månadsarkiv: oktober 2019

Hur hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde?

Vi som har Aspergers syndrom och autism har självklart ett värde precis som andra människor. Men tyvärr är det lätt för unga autister att få uppfattningen att de skulle ha ett lägre värde än andra människor bara för att de har autism och de flesta andra människor inte har det. När man skiljer sig från normen, är det lätt att tro att man alltid har fel och alla andra rätt.

Skilde mig från normen redan i barnsben

Själv hade jag det väldigt jobbigt i skolan. Det rådde ingen tvekan om att jag skilde mig från normen, och eftersom det var jag som framstod som udda, fick andra människor mig att känna att jag hade ett lägre värde än andra barn. Det allra värsta var att jag trodde på det själv för jag hade ju ingen anledning till att ifrågasätta detta. Ingen hade sagt till mig att jag dög som jag var.

Tvingades leka med klasskamrater mot min vilja

Redan i lågstadiet fick jag höra från läraren: “Men det är inte konstigt att dina klasskamrater mobbar dig eftersom du är den enda i klassen som inte är med och spelar bollspelet utan väljer att spendera rasterna för dig själv.” Hon sa att jag måste vara med i bollspelet oavsett om jag ville det eller ej. Det var tydligen viktigt för att mobbingen skulle upphöra.

Lärarens agerande gav mig känslan av att ha ett lägre värde

Med sitt agerande signalerade läraren att det var okej att mobba mig eftersom jag hade andra fritidsintressen än andra barn och inte var social. Om jag envisades med att lyssna på mina känslor och syssla med aktiviteter jag faktiskt tyckte om, fick jag acceptera att bli sämre behandlad. Eftersom jag var så liten och hade lärt mig att de vuxna alltid hade rätt, föll det aldrig mig in att läraren skulle kunna ha fel. Därför ifrågasatte jag aldrig detta.

Fick höra att andra skulle skratta åt mig

Vi som har Aspergers syndrom har inte sällan svag central koherens, vilket i mitt fall yttrar sig i att jag har svårt att sätta ihop detaljer i en helhet. Därför hade jag mycket svårt för att lära mig historia i skolan: det blev alldeles för mycket information för min hjärna att hantera. jag förstod inte hur alla samhällsförändringar hängde ihop och utlöste de olika historiska händelserna. Jag tog studenten utan att veta om vem Hitler var och när andravärldskriget ägde rum!

När jag frågade läraren vad jag skulle behöva historia till, fick jag till svar att andra människor skulle skratta åt mig om jag skulle vara vuxen utan att någonsin ha hröt talas om Hitler. Tydligen skulle det vara en stor skam. Även om jag tyckte att det lät konstigt att skratta åt människor som inte kunde saker man själv inte kunde, signalerade läraren att detta bara var att acceptera och att jag därför skulle skärpa mig.

Vet numera mitt värde

Idag är jag 40 år och vet fortfarande inte vad som hände i andravärldskriget. Dock skäms jag inte ett dugg. Lika lite som en rörelsehindrad person behöver skämmas för att sitta i rullstol trots att de flesta vuxna kan gå, vägrar jag att skämmas för att jag har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil. Idag har jag en bra självkänsla och väljer endast att umgås med människor som accepterar mig som jag är och inte skrattar åt mig.

Viktigt att hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde

Du som är vuxen ska verkligen tänka på hur du uttrycker dig när du pratar med ett autistiskt barn! Säg aldrig: “Om du inte ändrar dig kommer andra barn skratta åt dig och mobba dig”. Säg istället: “Tyvärr kommer det alltid finnas människor som mobbar folk som skiljer sig från normen. Du kan komma att stöta på dumma människor som är elaka mot dig, men du ska veta att det är de som gör fel och att du duger precis som du är:”

Välkomna att lyssna på mig i Skövde

Ibland har jag fått frågor om jag kommer att föreläsa i Västsverige någon gång. Eftersom de flesta föreläsningar jag hittills haft i trakterna inte varit öppna för allmänheten, har jag inte kunnat annonsera ut dessa på bloggen. Men nu kan jag glädja er med att jag kommer att föreläsa i Skövde om drygt en månad! Jag vet att många av er som bor i trakterna har varit intresserade av att komma och lyssna på mig så nu finns det ett ypperligt tillfälle.

Skriv in den 3:e december i kalendern

Föreläsningen kommer att äga rum den 3:e december mellan klockan 16:30 och 19. Adressen är Mariestadsvägen 101, ingången via baksidan på Rosenhaga. Precis som vanligt kommer jag föreläsa om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv, och i slutet av föreläsningen kommer det finnas möjlighet att ställa frågor. Föreläsningen erbjuds inom projektet Kunskap för Alla. Och vet ni vad det bästa är? Jo, föreläsningen är helt kostnadsfri!

Föranmälan är obligatorisk

Föreläsningen är i första hand avsedd för SolNavets egna klienter, och därför finns det tyvärr ingen platsgaranti för utomstående. Men i mån av plats är även andra intressenter varmt välkomna! Det är viktigt att anmäla sig i förväg till solsidan@skovde.se för det är endast på det sättet man kan försäkra sig en plats. Man ska alltså absolut inte bara dyka upp utan man bör försäkra sig i god tid om att det finns lediga platser.

Föreläsningsförfrågningar har börjat rulla in

Annars har det börjat rulla in flera föreläsningsförfrågningar till våren, och jag har hunnit boka flera föreläsningsuppdrag på alla möjliga ställen från Finland till Norrland och allt däremellan. Vilket naturligtvis är jättekul! Oftast börjar vårens föreläsningsförfrågningar komma först efter nyår, men av någon anledning har många kunder varit ovanligt tidiga med bokningarna i år! Det finns alltså en chans att jag kommer att bli relativt fullbokad till våren.

Boka mig gärna i god tid

Om du vet med dig att du kommer att vilja boka mig för en föreläsning under våren 2020 och av olika anledningar inte kan vara flexibel med datumet, är det bra att boka mig så fort som möjligt för annars finns risken att ditt önskade datum hinner bli fullbokat. Men har du möjlighet att vara flexibel, går det naturligtvis bra att boka mig för en föreläsning även med kortare varsel för jag kommer alltid ha ett lediga datum här och där.

Du kan inte tillräckligt mycket om autism om…

Hej du yrkesverksam eller privatperson! Anser du dig kunna det mesta om Aspergers syndrom och autism och inte behöva fortbildningar? Visst, det kan faktiskt vara så att du besitter mycket kunskap. Men sanningen är att du inte kan speciellt mycket om autism om du:

1. Tänker: “Klienten klarade ju uppgiften igår så jag vet att hen kan.”

Men vi autister klarar nödvändigtvis inte uppgiften idag trots att vi klarade den igår. Igår kan omständigheterna ha varit annorlunda: Kanske fick vi genomföra uppgiften i en annan miljö igår eller så råkade vi vara ovanligt utvilade. Själv klarar jag av att öppna posten någon enstaka gång, men det betyder inte att jag klarar att göra det regelbundet. Därför måste min boendestödjare hjälpa mig att öppna posten även om jag klarar av att göra det ibland.

2. Tror att autister har som högsta mål att bli neurotypiker

Du bör aldrig, aldrig ta för givet att vi autister har som högsta önskan att ta bort våra autistiska egenskaper och bli som neurotypiker. Visst, som ung och osäker hade jag själv ett neurotypiskt beteende som mål, men detta berodde bara på att jag blev mer accepterad när jag betedde mig så neurotypiskt som möjligt. Men jag mådde dåligt av att låtsas, och därför är det skönt att jag äntligen vågar tillåta mig själv att bete mig så autistiskt jag vill!

3. Ser autism som något som borde tränas bort

Du kanske tänker i hemlighet: “Jag vet att personen har autism, men det skadar väl inte att träna lite på ögonkontakt” eller: “Man bär bara inte keps i klassrummet för det tillhör inte vanligt hyfs.” Men varför förstöra autistens liv på det sättet? Jag vågar påstå att det är tusen gånger jobbigare för autisten att tvinga sig själv till ögonkontakt och ta av sig kepsen som det är för dig att tvingas leva med kepsen och den bristande ögonkontakten!

4. Tror att uppgiften gått bra om du sett oss genomföra den

Men även om du ser mig ringa ett telefonsamtal till en myndighet betyder det oftast inte att samtalet gått bra. Visst, jag har utfört telefonsamtalet rent tekniskt, men det har kostat mig enormt mycket energi att tänka på vad jag ska säga och koncentrera mig på det motparten säger till mig. Jag mår väldigt dåligt efteråt! Därför ringer min boendestödjare myndighetssamtalen i mitt ställe.

5. I hemlighet tänker att föräldrar till autistiska barn agerar lite väl slappt

Du kanske har tänkt någon gång: “Jag vet att barnet har autism, men det är väl ingen ursäkt att…” och sedan rabblat upp en mängd situationer där föräldern i ditt tycke agerat alldeles för slappt. Känner du igen dig?

Men tro mig, du kan inte tillräckligt om Aspergers syndrom och autism om du anser att föräldrar till autistiska barn inte vet hur man uppfostrar barn. Däremot ligger det i sakens natur att okunniga människor som du har den felaktiga uppfattningen och gör livet surt för dessa stackars föräldrar.

6. Tror att du kan se vem som har flest svårigheter

Men Aspergers syndrom och autism är inte sällan så kallade osynliga funktionsvariationer. Visst, vissa autister kan ha synliga sociala svårigheter, men bara för att du inte ser något avvikande hos en autist så betyder det inte automatiskt att personen har en mild form av autism. Även om du anser att personen verkar vara hur välfungerande som helst är det inte säkert att hen klarar av att arbeta och sköta sitt hem utan stöd.

Därför var jag inte med i förra veckans jobbmöte

I fredags var det dags igen för ett gemensamt möte för oss på Misa Kompetens. Vi brukar träffas minst en gång i månaden, men ibland två eller tre. Dessa dagar brukar börja kl 8:30 med gemensam frukost och sluta sent på eftermiddagen. Jag har däremot fått en specialtillåtelse att åka hem redan efter lunch eftersom jag har mycket svårt för att orka sitta med på sociala träffar åtta timmar i sträck.

Träffen skulle undantagsvis vara på eftermiddagen

Men i fredags skulle det bli annorlunda: mitt arbetsbiträde skrev till mig att träffen skulle börja kl 12:30 med en gemensam lunch och sedan pågå under eftermiddagen. Jag blev tveksam för jag har haft väldigt mycket den senaste tiden: Förrförra veckan hade jag ju firat Misas 25-årskalas två dagar i rad, och i tisdags var jag i Västerås och föreläste. Jag var fortfarande ganska så slut efter 25-årsfirandet och blev tveksam till att jag skulle klara av att vara med.

Har lättare för att hantera morgonmöten

Hade mötet förlagts på morgonen, hade det varit lite lättare för mig att delta. Men jag är väldigt känslig för blått ljus senare på dagen, och på sådana här möten brukar det ju visas Powerpoint. Inte ens mina glasögon som filtrerar bort blått ljus tar bort allt. Skulle jag utsättas för det sent på eftermiddagen skulle det finnas en överhängande risk att jag inte skulle kunna sova följande natt. Och efter att utsätta mig för sociala sammanhang behöver jag sömnen mer än någonsin, och speciellt nu efter 25-årskalaset.

Försöker undvika blått ljus vid fel tid på dygnet

I min vardag är jag väldigt försiktig så att jag kan undvika blått ljus efter lunch. Jag besöker matbutiker och bibliotek endast på förmiddagarna. Mina data- och mobilskärmar är så röda och mörka att SJ-konduktörerna klagar på att deras apparater inte klarar av att läsa av mina E -biljetter. När jag fikar på Espresso House, är det svårt för mig att betala med deras app för deras apparater klarar inte alltid av att läsa av min mörka mobilskärm.

Måste göra undantag på eftermiddags- och kvällsföreläsningar

När jag har eftermiddags- och kvällsföreläsningar måste jag däremot göra undantag och utsätta mig för blått ljus ändå, men att hantera en natt med usel sömn är mer hanterbart för mig än att göra det regelbundet. Dessutom tar inte föreläsningar speciellt mycket energi av mig, och därför är det inte lika viktigt för mig att kunna sova efter en föreläsning som det är efter ett jobbmöte även om jag inte kan utsätta mig för kvällsföreläsningar alltför ofta.

Behöver all återhämtning jag kan få efter sociala tillställningar

Efter ett jobbmöte är jag totalt beroende av sömn. Jag kan absolut tänka mig att föreläsa sent på dagen någon enstaka gång, men däremot klarar jag inte av jobbmöten och andra ansträngande aktiviteter senare på dagen om det innebär att jag utsätter mig för blått ljus. Ju mer energikrävande en aktivitet är och ju mer jag har haft under senaste tiden, desto mer beroende är jag av sömnen.

Jag fick skippa mötet

Jag slängde iväg ett mejl till mitt arbetsbiträde Mimmi och förklarade situationen. Hon svarade att det var helt okej om jag skulle stanna hemma från jobbmötet. Hon tyckte att det var jättebra att jag sa till, och hon ifrågasatte inte alls varför jag alldeles nyligen kunde föreläsa på eftermiddagen i Västerås men inte kan vara med i ett jobbmöte på eftermiddagstid. Det var riktigt skönt!

Beror inte på bristande vilja

Om en arbetstagare med Aspergers syndrom eller autism klarar av en viss uppgift eller ett intryck i en situation men inte i en annan beror det sällan på bristande vilja. Oftast är det omständigheterna runt omkring som gör att det ibland kan vara svårt att hantera vissa saker samtidigt som det går utmärkt i andra situationer! När vi utsätts för saker som tar energi behöver vi ännu större anpassningar.

Jo, vi aspergare förändras också genom åren

Barn och vuxna skiljer sig på en punkt: Barn brukar, till skillnad från vuxna, ha lätt för att snabbt hitta vänner bland jämnåriga. Barn leker ofta samma typer av lekar medan vi vuxna har hunnit forma våra personligheter. Vi har hunnit utveckla olika intressen, olika preferenser och olika vanor och därför har vi inte alltid lika mycket gemensamt med andra jämnåriga vuxna som barn med har med andra jämnåriga barn. Vi vuxna har hunnit formas och utvecklas genom livet.

Man förändras mycket genom vuxenlivet

Utvecklingsprocessen fortsätter genom vuxenlivet. Vilken 40-åring skulle kunna påstå sig vara samma person som man var som 20-åring? Och vilken 60-åring skulle välja att bli kompis med sitt 20-åriga jag? Nu menar jag inte att en 20-åring inte kan vara vän med en 60-åring utan jag syftar på att en 60-åring oftast har hunnit förändrats så otroligt mycket sedan hen var 20 år att hen kanske inte skulle ha något gemensamt överhuvudtaget med sitt 20-åriga jag.

Även vi aspergare förändras och utvecklas

Vi som har Aspergers syndrom eller autism förändras givetvis också under livets gång precis som ni neurotypiker gör. Skillnaden är bara att vi inte alltid utvecklas i samma takt och riktning som ni andra. Jag har alltid skilt mig från mina jämnåriga totalt och har haft specialbehov, men exakt på vilket sätt min aspighet har yttrat sig har varierat genom åren. Ett som är säkert är dock att jag har utvecklats genom att bli aspigare och aspigare med åren.

Träffade kompisar oftare förut

Även om jag alltid varit en ensamvarg och både som barn och vuxen avskytt olika typer av grupplekar, tyckte jag åtminstone förut om att genomföra någon lugn aktivitet med någon utvald kompis. Trots att jag alltid har trivts för mig själv, har jag ändå ibland umgåtts med vissa utvalda vänner vars sällskap jag trivts i. Bara för 5-10 år sedan satt jag exempelvis gärna ofta i någon park på sommaren med någon kompis och kunde ha genuint roligt.

Väljer numera att hitta på ensamaktiviteter

Dock har mitt behov av ensamtid bara ökat och ökat. Nu som 40-åring har jag nästan tappat intresset helt för olika aktiviteter med vänner: När jag är ledig väljer jag istället att hitta på saker för mig själv. Det blir för oförutsägbart och innebär alldeles för mycket kompromisser om jag tar med mig någon annan på aktiviteter, och då blir jag totalt trött. Jag orkar helt enkelt inte umgås med vänner på samma sätt längre. Ensamtid har blivit allt viktigare för mig med åren.

Ingenting att oroa sig för

Precis som ni neurotypiker utvecklas naturligt och så småningom brukar tappa intresset för att festa på krogen fredagsnätterna igenom, har jag också utvecklats med åren genom att bli aspigare och mer inriktad på mina specialintressen och rutiner istället för att lägga energi på socialt umgänge. Men tvärtom vad många tror är jag inte deprimerad och jag mår psykiskt hur bra som helst. Det är naturlig utveckling och ingenting att oroa sig för!

Nej, dagens skola passar inte alla barn

Vi vuxna med Aspergers syndrom eller autism minns ofta vår skoltid med förskräck. Jag om någon förstår verkligen varför många autistiska barn stannar hemma från skolan. Det handlar ju inte om att man tycker att lektionerna är småtråkiga och att det hade varit skönt att fortsätta ligga kvar i sängen på morgnarna när man vaknar utan det handlar om total ångest! Sanningen är att dagens skola passar långt ifrån alla elever.

I Aspergers syndrom och autism ingår vissa svårigheter

I diagnoserna Aspergers syndrom och autism ingår svårigheter i socialt samspel, begränsade intressen och beteenden och ofta även en känslighet för sinnesintryck, en enorm uttröttbarhet och mycket, mycket mer. Har man inga sådana svårigheter alternativt dessa inte är tillräckligt omfattande, har man inte autism. Så enkelt är det.

Autistiska barn har svårigheter beskrivna i diagnoskriterierna för autism

Ändå verkar det som att skolorna inte förstår att om man har autism så beter man sig autistiskt och har precis sådana svårigheter som står beskrivna i diagnoskriterierna för autism. Ett autistiskt barn kan vara så känsligt för sinnesintryck att det inte klarar av en stökig skolmiljö alternativt kanske har så stora svårigheter med det sociala att det inte klarar av umgänget med klasskamraterna och skolpersonalen. Just sådana här svårigheter ingår i autismen.

Begränsningarna i beteenden som är ett av diagnoskriterierna för autism kan yttra sig genom att barnet inte klarar av ta ta in information i andra miljöer än i hemmet. Därför är det inte alls säkert att ett autistiskt barn klarar av att vistas i dagens skola. För vissa fungerar det, men då har det ofta krävts att skolgången har behövt organiseras på ett totalt annorlunda sätt. Det räcker inte med pyttesmå anpassningar.

Jag blir behandlad på ett annat sätt än autistiska barn

Jag är vuxen med Aspergers syndrom, och jag upplever att jag blir behandlad på ett annat sätt än autistiska barn. Visst, jag får ofta ifrågasättanden för att jag behöver boendestöd och anpassningar i arbetet (självklart inte från mina arbetskamrater utan från andra). Men ändå får jag boendestöd utan problem, och ingen har någonsin hotat mig att jag ska bli placerad i fosterhem om jag inte klarar av vissa arbetsmoment.

Jag får anpassningar i arbetet

När vi har möten hos Misa Kompetens, är det okej för alla att jag endast är med halva dagar alternativt stannar hemma helt om jag upplever att det blivit alldeles för mycket socialt samspel. När jag väl är med på mötena, är det helt okej för mig för alla att jag skippar grupplekarna och moment där man förväntas diskutera en fråga med en granne. Jag får arbeta självständigt eftersom det passar mig bäst.

Det är just på grund av mina specialbehov som Misa Kompetens får lönebidrag för mig så att de ska kunna bistå mig med behövliga anpassningar, och det har aldrig varit några konstigheter för mig att få det! De som ifrågasätter stödet är utomstående, inte någon från Misa Kompetens!

Varför får inte autistiska barn ha autistiska svårigheter?

Det jag funderar på är varför autistiska barn inte blir behandlade med samma respekt i skolan som jag blir på min anpassade arbetsplats. Dagens skola passar inte alla elever men ändå får autistiska barn sällan tillräckliga anpassningar. Varför får inte autistiska barn anpassningar som faktiskt fungerar? Varför får de inte stanna hemma vid behov när jag som vuxen får det?

Dessutom var jag hemma med aktivitetsersättning och försörjningsstöd i många år innan jag ens började arbeta. Även om jag blev ifrågasatt för mitt “hemmasittande”, var det inte i närheten av den mängden ifrågasättanden och hot jag fick som barn när jag uttryckte att jag inte ville vara i skolan. Och man kan fråga sig varför. Varför får inte autistiska barn också ha de svårigheter och behov som ingår i autism? Autism dyker ju inte upp plötsligt när man blir vuxen.

Föreläsning Misas födelsedag till ära

Igår fortsatte firandet på Misas 25-årsdag, och jag föreläste dagen till ära. Den här gången var det enheten i Västerås som stod för kalaset. Eftersom jag inte är anställd hos Misa AB utan hos Misa Kompetens, kände jag inte de flesta människor på firandet. Mina kollegor från Misa Kompetens var därför inte på plats men däremot vår ägare och grundare Lennart Jönsson och även några andra personer från vårt huvudkontor i Solna som jag kände sedan tidigare.

Hade skjutit upp något viktigt

NI vet kanske hur det är när man har Aspergers syndrom och svårt med de exektutiva funktionerna, dvs har en tendens att skjuta upp det mesta? Så är det för mig. Jag hade fått veta ett bra tag innan att arrangören eventuellt skulle skicka någon för att möta upp mig. Men tror ni att jag kontaktade arrangören och kollade i förväg om det faktiskt skulle bli så, och vem och var isåfall? Nä. Jag hade planerat att göra det men det hade aldrig blivit av.

Visste inte om någon skulle möta upp mig

Jag kan inte riktigt förklara varför jag inte hade tagit reda på om någon skulle möta mig någonstans. Men jag hade nog hela tiden tänkt: “äsch, jag gör det imorgon” men problemet var att morgondagen aldrig kom. När jag steg av tåget i Västerås, hade jag därför ingen aning om någon skulle möta upp mig och om den personen isåfall skulle stå på stationen eller utanför Misas lokal. Det kändes lite osäkert och jag visste inte vad jag borde göra.

Ska försöka låta bli att skjuta upp saker i fortsättningen

Men jag behövde inte fundera länge. När jag skulle gå genom stationsbyggnaden kom en kvinna fram och presenterade sig för mig. Vilken tur att hon hittade och kände igen mig trots att vi inte hade stämt av något. Ännu en gång tänkte jag för mig själv att jag borde bli bättre på att stämma av saker i god tid istället för att skjuta upp det mesta, men vi får se hur det blir med den saken 😉

Många åhörare med egen diagnos kände igen sig

Föreläsningen var öppen för alla intresserade, men väldigt många som kom hade antingen egen diagnos eller var anhöriga till någon med Aspergers syndrom eller autism. Extramånga med egen diagnos kom fram och pratade med mig efteråt, och väldigt många hade känt igen sig i föreläsningen. Vissa hade kommit till firandet bara för att få lyssna på mig vilket kändes speciellt. En ville krama mig precis innan jag skulle gå vilket gjorde mig jätteglad och rörd.

Aspergare är inte osociala

Personer med Aspergers syndrom och autism har som bekant ett rykte på sig att vara osociala och avskärmade och därför är det alltid roligt att det är just aspergare som jag brukar uppfatta som mest sociala och öppna när jag föreläser. De brukar komma fram och berätta öppet om sina tankar och känslor. Alla som har arbetat med aspergare vet därför om att myten om att alla aspergare skulle vara osociala tysta musar inte är något annat än just en myt.

Mitt hår fastnade i myggan

När jag hade avslutat föreläsningen, gjorde jag precis samma misstag som jag gjort ett antal gånger tidigare under mina år som föreläsare: jag var inte tillräckligt uppmärksam när jag tog av mig myggan vilket gjorde att mitt hår fastnade i den. Jag hade tänkt be arrangören om hjälp, men han hade börjat prata i mikrofon för åhörarna. Så jag hade inget annat val än att fortsätta stå kvar i scenen framför publiken med myggan hängandes i håret trots att min föreläsning var över.

En åhörare räddade mig ur knipan

Tack och lov hade en snäll åhörare uppmärksammat problemet. Hon kom fram till scenen och räddade mig ur knipan. Nu var jag fri och kunde äntligen stiga av scenen! I framtiden kommer jag försöka vara försiktigare med myggan, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag glömma det igen.

#Misa25

Om nödvändig tandvård och LSS

Vi som har Aspergers syndrom eller autism tillhör som bekant personkrets 1 enligt LSS. Vad många däremot har missat är att vi som tillhör någon av personkretsarna inom LSS inte bara har rätt till behövliga LSS-insatser utan vi har oftast även rätt till något som heter nödvändig tandvård. För att kunna nyttja rätten behöver vi beställa något som heter ett tandvårdsintyg, och det är oftast kommunens LSS-handläggare som skriver ut intyget.

Om tandvårdsintyget

En av de viktigaste sakerna tandvårdsintyget berättigar oss till är nödvändig tandvård till ett mycket förmånligt pris, vilket rent konkret innebär att den nödvändiga tandvården ingår i högkostnadsskyddet vid uppvisandet av ett tandvårdsintyg.

Den sammanlagda summan som man måste betala för hälso- och sjukvård uppgår till maximalt 1150 kronor om året, och den innefattar alla besök i öppenvården så som besök hos allmänläkare, specialistläkare, psykologer, arbetsterapeuter och i vårt fall alltså även tandvårdspersonal.

Gratis tandläkarbesök när man kommit upp i högkostnadsskyddet

Eftersom många av oss aspergare har regelbunden kontakt med psykiatrin, kan vi komma upp i 1150 kronor rätt så fort. Och när vi alltså under en period på 12 månader redan betalat sammanlagt 1150 kronor för besök i öppenvården, blir tandvården gratis för oss under resten av året.

Har vi inte kommit upp i 1150 kronor ännu, måste vi betala en mindre summa för tandläkarbesöken, men den summan är obetydlig jämfört med vad människor utan tandvårdsintyg måste betala för tandläkarbesök.

All tandvård ingår inte i nödvändig tandvård

Det som är viktigt att känna till är att det endast är den nödvändiga tandvården som omfattas av tandvårdsintyget. I nödvändig tandvård ingår bland annat vanliga undersökningar, borttagning av tandsten, lagningar och liknande nödvändiga ingrepp. Besöker man tandläkaren “på skoj” vilket jag själv gjorde för ett antal år sedan när jag av estetiska skäl ville bleka tänderna, var jag givetvis tvungen att betala fullt pris.

Har alla som tillhör LSS rätt till tandvårdsintyg?

Det har inte riktigt stått klart om alla som tillhör någon av personkretsarna inom LSS har rätt till tandvårdsintyg eller endast de som faktiskt har pågående LSS-insatser. Olika kommuner har tolkat reglerna olika, och när man kontaktar sin biståndsbedömare finns därför risken att man får till svar: “Tyvärr kan jag inte skicka något intyg hem till dig eftersom du varken har några pågående LSS- eller SoL-insatser” eller: “Tyvärr kan jag inte skriva ut något intyg till dig för du har endast boendestöd som beviljats dig enligt SoL, men inga LSS-insatser.”

Man ska inte nöja sig med biståndsbedömarens svar

För ett antal år sedan gjorde jag själv misstaget att nöja mig med biståndsbedömarens svar när jag i min tidigare hemkommun nekades ett tandvårdsintyg med motiveringen att jag inte hade några pågående LSS-insatser.

Vad jag inte visste om då var att jag hade kunnat kontakta landstinget för att beställa ett tandvårdsintyg från dem! Jag fick nyligen tips från en bloggläsare om att man kunde skriva till tandvardsenheten.hsf@sll.se om man bor i Stockholm och blivit nekad ett tandvårdsintyg från sin LSS-handläggare.

Ibland behövs extraanpassningar på arbetsplatser

I fredags var det dags att fortsätta fira Misa, och firandet hade ju startat i torsdags. Men jag stannade endast till lunch båda dagarna medan alla andra hade stannat hela dagarna. Jag var chockad av att höra att vissa hade stannat kvar till halv ett på natten i torsdags men ändå dykt upp på firandet i fredags morse! Jag hade aldrig kunnat göra så, inte ens undantagsvis. Då hade jag kollapsat.

Sociala tillställningar kan vara en utmaning

Sådana här sociala tillställningar kan vara en utmaning för vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism, inte minst för mig. Vissa aspergare tycker att det är riktigt roligt att vara med men blir helt slut efteråt, medan andra, bland annat jag själv, har riktigt svårt för det även för stunden.

Därför hade jag kommit överens med mitt arbetsbiträde om att jag endast skulle vara med halva dagar. På det sättet skulle jag visa mig engagerad och uppmärksamma MIsa men samtidigt slippa vara med lika mycket som mina arbetskamrater.

Jag var totalt borta

Som jag skrev om i fredagens blogginlägg hade vi haft föreläsningar i torsdags, och 95% av det som sades hade gått mig totalt förbi. När torsdagens föreläsare tog en paus och alla åhörare började prata med varandra, satt jag där som ett frågetecken. Vad hände? Eftersom jag inte hade klarat av att lyssna alls, hade jag inte förstått att hon hade sagt att vi skulle diskutera vissa frågor i grupp. Förståeligt nog visste jag inte ens vilka frågor det var vi skulle diskutera.

Klarar inte av att lyssna på föreläsningar

Faktum är att jag har mycket, mycket svårt för att ta in information auditivt, det vill säga genom att lyssna. För att jag ska kunna ta in information krävs att jag ska läsa en text för mig själv hemma utan intryck. Det är otänkbart för mig att lära mig något i en sal med mycket folk, då stänger min hjärna totalt av.

Därför ger inte föreläsningar mig någonting i inlärningssyfte. Om jag är med handlar det endast om att jag vill visa mig engagerad. Hur tokigt det än låter klarar jag av att föreläsa själv men däremot inte lyssna på andras föreläsningar.

Vaknade mitt i natten

Natten mellan i torsdags och fredags vaknade jag av oro. Klockan var 3 jag och kunde inte somna om eftersom jag bara tänkte på fredagens föreläsningar. I torsdags hade jag klarat av att sitta stilla och dagdrömma under föreläsningarna, men skulle jag klara av det på fredagen med?

Jag kände mer och mer att jag inte skulle göra det. Hela min kropp skrek: “Nej nej nej, jag kommer inte orka vara med på dagens föreläsningar.” Samtidigt har jag svårt för att sjukskriva mig när jag inte är sjuk utan det är endast aktiviteterna jag inte klarar av.

Slängde iväg ett mejl till arbetsbiträdet

Trots att klockan var mitt i natten, slängde jag iväg ett mejl till mitt arbetsbiträde för att förklara läget. Jag skrev att jag kunde dyka upp på firandet men inte vara bland folk och absolut inte vara med på någon aktivitet, inte ens på föreläsningarna. Precis som alltid reagerade hon med förståelse och svarade att det var helt okej om jag ville sitta i aulan för mig själv och arbeta med bloggen. Vilken lättnad! Ångesten försvann med en gång.

Satt i hotellets aula för mig själv

Och så blev det: jag tog med min dator till firandet och satt i hotellets aula för mig själv. Ni som följt min blogg ett tag vet om att jag inte blir uttråkad när jag är för mig själv men däremot blir jag ofta uttråkad under sociala aktiviteter. Jag blev därför överhuvudtaget inte uttråkad utan tyckte att det var enormt skönt att få slippa det sociala!

När andra festdeltagare frågade mig varför jag inte var med på föreläsningarna och workshopsen, förklarade jag som det var. Det som är otroligt skönt på en arbetsplats som Misa är att ingen blir förvånad och ingen ifrågasätter. Misas värdegrund är ju att alla människor är olika.

Det finns två typer av arbetsplatser

Jag brukar säga att om man inte har fått tillräckliga anpassningar på sin arbetsplats så beror det på något av följande: 1) antingen vill inte arbetsplatsen bistå med anpassningar eller 2) så vet de inte vad arbetstagaren behöver eftersom de inte har fått informationen.

Om jag inte hade berättat för mitt arbetsbiträde hur jag kände hade ingen fått veta hur svårt det var för mig att sitta med på föreläsningarna. Därför var det jättebra att jag vågade öppna munnen och berätta för då ordnade Misa Kompetens behövliga anpassningar med en gång!

#Misa25

Grattis Misa 25 år

Igår var det dags för oss anställda att börja fira Misas 25-årsdag på Radisson Blu Royal Park Hotell i Solna, och idag fortsätter firandet. Misa AB är alltså en arbetsinriktad daglig verksamhet för personer som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden, och Misa Kompetens som jag är anställd hos är ett systerbolag till Misa AB. Vi anställda hos Misa Kompetens var självklart med i firandet.

Lennart Jönsson öppnade dagen

Misas ägare och grundare Lennart Jönsson öppnade dagen, och han sammanfattade Misas historia lite kort. Han berättade att Misa som alltså funnits sedan 1994 hade mött motsånd i början eftersom deras tanke var att erbjuda personer med funktionsvariationer daglig sysselsättning. Det hade ifrågasatts varför personer som fått “lov” att slippa arbeta skulle integreras i sysselsättningar. Varför kunde de inte bara lämnas ifred hemma?

Många med funktionsvariationer hade visat sig vara fullt arbetsdugliga

Men Lennart hade stått på sig, och sedan hade idén utvecklats till att inte bara erbjuda deltagarna hjälp med att hitta dagliga sysselsättningar utan även vanliga lönearbeten. De anställda på Misa hade upptäckt att många deltagare både kunde och ville arbeta, så varför skulle fullt arbetsdugliga människor inte få betalt för det de gjorde? Idén var ny i början, men Misa växte och sedermera har andra arbetsinriktade dagliga verksamhet startats som följt efter i Misas fotspår.

Jag påverkas inte alltid av samhället

Därefter tog beteendevetaren, pedagogen och författaren Lena Skogholm över och föreläste om hjärnan. Det fanns saker som jag inte kände igen mig i så mycket så som att vi människor påverkas otroligt mycket av andra människor och deras beteenden. Jag sticker ofta ut med mitt annorlunda beteende för jag brukar sällan ta efter andras beteenden, vilket nog beror på min Aspergers syndrom. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig påverkas av andra människor för det gör jag nog, men jag tror ändå att jag påverkas i mindre grad än många andra.

Firandet fortsätter idag

Tyvärr kunde jag inte ta in så mycket mer av föreläsningen för jag brukar tappa fokus väldigt fort. När jag lyssnar på föreläsningar, brukar jag ta in 5% av det som sägs och 95% går mig totalt förbi. Jag tar inte in ny information genom att lyssna eller genom att se på TV/filmklipp utan endast genom text. Jag brukar också bli trött rätt så fort, och därför fick jag åka hem efter lunch trots att firandet skulle fortsätta ända fram till kvällen. Idag fortsätter firandet!

#Misa25