månadsarkiv: augusti 2020

Nu är korttidspermitteringen slut

Som många av er kanske minns så blev jag korttidspermitterad den 1:a april till följd av Covid-19 och endast har arbetat 40% sedan dess. Men imorgon är den 1:a september vilket innebär att korttidspermitteringen tar slut! Under permitteringen har jag ju arbetat på måndagar och fredagar, men från och med imorgon kommer jag alltså börja jobba på heltid igen. Känns som en konstig tanke!

Kommer att blogga oftare

I och med att jobbet kommer att rulla på som vanligt så kommer jag också blogga betydligt oftare än 2 vardagar i veckan. Dock har jag bestämt mig att jag inte kommer att blogga de dagar jag föreläser vilket beror på att jag på grund av min ljuskänslighet numera har svårt att blogga när jag sitter på tåg eller befinner mig på hotellrum. Jag har nämligen svårt att använda en vanlig laptop under en längre stund. Hemma har jag ju min e-inkskärm som jag kan använda för bloggandet utan problem, men när jag inte är hemma kommer jag ju inte ha tillgång till den.

Surfplattan är för liten att blogga med

Egentligen har jag en e-inksurfplatta som jag faktiskt hade planerat att använda för bloggandet när jag är på resande fot, men den är väldigt liten och därför mycket osmidig att blogga med. Det blir inga problem för mig att svara på korta bloggkommentarer och mejl med den men däremot vill jag helst undvika att använda den för längre blogginlägg. Får se om jag hittar en bättre lösning i framtiden, men just nu gäller alltså att jag kommer att blogga 3-5 vardagar i veckan beroende på hur och var jag föreläser. Nu i veckan kommer ni få blogginlägg från mig på onsdag och torsdag!

Kommer att prata om “Jag-vet-bäst”-attityden

Annars har vi vårt sedvanliga jobbmöte på Misa Kompetens idag dit jag ska alldeles strax. Idag har jag blivit ombedd att prata med mina kollegor om “jag-vet-bäst-attityden” hos yrkesverksamma. Ni vet, när t.ex. boendestödjare eller arbetscoacher anser att de vet vad som är bäst för klienten. Mina kollegor har definitivt inte den attityden, men det är ändå bra att de är medvetna om att denna attityd finns med tanke på att de håller utbildningar om Supported Employment. Det är ju inte omöjligt att åhörare på deras föreläsningar saknar kunskap.

Nu är det dags att ta sig till Solna Strand och Misa Kompetens huvudkontor.

Sluta sprida myter om ADHD

Om det finns många myter om autism därute så finns det minst lika många om ADHD. Det är anmärkningsvärt att det råder sådan okunskap om ADHD med tanke på att det är ett funktionstillstånd som berör ytterst många. Christopher Gillberg uppskattar att 3-7% av alla skolbarn och 2-5% av vuxna har ADHD. Det är därmed en ytterst vanligt förekommande diagnos vilket gör okunskapen ännu mer skrämmande!

Okunskapen är utbredd

Det är inte bara vanliga människor som uppvisar okunskap om ADHD utan även yrkesverksamma och t om vissa med egna diagnoser! Det är inte ovanligt att någon som själv har ADHD yttrar sig så här: “Jag har också ADHD och klarar av detta, därför skulle du också klara det om du ansträngde dig lite grann. ADHD är en superkraft, inte en ursäkt för lathet.” Jag kan inte låta bli att förvånas över att vissa med egna ADHD-diagnoser inte har en aning om hur otroligt olika personer med ADHD är sinsemellan. Att man någon i livet har fått en ADHD-diagnos säger i princip ingenting om personen för den här gruppen är otroligt heterogen!

15% uppfyller fortfarande diagnoskriterierna som vuxna

Låt oss titta på fakta. Specialistläkaren Gunilla Thernlund menar att av de som fått en ADHD-diagnos i barndomen så är det 15 % som fortfarande uppfyller diagnoskriterierna som vuxna samt att ytterligare 50% har kvar vissa utmaningar i vuxen ålder. Eftersom forskarna vet att vissa svårigheter kan försvinna med åldern samt att vuxna kan ha en lättare ADHD än barn krävs det för diagnosticering av vuxna att färre diagnoskriterier är uppfyllda än vad som är fallet för barn. Fattar ni vad detta betyder? Om man har fått en ADHD-diagnos som 10- eller 15-åring betyder det alltså inte nödvändigtvis att man fortfarande har betydande svårigheter som 25-åring!

Vissa har svår ADHD

Dessutom är det viktigt att komma ihåg att ADHD finns i olika grader. Det finns faktiskt de som har en riktigt svår form av ADHD och enorma svårigheter! Säg att en sådan person växer upp och fortfarande har lika svårt som 40-åring som hen hade som 5-åring. Då är det inte ett dugg konstigt om hen inte klarar av att arbeta, betala räkningar och sköta hushållssysslor. Den som däremot har en lättare form av ADHD alternativ har en form som antingen försvunnit eller mildrats genom åren har därmed mycket bättre förutsättningar för att klara det som normen kräver än någon som fortfarande har betydande svårigheter i vuxen ålder.

ADHD kan härledas till avvikelser i hjärnan

Och nej, att man fortfarande har det svårt som vuxen handlar varken om bristande motivation eller lathet. Faktum är att ADHD kan härledas till genetiska faktorer och hjärnans avvikelser. Thernlund menar att de som fortfarande har svår ADHD i vuxen ålder förmodligen har ännu större avvikelser i hjärnan än de vars ADHD växer bort eller mildras med åren. Dessutom får inte betydelsen av psykosociala faktorer underskattas: Gillberg menar att en negativ psykosocial miljö ökar risken för vissa svårigheter. Det är därmed aldrig individens eget fel om stora svårigheter fortfarande finns kvar i vuxen ålder utan det beror på helt andra faktorer!

ADHD kan även medföra andra svårigheter

Och ifall du trodde att ADHD aldrig innebär något annat än överaktivitet och ouppmärksamhet så tror du fel: Gillberg menar att många med ADHD har omfattande lässvårigheter varav vissa även uppfyller diagnoskriterierna för dyslexi. Han lyfter även fram att vissa har så stora inlärningssvårigheter att de inte ligger långt från särskolenivån. Vidare kan ADHD enligt honom innebära svårigheter med socialt samspel, överkänsliga sinnen, en mycket ojämn begåvningsprofil och stora svårigheter med motorik, automatisering och balans. Och detta alltså trots att personen inte uppfyller diagnoskriterierna för samtidig autism!

Vissa med ADHD har tur

Faktum är att vissa med ADHD har haft turen att födas med den typen av ADHD som inte (längre) innebär en lika stor begränsning i vuxen ålder alternativt så har de råkat födas med vissa talanger som gjort att de har lyckats förvandla sin ADHD till en styrka. Men det handlar om ren och skär tur! Sedan kan man också ha turen att tillhöra de 70% lyckligt lottade som forskarna menar blir hjälpta av ADHD-medicin. Men snälla, se inte ner på de med en svårare form av ADHD som kämpar igenom vuxenlivet och misslyckas gång på gång utan att hitta fungerande lösningar!

Jo, jag avviker visst onormalt mycket från Anna Andersson

Sedan väldigt många år tillbaka är jag mycket intresserad av olika kulturer, eller egentligen närmare sagt snarare av vilka drag och beteenden som ses som normala respektive avvikande i olika kulturkretsar. Avviker man extremt mycket och på många olika plan från det statistiskt normala är man väldigt olik genomsnittsmänniskan. Tove Phillips hänvisar i sin bok Etnicitet och kulturmöten till Statistiska Centralbyråns beskrivning av Medelsvensson från år 2014.

Anna är Medelsvensson

Denna Medelsvensson heter Anna Maria Andersson och är 42 år. Hon har en gymnasieutbildning och ar anställd inom vård och omsorg. Hon är gift sedan 11 år tillbaka med sin 44-årige man och har två barn: 14-årige Filip och 11-åriga Julia. Familjen bor i ett hus i en tätort och barnen har var sitt rum. Familjen har en silvergrå Volvo, och de åker på en semesterresa om året. Anna och hennes man tjänar gemensamt 59 705 kronor före skatt (år 2014 alltså) och dricker 1 liter vin, 1,3 liter öl och 10 centiliter starksprit varje vecka (Phillips, s. 57).

De flesta är inte exakt som Anna

Är du denna Medelsvensson? Förmodligen inte exakt, men däremot är det inte helt omöjligt att någon eller några av dessa punkter stämmer in på dig. Det är också mycket möjligt att även om ingen av dessa punkter skulle stämma in på dig helt så kan de ändå komma ganska nära. Kanske är du inte gift men sambo eller skild när du är 42 år, kanske har du inte exakt 2 barn men däremot 1 eller 3 eller inga alls. Kanske äger du en bil som inte är Volvo och åker på en semesterresa 1 gång vartannat år. Kanske dricker du mindre alkohol än Anna Maria eller lite mer. Och kanske stämmer några av dessa punkter in på dig medan andra inte stämmer in alls.

Vissa avviker mer

Ni förstår nog vart jag vill komma. Inte sällan hävdar människor att autism och andra NPF-diagnoser inte borde ställas eftersom ingen är normal, och de försöker hävda sin ståndpunkt genom att hänvisa till denna Medelsvensson. Men sanningen är att det finns något som heter en normalfördelningskurva. De allra flesta svenskar är inte exakt som Anna Maria Andersson, men däremot kan man med hjälp av statistik räkna ut hur pass mycket det är normalt att avvika från henne, rent statistiskt sett alltså. Och vissa avviker betydligt mer än andra!

Är inte normal statistiskt sett

Jag gick till skolan med en ångestklump i magen varje dag från förskolan till gymnasiet. Jag fungerade aldrig på arbetsplatser och levde på aktivitetsersättning i flera år tills jag fick en ytterst anpassad arbetsplats. Jag kan inte ta hand om mitt hem utan boendestödjarens hjälp, och det är omöjligt för mig att skaffa barn eftersom jag aldrig skulle klara av att ta hand om dem, varken energimässigt eller rent praktiskt (eftersom jag har praktiska svårigheter i att pumpa min cykel, skulle jag också ha mycket svårt för att lära mig hur man tar hand om en bäbis). Och nej, det är inte normalt rent statistiskt sett! Därför har jag fått diagnosen autism.

Autism handlar inte om det

De flesta människor kan säkert ha svårt för något men de allra flesta har inte en funktionsnedsättning. När ens svårigheter avviker från normalfördelningskurvan så pass mycket att de orsakar betydande svårigheter inom flera livsområden (t.ex. hemmet, relationer, arbete), ja då kan en diagnostisk utredning komma på tal. Personligen har jag svårt att förstå diagnosmotståndarnas kommentarer i stil med: “ingen har rätt att bedöma vad som är normalt.” Det är ju inte alls det autism handlar om. Det ligger inga moraliska värderingar i att jag har betydligt fler svårigheter än Anna Maria Andersson utan det är ren och skär fakta!

Nej, man blir inte härdad av ofrivillig social exponering

Inte sällan förväntas vi autister exponera oss för det vi har svårt för med målet att svårigheterna ska bli bättre med tiden. Men själv vägrar jag numera utsätta mig mer än nödvändigt. Det tog mig nämligen 24 år innan jag fick min autismdiagnos och ytterligare 5-6 år innan jag accepterade att min autism är en medfödd funktionsvariation som gör att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Någonstans i 30-årsåldern fick jag den viktiga insikten att det enda sättet för mig att uppnå lycka är att bejaka min autism istället för att motarbeta den.

Lät bli att klaga till slut

“Det sociala kommer att gå bättre med övning”, har jag ibland fått höra. Men jag blev utsatt för ofrivillig social träning i förskolan, hela grundskolan och gymnasiet! Och visst, jag kan inte förneka att jag lärde mig att vistas i grupper och delta i grupplekar rent fysiskt. Men även om jag var där fysiskt (jag var ju illa tvungen), var jag psykiskt inte med alls. Jag led, blev utmattad och mådde dåligt. Det enda jag lärde mig av denna ofrivilliga sociala träning var att tiga och låta bli att säga till när jag mådde dåligt.

Det sociala ska vara roligt

Är det verkligen meningen att det sociala ska vara jobbigt från början till slut och att när man väl redan har tränat i 20 år så ska man träna och utsätta sig ännu mer? Knappast. Grejen med det sociala är ju att det knappt ska ta negativ energi alls utan vara roligt och givande. Visst, det kan säkert ta lite energi om man är blyg, men om man känner att det sociala ger mer än vad det tar och att man trivs i sociala tillställningar så kan det säkert vara värt att utsätta sig ändå. Men det är inte värt det om man har autism och känner att det sociala får en att må dåligt!

Vi kan vända på det

Vi skulle också kunna vända på det. Ett exempel jag älskar att använda är den nuvarande situationen med Covid-19. Tänk om jag skulle säga till andra människor: “Jaha så du har svårt att sitta hemma i karantän under Covid-19 och går ändå ut för nöjes skull trots att du utsätter riskgrupperna för smitta. Isåfall har du inte tränat tillräckligt mycket på att vara ensam” eller: “Mår du psykiskt dåligt av isoleringen p.g.a. Covid-19? Om man tränar och exponerar sig för ensamhet och isolering tillräckligt länge kommer det bli lättare för dig och till slut kommer du gilla att nästan aldrig träffa folk.” Ett logiskt resonemang? Knappast!

Blir värre med tiden

Grejen är att vi människor har olika personligheter. Jag är en ensamvarg till naturen och mår inte dåligt av isolering och ensamhet utan helt tvärtom. Jag mår bara bra av att arbeta på distans och mådde också bra när jag levde på aktivitetsersättning i flera år utan daglig sysselsättning. Däremot mår jag dåligt av ofrivillig social exponering, precis som många andra människor mår dåligt av ofrivillig isolering p.g.a. Covid-19. Och känslan går inte att träna bort med exponering utan tvärtom: ju längre tid man exponerar sig desto sämre mår man.

En mycket kränkande kommentar

Visst, jag kan exponera mig för det jag har svårt för någon enstaka gång om jag absolut måste, precis på samma sätt som någon som tvingas avstå från att träffa människor under Covid-19 säkert också kan leva i ofrivillig isolering under en ytterst begränsad tid om det absolut är nödvändigt. Men precis på samma sätt som de flesta knappast vill höra: “Isolering är bara bra för dig i längden för det är bra att exponera sig för det man har svårt för” är det kränkande för mig att få höra: “Det är bra för dig i längden att exponera dig socialt för då kommer du bli härdad.”

Om autism och svårigheter i att skaffa vänner

Inte sällan, dock inte alltid, har många av oss med Aspergers syndrom och autism svårt att få vänner, men det som många inte tänker på är att de bakomliggande anledningarna till detta kan skilja sig autister emellan. När jag föreläser har många av de autistiska åhörare lyft fram följande anledningar:

1. Blyghet och osäkerhet

Vissa autister är socialt osäkra och blyga. Är man rädd för vad andra människor ska tycka och tänka är det inte säkert att man vågar ta initiativ till kontakt. Har man dessutom svårt för ögonkontakt kan detta misstolkas som ointresse. Den sociala osäkerheten kan också göra det svårt att veta var gränserna går. Hur många gånger ska man liksom våga föreslå en fika när man träffar en person som verkar trevlig och intressant? Hur aktiv och på vågar man vara utan att framstå som påflugen?

2. Svårigheter att umgås i grupp

Svårigheter i att umgås i grupp kan ställa till det enormt mycket när det gäller att hitta vänner. Visst, i grundskolan kan man säkert komma undan i synnerhet om man är tjej i och med att det är vanligt för tjejer att ha en bästis som man umgås med på tu man hand. Men när man blir vuxen och börjar studera, vad gör man när studie- och arbetskamraterna bara vill hitta på aktiviteter i grupp och är ointresserade av att umgås på tu man hand? Och efter 25-årsåldern blir det ofta populärt med parmiddagar. Hur hanterar man det om man ogillar parmiddagar?

3. Ett stort planeringsbehov

Behovet att planera ingår inte sällan i autism. Vilket i sig absolut inte är något hinder för att skaffa vänner om vännerna fungerar likadant, men dagens människor har blivit betydligt mer spontana till följd av modern teknik vilket inte sällan stressar autister. Numera är det lätt att slänga iväg ett SMS och skriva: “Jag hinner inte komma kl 14, ska vi ses kl 15:30 istället?” I min ungdom då mobiltelefoner knappt existerade blev det aldrig sådana här ändringar i sista minuten. Dagens människor är däremot ofta ointresserade av att planera något i förväg.

4. Annorlunda tankesätt

Autism innebär ibland ett annorlunda tankesätt vilket kan göra det svårt att relatera till andra människor. Själv förstår jag inte varför många tycker att det är okej med homosexualitet men inte med incest syskonen emellan. Själv tycker jag att allt är okej så länge alla är vuxna och ingen kommer till skada! Jag förstår inte varför andra blir uttråkade av att isolera sig på grund av corona och kan inte relatera till den utseendehets som många tjejer upplever. Det blir ansträngande för mig att diskutera med andra människor då vi tycker olika om det mesta!

5. Annorlunda intressen

Autism behöver inte bara innebära ett annorlunda tankesätt utan ibland även totalt annorlunda intressen. Själv uppfyller jag diagnoskriteriet “begränsade intressen och beteenden” genom att bara ha vissa specifika intressen, dvs mina specialintressen som är språk, hälsa, blåbärsplockning och ämnet autism, andra ämnen är jag inte intresserad av och kan ingenting om. Det kan bli en enorm krock när andra vill diskutera musik, konst, arkitektur, historia, filmer, matlagning och liknande ämnen med mig och jag är både ointresserad och okunnig om ämnet!

6. Önskan om genuin vänskap

Långt ifrån alla autister nöjer sig med “vanlig” vänskap utan förväntar sig total lojalitet och djup vänskap (se kriterierna A1 och A8 i Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier). Med detta avses inte bara vänner som man hänger med utan vänner som nästan blir som familjemedlemmar, som man kan prata om allt och föra djupa diskussioner med istället för att bara diskutera hobbies, arbete och vädret. Och sådana vänner växer inte på träd. I synnerhet i vuxen ålder kan det vara vanligt att vänskapsrelationer blir ytligare då partnern sätts i första rummet!

7. Intresset är inte tillräckligt stort

Vissa autister är introverta, trivs för sig själva och är inte speciellt intresserade av att skaffa vänner, i synnerhet inte om det förväntas man ska höras och träffas oftare än några gånger om året. Sedan finns det de som kan tycka att det är trevligt att umgås med vänner när det väl sker men vänskapsrelationer är inte det viktigaste för dem i livet. Därför orkar de inte alltid ta initiativ till att höra av sig till vännerna för att föreslå aktiviteter.

Viktigt att ta reda på orsaken

Om du som yrkesverksam eller anhörig ska hjälpa någon med autism att skaffa vänner är det viktigt att ta reda på varför personen saknar vänner. Det hjälper inte att ge rådet “du måste bli mer aktiv och ta kontakt med folk” om autisten inte har några problem med den biten men har däremot svårt att hitta någon med matchande intressen, värderingar och samma planeringsbehov som hen själv har. Och vill autisten ens skaffa vänner eller är det omgivningen som tycker att hen borde det? Allt sådant här är mycket viktigt att reda ut innan du går vidare!

Därför måste en psykolog ha kunskap om autism

När jag föreläser blir jag varje gång lika ställd när jag stöter på vårdpersonal som inte anser att det är så jätteviktigt att personalen på deras enheter har kunskap om Aspergers syndrom och autism. “Här bemöter vi alla patienter som individer och bryr oss inte om vilka diagnoser de har. Därför är det inte så jätteviktigt att vår personal har specialkompetens om autism”, får jag ibland höra. En jättefin inställning men det finns ett problem: det fungerar sällan i verkligheten! Vårdpersonal utan kunskap riskerar att tolka oss autister fel och ge oss felaktig vård.

Psykologerna lyckades inte hjälpa mig

Själv fick jag inte min diagnos förrän i vuxen ålder, dock mådde jag dåligt redan som barn. Därför fick jag prata med diverse psykologer och kuratorer vilket aldrig hjälpte mig utan snarare stjälpte. De allmänna råd som fungerar på de allra flesta människor så som att sträva efter att bli mer social och försöka bredda mina intressen funkade aldrig på mig: oavsett hur mycket psykologer tjatade om att det inte var bra att spendera för mycket tid ensam eller endast koncentrera sig på en aktivitet. Jag försökte göra som psykologerna sa men mådde bara sämre.

Det finns olika typer av rutiner

Även som vuxen har okunniga psykologer sagt till mig precis som den här psykologen: att en människa behöver rutiner utanför hemmet och att det inte kan vara bra för mig att sitta hemma med aktivitetsersättning utan jag skulle behöva ett socialt sammanhang. Problemet? Vissa av oss autister uppfyller även diagnoskriterierna för schizoid personlighetsstörning vilket innebär att man inte har samma socialt behov som de flesta andra människor. Och varför kan inte psykologer inse att rutiner kan se olika ut? Måste alla ha exakt samma rutiner?

Inga problem med att gå upp ur sängen

På min dåvarande psykolog lät det som att alla människor skulle ha svårt att gå upp ur sängen på morgnarna utan daglig sysselsättning och att livet utan undantag blir meningslöst om man inte har det. Men för mig har det varit tvärtom: när jag hade ett vanligt jobb hade jag väldigt svårt att få min vardag att gå ihop med måltider och annat och det kändes meningslöst att gå upp ur sängen. När jag däremot levde på aktivitetsersättning i flera år och inte hade någon sysselsättning, var det hur enkelt som helst för mig att gå upp ur sängen på morgnarna. Inga problem!

Mina rutiner räknas också

Efter många år med aktivitetsersättning började jag jobba som föreläsare hos Misa Kompetens vilket jag trivs med med tanke på att jag i stort sett jobbar hemifrån. Så nu fungerar min vardag utmärkt, men det gjorde den också när jag var sjukpensionär. Jag tog alltid min morgonpromenad på samma tid, och sedan cyklade jag på min motionscykel och läste. Det gjorde mig frustrerad att psykologer som saknade kunskap om autism hade mycket svårt att ta in att mina rutiner var precis lika mycket värda och meningsfulla som andra människors rutiner.

Fick värdelösa råd

Tyvärr gjorde inte psykologernas inställning mig bara arg utan jag råkade även illa ut: deras inställning fick mig att känna att det var något fel på mig som fungerade annorlunda än normen och att det inte var mänskligt att känna att det inte var så jättefarligt att bli mobbad i skolan utan det värsta var påtvingad social gemenskap! Förutom att de okunniga psykologernas inställning sänkte min självkänsla, gjorde jag länge misstaget att följa deras råd vilket fick mig att må ännu sämre. Det liv som de rekommenderade mig att sträva efter passade inte alls mig!

En autismkunnig psykolog kan sin sak

Det går inte att beskriva vilket skillnad det gjort sedan kunniga psykologer har bekräftat mina känslor och gett mig mig rådet att ignorera de råd som fungerar för de flesta andra människor samt att bejaka mitt autistiska jag. Nu kanske du tänker: “Men autism betyder olika saker för olika människor och långt ifrån alla autister fungerar som Paula. Därför är det inte jätteviktigt att en psykolog har autismspecifik kunskap.” Men en psykolog som kan om autism vet självklart om att vi autister är olika och har olika behov. Tro mig, kunskap gör så otroligt mycket för rätt bemötande!

Därför läser jag skriftliga instruktioner bara ibland

Många tror att skriftliga instruktioner är lösningen på det mesta när man har med oss med Aspergers syndrom, autism eller ADHD att göra. Och även om jag håller med om att skriftliga instruktioner oftast är att föredra före muntliga dito och jag själv missar mycket information när infon ges till mig muntligt betyder det inte att livet fungerar för mig problemfritt med skriftliga instruktioner: jag har nämligen svårt att ta till mig skriftliga instruktioner om instruktionerna innehåller många olika punkter. Jag misstänker starkt att det är min ADHD som spökar här.

Orkar inte hyperfokusera ständigt och jämt

Att läsa skriftliga instruktioner med tider, scheman, vägbeskrivningar och dylikt allt orkar jag oftast bara läsa kursivt utan att ta till mig hela innehållet. Jag kan absolut tvinga mig själv att ta till mig hela innehållet om jag absolut måste, men endast under förutsättning att jag inte behöver göra det alltför ofta. Därför lägger jag mycket energi på att läsa instruktioner när jag ska föreläsa men orkar inte hyperfokusera i andra sammanhang. Skulle jag behöva lägga energi på att ta till mig krångliga skriftliga instruktioner flera gånger i veckan skulle jag bli utbränd.

Kom försent till jobbmötet

En gång i våras fick jag skämmas: jag hade missat att läsa instruktionerna ordentligt när jag hade fått en inbjudan till ett Misa Kompetens-möte. Jag hade läst noga igenom dagens schema, men däremot hade jag missat meningen att mötet skulle börja kl 8:30. Dittills hade vi alltid börjat alla möten kl 9, och därför var det totalt oväntat att starttiden plötsligt var något annat än vad den brukade vara. Ingen var arg på mig för att jag dök upp i lokalen en halvtimme försent, men det kändes ändå pinsamt för mig att vara den enda som hade missat informationen.

Flera veckors väntetid

I fredags var jag nära att råka illa ut för att ha missat viktig information. Låt mig ta allt från början. Jag hade en tid inbokad hos Skatteverket klockan 10 för jag skulle ansöka om ett nytt ID-kort. Ni som har behövt förnya ert ID-kort så här under Covid-19 vet om att det inte bara är att dyka upp på Skatteverkets kontor med tanke på det rådande läget utan man måste boka tiden i förväg. Mycket vettigt om man frågar mig! Dock måste man boka tiden flera veckor i förväg eftersom nästan alla lediga tider försvinner nästan med en gång.

Förberedelserna var stressiga

Det var mycket att tänka på inför mötet: dels fick jag leta fram mitt finska pass för att legitimera mig (mitt svenska ID-kort hade hunnit löpa ut) och dels fick jag betala avgiften. Jag tycker att avgifter är krångliga att betala via Internetbanken, men kan man liksom jag inte använda smartphones p.g.a. ljuskänslighet är Internetbanken med säkerhetsdosa på min stationära dator med e-inkskärm det enda alternativet som återstår. När avgiften var betald uppstod nästa utmaning: att skriva ut kvittot på betalningen! Med min ojämna begåvningsprofil tar det enormt lång tid för mig att skriva ut dokument, men efter en halvtimme lyckades jag äntligen.

Ombads om ett bokningsnummer

Innan jag lämnade hemmet kontrollerade jag tvångsmässigt om jag hade med mig kvittot och passet i väskan vilket jag hade, Efter en halvtimmes tunnelbanefärd var jag äntligen framme på Kungsholmen. Skatteverket hade fortfarande stängt när jag anlände. När klockan äntligen slog 10 och väktaren började släppa in oss köande till Skatteverkets lokaler fick jag världens chock: väktaren ville veta mitt bokningsnummer! “Vilket bokningsnummer?”, frågade jag förvånad. “På den bokade tiden”, fick jag till svar.

Utan bokningsnummer inget insläpp

Jag förklarade att jag hade missat att jag skulle haft med mig bokningsnumret och föreslog att jag skulle legitimera mig så att hon skulle kunna se i systemet att jag hade en tid inbokad. Men väktaren lät sig inte bevekas: utan bokningsnummer inget insläpp! Det hjälpte inte att jag bönade och bad och förklarade att jag var säker på att jag hade tiden inbokad kl 10. Isåfall var det bara att snällt åka en halvtimme tillbaka hem och boka en ny tid fick jag höra, men jag skulle få vara beredd på att det kunde ta en månad innan jag kunde erbjudas en ny tid, sa hon.

Fick låna Skatteverkets dator

Till slut kom jag på att fråga jag henne om hon inte skulle kunna tänka sig att låta mig låna Skatteverkets dator så att jag skulle kunna komma åt min mejl för att hitta bokningsnumret. Efter lite tvekande gick hon med på att släppa in mig. Jag var inte alls glad för att tvingas använda Skatteverkets lysande dataskärm, men det fick gå den här gången för jag hade tack och lov mörka glasögon i väskan. Deras dator var väldigt seg varför det tog mig tid att komma till min mejl, men efter ca 10 minuter hade jag bokningsnumret och fick en kölapp. Äntligen!

Alla ansträngningar hade inte varit tillräckliga

Väktaren tyckte att jag borde ha läst instruktionerna i mejlet för där stod det tydligen att man skulle ha med sig bokningsnumret, men den infon hade jag missat totalt! All min energi hade gått till att fixa fram passet och kvittot varför jag hade missat resten. Och trots att jag hade missat denna viktiga information upplevde jag ändå att jag hade läst instruktionerna så noggrant att jag hade tröttat ut mig totalt. Men ändå hade inte detta räckt!

Vi är varken lata eller slarviga

Ni som skriver skriftliga instruktioner till oss med autism eller ADHD ska tänka på att stryka under de punkter som är extraviktiga att ta hänsyn till, t.ex. så här: “Observera att vi kommer att vara i en annan föreläsningslokal på torsdag.” Står informationen bara mitt bland alla meningar finns risken att vi missar infon totalt. Och nej, vi är varken lata eller slarviga trots att vi orkar läsa instruktioner ordentligt bara ibland. Vi orkar inte överanstränga oss dagarna i ända och tvinga oss själva till ständigt hyperfokus! Det skulle aldrig vara hållbart i längden.

Nu är min semester slut

Nu är min semester slut vilket innebär att jag kommer att börja blogga 2 dagar i veckan igen, dvs på måndagar och fredagar, fram till slutet av augusti. Som ni vet har jag haft fredagar som arbetsdagar under hela sommaren eftersom jag inte velat stänga ner bloggen under semesterperioden helt, men nu kommer ni alltså få blogginlägg av mig 2 dagar i veckan igen. Den 31:a augusti går min korttidspermittering ut vilket innebär att jag kommer att blogga på varje vardag från och med den 1:a september, precis som jag gjorde innan permitteringen.

Har inte fått många föreläsningar

Igår hade vi höstsäsongens första Misa Kompetens-möte. Jag var lite ledsen för att behöva meddela chefen att jag inte lyckats boka speciellt många föreläsningsuppdrag till hösten p.g.a. Covid-19, men han var förstående och menade att det är naturligt att jag inte fått många uppdrag med tanke på det rådande läget och att det inte är något jag kan rå för.

Har plockat blåbär

Jag har haft en mycket bra sommar, och som ni säkert har gissat har jag plockat väldigt mycket blåbär. Tack och lov har det varit ett ovanligt bra blåbärsår nu när Covid-19 har tvingat mig att stanna hemmavid! Jag har fått så mycket blåbär att min frys snart börjar bli full (jag har trots allt mat där också), och därför blev jag glad när mina kollegor menade att det skulle vara enkelt att torka blåbär! Jag behöver alltså inte oroa mig ifall inte alla mina blåbär skulle få plats i frysen utan jag kommer att kunna torka dem. Jag har aldrig ätit torkade blåbär så det kommer att bli ett spännande projekt!

Hade andnöd

Annars testade jag mig för antikroppar förra veckan och fick ett negativt resultat. Resultatet kom dels som en besvikelse och dels som en överraskning: i mars var jag nämligen sjuk med torr hosta, smärta i bröstkorgen och andnöd. Andnöden var så svår att jag fick kippa efter luft. På nätterna sov jag med upphöjt huvud med mobiltelefonen bredvid sängen ifall jag skulle behövt ringa efter en ambulans. Det var mycket obehagligt! Men sköterskan menade att alla som har Covid-19 inte utvecklar antikroppar och att det dessutom är möjligt att antikropparna försvinner efter ett par månader.

Sommaren är inte slut

Trots att jag jobbar igen är sommaren långt ifrån slut! Jag kommer att passa på och njuta av värmen och naturen så länge värmen varar för snart är vi på väg mot hösten igen.

Foto: Christina Teuchler