6 tips för att motivera oss med asperger eller autism

Många anhöriga till oss med Aspergers syndrom eller autism upplever att de har svårt för att få sin närstående att hitta motivation. De har frågat mig hur man motiverar en närstående med en diagnos på bästa sätt. Här kommer mina bästa tips:

1. Tjata inte. Tjat hjälper sällan någon. När du tänker efter, skulle du själv bli motiverad om en familjemedlem tjatade på dig att sluta röka eller äta godis? Förmodligen inte, eller hur? Precis samma gäller oss med Aspergers syndrom och autism.

2. Om personen inte vill göra något du tycker är viktigt, fundera på om det finns en anledning till att personen inte vill. Tar uppgiften mycket energi? Eller känns uppgiften ångestfylld på något sätt? Du kanske tycker att personen inte känner sig motiverad att exempelvis träna på ögonkontakt, men om man läser på om diagnosen så framgår det att vi med Aspergers syndrom och autism många gånger tycker att det är obehagligt med ögonkontakt och det anser jag inte ens är något att vi ska behöva motiveras till att träna på. Fundera därför på om det ens är meningen att personen ska bli motiverad!

3. Glöm inte att ingen förändring kommer att ske om din närstående själv inte känner sig motiverad. Din tonåring är kanske uppe på kvällarna alldeles för sent, men om hen själv inte vill börja lägga sig tidigare så blir det svårt att hitta motivationen.

4. Om personen själv är motiverad och vill göra en förändring så kan du bolla med personen själv och fråga personen vad hen tror skulle hjälpa hen bäst. Om det gäller att lägga sig tidigare på kvällarna, skulle det hjälpa med påminnelser? Eller en rutin att exempelvis alltid göra en viss rutin en viss tid innan läggdags? Blir det bäst med en tvär eller en successiv förändring? Låt personen bestämma själv!

5. Förklara gärna för personen varför uppgiften är viktig och varför hen borde bli motiverad. Sånt är inte alltid helt solklart för oss med autism om vi har en bristande central koherens dvs förstå orsak och verkan. Själv var jag sjukt omotiverad att lära mig kartor i skolåldern, men när jag långt senare förstod att kartorna faktiskt motsvarade verkligheten och att USA och Kanada var grannländer “på riktigt” och inte bara på kartan så förstod jag plötsligt sammanhanget.

6. Fundera på om det skulle hjälpa med belöningar och mutor. Sånt tycker jag dock bör användas sparsamt. Om jag inte har hittat motivationen trots att jag själv har velat så har belöningar haft en mycket bra effekt på mig. Men när jag däremot sa hemma att jag inte ville gå till skolan och fick belöningar och mutor för att gå dit i alla fall så blev det farligt. Många av oss med Aspergers syndrom och autism skolvägrar ju för att vi inte mår bra i skolan och har ångest, och  denna ångest bör alltid tas på allvar!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

2 tankar kring ”6 tips för att motivera oss med asperger eller autism

  1. Sara

    Jag är mamma till en 19-åring son som fick diagnoserna ADHD vid 16 års ålder och Asperger vid 18.
    Han hoppade av gymnasiet redan i ettan. Har sedan dess gjort några misslyckade försök att komma igång. Nu är motivationen noll. Finns inga problem i världen med att gå hemma och ser inget behov av stöttning från samhället.
    Hur ska jag som förälder agera?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Sara!

      Min spontana tanke är att om din son skolvägrar så är inte gymnasiet tillräckligt anpassat efter honom. Min motivation var också noll på gymnasiet, och nu när jag tänker efter så hade det eventuellt kunnat funka för mig att läsa in hela skolan och gymnasiet hemma. Det går nämligen inte att anpassa skolgången efter mina behov på det sättet att jag skulle må psykiskt bra OCH faktiskt kunna lära mig något om kravet är att jag ska finnas fysiskt på plats

      Den stora frågan är vilka anpassningar din son skulle behöva? Skulle det funka för honom att läsa in gymnasiet hemma, eller skulle man kunna anpassa miljön på gymnasiet så att han orkar vara fysiskt på plats? Behöver han kanske vila i några år hemma innan han börjar läsa in gymnasiet på komvux senare? Själv var jag i gymnasieåldern totalt utmattad efter grundskolan att jag hade behövt ta det lugnt i några år hemma utan att göra något speciellt och sen eventuellt ta igen allt, men endast plugga hemifrån och inte på plats.

      Sen har jag också en annan tanke: När barnet är minderårigt tycker samhället oftast att barnet borde vara i skolan, men sen när barnet fyller 19 år och har klarat gymnasiet blir det plötsligt mer accepterat att ansöka om aktivitetsersättning från Försäkringskassan och sitta hemma. Jag vet många 30- och 40-åriga aspergare som bara har suttit hemma efter gymnasiet utan att ha jobbat någonsin, och de trivs jättebra! Min poäng är att det inte behöver vara dåligt att sitta hemma så länge personen mår psykiskt bra av det och personen faktiskt har en funktionsnedsättning som innebär svårigheter med det sociala och en bristande ork, vilket är fallet med Aspergers syndrom och autism. Det passar inte ihop med samhällets intresssen, men din son kanske mår bra av det? Vissa aspergare mår bra av att inte ha en sysselsättning medan andra inte gör det.

      Nu vill jag absolut upppmuntra någon till hemmasittande om personen faktiskt har en studie eller arbetsförmåga utan det är mycket viktigt isåfall att skolan och arbetslivet anpassas efter personen så att samhället blir mer tillgängligt! Men är det så att det inte passar någon att ha en sysselsättning utanför hemmet så ska man enligt mig inte tvinga personen till det.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *