månadsarkiv: september 2020

Därför har öppenhet om diagnosen lönat sig för mig

Vissa ställer sig skeptiska till mitt val att vara öppen om min autism. Inte sällan har folk undrat om inte öppenheten riskerar att skada mig på lång sikt. Tänk om andra människor har förutfattade meningar om autism och tar avstånd från mig? Tänk om folk är rädda att jag blir jobbig att umgås med och börjar undvika mig? Tänk om ingen tar mig på allvar längre om det kommer fram att jag har autism? Tänk om jag vill hyra en bostad men hyresvärden är fundersam till att hyra ut till mig efter att ha googlat mitt namn?

Svårt att bevisa diskriminering

Jag kan inte förneka att öppenheten bär med sig vissa risker. Vill man hyra en bostad i andra hand kommer lägenhetsinnehavaren ha rätt att fritt välja vem hen vill hyra ut till, och trots att funktionsnedsättning är en av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen går det sällan att bevisa varför man har blivit bortvald som hyresgäst. Och självklart finns det en överhängande risk att en arbetsgivare föredrar att anställa någon utan funktionsvariation, och har min konkurrent liknande meriter som jag går det inte heller att bevisa att min autism är anledningen till att arbetet gått till någon annan. Så självklart kan det hända att jag råkar ut för fördomar.

Fördelarna överväger nackdelarna

Trots att jag löper en viss risk att råka ut för diskriminering och fördomar med min öppenhet anser jag att fördelarna med att berätta överväger nackdelarna! Visst, skulle jag låta bli att berätta öppet vem jag är så skulle det säkert flockas folk runt mig mer än vad som är fallet idag, men dessa personer skulle inte ha en susning om vem den riktiga Paula är. Självklart skulle jag kunna visa mitt riktiga jag utan att nämna att jag har autism, men då skulle folk mest troligtvis undra varför jag har boendestöd, och skulle jag tiga om min autism skulle jag ju behöva hitta på en bortförklaring.

Slipper vakta min tunga

Jag resonerar så här: jag ser hellre att de människor som verkligen är okej med att jag har autism flockas kring mig än att alla sorters människor gör det. Vet alla från början vem jag är slipper jag behöva hitta på bortförklaringar till varför jag inte klarar av vissa aktiviteter och sammanhang, varför jag behöver mycket tid för återhämtning och varför jag är upptagen på vissa tider mitt i veckan (dvs de tider jag har boendestöd). Jag slipper ljuga, anstränga mig att komma ihåg vad jag har sagt till vem och slipper vakta min tunga. Det är otroligt skönt!

Attraherar rätt sorts människor

I och med att jag utger ett avslappnat intryck utstrålar jag också självkänsla och positivitet, och det är ett välkänt faktum att människor tenderar att dras till positiva och avslappnade människor istället för negativa och spända. Genom öppenhet attraherar jag även rätt sorts människor istället för alla sorters människor vilket enligt min mening aldrig kan vara något negativt. Dessutom skulle jag aldrig ha fått mitt jobb som föreläsare hos Misa Kompetens om jag inte hade berättat om min diagnos på anställningsintervjun. Därför anser jag att öppenhet definitivt betalar sig i längden!

Mitt autistiska barn far illa i skolan, vad göra?

Ibland får jag mejl från föräldrar till autistiska barn som skriver att deras autistiska barn far illa i skolan men att skolan vägrar åtgärda bristerna. Många som skriver till mig är desperata och frågar mig om råd. I dagens blogginlägg kommer jag ta upp de vanligaste skolproblemen och beskriva vad du kan göra om du anser att ditt barns skola åsidosätter sina lagstadgade skyldigheter.

1. Skolan vägrar göra anpassningar

En inte helt ovanlig situation är att skolan vägrar att genomföra tillräckliga och relevanta anpassningar. Kanske har skolan gjort vissa anpassningar men inte i tillräcklig omfattning. Skolan kan t.ex. ha gått med på att låta barnet sitta inomhus på rasterna men däremot har de vägrat befria att barnet från grupparbeten. Bristande tillgänglighet utgör numera diskriminering enligt diskrimineringslagens mening, och enligt 1 kap. 3§ tredje punkt diskrimineringslagen måste skäliga anpassningsåtgärder genomföras. Anser du att ditt barns skola har struntat i diskrimineringslagens stadganden kan du anmäla dem till DO. Skulle inte DO ta an sig fallet kan du stämma skolan på egen hand.

2. Klasskamrater mobbar barnet

Mobbning omnämns inte i lagtexterna utan det är trakasserier eller kränkande behandling som gäller. Blir ditt barn mobbat utan att det kan härledas till någon av diskrimineringsgrunderna blir det utsatt för kränkande behandling, och det är här skollagen träder in. Rektorn och huvudmannen är enligt skollagen skyldiga att agera om ditt barn blir utsatt för kränkande behandling. Dessutom står det stadgat i skollagen att skolpersonalen är skyldig att vidta åtgärder för att motverka, förhindra och förebygga kränkande behandling. Har du anmält till skolan att ditt barn blir utsatt för kränkande behandling och anser att skolan underlåter sina plikter kan du anmäla dem till BEO.

3. Barnet blir utsatt för trakasserier

Blir ditt barn mobbat och mobbningen kan härledas till barnets autism (som t.ex. att klasskamraterna t.ex. skrattar åt barnet för att bete sig socialt klumpigt eller ha svårt för gympan) så blir det utsatt för trakasserier i diskrimineringslagens mening. Detta anser lagstiftarna är snäppet värre än att bli utsatt för kränkande behandling. Skolan är skyldig att motverka, förhindra och förebygga trakasserier i skolan och bedriva ett systematiskt likabehandlingsarbete för att förhindra att trakasserier uppstår. Blir ditt barn mobbat för sin autism och du anser att skolan brister i sitt likabehandlingsarbete och struntar i att åtgärda mobbningen kan du anmäla dem till DO.

Kränkande behandling vs trakasserier

Som du kanske förstod så är kränkande behandling inte samma i lagens mening som trakasserier. Olika typer av mobbning regleras alltså i två olika lagar: skollagen respektive diskrimineringslagen. Blir ett barn mobbat för att vara överviktigt eller i klasskamraternas tycke fult, blir det utsatt för kränkande behandling. Blir ett barn däremot mobbat för att bära glasögon eller besöka en synagoga på lördagarna blir det utsatt för trakasserier. Detta beror på att kön, könsidentitet eller -uttryck, sexuell läggning, religion, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och ålder utgör de sju diskrimineringsgrunderna, och närsynthet klassas som en funktionsnedsättning.

Att stämma skolan på egen hand

På grund av ett mycket stort antal anmälningar saknar DO praktisk möjlighet att inleda en tillsyn vid varje anmält fall eller driva vartenda ärende till domstol. Faktum är att DO endast driver ett ytterst få antal ärenden om året till domstol, och detta i syfte att skapa prejudikat. Om DO inte skulle ha möjlighet att agera kan du alltid stämma skolan på egen hand. Dock är det isåfall bra att du först går igenom tidigare rättsfall så att du får koll på vilka typer av brister som domstolen har bedömt som diskriminering och får förståelse för vad som klassas som “skäliga anpassningsåtgärder” i diskrimineringslagens mening. Detta för att undvika en kostsam rättsprocess.

Sugen på synträning?

Har du någonsin hört talas om synträning? Det är en kinesisk metod som går ut på att träna synen dagligen med hjälp av olika övningar. Många optiker ställer sig skeptiska till metoden, men samtidigt finns det närsynta personer som säger sig ha kunnat slänga sina glasögon och kontaktlinser efter att ha tränat upp synen med hjälp av ovannämnda metod. För att få bästa resultat menar vissa att man måste lägga om sin kost helt och utesluta bland annat socker och gluten i samband med träningen. Visst, man måste anstränga sig och träna systematiskt och regelbundet och äta annorlunda än vad man brukar, men varför inte testa? Man har ju ingenting att förlora.

Blev du sugen?

Blev du som är beroende av glasögon eller kontaktlinser sugen nu? Tänkte du: “Toppen, nu ska jag anmäla mig till en kurs med en gång så att jag kommer igång med programmet så fort som möjligt. Det är ju självklart att jag ska sträva efter att klara mig utan glasögon?” Eller tänkte du: “Åh, vad jobbigt, det låter ytterst energikrävande. Jag skulle aldrig orka träna systematiskt en kvart om dagen och lägga om kosten. Det låter också jobbigt att läsa till sig informationen. Metoden verkar dessutom vara ovetenskaplig vilket innebär att det inte finns några garantier för att den kommer att fungera?”

Ansträngningarna kan vara i onödan

Jag har ingen aning om hur du ställer dig till synträning, men chansen är stor att du inte är så jätteentusiastisk vilket isåfall är totalt förståeligt. Du kanske upplever att det inte låter speciellt trovärdigt att programmet kommer att ge resultat, och isåfall kommer du ju ha ansträngt dig i onödan. Eller kanske tycker du istället att det låter så tröttsamt och jobbigt att träna dagligen och lägga om din kost att det inte skulle vara värt besväret att testa även om du mot förmodan skulle tro på metoden. Eller så upplever du inte att det är ett jättestort problem för dig att bära glasögon alternativt krångla med kontaktlinser.

Orkar inte träna

Om du inte är villig att testa synträning så förstår du kanske varför jag inte heller är villig att försöka träna på att bli så självständig som möjligt för att eventuellt kunna mig utan boendestöd i framtiden. Visst, jag tvivlar inte en sekund på att jag skulle klara mig på något färre timmar om jag verkligen ansträngde mig och övade systematiskt varje dag hur man gör för att pumpa en cykel och lägga breven i ringpärmen, men denna ansträngning skulle vara så mentalt jobbigt för mig att jag skulle må dåligt.

Vill inte motarbeta min autism

Du som inte är villig att genomgå ett synträningsprogram tycker kanske innerst inne att det skulle vara skönt att klara sig utan glasögon/linser, men samtidigt upplever du kanske inte att din närsynthet sänker din livskvalitet till den grad att det skulle vara värt ansträngningen att försöka träna bort din närsynthet. Du kanske känner att du får den bästa möjliga livskvaliteten genom att acceptera ditt synfel istället för att motarbeta det. Och precis på samma sätt känner jag inför min autism och mitt boendestöd!

Autism och psykisk ohälsa

Autism och Aspergers syndrom innebär inte sällan, dock långt ifrån alltid, även psykisk ohälsa. Själv mår jag sedan flera år tillbaka psykiskt bra, men så har det inte alltid varit. Som yngre levde jag med psykisk ohälsa och uppfyllde utöver autism och ADHD diagnoskriterierna för följande psykiatriska diagnoser:

1. Egentlig depression

I DSM 5 heter diagnosen Egentlig depression, men i folkmun kallas den kort och gott depression. Diagnosen kännetecknas av bland annat nedstämdhet under större delen av dagen, minskat intresse för nästan alla aktiviteter, kognitiva svårigheter och självmordstankar. Som ung vuxen då jag mådde som sämst kändes allt mörkt. Jag kände aldrig glädje för någonting. Jag tog även promenader mitt i natten då det inte spelade någon roll om jag skulle bli överfallen: då kanske jag skulle dö vilket jag ville trots att jag, tack och lov, aldrig vågade sätta mina självmordstankar i verket.

2. Dystymi

Dystymi innebär en ihållande känsla av nedstämdhet med hopplöshetskänslor utan att diagnoskriterierna för egentlig depression är uppfyllda. Jag har förstått i efterhand att jag måste ha lidit av dystymi under hela min grundskole- och gymnasietid! När jag led av egentlig depression orkade jag inte ens gå till matbutiken och levde därför på pop corn och kex på grund av deras långa hållbarhet, men när jag led av dystymi hade jag en bättre funktionsförmåga än vad jag hade under egentlig depression trots att det mesta kändes hopplöst och jag egentligen bara ville dö.

3. Selektiv mutism

Selektiv mutism, även kallad elektiv mutism, kännetecknas av en oförmåga att tala i vissa situationer. Jag har aldrig fått en medicinsk diagnos på selektiv mutism och förstod inte förrän för några år sedan att jag förmodligen led av selektiv mutism som tonåring. Vissa lektioner i skolan framkallade så stor ångest hos mig att jag inte kunde prata! Det gick liksom inte. Om jag inte hade någon penna att skriva med kunde jag inte räcka upp handen och säga till. Min ofrivilliga tystnad var förknippad med en enorm ångest.

4. Specifik fobi

Fobi syftar på en orimlig rädsla för en situation eller ett objekt. Situationen eller objektet framkallar en enorm rädsla och ångest, och personen som lider av fobin gör allt i sin makt för att aktivt undvika föremålet för fobin. Själv led jag av kräkfobi vilket gick ut över hela mitt liv! Det var svårt för mig att åka kommunalt eller överhuvudtaget vistas på ställen där det fanns människor eftersom jag var rädd för att någon skulle kräkas. Jag blev bättre av KBT men inte helt bra. Dock är min fobi hanterbar idag vilket gör att jag inte längre har några större svårigheter i att vistas på offentliga platser.

5. Paniksyndrom

Paniksyndrom innebär att man får panikångestattacker vilket i mitt fall yttrade sig i hjärtklappningar, kvävningskänslor, overklighets- och depersonalitionskänslor, rädsla för att bli galen och dödsskräck. Ingen som någonsin haft en panikångestattack kan nog föreställa sig hur otroligt obehagligt det är! Usch, jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Många som har paniksyndrom har även samtidig agorafobi, dvs rädsla för att vistas på ställen som man inte kan ta sig ifrån som kollektivtrafik och hissar, men själv hade jag rent paniksyndrom utan agorafobi.

6. GAD (Generaliserat ångestsyndrom)

GAD kännetecknas av okontrollerbar rädsla eller oro som orsakar en betydande funktionsnedsättning i ens vardag. Många förväxlar depression med ångest, men det är helt skilda diagnoser! Professorn Christer Gulander menar att den stora skillnaden mellan dessa tillstånd är att en deprimerad person ältar saker som redan har hänt medan en person med ångest tänker: “Tänk om…”. Man kan oroa sig för allt möjligt: terrorattacker, sjukdomar, att en närstående blir allvarligt sjuk eller något liknande. När jag led av GAD var jag bland annat livrädd för att bli psykiskt sjuk, missta min bostad, tvingas bo i trappuppgångar och behöva tigga för mitt uppehälle. Oron var enorm!

En varm kram till alla med psykisk ohälsa

Sådär, nu vet ni hur min historia av psykisk ohälsa har sett ut! Jag brukar säga att jag har lidit av nästan allt förutom psykoser, ätstörningar och social ångest/social fobi (om inte min tidigare selektiva mutism räknas som det sistnämnda) så jag har erfarenhet. Och till er som lider av psykisk ohälsa idag vill jag bara skicka en varm kram ♥  Jag vet att ni har det jättejobbigt men jag hoppas att mitt inlägg har gett er lite hopp. Bara för att man lider av psykisk ohälsa idag behöver det inte betyda att man kommer att lida av det imorgon. Det går att bli återställd eller åtminstone mycket, mycket bättre!

När ett totalt ointresse ställer till det

Min autism innebär ytterst begränsade intressen. Den stora fördelen är att mina specialintressen ger mig mening i mitt liv vilket har till följd att jag varken behöver andra människor eller någon sysselsättning för att må psykiskt bra. Jag har aldrig haft några problem med att underhålla mig själv när jag själv får styra mina dagar. Restriktionerna under Covid-19? Inga problem, jag har varit hemma i över ett halvår nu och trivts som fisken i vattnet. Att leva i flera år med aktivitetsersättning utan daglig verksamhet eller någon annan sysselsättning? Det var ett underbart liv!

Måste få göra saker på mitt sätt

Nackdelen då? Krocken med samhället. Numera har jag turen att få arbeta med mitt specialintresse vilket till en stor del sker på distans, men så har det inte alltid varit. Jag har, precis som många andra, spenderat 12 år av mitt liv i skolbänken varav 9 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet. Som yngre pluggade och arbetade jag även på vanliga arbetsplatser och utbildningsinstanser vilket inte skedde på distans. När min sysselsättning inte kan skötas på distans, får jag plötsligt inte längre göra och arbeta på ett sätt som passar mig och under de tider på dygnet då jag är som piggast. Då mår jag mycket, mycket dåligt.

Gillar bara mina specialintressen

Jag har bara mina få specialintressen, alla andra ämnen är jag totalt ointresserad av. Jag är t.ex. helt ointresserad av TV, filmer, kändisar, musik, konst, inredning, arkitektur, historia, teater, matlagning och matkultur i olika länder och de flesta sportgrenar. Eftersom jag är totalt ointresserad av dessa ämnen kan jag överhuvudtaget ingenting om dem. Börjar folk diskutera Madonna eller några andra kändisar har jag ingen aning om vilka de är, och med största sannolikhet har jag aldrig ens hört deras namn under hela mitt liv.

Lär mig endast genom att läsa litteratur

Dessutom lär jag mig nya saker endast på ett sätt: genom att läsa! Jag lär mig inte genom att lyssna på föreläsningar, delta i grupplekar, skapa konst eller diskutera i grupper utan jag vill bara läsa, läsa och läsa. Om jag pluggar och får läsa litteraturen under de tider som passar mig och sedan skriva en sluttenta så klarar jag garanterat den, naturligtvis under förutsättning att kursen handlar om ett ämne jag är intresserad av. Problemet? Man får sällan plugga på detta sätt på campuskurser. Då är det läraren som bestämmer på vilka sätt jag ska ta till mig kunskapen och vilka tider.

Sociokulturell inlärning har blivit modernt

Det stora problemet är att de flesta av dagens lärare aldrig skulle godkänna mitt inlärningssätt: idag är det sociokulturell inlärning som är på modet istället för behaviorism. Det har bestämts att det inte räcker med att bara läsa litteraturen och klara av kunskapskraven utan man förväntas delta i diskussioner, se på filmer och lyssna på föreläsningar. Det enda rätta i dagens samhälle anses vara att ta till sig informationen på många olika sätt, inte bara på ett sätt, och helst i samspel med andra människor. Och eftersom jag är ointresserad och inte orkar vistas i grupper har jag behövt stänga öronen då, inte fysiskt alltså utan mentalt. Annars skulle jag inte orka.

Blir totalt uttråkad

Samma sak har hänt på arbetsplatser och i privatlivet på diverse sociala tillställningar. Någon vill kanske leka en lek, kanske köra en quiz i grupp (aktiviteter som inte passar mig alls) eller så småpratar man på fikarasterna. Kollegorna kanske berättar om artister de tycker om eller om filmer de sett. Eftersom jag har en total oförmåga att ta till mig information om ämnen jag är ointresserad av (och nej, det handlar inte om ovilja) blir det väldigt jobbigt för mig att lyssna på dessa samtal. Jag blir då totalt uttråkad och har mycket svårt att orka hänga med.

Inte lätt att vara annorlunda

Det är allt annat än lätt att leva i ett samhälle där ens intressen och fungerande totalt krockar med normen! För den som är allätare och smått intresserad av allt möjligt kan det vara svårt att förstå oss hur det är att leva med ytterst begränsade intressen. Och nej, jag kan inte tvinga mig själv att trivas med aktiviteter eller intressera sig för ämnen jag inte är intresserad av. För mig är det svartvitt: antingen avskyr jag en aktivitet eller ett ämne eller så älskar jag det. Därför uppstår det enorma krockar när jag utsätts för sociala sammanhang och förväntas prestera på ett sätt som inte matchar med mina begränsade intressen. Hemma har jag däremot aldrig några problem!

7 beteenden du aldrig bör acceptera från en boendestödjare

Ibland får jag frågan hur mycket man borde acceptera från sin boendestödjare. En ytterst legitim fråga för har man boendestöd år ut och år in så är chansen stor att man förr eller senare tvingas ta emot någon som beter sig på ett mindre professionellt sätt. Själv har jag lärt mig att om man känner sig osäker på om ett visst beteende är acceptabelt eller inte så är det bäst att kontakta biståndsbedömaren och fråga. Själv anser jag att du som klient definitivt inte bör acceptera om din boendestödjare:

1. Pratar illa om andra klienter

Vissa boendestödjare kan prata illa om sina andra klienter. Även om de skulle hålla tystnadsplikten och inte nämna dessa klienter vid namn kan de himla med ögonen och säga: “Herregud, jag fattar inte hur vissa lever. En av mina klienter har bajs på badrumsväggarna och jag blir äcklad. Jag fattar inte att vissa inte kan hålla hygien” eller: “En av mina klienter är jättekonstig, hen vägrar lägga pengar på en dammsugare. Istället väljer hen att slösa alla sina pengar på chips, godis, cigaretter och dataspel.” Har en boendestödjare den här människosynen tappar jag helt respekten.

2. Vägrar följa biståndsbeslutet

Står det i biståndsbeslutet att boendestödet ska utföra vissa arbetsuppgifter så är boendestödjaren skyldig att följa det. I mitt biståndsbeslut står det bland annat att boendestödjaren ska utföra städningen hos mig och att jag ska hjälpa till genom att plocka undan. Vill inte boendestödjaren ha ett städjobb alternativt vill ha roligare arbetsuppgifter så är det såklart helt okej, men isåfall ska hen inte jobba hos mig. Väljer man att bli min boendestödjare måste man följa det som står i mitt biståndsbeslut, punkt slut.

3. Ifrågasätter biståndsbeslutet

En annan variant är att boendestödjaren följer de punkter som står i biståndsbeslutet men ifrågasätter beslutet. “Men är inte det märkligt att din biståndsbedömare har bedömt att du inte ska städa själv, jag vet att du skulle klara det?” kan vissa hinta. Eller så ifrågasätter de sina andra klienters biståndsbeslut och tycker att vissa av deras andra klienter har boendestöd helt i onödan, men det är lika illa det! Börjar en boendestödjare ifrågasätta mitt eller andras biståndsbeslut känner jag att jag har fel boendestödjare. Det är aldrig boendestödjarens sak att avgöra hur klientens boendestöd ska läggas upp!

4. Inte vill jobba alla sina timmar

“Är det okej att vi avslutar en timme tidigare idag?”, kan vissa fråga. Men inte erbjuder de att stanna en timme extra nästa gång eller boka en vikarie så att jag kan få alla mina beviljade timmar för de vill ju såklart få betalt för tiden de inte ville jobba. Om jag svarar att jag gärna vill att boendestödjaren isåfall stannar en timme extra nästa gång kan de se förvånade ut och undra om det verkligen är så noga. Vissa kan till och med fråga om de kan få ett helt boendestödstillfälle ledigt men självklart skriva i timrapporten att de jobbat som vanligt så att de får sin lön! En ytterst olämplig fråga och bör inte accepteras!

5. Ställer privata frågor

På samma sätt känner jag att det inte passar att boendestödjaren ställer väldigt privata frågor om min familj, min ekonomi (som t.ex. hur mycket jag får i lön), mina vänners diagnoser och medicinering och liknande. Som klient befinner man sig i en utsatt situation och det blir jobbigt att säga ifrån när en boendestödjare ställer väldigt närgångna frågor. Ännu värre blir det om jag säger att jag inte vill berätta och boendestödjaren menar: “Men det är klart att du kan berätta för mig.” Som klient är man aldrig skyldig att redogöra sitt liv för sin boendestödjare!

6. Ifrågasätter graden av dina svårigheter

Vissa boendestödjare är helt säkra på att klienten skulle klara av att bli mer välfungerande om bara viljan fanns där. Boendestödjaren kan visserligen hålla med om att klienten har svårigheter men däremot inte så omfattande som hen påstår sig att ha. Detta accepterar jag inte heller då boendestödjaren knappast har en läkarutbildning med inriktning neuropsykiatri och därmed inte kan veta hur det ligger till.

7. Förväntar sig full tillit

Vissa boendestödjare tycker att de har rätt att läsa alla mina brev och hänger sig över axeln om jag ska knappa in mina lösenord alternativt tycker att det är helt okej att hen går in till mitt sovrum för att prata i telefon och stänga dörren om sig. De anser att det är självklart att jag ska lita på dem för de är mina boendestödjare, men det finns ingenting som säger att en boendestödjare inte kan stjäla något eller snoka omkring! Jag vill ha någon som förstår att de befinner sig i mitt hem.

Det finns bra boendestödjare

Ja, dessa beteenden accepterar jag inte längre från en boendestödjare nu när jag blivit äldre och klokare och tycker inte att du ska göra det heller! Är du av någon anledning missnöjd med hur din boendestödjare sköter sitt uppdrag bör du kontakta enhetschefen eller din biståndsbedömaren omedelbart. Nu låter det kanske på mig som att det skulle vara ytterst vanligt att en boendestödjare beter sig på något av de ovanstående sätten, men det finns tack och lov många som inte gör det! Själv har jag en underbar boendestödjare just nu och jag är väldigt nöjd 🙂

Sluta skuldbelägga mobbningsoffret

Det är inte ovanligt att autistiska barn blir mobbade. Tony Attwood skriver i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att bland barn med autism som är mellan 4 och 17 år så är det minst fyra gånger vanligare att råka ut för mobbing än bland neurotypiska jämnåriga. Själv blev jag mobbad från förskolan till 9:an. Mobbingen var som grövst i låg- och mellanstadiet och var både fysisk och psykisk. Jag blev inte mobbad av några enstaka personer utan utfryst av nästan hela klassen: när jag exempelvis dök upp i matsalen så flyttade mina klasskamrater till ett annat bord. På gymnasiet slutade mobbningen tvärt.

Definition av mobbning har skiftat genom åren

Mobbning är en term som började användas i slutet av 1960-talet. Definitionen av begreppet har skiftat genom åren. Det finns därmed ingen exakt definition om vad mobbning är utan det som vi kallar för mobbing idag klassades inte som mobbing på 1970-talet, och det är inte omöjligt att vi kommer att ha en helt annan definition i framtiden. På 1980-talets Finland ansågs det inte vara så farligt att mina klasskamrater flyttade på sig när jag dök upp och att de frös ut mig, men däremot reagerade lärarna och lade sig i varje gång de såg mina klasskamrater spotta på mig eller stjäla min mössa på rasterna och springa iväg med den.

Alla forskare är inte övertygade

Forskare från olika discipliner har kommit till olika slutsatser om mobbning eftersom alla forskar fenomenet ur sina egna forskningstraditioner. Det finns ingen konsensus bland forskarna om vad mobbing är, liksom inte heller vad som orsakar fenomenet. Ingen forskare har heller kunnat bevisa vilken antimobbningsstrategi som är den mest effektiva vilket har fått till följd att olika skolor använder helt olika metoder för att bekämpa problemet. Enligt dagens ideal har många privatpersoner den moraliska åsikten att den rätta metoden är att flytta på mobbarna istället för mobbningsoffret, men alla forskare är alltså inte lika övertygade om att metoden är rätt.

Forskaren Kjell Granström skriver i antologin Utstött : en bok om mobbing att det finns sex olika orsaksteorier till förekomsten av mobbing. Dessa är följande:

1. En biologisk förklaringsmodell

Enligt denna teori ligger orsakerna till mobbning hos offret. Förespråkarna av teorin anser att människor är biologiskt betingade för att stöta ut de som beter sig annorlunda eller har ett avvikande utseende, ett fenomen som jämförs med djurens beteende då djur också stöter ut de som avviker. Enligt denna teori sägs den rätta åtgärden vara att flytta på mobbningsoffret samt att tillhanda speciella kamratstödjare vars uppgift är att skydda offret. Offret ges också råd om hur hen kan ändra på sitt utseende och klädstil för att slippa bli mobbad.

Själv fick jag råd av kuratorer som var tydligt inspirerade av denna modell: “Kan inte du ändra på din klädstil så att inte dina kläder sticker i ögonen på andra barn, du bär ju väldigt otidsenliga kläder?” och: “Kan inte du skaffa mer moderna intressen för dina klasskamrater tycker nog att det är udda att du intresserar dig för grammatik istället för TV och musik? De känner nog ingen samhörighet med dig.” Dock vägrade jag att ändra på min klädstil. Att bära kläder jag inte tyckte om kändes som en förnedrande tanke och ett alldeles för högt pris att betala för att slippa mobbningen!

2. En socialpsykologisk förklaringsmodell

Även enligt denna modell anses orsakerna ligga hos offret. Förespråkarna av teorin menar att alla människor automatiskt intar olika roller i grupper som blygisen, fräckisen eller pluggisen samt att offret i fall av mobbing har intagit en roll eller ett beteende som inbjuder till att bli måltavla för attacker. Den rätta åtgärden enligt denna modell anses vara att offret ges hjälp i att pröva på en ny roll och därmed ändra på sitt sätt att vara. Själv fick jag råd från de vuxna under min skoltid att jag måste bli tuffare.

3. En inlärningspsykologisk förklaringsmodell

Enligt denna modell anses orsaken ligga hos förtryckaren. Mobbaren anses ha intagit fel beteende på grund av felinlärning eller brister av uppfostran i hemmet. Den rätta åtgärden enligt denna modell anses vara att ge mobbaren stöd i att lära in rätt beteende. En annan åtgärd som förespråkarna av modellen gärna förespråkar är att flytta på mobbaren vilket ses som en bestraffning för det dåliga beteendet. Alla forskare är dock inte övertygade om att den sistnämnda åtgärden är effektiv. Personligen anser jag att det är mycket vettigare att flytta på mobbaren än mobbningsoffret, dock hade detta varit svårt att genomföra i mitt fall eftersom jag hade så otroligt många mobbare.

4. En psykoanalytisk förklaringsmodell

Även enligt den psykoanalytiska förklaringsmodellen sägs förklaringarna gå att hitta hos förövaren, och förklaringen anses vara att mobbaren mår dåligt på grund av obearbetade trauman som exempelvis kan bero på en problematisk hemmiljö. Mobbaren sägs bearbeta sina egna psykiska problem genom att förödmjuka svaga elever. Lösningen föreslås vara att mobbaren ges terapi. Vissa förkastar detta synsätt då de anser att ett dåligt mående aldrig får vara en bortförklaring till ett dåligt beteende. Själv upplevde jag däremot att det var skönt att få en förklaring till varför en av mina mobbare var elak: hon hade problematiska hemförhållanden!

5. En gruppsykologisk förklaringsmodell

Enligt denna modell kan mobbningen förklaras med bristerna i miljön. Läraren kan vara en dålig ledare, uppgifterna otydliga och lärostoffet svårtillgängligt vilket gör att det uppstår oro och obalans i klassrummet. Gruppen anses behöva avreagera sig varför klassen sägs välja ut en hackkyckling som de kan projicera sitt dåliga mående på. Mobbingen anses åtgärdas bäst genom att identifiera bristerna i skolmiljön och förbättra lärarens ledarskapsroll.

6. En värdepedagogisk förklaringsmodell

Enligt denna teori anses våld som förmedlas genom filmer och dataspel utmana nationella läroplaner som förespråkar allas lika värde. Detta gör i sin tur att rasism, fördomar och främlingsfientlighet uppstår mot de som avviker. Åtgärderna som förespråkas är gruppövningar och rollspel i syfte att utveckla elevernas empatiska förmåga. Själv gillar jag teorierna i denna modell! Jag tror skarpt att man kan åstadkomma förändringar genom att informera elever om att alla är olika och berätta för dem varför t.ex. autistiska elever avviker från normen.

Farligt för den mobbades självkänsla

Jag anser att det blir livsfarligt när skolor anammar den biologiska modellen! Även om jag inte tvivlar på att det kan ha en gynnsam effekt mot mobbing att försöka normalisera avvikande elever är det viktigt att känna till vad detta riskerar att göra för den mobbades självkänsla: då kommer eleven få signalen att hen inte får vara sig själv då hens riktiga jag inte duger och att hen förtjänar att bli mobbad om hen avviker. Även om jag själv vägrade att ändra på min klädstil försökte jag ändra på min personlighet och mina fritidsintressen för att passa in. Det tog mångårig terapi tills jag förstod att jag duger som jag är. Därför bör alla skolor omedelbart sluta skylla på mobbningsoffret!

Hur hitta en autismkunnig psykolog?

Det är inte ovanligt att vi som har autism mår psykiskt dåligt, och ett återkommande dilemma för många är hur och var man kan hitta en autismkunnig psykolog. Ett annat vanligt problem är hur man hittar en psykolog överhuvudtaget för det är som bekant inte det lättaste att få en psykologkontakt beviljad av vården. Personligen tycker jag att det är självklart att alla som behöver en psykologkontakt ska få det, men eftersom verkligheten tyvärr ser ut som den gör kommer jag ge er tips på alternativa lösningar.

Tjat kan ibland hjälpa

Själv fick jag min autismdiagnos, eller Aspergers syndrom som det hette på den tiden, på Sankt Görans neuropsykiatriska mottagning, en enhet som tyvärr inte finns längre efter att den lades ner för ett antal år sedan. Jag mådde mycket dåligt när jag fick diagnosen och behövde akut någon att prata med. Dock arbetade Sankt Görans psykologer endast med utredningar, inte med samtalsstöd, och jag fick tjata väldigt länge innan en av psykologerna slutligen gick med på att träffa mig ca 5 gånger. Med andra ord kan lösningen heta tjat ibland!

Region Östergötland saknar habilitering

Därefter ansökte jag om att få komma till habiliteringen för att få en psykologkontakt hos dem, men för att få komma dit måste man ha rejält med tålamod eftersom man brukar behöva köa. Tydligen finns inte habiliteringar på alla landsting, jag har exempelvis hört rykten om att det som ingår i habiliteringens uppgifter i Stockholms läns landsting ansvaras av vuxenpsykiatrin i Region Östergötland, men eftersom habiliteringen fortfarande är den vanligaste beteckningen på många landsting använder jag den i det här blogginlägget.

Habiliteringen ger ingen behandling

En sak att beakta är att habiliteringen inte ger behandling utan syftet med insatsen är att man ska få strategier för att kunna hantera de konsekvenser som funktionsvariationen, i mitt fall autism, medför. Har man t.ex. social fobi eller panikångest som man vill ha behandling för är alltså vuxenpsykiatrin det rätta stället att vända sig till. Habiliteringen kan däremot hjälpa att resonera bland annat kring följande frågeställningar: “Hur ska jag göra för att hushålla med min energi?”, “Hur ska jag hantera omgivningen som inte förstår sig på autism?”, “Hur mycket ska jag anpassa mig efter andra människor?” och “Hur pass höga krav bör jag ställa på mig själv?”

Habiliteringen bör inte underskattas

Som ni säkert förstår finns det inga entydiga svar på ovanstående frågor, men det som psykologen gjorde för mig var att informera mig om vad autism innebär och resonera kring hur diagnosen yttrar sig just i mitt fall. Eftersom jag alltid hade setts som lat behövde jag ständiga påminnelser som: “Glöm inte att autism innebär trötthet och automatiseringssvårigheter. Därför är det inte ett dugg konstigt att du inte orkar städa.” Samtalen hjälpte mig enormt mycket! Om autismens konsekvenser ställer till det för en bör habiliteringens hjälp därmed inte underskattas.

Man kan ibland få en kontaktperson

Känner man att habiliteringen inte är lösningen och psykiatrin vägrar bevilja en psykologkontakt kan man ibland ändå få någon form av samtalskontakt från psykiatrin. Det är självklart inte samma som en riktig psykologkontakt i och med att samtalskontakten brukar skötas av undersköterskor som långt ifrån alltid vet vad autism innebär vilket jag personligen tycker är ett dilemma. Visst, man kan alltid byta samtalskontakt alternativt byta till en helt annan mottagning om man skulle vara missnöjd, men frågan är hur många gånger man orkar byta fram och tillbaka.

Vissa träffar privata psykologer

Den yttersta nödlösningen som vissa har tagit sig till är privata alternativ. Själv tvingades jag förut gå till en privatläkare eftersom jag inte lyckades hitta en autismkunnig läkare inom den offentliga vården. Flera tusen kronor per besök blev dyrt för den sjukpensionär jag var på den tiden, inte minst för att jag p.g.a. mitt finska ursprung hade en 1000 kronor lägre garantiersättning än svenskfödda sjukpensionärer, men det gick runt när jag planerade min ekonomi. Att ta hjälp av den privata vården är med andra ord inte den optimala lösningen för sjukpensionärer men kan möjligen fungera som den yttersta nödlösningen om man kan tänka sig att leva sparsamt.

Terapi hos en psykologstudent

Slutligen kan man också överväga att testa terapi hos en student på något av landets många psykologprogram. På Stockholms universitet gäller att sessionerna filmas eftersom studenterna står under handledning, men i utbyte får man terapin helt kostnadsfritt. Fördelen är att studenterna till skillnad från många kontaktpersoner som arbetar inom öppenpsykiatrin faktiskt har läst klinisk psykologi på universitetsnivå, men nackdelen är att man som sagt får stå ut med att bli filmad. Därför är det inte säkert att studentterapi är rätt lösning för alla!

När det uppstår felaktiga misstankar om relationsvåld

Regeringen konstaterar i sitt slutbetänkande Våld i nära relationer – en folkhälsofråga (SOU 2014:49) att det finns särskilt sårbara grupper i fråga om våld i nära relationer. Dessa inkluderar kvinnor med funktionsvariationer, kvinnor med missbruksproblem, äldre kvinnor, HBTQ-personer och utländska kvinnor. Regeringen menar att partnern, dvs förövaren, ibland kan vara den funktionsvarierades god man vilket gör situationen särskilt problematisk. Våldet kan avse fysiskt och/eller psykiskt våld.

Vissa situationer kan missförstås

Själv tycker jag att det är mycket bra att våld i nära relationer och de särskilt sårbara grupperna uppmärksammas, men samtidigt har jag upplevt att utomstående ibland kan ha misstänkt att jag blivit nedtryckt av mina partners när sanningen har varit att dessa bara hjälpt mig i situationer där jag på grund av min autism behövt hjälp. Jag kan tänka mig att det är mycket knepigt för yrkesverksamma och utomstående att veta vem som är våldsutsatt och vem som inte är det.

Araber misstänkliggörs

De kraftigaste reaktionerna fick jag när jag var tillsammans med min algeriske exman. Han var en mycket troende och praktiserande muslim som aldrig missade sina dagliga böner. Det kändes som att jag fick bevisa gång på gång att han var jättesnäll, dock var det inte jätteenkelt då vissa hade bestämt sig i förväg att alla araber var kvinnoförtryckare. Ibland ville jag att han skulle föra min talan och fatta beslut åt mig. Sådana situationer kunde t.ex. inträffa i butiker när jag behövde köpa någon produkt men inte visste vad som var rätt modell, färg och storlek.

Valde att spendera semestern på hotellrummet

Vid ett tillfälle var jag i Paris på semester med min exman och hans kompis. Jag valde att spendera hela semestern på hotellrummet för jag älskar hotellrum samtidigt samtidigt som jag med ytterst få undantag inte är speciellt intresserad av att se sevärdheter. Jag låg i sängen och läste hela dagarna på hotellrummet från morgon till kväll. Den autist jag är njuter jag totalt av sådana här ensamaktiviteter.

Receptionisten trodde inte på sanningen

Min exman köpte hämtmat till mig några gånger om dagen som han levererade till hotellrummet. Detta för att jag ville slippa lämna hotellrummet för att äta. Jag var tacksam för att han var så här omtänksam! Dock tyckte hotellreceptionisten att det var konstigt att jag som skandinavisk kvinna var i Paris med två arabmän när de roade sig i stan på dagarna och lämnade mig ensam på hotellrummet. Hon uttryckte flera gånger för min man att hon var orolig för mig vilket min man tyckte var obehagligt. Hon ville nämligen inte tro på sanningen, dvs att jag ville stanna på hotellrummet!

Försäljaren insisterade på att prata med mig

Vid ett tillfälle förra året behövde jag köpa en cykelhjälm, och min pojkvän hjälpte mig med inköpet. Jag har ofta mycket svårt att bedöma vilken storlek och modell som känns bra och vilken färg jag borde välja. Därför bad jag min kille föra min talan till försäljaren. Tyvärr insisterade försäljaren på att prata med mig istället. Han ville bland annat veta om jag tyckte att storleken jag höll på att prova på kändes bra, en fråga jag omöjligen kunde svara på då jag brukar tycka att alla storlekar känns bra! Därför ville jag att min kille skulle svara när försäljaren frågade vilken storlek som kändes bra men den envise försäljaren insisterade på att ställa alla frågor direkt till mig istället.

Upplevde situationerna som obehagliga

Självklart förstår jag att både försäljaren och hotellreceptionisten menade väl och att de omöjligen kunde veta att jag har autism. Samtidigt blir sådana här typer av situationer mycket obehagliga för mig. Jag vill inte alltid prata med försäljare och jag vill att någon annan för min talan när jag ska prova på kläder eller hjälmar vilket jag vill att försäljarna respekterar. Det känns dessutom som att omgivningen reagerar ännu kraftigare när det är en man som för min talan! Om det däremot är min kvinnliga boendestödjare som gör det blir det inte alls lika kraftiga reaktioner.

Sluta underskatta betydelsen av online-vänner

Vissa av oss med autism har en unik förmåga att bygga helt andra typer av relationer än det sedvanliga. Ibland kan autistiska barn, ungdomar och vuxna ha ett flertal brev- eller internetvänner som de har regelbunden kontakt med samtidigt som deras föräldrar oroar sig för att barnet i deras tycke verkar ensamt. Men det är alltså inte alls säkert att barnet känner sig ensamt trots avsaknaden av fysiska vänner. För vissa kan det räcka gott och väl med online-vänner.

Hade brevvänner som barn

Själv hade jag som barn och tonåring otaliga brevvänner världen över, och jag kände mig mycket närmare dessa brevvänner än vad jag kände de flesta människor som jag umgicks med fysiskt. Vi kunde skriva enormt långa mejl till varandra! För mig handlade brevvänskaperna om intresse för andra länder och om att kunna nyttja mina språkkunskaper (som tonåring skrev jag brev på 7 språk beroende på vad dessa brevvänner hade för modersmål) snarare än om ett behov av relationer, men för många andra autistiska barn och ungdomar kan brev- och internetvänner tillfredställa deras behov av vänskap. Det är inte alla som ens vill ha fysiska vänner.

Vi chattar hela tiden

Även nu som vuxen kan jag känna mig mycket nära någon jag skriver med. Nu när jag och min kille inte har träffats på över 7 månader p.g.a. Covid-19 (vi bor i olika städer) så chattar vi i princip hela tiden från morgon till kväll. Ibland gör jag ju såklart andra saker också (själv plockar jag ju mycket blåbär), men annars är chattrutan öppen hela tiden och vi skriver alltid när vi kommer på något att “säga” till varandra. Om jag ska till ett jobbmöte eller ska föreläsa så tar jag med mig min surfplatta så att jag kan skriva med honom från tunnelbanan. Precis som par som bor ihop kan vara tysta vissa stunder kan vi också vara tysta i chatten, men till slut “säger” någon av oss alltid något.

Gillar inte att chatta annars

Det intressanta i sammanhanget är att jag annars inte är speciellt förtjust i att chatta och jag skulle aldrig orka chatta med någon annan på det här viset. Han är den enda som jag tycker om att chatta med! Visst, jag kan ytterst sällan chatta med någon annan under väldigt korta stunder, men då handlar det endast om enstaka tillfällen och max 5 minuter! Jag chattar med honom på ett forum där jag har honom som min enda kontakt för jag vill absolut inte att någon annan ska upptäcka att jag är online och börja chatta med mig. Detta just för att jag inte gillar att chatta annars.

Vill chatta med just honom

Detta betyder att om jag inte skulle ha min kille så skulle jag inte ha ett behov av att chatta med någon annan nu när jag bara sitter hemma under Covid-19. Jag chattar alltså inte med honom för att jag skulle behöva sällskap utan jag gör det för att jag vill chatta med just honom. Om jag skulle vara singel och inte träffa någon vare sig fysiskt eller chatta med någon online skulle jag inte känna mig ensam i negativ bemärkelse för jag trivs för mig själv, men eftersom jag har min kille så chattar jag med honom online och trivs med det. Och eftersom vi chattar med varandra hela dagarna känns det som att vi är nära varandra dygnet runt även om vi inte kan ses fysiskt just nu p.g.a Covid-19.

Betydelsen av online-vänner får inte underskattas

Betydelsen av internetvänskaper och -relationer ska aldrig underskattas när man kommer i kontakt med autistiska barn, ungdomar och vuxna! Vissa autister trivs som sagt för sig själva och är inte intresserade av internetvänskaper men andra har mycket nära online-vänner som tillfredställer hela deras sociala behov. Jag reagerar alltid starkt varje gång det påstås att internetvänskaper är mindre värda än fysiska relationer för det är absolut inte sant! Så jo, online-vänner kan visst kan vara riktiga vänner!