alldeles för påflugen och dra sig undan. Då finns det en inte så jättestor chans att man någonsin kommer att bli vän med arbetskamraten i fråga eftersom man har gått alldeles för fort fram.

När man har ett annorlunda sätt att vara på, bör man som autist försöka bestämma sig för hur man ska förhålla sig det faktum att vissa andra människor kan avfärda en som vän när man inte följer sådana här sociala normer. Det finns olika förhållningssätt:

1. Att försöka lära sig neurotypiska sociala normer. Om man tar kontakt med andra människor på ett sätt som anses vara socialt korrekt i den neurotypiska världen, finns det en större chans att man hittar nya vänner. Nackdelen är att autisten kan uppleva att det tar väldigt mycket energi att tänka på att försöka agera med andra människor på ett sätt som anses vara socialt acceptabelt. Då kan vissa autister uppleva att man aldrig kan slappna av och dessutom riskerar man att få helt fel typer av vänner om dessa vänner tycker att det är viktigt att följa sociala normer. Andra autister kan däremot tycka att det är skönt att känna till sådana här sociala regler och försöka bete sig därefter för då sticker man inte ut och blir mer accepterat. Olika autister känner olika inför att lära sig sociala regler.

2. Att strunta i dessa normer totalt och köra på oavsett situation trots risken att bli sedd som udda. Ibland kan man ju ha turen att lära känna människor även om ens sätt framstår som annorlunda. Själv gifte jag mig i början av 2000-talet genom att ta kontakt med en vilt främmande man i tunnelbanan och be om hans nummer. Och när jag gick på gymnasiet, frågade jag en främmande tjej som jag såg i skolans korridor och aldrig sett förut om hon ville följa med mig till Helsingfors och fira Konstens natt som är ett årligt jublieum. Hon tackade ja, vi bytte nummer och bestämde tid och plats. Så här 22 år efteråt är vi fortfarande mycket nära vänner trots att jag har hunnit flytta till Sverige och hon bor kvar i Finland! Vissa människor har alltså varit positivt överraskade när jag agerat annorlunda och brutit mot sociala koder.

3. Att söka sig till sammanhang där sociala normer inte efterföljs. Exempelvis till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism. I sådana grupper råder väldigt sällan samma typer av sociala normer som det råder i neurotypiska sammanhang! På sådana ställen kan man inte sällan ta kontakt med nya människor direkt och föreslå en fika, oavsett om man endast känt varandra en minut eller i flera år. Man kan även vara tyst och endast lyssna om man inte vill säga något utan att någon tycker att man är tråkig. Man kan oftast också byta ett samtalsämne hur som helst om man vill börja prata om något helt annat utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. I sådana grupper kan många autister hitta vänner utan att behöva ändra på sitt sätt att vara.

Hur olika autister väljer att göra för att lösa situationen med ofrivillig ensamhet är olika från person till person. Vissa föredrar att köra på och försöka ta kontakt med andra människor på ett sätt som framstår som socialt udda trots att neurotypikerna kan se en som påflugen. Då tar man risken att behöva ta ett nej väldigt många gånger när man söker vänskap på fel ställen, men vissa är beredda att ta risken. Andra autister tycker däremot att det är lättare att strunta i att söka kontakt med människor som tycker att det är viktigt med sociala normer och fokuserar på att söka kontakt med andra autister istället. Alla är olika, men det viktiga är att man inte fastnar i en ond cirkel om man försöker få vänner på fel ställen, alltid får nobben och börjar må dåligt.

Hur får man som aspergare nya vänner?

Många frågar mig om tips om hur man kan hitta nya vänner när man har Aspergers syndrom eller autism. Vissa som undrar har egen diagnos, andra är anhöriga. Det är viktigt att du som anhörig är säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner. Själv skaffade jag förut vänner bara för att jag blev pushad till det, vilket gjorde att jag mådde dåligt och intog inställningen att vänskap handlade om att jag ska vara andra människor till lags. Jag trodde på allvar att andra människor skulle ha roligt men att det inte spelade någon roll vad jag själv ville för det var så jag hade lärt mig att det skulle vara! Därför är det viktigt att du som anhörig är försiktig och förmedlar för autisten att autisten är lika älskad oavsett om hen är intresserad av att skaffa vänner eller inte.

Träffgrupper för aspergare och autister

Om du är säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner eller om du själv är en ofrivilligt ensam autist ska naturligtvis något göras åt situationen! Ett tips kan vara att besöka träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism, förslagsvis via Organiserade Aspergare (OA) eller Autism- och Aspergerförbundet. Vissa autister har även social fobi och vågar därför inte besöka träffgrupperna ensamma i början. Därför kan det vara bra att känna till att det kan gå bra att ta med sig sin ledsagare eller någon annan i början om man inte vågar besöka gruppen utan stöd. När jag själv gick på träffgrupper via Autism- och Aspergerförbundet så var det nästan alltid någon som hade med sig sin boendestödjare, kontaktperson eller ledsagare och det gick helt utmärkt.

Dock är det viktigt att tänka på att det kan ta tid innan man får vänner på sådana träffgrupper. Vi autister är väldigt olika varandra och därför passar inte alla autister som vänner. Vissa kan vara väldigt raka och föredrar ärlig kommunikation, andra är däremot extremt känsliga och lättsårade och klarar inte av brutal ärlighet. Vissa behöver planering och är beroende av att tiderna hålls medan andra aspergare klarar inte av att planera tider och blir därför alltid försenade. Vissa är väldigt tysta och behöver lugn och ro, andra har däremot även ADHD och är därför överaktiva och extremt pratiga. Det kan därför ta tid innan man hittar någon man klickar med, men många gånger händer det att när man väl hittar någon man klickar med bland andra aspergare så kan det klicka riktigt ordentligt. Det är därför viktigt att inte ge upp utan fortsätta besöka träffgrupperna flitigt.

Nya vänner genom specialintressen

Vissa lyckas även hitta vänner genom sina specialintressen. Beroende på specialintresset kan det finnas föreningar att söka sig till. Har man exempelvis historia, matematik eller språk som specialintresse kan man söka sig till olika kurser och hitta nya vänner på det sättet. Har man djur eller matlagning som specialintresse lär det också vara rätt så enkelt att hitta likasinnade. Har man ett specifikt intresse man vill dela med någon behöver det inte spela någon roll om vännen också har autism eller inte utan det viktiga är att man har roligt ihop. Nu söker jag själv inte nya vänner, men jag har märkt att jag exempelvis ofta hittar intressanta människor att prata med när jag besöker min frisör. Det är en ekologisk frisörsalong som endast använder växtfärger och framställer alla färgerna själva, och därför delar de flesta andra kunder på salongen mitt specialintresse för naturlig och ekologisk livsstil.

Nya vänner på aspergerforum

Ett tips kan också vara att lägga in en kontaktannons på olika kontaktsidor, förslagsvis på aspergerforum. Det kan vara bra att beskriva tydligt vem man är. Är man exempelvis blyg, har social fobi och gillar lugn och ro kan det vara bra att skriva det tydligt så att de som skriver till en är likasinnade och inte förväntar sig att man ska vistas i stökiga miljöer, festa på nätterna och umgås i stora grupper. Ju tydligare man beskriver vem man är, desto större chans att de som man har mest gemensamt med läser ens annons och nappar!

Tidskrävande att hitta vänner när man har asperger eller autism

Det som kan vara bra att känna till är att det alltid kan ta tid att träffa nya vänner. De allra flesta vuxna, även de som inte har funktionsvariationer, brukar uppleva att det är betydligt svårare att hitta nya vänner som vuxen jämfört med hur det var som barn. När man dessutom har Aspergers syndrom eller autism, skiljer man sig ofta från normen och kan uppleva att man inte har så jättemycket gemensamt med andra människor. Därför passar man inte alltid som vän med folk som inte tänker utanför normen, och det kan därför ta tid att hitta likasinnade, speciellt om man har specifika intressen man vill dela med vännerna med. Ett tips är att låta bli att endast leta vänner i sin egen åldersgrupp. Vem vet, kanske kan du som 20-årig aspergare klicka med en 60-åring eller tvärtom!

Därför bör autisternas svårigheter bemötas olika

Många av oss med Aspergers syndrom och autism tycker att olika situationer är jobbiga. Däremot missförstår många yrkeserksamma den bakomliggande anledningen till att vi tycker att en viss situation är jobbig. Många yrkesverksamma tänker utifrån en mall och drar oss autister över en kam, men om en autist uppleva att en viss situation är jobbig så kan jag själv tycka att exakt samma situation är jobbig av en helt annan anledning trots att vi har samma diagnos. Därför bör våra svårigheter bemötas på olika sätt. En autist kanske bara är nervös men inte har praktiska svårigheter, medan en annan autist inte alls är nervös i situationen men har praktiska svårigheter för att klara situationen eller upplever att situationen är mentalt tröttsam.

Att jag tycker att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier i mitt hem antar många bero på att min Aspergers syndrom skulle göra att jag är nervös inför att träffa nya människor. Att vissa aspergare tycker att det är jobbigt att prata med främmande människor stämmer väl, men det stämmer inte alls in på mig. Jag är inte blyg, oroar mig inte för vad främmande människor tycker och tänker om mig, och jag har inte heller svårt för att komma på saker att säga när jag pratar med människor jag inte känner väl. Om jag inte kommer på något vettigt att säga är jag tyst, men oftast har jag ändå något att säga. Har jag en ny boendestödjare i mitt hem och vi håller på att lära känna varandra, brukar det nästan alltid finnas mycket att säga.

Ändå tycker jag att det är jobbigt att ha främmande boendestödjare i mitt hem, vilket beror på att vikarier inte vet mycket om mig. Visst, de har säkert läst min genomförande plan och de vet därmed vissa grundläggande saker om mig. Men det finns så mycket att veta om mig och min asperger att det av utrymmesskäl inte går att skriva allt i den genomförande planen. För att förstå mig fullt ut och att kunna ge mig det bästa stödet krävs det att man arbetat med mig rätt länge. Det blir tröttsamt för mig att förklara allt tydligt. Det är endast därför jag tycker att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier, och min känsla går inte att träna bort genom att utsätta mig för nya vikarier eftersom jag inte alls är socialt nervös.

Att jag har mycket svårt för grupplekar antar många däremot bero på att jag skulle vara rädd för att göra bort mig och därför inte våga delta, men inte heller det stämmer! Jag är inte ett dugg rädd för vad andra tänker om mig eller jag tycker inte att det skulle vara pinsamt på något sätt att leka, men däremot gör diverse lekar mig trött i huvudet. Det känns så obehagligt att delta att jag blir ännu mer trött i hjärnan av grupplekar än vad jag blir av att storstäda en lägenhet. Det blir alldeles för mycket intryck när jag försöker koncentrera mig på leken. Inte ens som barn gillade jag att leka kull och många andra lekar med andra barn, och nu som vuxen gillar jag inte heller spel och andra “vuxenlekar”. I mitt fall bör man alltså absolut inte lugna mig och säga till mig: “Du kommer att vara jätteduktig, du behöver inte vara nervös” utan man bör säga: “Självklart är det okej att du inte vill delta.”

Om boendestödvikarier

Många av oss med Aspergers syndrom och autism kan tycka att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier. Vem som helst skulle förmodligen tycka att det var jobbigt att ta emot vilt främmande människor i sitt hem, men ännu jobbigare är det för oss autister som behöver trygghet. Under mitt första år upplevde jag inte att det var lika jobbigt, men efter ett tag började jag tycka att det blev påfrestande att vikarier inte kände mig och därmed missförstod mig. Missförstånden behöver inte alls betyda att de var inkompetenta utan det kan lika mycket handla om att de inte vet vad jag behöver och hur jag fungerar. För att undvika vikarier har jag sedan några år tillbaka två olika boendestödjare. När den ena får förhinder så tar hoppar den andra in och tar den andras timmar.

Dock kommer båda mina boendestödjare ha längre semestrar i sommar och dessutom samtidigt. Generellt sett brukar jag tacka nej till vikarier när båda mina boendestödjare får förhinder en specifik vecka för jag tycker att det brukar vara energikrävande att ha en helt ny person hemma som jag aldrig har träffat förut. Därför föredrar jag att mina boendestödjare jobbar in timmarna efteråt om de skulle få förhinder någon enstaka gång. Den här sommaren tänkte jag däremot göra ett undantag och tacka ja till en vikarie i alla fall. Skulle jag tacka nej, skulle jag behöva vara utan boendestödjare alldeles för lång tid under sommaren och det går ju inte.

Eftersom jag har två ordinarie boendestödjare, har båda var sina uppgifter: den ena sköter städningen och den andra sköter allt annat som behöver göras: undanplockning, telefonsamtal, hanteringen av posten, att hålla ordning och alla diverse småsysslor som dyker upp. Den boendestödjare som är ansvarig för ordningen vill gärna arbeta in sin semester, och därför arbetar hon dubbla tider hos mig de här veckorna. Hon som sköter städningen kommer däremot inte arbeta in sin semester så vikarien kommer endast att ta hennes timmar. Det blir rätt så enkelt för mig för vikarien kommer ju endast sköta städningen, och därför gör det inte så mycket att vikarien inte känner mig. Hon har ju väldigt konkreta arbetsuppgifter.

Sommarens vikarie är dessutom min ena boendestödjares barndomskompis. Det underlättar för mig enormt för min boendestödjare är jättetrevlig, varför jag är helt övertygad om att hennes kompis också kommer att vara det. Jag är övertygad om att hon är lika respektfull och duktig som min ordinarie boendestödjare är och att vi kommer att komma överens. Min boendestödjare kommer troligen ta med sig vikarien hem till mig nästa vecka så att vikarien får lära känna mig lite. Jag är inte alls orolig för mötet utan är övertygad om att allt kommer att gå bra! Jag kommer knappast vara lika nervös inför att träffa henne som jag är när jag träffar mina biståndsbedömare.

Midsommarafton

Nu är midsommarafton äntligen här, vilket betyder att min semester börjar snart! Jag har rätt att ta ut 25 dagars semester under sommaren vilket är hela fem veckor. Dock har jag bestämt med Misa Kompetens att jag inte ska ta ut denna semester sammanhängande utan jag ska endast ta ut fyra semesterdagar per vecka, vilket innebär att min semesterperiod kommer att sträcka sig över en längre tidsperiod än fem veckor. Anledningen är att jag har min blogg att sköta och jag måste även besvara eventuella föreläsningsförfrågningar inför hösten, och det är ju inte bra om jag väntar i fem veckor med detta. Därför kommer jag arbeta en vardag i veckan under sommaren.

Detta innebär att det kommer att bli minst ett blogginlägg i veckan under sommaren under den dag jag har som arbetsdag. Dock har jag funderingar på att fortsätta blogga som vanligt och posta ett blogginlägg om dagen även under mina semesterdagar även om jag inte behöver det. Då får jag blogga helt på min fritid utan att få betalt för det. Jag har kommit på att bloggandet har blivit något slags rutin för mig och känns därför inte mycket som ett jobb, och just nu känns det därför helt otänkbart för mig att endast blogga en gång i veckan. Under hela vårterminen bloggade jag ju även på helgerna vilket jag inte hade behövt göra för jag har helgerna lediga, men jag har ändå gjort det helt frivilligt. Därför kommer det inte vara en omöjlighet att ni kommer att få ett blogginlägg om dagen även under min semester! 🙂

Jag har sett min blogg växa en del under våren, vilket är jättekul! Ni är många som besöker min blogg, och många av er är återkommande besökare. Vissa av er har jag träffat i verkliga livet i samband med föreläsningar och konferenser, och andra av er har jag aldrig haft chansen att träffa. Ni är även många som skriver till mig privat med frågor om Aspergers syndrom och autism. Jag har oftast skrivit blogginlägg om ämnen som ni har frågat mig om istället för att svara på frågor via mejl och jag kommer att göra det i fortsättningen i en ännu högre utsträckning för att bli mer effektiv. Vissa undrar exempelvis hur deras autistiska närstående skulle kunna få fler vänner, och andra frågar mer specifika frågor om mitt liv som exempelvis om mina specialintressen och erfarenheter av psykisk ohälsa och det blir ju utmärkta ämnen att starta nya blogginlägg om.

Anledningen till att jag postar mina svar på bloggen istället för att skriva privata mejl till alla är att det är många som ställer samma typer av frågor, och jag kan hjälpa många på samma gång genom att svara offentligt så att alla ni kan läsa. Detta gäller såväl allmänna frågor om Aspergers syndrom och autism och frågor om mig som person. Det är därför alltid bra om ni kan ställa era frågor i kommentarsfälten på bloggen istället för att mejla till mig privat, men orkar ni inte det så kan jag starta ett nytt ämne om ämnet ni frågat om, exempelvis “vad har du för erfarenheter av antidepressiv medicin/ADHD-medicin?” Självklart är ni alltid anonyma, och jag kommer aldrig avslöja detaljer om er utan er tillåtelse och kommer aldrig publicera era namn eller mejladresser så det behöver ni absolut inte oroa er för!

Många aspergare och även deras anhöriga har frågat mig om jag kan ha privat kontakt och börja mejlväxla eller ta en fika. Tyvärr har jag ingen möjlighet till det då jag brukar vara rätt så upptagen med mina föreläsningar och bloggen, dock kan jag självklart vid enstaka tillfällen svara på korta frågor via mejl som exempelvis varför min blogg legat nere men annars kommer jag prioritera att svara er alla via bloggen istället. Jag ser dock att ni är många som söker kontakt, och därför kan jag varmt rekommendera er som söker nya vänner eller en partner att lägga in en annons på aspergerforum. Många av er har läst mina böcker och känner igen er i nästan allt jag skriver så jag är övertygad om att ni kommer att hitta likasinnade om ni lägger in en kontaktannons!

Glad midsommar mina kära bloggläsare! Och tack för att ni läser min blogg! 🙂