månadsarkiv: augusti 2019

Aspergers syndrom, autism och förkärlek för djur

Ibland sägs många av oss med Aspergers syndrom och autism att ha en förkärlek för djur. Enligt Infoteket om funktionshinder kan flickor med Aspergers syndrom ibland ha djur eller hästar som specialintresse, vilket leder till att flickornas specialintressen inte alltid är lika uppenbara för omgivningen som pojkarnas. Djur är ju ett rätt vanligt intresse även bland neurotypiska flickor och sticker därmed inte ut som ett intresse på samma sätt, och därför förstår inte alltid omgivningen intensiteten i Asperger-flickans intresse. Det är inte ens alltid läkarna förstår att den tystlåtna flickans djurintresse skulle kunna vara en indikation på autism. Dock har jag även träffat killar med Aspergers syndrom som älskar djur, och många aspergare jag har träffat gillar katter. Jag vet inte varför just katter men jag har en egen teori: katterna är ensamvargar och deras sätt att vara är nog lite autistiskt. Det finns till och med en bok som heter Alla katter har AST.

Själv har jag alltid upplevt att jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom och autism förstått mig mycket bättre på småbarn än på djur så jag har aldrig sett mig själv som en djurmänniska. Det var inte förrän min pojkvän påpekade att jag likt många autistiska tjejer verkligen har en fascination för djur som jag kom på att han nog har rätt! Jag kan titta på ankor i timmar utan att tröttna, jag älskar att titta på fiskar och blev helt fascinerad när jag för ett tag sedan såg en katt uppe i ett träd. Som liten samlade jag på nyckelpigor och myror så min fascination har även innefattat småkryp! Jag kunde även enormt mycket om akvariefiskar eftersom jag hade läst alla böckerna som jag kunde komma åt om ämnet, och jag hade även en bok om myror och kunde nästan hela den utantill. Jag kunde därmed det mesta om myrornas levnadsvanor!

Det som fått att inbilla mig att jag inte är någon djurmänniska är att jag har svårigheter att ta hand om djur rent praktiskt. När jag som yngre rastade en kompis hund, förstod jag inte hur kopplet fungerade, och hunden lyckades till och med få mig att ramla omkull ett par gånger. Jag fick aldrig någon pli på hunden och förstod inte hur man skulle binda fast kopplet i en lyktstolpe. När jag var som utbytesstudent i Kanada, förstod jag inte hur jag skulle göra för att byta kattsand så att inte sanden skulle hamna på golvet. I sådana situationer har jag fått höra: “Men herregud Paula, du är verkligen ingen djurmänniska” och det är först nu jag börjar förstå att det är mina praktiska svårigheter som fått mig att tro att jag inte gillar djur! Men nu har jag insett att jag har en förkärlek för djur i alla fall även om jag saknar förmågan att ta hand om dem rent praktiskt.

En av mina favoritsysselsättningar är att åka till Djurgården och titta på ankor. Det är inte speciellt ofta jag orkar åka dit, men när jag väl är och sitter på Sjöcaféet vid vattnet så måste jag alltid ha en sittplats alldeles intill vattnet så att jag ser ankorna. Jag älskar att titta på när folk matar dem, när de bråkar med varandra och när de simmar runt på Djurgårdskanalen. Jag kan inte förklara med ord varför jag tycker att det är så fascinerande med ankor men jag tycker verkligen att de är helt underbara djur! Nu i helgen fick jag panik när jag insåg att sommaren skulle vara över snart, så jag tog en tur till Djurgården med en kompis igår och vi satte oss på min favoritplats på caféet. Ankorna kunde ibland göra mig så distraherad att jag ägnade mer uppmärksamhet åt dem än åt kompisen.

Här sitter jag på min favoritplats på caféet alldeles intill vattnet 🙂

Dags att signalera att nolltolerans mot mobbning gäller på riktigt

Så här i tiderna kring skolstart går mina tankar till det enorma antalet barn som råkar ut för mobbning i skolan, och det är många av dessa mobbingsoffer som tvingas gå till skolan med en klump i halsen. Frida Boisen har skrivit en mycket läsvärd krönika om mobbing i Aftonbladet där hon beskriver hur hennes dotter blev kallad för hora i skolan. Hon gick och talade om för hela dotterns klass hur fel det var att mobba andra och hon ringde även till de berörda barnens föräldrar. Helt rätt gjort av henne! Man bör alltid signalera för barn med en gång att mobbing aldrig är okej, annars eskalerar beteendet bara. Nolltolerans mot mobbning ska aldrig bara vara vackra ord!

Jag tänker på det enorma antalet autistiska barn som råkar ut för mobbing i skolan, och självklart hände det mig också. Det var under låg- och mellanstadiet mobbingen var som värst: mobbarna snodde mina saker, stod med mening i vägen för mig eller höll fast mig, sparkade mig, skrek glåpord efter mig, busringde hem till mig, höll in ytterdörren så att jag inte kunde gå in i mitt bostadshus, flyttade direkt när jag kom in i matsalen och ja, allt möjligt! I femman och sexan var det ingen i klassen som pratade med mig överhuvudtaget (så länge det inte var glåpord), och när man skulle välja sittplats i klassrummet var det ingen som ville sitta bredvid mig. När vi åkte på klassresa till Stockholm, var det ingen som ville dela hytt med mig så jag fick dela hytt med läraren.

Jag minns ha läst någonstans att ett mobbat barn med Aspergers syndrom och autism inte alltid förstår sig vara mobbat, vilket kan skydda barnet. Och så var det nog delvis i mitt fall! Den fysiska mobbingen, det faktum att mobbarna snodde mina saker, busringde hem till mig och stod i vägen för mig förstod jag var mobbing för det var så uppenbart för mig att mobbarna gjorde fel. Däremot hade jag ingen aning om att det också var mobbing att byta plats direkt när jag dök upp. Jag stördes inte så jättemycket av den psykiska mobbingen och det gjorde mig inte mycket att vara utfryst, men däremot stördes jag av den fysiska mobbingen! Så när folk säger att psykisk mobbing är värre än fysisk stämmer det inte alls i mitt fall, men jag förstår att jag är annorlunda på den punkten. Jag tror faktiskt att Aspergers syndrom skyddade mig och gjorde att jag inte tog lika illa upp av mobbingen som något annat barn hade gjort.

I högstadiet slutade den fysiska mobbingen nästan helt, men däremot fortsatt den psykiska: skolkamraterna fortsatte att skrika glåpord efter mig och att flytta på sig när jag kom. Men nu hade jag två vänner i klassen som umgicks med mig, vilket jag inte hade haft i låg- och mellanstadiet, och det var helt nytt för mig! Hur konstigt det är än låter så förstod jag inte att jag var mobbad i högstadiet. Jag trodde att om det fanns en eller två personer i klassen som umgicks med en och att ingen slog och sparkade på en så kunde man inte vara mobbad. Jag trodde att kriterierna för mobbing var kontinuerlig och systematisk fysisk mobbing samt total utfrysning av varenda en i klassen för det var det jag var van vid. Och eftersom det i hela låg- och mellanstadiet hade blivit vardagsmat för mig att vara otroligt illa behandlad, förstod jag inte att det hade kunnat vara på ett annat sätt och jag ifrågasatte inte ens att jag fortfarande blev kallad ful och att andra skrattade åt mig.

I gymnasiet slutade mobbingen helt. Plötsligt hade jag vänner och ingen undvek mig. Ingen skrattade åt mig, ingen kallade mig ful, ingen busringde hem till mig och jag blev bjuden på varenda fest. Jag blev behandlad precis som vilken tonåring som helst! Eftersom jag hade varit mobbad kontinuerligt från förskolan ända fram till nian, var situationen helt ny för mig. Hur konstigt det än låter så hade tanken aldrig slagit mig förut att det skulle kunna vara otroligt skönt att slippa höra hela tiden hur ful och värdelös man var. Den känslan hade jag aldrig upplevt i hela mitt liv förut, och nu var jag sexton år gammal och fick uppleva hur det var att bli behandlad som vem som helst! Hade jag inte haft min Aspergers syndrom, hade jag förmodligen redan förstått i förskolan att mitt liv hade kunnat vara annorlunda, men min Aspergers syndrom gjorde att jag inte förstod vad jag kunde förvänta mig av mina medmänniskor.

Frida Boisen påpekar i krönikan att barn inte gör som vi vuxna säger utan de gör som vi gör. Vilket jag håller med henne helt och fullt om, och jag har också skrivit flera sidor om just det i min debutbok. Så länge vi vuxna fortsätter att kritisera andras annorlunda klädstil och frisyrer och höjer på ögonbrynen så fort vi hör talas om en annorlunda vuxen som utåt sett ser ut som vem som helst men som exempelvis inte vet var USA ligger, kommer mobbingen bland barn alltid att fortsätta! Om vi däremot säger: “Jaha, ingen fara att du inte kan det här. Du kan göra det här istället för du är duktig på det så kan jag diskutera geografi med någon annan” så signalerar vi för barnen att allas lika värde inte bara är vackra ord. Dags att vi vuxna verkligen rannsakar vårt eget förhållningssätt till våra medmänniskor! Bara på det sättet signalerar vi att det är nolltolerans mot mobbning som gäller.

Höstsäsongen 2019 för föreläsningar är nu igång

Idag körde jag höstsäsongens första föreläsning! Det var en utbildningsdag för skolanställda här i Stockholmsområdet, och det var där jag föreläste om Aspergers syndrom och autism i skolan. Det börjar nästan kännas lite höstigt i luften, inte minst på morgnarna, så därför passade det bra för mig att köra säsongens första föreläsning just idag. Det känns inte som att det var speciellt länge sen jag föreläste sist men när jag tittar i kalendern ser jag att min senaste föreläsning var den 27:e juni i Mölndal, vilket betyder att jag haft nästan en två månaders semester från föreläsningar i samband med sommaruppehållet.

Jag gillar att föreläsa för alla grupper, mitt hjärta brinner extramycket för att föreläsa för lärare och andra skolanställda. Detta för att det finns så otroligt stora kunskapsluckor om Aspergers syndrom och autism ute i landets skolor och jag har själv väldigt många hemska minnen av min egen skoltid. Det finns så mycket i mitt fall som hade kunnat göras annorlunda. Jag tror starkt på att det vi varit med om som barn kommer att påverka oss för resten av livet och forma den vi blir som vuxna. Därför ser jag det som mycket viktigt att skolan lyfter upp barnen, inte sänker dem.

Min egen skoltid var så hemsk att jag brukar säga att den var som en 9 års avveckling istället för utveckling. Jag var mycket förväntansfull när jag började ettan, men ingenting blev som jag hade tänkt mig och i gymnasieåldern hade jag tappat inlärningslusten och nyfikenheten för länge sedan. Skolan sänkte min självkänsla totalt och fick mig att tro på allvar att jag inte hade styrkor och inte skulle klara mig i vuxenlivet bara för att jag inte lyckades lära mig världskrigen, bollspelen i gympan samt att fälla upp en strykbräda och knäcka ägg på rätt sätt. Jag vill göra allt för att förhindra att något barn ska tvingas vara med om det jag gick igenom!

Visarna visade 5:10 när väckarklockan ringde i morse. Tillställningen började visserligen inte förrän klockan 8 men jag visste att det skulle ta mig drygt en timme att komma till föreläsningslokalen hemifrån mig, och jag vill alltid hinna sminka mig och äta frukost i lugn och ro innan jag åker iväg. Vid föreläsningar kan man dessutom aldrig lita på att tunnelbanan och pendeltågen håller tiderna för det förekommer signalfel och andra trafikstörningar titt som tätt. Som föreläsare ser det inte bra ut om man dyker upp en minut innan föreläsningen börjar eller ännu värre blir försenad. Därför måste jag alltid ha väldigt mycket marginal. Jag brukar ha som tumregel att sikta på att vara på plats minst 45 minuter innan föreläsningarna börjar så att jag förhoppningsvis hinner få tag på en taxi ifall SL skulle strula.

Kul att vara igång med föreläsandet igen! 🙂

Nej, autisten behöver inte ha gått till överdrift

Inte sällan brukar man säga att man är långt ifrån lagom när man har Aspergers syndrom eller autism. Antingen är man för mycket eller för lite. Att man ofta kan vara en antingen-eller människa brukar enligt mig stämma rätt så bra in på autism, men den stora frågan är vad man menar när man säger “för mycket”? För mycket enligt vem? Enligt autisten själv eller är det omgivningen som är trångsynt och intolerant?

Visst, i vissa fall kan det vara så att autisten upplever sig själv som “för mycket”. Kanske fastnar autisten i uppgifter, kommer inte vidare och blir därför totalt utbränd. Kanske sitter autisten så mycket vid datorn att hen inte kommer i säng på kvällarna och lider därför av allvarlig sömnbrist. Kanske kan autisten bli så uppslukad i uppgifter att hen glömmer bort att äta och upptäcker först på kvällen att hen inte ätit något. Så visst, i sådana situationer kan denna egenskap i autismen ställa till det för autisten riktigt ordentligt.

Men ibland är det omgivningen som gör problem av annorlundaskap helt i onödan och upplever att autisten är “för mycket” när egenskapen inte passar in i kulturen eller tidsepoken man lever i. Ett typiskt exempel är anhöriga som säger till mig: “Hjälp mig, mitt autistiske barn isolerar sig alldeles för mycket, vad ska jag göra?” Då ställer jag alltid frågan: För mycket enligt vem? Är det så att barnet har ett ytterst litet eller ett nästintill obefintligt socialt behov? Eller är det så att barnet faktiskt har fastnat i något skadligt? När jag själv var barn, upplevde jag den sociala pressen som väldigt jobbig. Lärarna i skolan ansåg att jag isolerade mig för mycket eftersom jag var den enda i klassen som inte var med i lekar, men jag stormtrivdes ensam och störde absolut ingen!

Ett annat exempel är mina specialintressen. Där kan många andra tycka att jag går till överdrift. Naturlig, hälsosam kost är ju ett av mina specialintressen och i dagens värld kan det upplevas som en överdrift att tacka nej till vitt socker, transfetter, margarin, diverse tillsatser, glutamat, sötningsmedel och liknande. Eftersom det anses vara standard att äta en kaka då och då, är det klart att den som tackar nej sticker ut. Skulle det hälsosamma däremot vara normen, skulle den som köper godis då och då sticka ut och anses överdriva. Men “att unna sig” ska enligt normen alltid ska betyda att tillåta sig själv att äta något onyttigt. Själv upplever jag däremot att jag unnar mig något riktigt stort, nämligen en god hälsa och att tillåta mig själv att gå in i mina specialintressen fullt ut, men det spelar ingen roll: andra tycker ändå att jag gått till överdrift och borde förändras.

Om du har en autistisk närstående som enligt ditt tycke gör något för mycket eller för lite, ska du verkligen ta dig en funderare. Gör din närstående bara annorlunda eller skadar personen sig själv eller någon annan? Är svaret det sistnämnda är det såklart ett problem, men inte annars!

Jo, socialnämnden får visst bevilja bistånd till gamla skulder

Ett återkommande problem för många av oss som lever med Asperger syndrom eller autism är att bli utförsäkrad från Försäkringskassan. Många har mycket låga inkomster, men de som har turen att ha ett arbete alternativt aktivitets- sjukersättning hamnar i regel inte under riksnormen så länge personen är född i Sverige. För utlandsfödda autister kan däremot sjukersättningen vara så låg att den inte räcker till skäliga levnadskostnader, men för svenskfödda ska sjukersättningen på garantinivå täcka de nödvändiga levnadskostnaderna och svenska autister med sjukersättning brukar därmed inte behöva vända sig till socialen. Men de autister som varken har arbete eller (tillräcklig) ersättning från Försäkringskassan kan behöva ansöka om ekonomiskt bistånd, även kallat socialbidrag.

Ekonomiskt bistånd består av två delar: dels av försörjningsstöd som ska täcka kostnader för mat, el, hyra, hemförsäkring, fritid, kläder och skor, dagstidning och dylikt och dels av något som heter “bistånd för livsföring i övrigt.” Det sistnämnda ska täcka alla övriga kostnader som är nödvändiga för den enskilde för att uppnå en skälig levnadsnivå. Det kan avse läkarbesök, mediciner, avgifter för hemtjänsten, besök hos tandläkaren, inköp av glasögon eller nödvändiga möbler eller annat som socialtjänsten bedömer vara nödvändigt för att den enskilde ska uppnå en skälig levnadsstandard.

Alla vi som haft oturen att hamna hos socialen under livets gång vet däremot att socialtjänsten inte alltid är så lätt att göra med. När jag för flera år sedan blev utförsäkrad från Försäkringskassan i samband med att jag uppnådde åldern då jag inte längre hade rätt till aktivitetsersättning, behövde jag ansöka om försörjningsstöd. Dock fick jag avslag med motiveringen att jag borde ha sparat pengar från min aktivitetsersättning. Socialtjänsten i min stadsdelsförvaltning kontrollerar nämligen inkomsterna fyra månader tillbaka i tiden, och enligt deras beräkning borde jag kunnat spara över en tusenlapp från minaktivitetsersättning. Att jag hade besökt ett privatläkare för att få ett utförligt läkarutlåtande till Försäkringskassan (eftersom jag inte lyckades hitta en läkare med autismspecifik kompetens på ett annat vis) spelade ingen roll i socialtjänstens ögon: jag hade inte rätt till ekonomiskt bistånd under den första månaden!

Vissa av oss med neuropsykiatriska funktonsvariationer kan även ha gamla skulder. Om vi har mått dåligt och inte förmått att betala räkningar i tid på grund av utmattning alternativt våra boendestödjare eller goda män glömt att betala våra räkningar, är det lätt för oss att hamna i Kronofogdens register. Den allra farligaste situationen är om det finns är obetalda hyror för det ser inte landets hyresvärdar med blida ögon. Jag har själv tack och lov sluppit betalningsanmärkningar även om jag inte förmådde att betala räkningar i tid när jag mådde som sämst, men många andra autister har inte haft samma tur. Och därför kan vissa autister som vänder sig till socialen ha stora ekonomiska bekymmer.

Något som socialtjänsten ofta kör med är att de påstår sig inte kunna bevilja bistånd till gamla skulder, men det stämmer inte! Enligt 4 kap. 2 § socialtjänstlagen får socialtjänsten visst ge bistånd till övriga saker som inte anges i 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Jag har en vän som fick bistånd för att köpa leksaker till sina barn enligt denna paragraf, och denna kvinna fick ett biståndslöfte från socialtjänsten till gamla hyresskulder. Om socialtjänsten i din hemkommun påstår sig inte få ge bistånd till gamla skulder är det alltså en lögn för 4:2 SoL möjliggör socialtjänsten just detta! Däremot är inte socialtjänsten skyldig att bevilja bistånd till gamla skulder, men det är en annan femma.

Dags att uppmärksamma autism hos flickor

I gårdagens Expressen finner vi en debattartikel signerad av specialistläkaren Svenny Kopp och Ulla Adolfsson på Autism- och Aspergerförbundet. Svenny Kopp är känd för just sin forskning om autism hos flickor, och det finns även föreläsningar på henne på nätet där hon föreläser om ämnet. Skribenterna menar att förskolan måste bli bättre på att identifiera autism hos flickor. En mycket viktig och angelägen fråga!

Skribenterna påpekar att autism kan te sig annorlunda hos flickor än hos pojkar. Själv har jag också skrivit ett blogginlägg om ämnet förut där jag tagit upp exempel på hur Aspergers syndrom och autism kan yttra sig hos flickor och kvinnor. Skribenterna menar att autistiska pojkar ofta förblir helt ensamma medan flickor med autism däremot brukar hålla sig bredvid andra flickor utan att vara med i leken. Detta för mina tankar till min egen barndom då jag stod bredvid och tittade på när andra flickor lekte. De vuxna såg till en början nöjda ut och tänkte förmodligen: “Jaha, alla flickorna är med och leker, kul.” Men sanningen var att jag inte var inblandad i många av dessa lekar överhuvudtaget, det enda jag gjorde var att stå vid sidan om.

Med tiden började det komma fram att jag inte var delaktig på ett önskat sätt. När ettan var avklarad och vi fick skriftliga omdömen från läraren, hade hon bland annat skrivit så här i mitt omdöme: “Du, Paula, älskar att titta leende på dina kamraters lekar.” Efteråt blev det världens diskussion för det var tydligen menat som en pik. Tydligen borde jag inte göra som jag gjorde utan jag borde vara mer aktiv. Jag fick öva på att ta kontakt med andra barn och fråga dem om jag skulle få vara med i lekarna. Problemet? På det här sättet blev jag uppfostrad till att ta kontakt med andra mekaniskt utan att känna efter vad jag själv ville, vilket blev en katastrof och ett mönster jag hade svårt att bryta i vuxenåldern. För sanningen var att jag tyckte att det var genuint roligt att stå utanför och titta på vad andra gjorde. Nu när jag fått min diagnos får jag äntligen bejaka min autistiska sida och göra exakt vad jag vill, och jag vill mycket sällan vara delaktig!

Vidare menar skribenterna att autistiska pojkar är mer utåtagerande än vad flickor är. Flickor med autism uppvisar däremot ett utåtagerande beteende på sin höjd i hemmet. Själv har jag fått höra att jag var ett väldigt lättskött barn. Visst, jag blev ibland arg hemma, men inte i en större utsträckning än grannarnas barn och jag var aldrig utåtagerande. Enligt skribenterna har autistiska flickor ett stort behov av att vara omtyckta, och själv gjorde jag också som andra människor önskade att jag skulle göra. Jag hade självmordstankar men nämnde aldrig dessa för någon för jag visste att mina föräldrar skulle bli jätteledsna om jag hade berättat. Det sista jag ville var ju att vara till besvär för någon utan jag ville alltid göra alla glada!

Det är ett farligt missförstånd att autism skulle vara mildare hos flickor än hos pojkar. Vi autistiska flickor och kvinnor har oftast farit mycket illa ut under livets gång och det har inte sällan dröjt tills vi blivit upptäckta av vården. Vi kvinnor kan ju vara mästare på att hitta alla slags möjliga och omöjliga kompensationsstrategier för att dölja våra autistiska svårigheter!

Nu är vår sommarledighet på Misa Kompetens slut

Idag hade alla vi anställda på Misa Kompetens vår första samling efter sommarledigheten. Som vanligt samlades vi på vårt huvudkontor i Solna Strand där vi brukar ha möten minst en gång i månaden, ibland oftare. Trots att många av oss redan började arbeta förra veckan, hade vi alltså vår första samling idag efter den månadslånga semestern. Imorgon kommer vi samlas igen! Mina kollegor på Misa Kompetens är med på mötena hela dagarna, men eftersom jag blir trött av långa möten är jag bara med på förmiddagarna båda dagarna.

Att vi hade vår första samling betyder att min semester är definitivt slut nu. Det kändes som att semestern gick väldigt fort den här gången. Innan och under semestern kunde jag inte bestämma mig om jag skulle fortsätta blogga som vanligt under semestern eller om jag skulle ta ledigt från bloggen under mina semesterdagar (jag arbetade ju som vanligt en dag i veckan under semestern för att svara på föreläsningsförfrågningar), och innan semestern började bestämde jag mig därför för att gå efter känsla. Och nu när jag är tillbaka från semestern så upptäckte jag att jag hade bloggen öppen under hela semestern och bloggade under varenda av min semesterdag! Det blev bara så utan att jag knappt hade märkt det, vilket är lite kul 🙂

Nu under hösten gäller att ni ska få blogginlägg av mig varje vardag. På helgerna får jag såklart också blogga om jag vill även om ingen på Misa Kompetens förväntar sig det. Som ni vet bloggade jag på helgerna under hela vårterminen, så jag misstänker starkt att ni kommer att fortsätta få blogginlägg av mig på helgerna under hösten med. Även om jag inte kan garantera det så har jag en stark känsla av att det kommer att bli så 🙂 Bloggandet har ju blivit någon slags rutin för mig så det skulle kännas konstigt för mig att inte blogga på helgerna.

Jag hade ingen sammanhängande semester den här gången. Förutom att jag arbetade en vardag i veckan under hela sommaren, fick jag faktiskt avbryta min semester tillfälligt i juli eftersom jag fick en oväntad skrivuppgift. Jag fick skriva en krönika om mitt liv med Aspergers syndrom som kommer att publiceras i en lokaltidning i månadsskiftet augusti/september om jag minns rätt. Ni kommer självklart få länken när krönikan är publicerad! Men eftersom jag fick avbryta semestern fick jag en extrasemestervecka i september, så jag kommer inte att behöva vänta ända till jul tills jag har min nästa ledighet!

Här sitter jag tillsammans med Misa Kompetens-gänget på huvudkontoret och äter frukost.

Skillnaden på Aspergers syndrom och högfungerande autism

När jag föreläser, är det många som frågar mig om skillnaden mellan Aspergers syndrom och högfungerande autism. I dagens blogginlägg tänkte jag klargöra frågan lite. Lite bakgrundsinfo: Aspergers syndrom togs bort som diagnos i många kliniker i maj 2013 när DSM IV togs ur bruk och ersattes med den nya diagnosmanualen DSM V. Numera skulle många av oss som förut diagnosticerades med Aspergers syndrom, atypisk autism, Kanners syndrom och disintegrativ störning få diagnosen autismspektrumtillstånd istället.

Själv fick jag min Asperger-diagnos enligt DSM IV som på den tiden användes parallellt med ICD 10 och Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom. Det är olika vilken diagnosmanual olika kliniker använder, men en sak som jag tyckte var fascinerande med DSM IV är att det stod tydligt och klart i diagnosmanualen att det vid Aspergers syndrom inte fick föreligga en betydande försening i den allmänna språkutvecklingen. Om man för övrigt ansågs uppfylla diagnoskriterierna för Aspergers syndrom men personen hade börjat tala betydligt senare än andra i barndomen (exempelvis i 7-årsåldern) så var det diagnosen autism personen fick.

Vad betyder högfungerande autism då? Jo, om personen för övrigt ansågs likna personer med Aspergers syndrom, det vill säga personen hade varken talsvårigheter eller utvecklingsstörning och det enda som skilde den autistiska personen från aspergare var åldern för taldebuten, brukade personens diagnos kallas för “högfungerande autism” i folkmun. Dock är det ett missförstånd att högfungerande autism skulle varit en medicinsk diagnos för det var den inte. Det fanns ingen diagnos som hette högfungerande autism utan personen själv och andra i personens omgivning brukade kalla den här typen av autism för högfungerande. Många, bland annat Christopher Gillberg, har dock ifrågasatt begreppet för det är ju personen och inte autismen som är högfungerande. Vissa autister kände däremot att de var välfungerande på ytan men hade stora, osynliga svårigheter i vardagen och ogillade därför begreppet.

Dock tyckte jag att det var konstigt att jag började stöta på många personer som sade sig ha fått diagnosen Aspergers syndrom trots att de hade lärt sig att tala efter 7-årsåldern för en sådan person i min värld borde haft diagnosen autism och inte Aspergers syndrom. Men sedan fick jag lära mig varför: dessa personer hade fått diagnosen enligt Gillbergs kriterier, och hos Gillberg är tal- och språksvårigheter ett krav för Aspergers syndrom! Detta diagnoskriterium kan infrias på olika sätt, och ett av sätten är att personen uppvisat en sen talutveckling. Gillbergs kriterier är alltså nästan DSM-IV:s motsats i detta fall, och därför rådde det förut stor oenighet kring om en person med sen talutveckling kunde ha Aspergers syndrom eller inte.

Summa summarum: Aspergers syndrom och högfungerande autism var nästan samma trots att en högfungerande autist, till skillnad från en aspergare, enligt just DSM IV kunde ha uppvisat en sen talutveckling i barndomen. Men som sagt har det blivit tydligare nu när alla dessa diagnoser kort och gott heter autismspektrumtillstånd! Numera slipper läkarna bråka om vilken diagnos man ska ge till en autistisk person som uppvisat en sen talutveckling utan det är alltid autismspektrumtillstånd som gäller!

Så här närmar du dig en tjej med Aspergers syndrom

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ofta ha svårt för att säga “nej” klart och tydligt. Vad det beror på kan man diskutera, men jag tror personligen att en delförklaring kan vara att en person med asperger ibland kan ha svårt för att skilja sina egna känslor från andras och därför kan må väldigt dåligt när man förstår att någon annan gärna vill ha något av en som man inte vill ge. Själv brukar jag oroa mig för personen som jag sagt nej till och tänka: “Tänk om personen blir jätteledsen och får ångest av att ha fått ett nej?” Jag påverkas otroligt mycket av andras känslor!

Det finns även en annan anledning i mitt fall, nämligen att jag är rädd för att säga ifrån på fel sätt. Det har hänt att jag har varit onödigt otrevlig eftersom jag haft svårt för att förstå osynliga regler i socialt samspel och har därför sårat andra utan att veta det. Ett klassiskt exempel är när jag i 20-årsåldern nobbade en kille genom att tala om för honom att anledningen till att jag inte var intresserad var att hans utseende inte attraherade mig! Jag blev chockad när jag förstod att jag hade varit elak för det hade inte varit min mening. Och efter den händelsen har jag haft mycket svårt för att våga säga nej för jag har svårt för att bedöma vad som är okej att säga och vad som inte är okej.

Om du som kille är intresserad av en tjej med Aspergers syndrom, är det därför viktigt att du närmar dig tjejen försiktigt så att hon inte blir obekväm. Det är såklart viktigt att närma sig alla kvinnor försiktigt, men det är extraviktigt om personen har Aspergers syndrom eller autism eftersom vi är en utsatt grupp och kan ha svårt för att bedöma när och hur vi borde säga ifrån. Därför ska du säkerställa att tjejen verkligen är intresserad av dig innan du blir för ivrig och tar för givet att hon vill samma som du. Och detta gäller oavsett om du själv har Aspergers syndrom eller autism eller inte, och om du känner tjejen väl och kanske varit tillsammans med henne förut eller om ni bara är bekanta.

Vissa autistiska tjejer vågar inte vara för direkta eftersom vi inte riktigt vet hur pass rak man får vara utan att vara otrevlig. Därför kan vissa av oss vara alldeles för snälla, le och säga: “Tack för visat intresse, jag får fundera på saken” för att sedan undvika killen. Eller säga bara “nja, jag vet inte” eller något liknande. Men är inte svaret rakt och tydligt “ja”, bör du som kille backa och eventuellt säga: “Jag har lite svårt för att läsa av dina signaler, så här får du mitt telefonnummer och min mejl. Skulle du vara intresserad är du välkommen att höra av dig i framtiden, men det är absolut inget måste.” På det sättet minskar du risken att tjejen känner sig pressad alternativt blir rädd. Oavsett vilket ska du aldrig under några omständigheter vare sig tjata eller vara efterhängsen om hon inte visat något intresse för dig. En autistisk tjej kan bli väldigt obekväm och rädd i en sådan situation!

Det har hänt mig genom åren att jag fått sexistiska meddelanden från killar utan att jag sagt ifrån. Anledningen till att jag inte gjort det att jag inte riktigt vetat om att dessa meddelanden inte varit okej. Det är först nu flera år senare som jag förstår att jag borde ha sagt ifrån och att dessa killar klart gått över gränsen! Att vi tjejer med Aspergers syndrom kan ha svårt för att bedöma vad som är okej är logiskt: vi uppfostras ju till att aldrig säga ifrån redan i skolan och vi har bara setts som besvärliga när vi väl gjort det. Så det viktigaste är att du som kille är lyhörd för den autistiska tjejens signaler även om nejet kanske inte kommer så jättetydligt!

Intresserad av en gruppintervju om hinder och lösningar på arbetsmarknaden?

Idag har jag en liten hälsning från min kollega Amir Noajnas på Misa Kompetens som han gärna ville att jag skulle vidarebefordra till er. Bara för att förtydliga så räknas alltså Aspergers syndrom och autism som kognitiva funktionsnedsättningar i det här fallet så ni som har en diagnos inom autismspektrat tillhör alltså målgruppen. Men vi söker alltså såklart även personer med andra typer av funktionsvariationer. Så här skriver Amir:

“Hej!

Vill du vara med och påverka situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning?

Myndigheten för delaktighet (MFD) ska på uppdrag av regeringen undersöka hinder och lösningar på arbetsmarknaden för personer med olika typer av funktionsnedsättningar och MFD har nu gett uppdraget till Misa Kompetens att samla till och genomföra gruppintervjuer med nyckelpersoner.

Misa Kompetens söker alltså arbetstagare med funktionsnedsättning (syn, hörsel, kognitiv eller rörelse) och arbetsgivare som har erfarenhet av att ha anställda med funktionsnedsättning.

Gruppintervjuerna kommer redovisas i form av en rapport som skickas till regeringen och övriga beslutsfattare och kommer ha som fokus kring hur man på ett konkret sätt löser hinder i arbetet för personer med funktionsnedsättning.

En viktig och aktuell fråga med andra ord!

Intervjuerna kommer ske 9:e eller 10:e september i Solna Strand, Stockholm och beräknas ta ca 2,5 timme.

Intresserad av att vara med? Kontakta Amir Noajnas eller Paula Tilli på Misa Kompetens för mer info.

amir.noajnas@misakompetens.se, 076-0081610

Ser fram emot att höra från dig!


Amir på Misa Kompetens”