5 myter och sanningar om Aspergers syndrom

Share Button

När jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom, har jag stött på otroligt många myter om diagnosen. Här har jag skrivit några myter om Aspergers syndrom jag stött på samt mina svar på dessa.

1. Myt: Aspergers syndrom är bara en modern modediagnos som man inte bör ställa på någon. Man bör kunna acceptera människors olikheter utan att sätta diagnoser på dem.

Sanning: Egentligen önskar jag att detta påstående var sant. Tänk vilken drömvärld vi skulle leva i om alla människor fick vara sig själva och få det stöd de behöver utan diagnoser! Men så länge andra människor har svårt för att acceptera att en till synes helt normal person med normalt utseende och högt IQ exempelvis kan behöva sjukersättning, färdtjänst eller hemtjänst eller kanske inte vet hur man kokar kaffe så kommer diagnoser behövas.

Diagnosen behövs även för att få stöd enligt LSS. Att få LSS-stöd är en förutsättning för många av oss för att uppnå en fungerande vardag med bra livskvalitet. På samma sätt som glasögon inte skrivs ut till människor som inte har synfel, får inte personer utan diagnos stöd enligt LSS.

2. Myt: Aspergers syndrom kan botas genom en ändrad kost.

Sanning: Det finns inga vetenskapliga belägg som tyder på att kost skulle kunna ta bort Aspergers syndrom. Personligen har jag aldrig någonsin träffat vare sig någon läkare eller en person med egen diagnos som sagt sig blivit ”botad” genom en ändrad kost. Däremot har jag mått mycket bättre sedan jag uteslöt gluten ur min kost och började äta nyttigt, men jag har fortfarande lika mycket Aspergers syndrom som förut. Nu är jag en Aspergare som mår bra. Förut var jag däremot en Aspergare som mådde dåligt.

Att påstå att kosttillskott skulle ta bort min medfödda funktionsnedsättning skulle vara lika absurt som att påstå att en ”vanlig” person utan diagnos skulle genom en ändrad kost kunna lära sig att tala flera språk flytande och grammatiskt helt korrekt, vilket jag kan tack vare min ojämna begåvning som är vanligt för oss med Aspergers syndrom.

3. Myt: Om en vuxen person får en Asperger-diagnos, finns risken att h*n blir beroende av stödinsatser och slutar kämpa. Därför bör man vara försiktig med att diagnostisera vuxna. 

Sanning: Detta påstående är helt absurt. Det är som att säga till en person som sitter i rullstol: ”Men varför accepterar du att du sitter i rullstol? Ansträng dig lite så att du lär dig att gå istället” eller till en gammal människa: ”Om vi beviljar dig hemtjänst, finns risken att du blir beroende av hemtjänstpersonalen och slutar kämpa”. 

4. Myt: Personer med Aspergers syndrom är aggressiva.

Sanning: Jag har inte sett några vetenskapliga belägg som talar för att personer med Aspergers syndrom skulle vara mer aggressiva än människor utan diagnosen. Visst kan vissa Asperger-barn uppfattas ibland som trotsiga, men skulle inte även många ”vanliga” barn bli trotsiga om de tvingades leva i en värld som ställer orimliga krav som de saknar förutsättningar för att kunna uppfylla?

5. Myt: Om man inte har specialintressen, kan man inte ha Aspergers syndrom.

Sanning: Vissa personer med Aspergers syndrom har specialintressen, andra har inte det och uppfyller kriteriet ”begränsade intressen och beteenden” på ett annat sätt. Vi är precis lika olika som andra människor.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

35 reaktion på “5 myter och sanningar om Aspergers syndrom

  1. Stina Muna

    Bra skrivet Paula. Ang varför diagnos. OM ett ‘botemedel’ skulle uppfinnas måste man veta vem som har diagnosen för att kunna använda den. Likaså om man vet att en viss behandling inte hjälper vid AS gör man inte det i onödan. Sparar både mänskligt lidande och samhällskostnader.

    Kom på en massa andra myter som säkert du också hört. Några vanliga ex. A) Pers med AS inte ljuger B) är osociala C) är känslokälla…

    Det finns gott om myter kring AS. Det värsta måste ändå vara om sk. professionella utgår ifrån myter…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har så rätt ang ”botemedlet”, Stina Muna! Och det är intressant att det ibland är samma människor som tycker att svårigheter som har med diagnosen att göra borde ”botas” och att diagnoser inte behövs. Hur går det ihop?

      Ja, det finns hur många andra myter som helst. Kommer troligen skriva en fortsättning på inlägget i framtiden och ta upp fler myter. Idag stannade jag vid 5 myter, annars hade inlägget blivit för långt.

      Svara
    2. Anna

      Håller verkligen med om att det är riktigt dåligt när s.k. professionella utgår från de här myterna! Jag har tyvärr stött på det; bland annat att personer inom vården har utgått ifrån att det blir missförstånd om man har asperger och på det sättet verkar avsäga sig allt eget ansvar för att motverka detta. Ofta verkar de också ha inställningen att jag med diagnos ser världen på ett helt annat sätt än vad ”alla andra” gör och att jag liksom ska lära mig deras synsätt.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Usch ja, det är riktigt dåligt att vissa ”professionella” tror på de här myterna! Vissa läkare tror t ex inte att jag har Aspergers syndrom eftersom deras andra Asperger-patietenter har haft svårt för ögonkontakt.

        Jag tycker att det är fel att vissa tänker att vi borde lära oss andra människors synsätt. Hur skulle världen se ut om alla människor tänkte på samma sätt? Jag vågar inte ens tänka på det. I vissa situationer kan det ju vara en enorm tillgång att t ex lägga märke till detaljer som ingen annan tänker på: om man hakar upp sig på alla stavfel, kan man passa bra som korrekturläsare.

        Svara
  2. Anneli Onétt

    Bra inlägg om As Paula.
    Aggressivitet som vissa As personer kan ha problem med beror på svårigheten att reglera när och hur mycket man ska känna. Precis som du redan skrivit är alla unika och alla med As har inte problem med att vara aggressiva. Det är däremot problem med hur mycket man ska känna. Men svårigheten är olika för varje enskild person.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack, vad kul att du gillar inlägget 🙂

      Det stämmer absolut det du skrev! Speciellt de som också har ADHD kan ha svårt för att styra sina impulser, och även personer med Aspergers syndrom kan också känna och reagera starkare än andra människor på vissa saker. Sedan kan ett trotsigt beteende ofta bero på att barnets sinnen är överbelastade och barnet mår riktigt dåligt pga det, och frustrationen kan ibland visa sig genom aggressivitet. Men det finns inget diagnoskriterium som heter ”aggressivitet”, och jag har inte hittat någon forskning som stödjer att personer med Aspergers syndrom skulle vara mer aggressiva än andra.

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Jättebra inlägg! Det finns så många fördomar och förutfattade meningar och det verkar det tyvärr finnas kring alla funktionsnedsättningar.

    Jag har en vän som har en fysisk skada och vi har pratat en del om detta. Det jag tänker på varje gång jag hör min väns berättelser är att den absolut vanligaste förutfattade meningen verkar vara att personer med synliga funktionsnedsättningar inte förväntas klara någonting, medan personer med osynliga funktionsnedsättningar istället förväntas klara allt. Det händer att jag får höra ”det kan väl inte vara så svårt” eller ”det där får du träna på”, medan min vän istället får höra ”vad duktig du är”. Även om omgivningen för det mesta inte menar någonting illa utan bara har fördomar och förutfattade meningar så blir det verkligen helt fel – i båda fallen.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack Johanna, vad roligt att du gillar inlägget! 🙂

      Du har så rätt i att personer med synliga funktionsnedsättningar ofta förväntas vara mindre intelligenta och inte klara något. En gång pratade jag med en kvinna som sitter i rullstol, och hon tyckte att det var så frustrerande att människor inte förstod att hennes funktionsnedsättning inte påverkade hennes hjärnas funktioner på något sätt och att hon mentalt klarade precis lika mycket som andra vuxna. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var ironiskt att jag har ett helt motsatt problem: människor förväntar sig att jag klarar precis lika mycket som alla andra och de förstår inte att de inte kan kräva samma saker av mig som de kräver av andra vuxna.

      Svara
      1. Anna

        Galet med så helt motsatta synsätt på personer med ett synligt respektive osynligt funktionshinder! Jag kan tänka mig att det lätt kan ge personer med det synliga funktionshindret självbilden att hen inte klarar så mycket och att det kanske inte är någon idé att ens försöka, medan personen med det osynliga funktionshindret kan få mycket press på sig att klara sig lika bra som andra människor.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, det är helt galet! Jag undrade förut varför det var så, men nu har jag förstått att människor tänker på ytan: om man verkar vara normal, tar människor för givet att man också är det. Om man däremot har en synlig funktionsnedsättning, tar människor ofta för givet att man är avvikande inuti. Både vi och de som har synliga funktionsnedsättningar får ofta lida av dessa fördomar.

          Svara
          1. Anna

            Jo, det måste vara så att det är ytan som avgör – vilket ju är helt sjukt. Jag önskar att samhället blev mindre ytligt och att människor istället för att gissa vågar fråga om hur andra människor EGENTLIGEN mår och fungerar. Jag tycker också det kan vara svårt i vissa situationer att veta hur mycket jag ska fråga, vill inte riskera att pressa någon som mår dåligt av att prata om sina svårigheter t.ex. Men jag tror de flesta uppskattar frågor och intresse från andra, om man känner att det finns viss förståelse och omtanke från personen som frågar. Eftersom jag har svårt för ytligt småprat för jag gärna in konversationer på samtal om känslor och psykiskt mående med bekanta och släkt och ofta tycker jag det blir givande samtal. Ibland har jag dock svårt för att veta hur mycket jag bör berätta om mig själv och mina svårigheter/diagnoser så att det inte blir för utlämnande eller deppigt.
            Jag ser det i alla fall lite som mitt ”mission” att försöka bryta tabut kring sådana här ämnen 🙂

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Vad bra att du ser det som ditt ”mission” att informera andra om Aspergers syndrom, själv ser jag det också som min uppgift att sprida information! Ju fler människor det finns som vågar vara öppna med sin diagnos, desto fler människor kommer förhoppningsvis lära sig att psykiska funktionsnedsättningar/diagnoser inte är någonting att skämmas för. Och ju mer kunskap andra människor får om Aspergers syndrom, desto färre fördomar kommer det finnas om vår diagnos. Jag vill iaf gärna tro att människor inte ifrågasätter våra svårigheter pga illvilja utan pga okunskap.

              Det är svårt att veta, precis som du skriver, hur mycket man ska berätta om sig själv. Jag brukar svara på frågor så utförligt jag bara kan (så länge det är frågor jag VILL svara på naturligtvis), men om jag inte får frågor, berättar jag inte så mycket. Och om människor slutar ställa frågor till mig, byter jag ämne för jag antar att alla inte orkar diskutera min diagnos hur länge som helst 😉

              Svara
              1. Anna

                Det är toppen att du föreläser och på andra sätt sprider information! Jag pratar inte alltid om att det är just Asperger jag har när jag träffar mer ytligt bekanta för jag vet inte hur de kommer att reagera med diverse fördomar och okunskap. Däremot kan man alltid prata lite om t.ex. depression eller utmattning, och det tror jag också en hel del människor har erfarenhet av själva och på sätt kan relatera mer till än till just Asperger. Men jag umgås mest bara med familj och nära vänner och med dem kan jag prata fritt om diagnosen känner jag.
                Haha, ja det kanske är ett smart knep att sluta prata om diagnosen när ingen frågar något längre 😛 Kan vara bra för mig att tänka på som lätt fastnar i att prata om det jag tycker är intressant.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Haha! 😀 Jag hade förut en tendens att prata om saker jag tyckte var intressanta utan att lägga märke till att mina samtalspartners inte alltid var lika intresserade. Så kan det lätt bli när man har starka specialintressen plus svårigheter i att tolka andra människors kroppsspråk och ansiktsuttryck. Idag oroar jag mig ofta för att tråka ut människor med mina monologer så därför har jag blivit extra noggrann med att kolla att alla verkligen orkar lyssna innan jag börjar babbla för mycket 😉

                Jag förstår att du och många andra inte vill berätta för exakt alla att ni har Aspergers syndrom. Om man berättar, måste man vara beredd på att möta okunskap. Jag är själv villig att ta risken, men jag har full förståelse för att alla inte göra det. Man måste göra en avvägning helt enkelt.

              3. Anna

                Ja, det är en ibland svår avvägning. Jag är ofta rädd att andra ska tycka att jag är deppig och jobbig när jag pratar om mina problem, men jag försöker tänka att det är ok att må dåligt och att prata om det.

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag tycker att det är helt okej att må dåligt! Men jag brukar ibland säga till andra människor att de gärna får säga till mig om de tycker att jag pratar för mycket om något ämne och de inte orkar lyssna. Då kan jag också slappna av och slipper oroa mig lika mycket. Om det känns bra för dig, kan du kanske också testa samma taktik!

  4. Mats

    Det sägs att det finns forskning som visar att Omega-3 kan lindra vissa ADHD-symptom. Det är viktigt att skilja på att lindra och att bota. Det skadar knappast att testa att öka intaget av Omega-3 genom att äta mer fet fisk.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja exakt! Och min akupunktör säger att många av hans ADHD-patienter blivit mycket bättre när de uteslutit vitt socker, glutamat och sånt från kosten helt och hållet. Men det finns en stor skillnad på att lindra och bota, precis som du skriver. Om man blir ”botad” från t ex Aspergers syndrom genom att ändra på kosten, tror jag inte att man någonsin haft Aspergers syndrom utan något annat.

      Svara
  5. Linn

    Det vore trevligt om du kunde sluta använda det väldigt nedsättande ordet ”funktionsnedsättning” och istället använda det betydligt trevligare ”funktionsvariation”. Jag är annorlunda, det är varken sämre eller bättre än att vara normalfungerande..

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Linn!

      I princip håller jag med dig, och jag ser det egentligen som funktionsskillnad. Men jag ser däremot mig själv som funktionsnedsatt i vissa situationer eftersom Aspergers syndrom ibland blir ett handikapp för mig i mötet med omgivningen eftersom det tyvärr är normen som bestämmer i den här världen, och därför har jag valt att använda det ordet. Och om det bara var en funktionsskillnad eller -variation för mig, skulle jag t ex inte behöva boendestöd. Däremot är det en funktionsbegåvning i andra situationer. Jag använder ibland ordet ”funktionsskillnad”, och det gillar inte heller alla med Asperger för vissa tycker att det är en funktionsnedsättning, och många ser det som viktigt för att det ska kallas så för att vi bland annat ska ha rätt till LSS.

      Jag vet att det råder olika åsikter om huruvida Asperger bör ses som en funktionsnedsättning eller ej, men själv ser jag inte ordet ”funktionsnedsättning” som nedsättande plus att det officiellt heter så. Jag menar inte alls att nedvärdera oss, och jag skulle aldrig vilja ta bort min Asperger även om jag fick chansen. För jag håller med dig om att det inte är sämre att vara annorlunda.

      Svara
      1. Mats

        Jag tror jag läste på Wikipedia att det är Christopher Gillberg som har myntat uttrycket neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Är det bara i Sverige vi kallar Aspergers syndrom för det eller är det internationellt accepterat?

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Om det är internationellt accepterat vet jag inte, men i Finland ses det också som en funktionsnedsättning. Förut kallades det ett funktionshinder i Sverige, men sedan blev det ändrat till funktionsnedsättning.

          När jag sagt offentligt att jag tyckte att Aspergers syndrom borde ses som ett annorlundaskap och att diagnosen även innebär fördelar, blev många riktigt arga på mig, inte minst finska Aspergare. De skrev till mig att om Asperger skulle börja ses som en ”funktionsskillnad” i Finland, skulle människor ha ännu mindre förståelse för varför alla Aspergare t ex inte orkar jobba. Och om jag däremot kallar det för en funktionsnedsättning, blir de Aspergare som ser det som en funktionsskillad missnöjda. Jag tycker personligen att det varken finns rätt eller fel tankesätt här. Eftersom Aspergers syndrom kan yttra sig på så olika sätt hos olika människor, är det enligt mig bara naturligt att vi Aspergerare även ser olika på vår diagnos.

          Det som är riktigt svårt för mig som Asperger-informatör är att hitta ett begrepp som alla Aspergare är nöjda med. Alla har starka åsikter om att just deras eget synsätt är rätt. Därför brukar jag säga till åhörarna på mina föreläsningar att vissa Aspergare ser Aspergers syndrom som en funktionsbegåvning, några som en funktionsskilland och andra som en funktionsnedsättning. Då får åhörarna höra alla benämningar och bedöma själva.

          Svara
      2. Linn

        Jag vänder mig mot användandet av ordet funktionsnedsättning angående ALLA diagnoser, inte bara AS, jag anser att orden ”funktionsnedsättning” och ”funktionsvariation” är direkt utbytbara och att ordet ”funktionsnedsättning” bör tas bort ur språket öht.

        och ”det heter så officiellt” är ungefär det sämsta argumentet någonsin. >_<

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag respekterar din åsikt, Linn! Och jag vet att det finns Aspergare som tycker det är jätteviktigt hur diagnosen kallas. Vissa vill absolut att det ska ses som en funktionsnedsättning eftersom de vill få mer förståelse och hjälp från samhället. Denna grupp känner att diagnosen inte fört med sig några fördelar alls och att Asperger endast handlar om svårigheter och hinder. De känner inte alls igen sig i det här med att ha en förmåga att fokusera, att vara noggrann och målveten utan Asperger ha endast gjort att det t ex inte klarar av förändringar, inte kan förstå andra människors synvinkel, misstolkar andras kroppsspråk, och de har inga specialtalanger heller. Sådana människor ser ofta sin diagnos som enbart en funktionsnedsättning och deras högsta önskan är att bli av med sin Asperger. Andra har däremot specialbegåvningar eller andra tillgångar tack vare Asperger och tycker att det absolut bör kallas som en funktionsskillnad eller t om en funktionsbegåvning.

          Jag har fått mycket kritik från båda parterna, dels från de som ser sin diagnos som en sjukdom/ett handikapp för att jag tar upp positiva delar av diagnosen på mina föreläsningar. Aspergare som tillhör denna grupp känner sig provocerade och diskriminerade då. Och har även fått kritik från er som vill att det ska kallas som en funktionsvariation för ni som tillhör denna grupp tycker att ordet ”funktionsnedsättning” låter nedsättande.

          Eftersom vi Aspergare är så olika, tycker jag att det är naturligt att vi även ser olika på våra diagnoser. För att åhörarna på mina föreläsningar ska få en nyanserad bild av Aspergers syndrom, berättar jag på mina föreläsningar att vissa ser diagnosen som en funktionsnedsättning, vissa som en funktionsskillnad och andra som en funktionsbegåvning. Jag vill hålla mig utanför namndebatten helt och hållet även om jag själv tycker att dagens samhälle tyvärr gjort att Asperger blir en funktionsnedsättning i möte med omgivningen även om det i andra situationen kan vara en funktionsskillnad för mig. Men för att försöka göra alla nöjda och få alla röster till tals, tar jag upp alla de begreppen på mina föreläsningar och låter åhörarna bedöma själva.

          Svara
        2. Mats

          Jag tycker att det är lite svårt att komma ifrån att Aspergers syndrom är en ”funktionsnedsättning” när diagnoskriterie C är ”Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”. Utan funktionsnedsättning inget Aspergers syndrom enligt diagnoskriterierna. Det finns människor som har drag av Aspergers syndrom utan att ha diagnosen Aspergers syndrom bla för att de inte uppfyller kriterie C.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag håller med dig! Ingen skaffar ju en diagnos för att man har talanger och att livet fungerar bra. Nej, man skaffar en diagnos för att man har svårigheter i mötet med omgivningen. Många av de som ser diagnosen som en funktionsnedsättning och ett hinder har påpekat för mig att det inte står i diagnoskriterierna att Asperger innebär talanger och specialförmågor, men däremot står det mycket om olika svårigheter. Därför borde jag enligt dem inte ta upp ord som ”tillgångar” och ”talanger” på mina föreläsningar.

            Men jag vet att Asperger innebär tillgångar för många och att vi är många som aldrig skulle vilja ta bort vår Asperger. Därför är det viktigt för mig att lyfta fram våra styrkor när jag föreläser trots att jag kritiserats för det. Dessutom har Tony Attwood skrivit positiva Aspie-kriterier, så det här med att Aspergers syndrom kan innebära fördelar för många är inte bara mitt påhitt utan det är ett faktum.

            Svara
  6. Pingback: 5 nya påståenden och sanningar om Aspergers syndrom | Paula Tilli

  7. Pingback: Myter och fördomar om Aspergers syndrom | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *