7 anledningar till att autisten inte säger nej

Alla vi som har Aspergers syndrom eller autism är inte alltid duktiga på att säga nej i situationer då vi borde göra det. Men tyvärr tar vi inte alltid hänsyn till våra begränsningar, vilket inte sällan slutar med att vi går med på alldeles för mycket och mår dåligt efteråt. Att vi inte säger nej kan ha olika anledningar så som:

1. Vi jämför oss med andra människor. Och känner att vi också borde klara av sociala aktiviteter, oväntade förändringar och att hantera sinnesintryck när andra klarar det. Visst, vi vet ju att vi har autism och att de vi jämför oss med inte har det, men ibland kan vi inbilla oss att det inte är så farligt att försöka anstränga sig lite mer. Ibland kan vi överskatta vår förmåga och ork, och smällen kommer först efteråt.

2. Det gick okej sist. Förra gången vi följde med på grannens kompis kalas mådde vi kanske lite dåligt för stunden, men vi klarade det och mådde ändå okej dagen efter. Grannen blev glad för att vi följde med, och därför var det värt det. Men vi kanske inte tänker på att vi hade sovit bra den gången och hade haft en otroligt lugn period i våra liv just då. Därför tänker vi inte på att allt kanske inte kommer att bli lika framgångsrikt den här gången och att vi borde säga nej.

3. Vi förstår inte att vi egentligen inte alls vill det vi sagt ja till. För vi kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. Själv kan jag ibland också ha svårt för att skilja mina egna känslor från andras. Om jag märker att en annan person gärna vill något, kan jag inbilla mig att jag också vill samma sak eftersom jag påverkas otroligt mycket av andras känslor. Därför kan jag ibland tacka ja till saker jag inte borde tacka ja till. Nuförtiden löser jag ofta problemet genom att be om betänketid och att få återkomma med ett svar senare.

4. Vi har dåligt samvete för att vi tackat nej vid flera tillfällen förut. Och vi känner att vi borde anpassa oss och vara andra till lags den här gången. Om vi alltid är de enda som skippar gemensamma utflykter på skolan, grannens kalas eller After Work med arbetskamraterna, börjar andra människor inte sällan undra och ifrågasätta vårt beteende. Då kanske vi går över vår energikapacitet och tackar ja trots att det vi tackar ja till får oss att må så dåligt att vi behöver återhämta oss i flera veckor efteråt.

5. Vi vill inte vara för krävande. På morgonen tycker vi kanske att det är alldeles för kallt i vårt arbetsrum på jobbet. Sedan pratar kollegorna för högt i rummet bredvid och vi kan inte koncentrera oss på vårt arbete. En kollega luktar alldeles för mycket parfym, vilket får oss att må illa. Chefen ger oss en arbetsuppgift som ger oss ångest och får oss att må dåligt. Lunchen ska alla äta gemensamt eftersom det är en kollegas sista arbetsdag, men maten vi serveras smakar jätteäckligt och vi skulle vilja köpa vår egen mat istället. Efter jobbet blir det After Work vilket får oss att må dåligt. Vi kan ha svårt för att bedöma om vi borde säga ifrån varenda gång vi mår dåligt eller om vi framstår som oflexibla och jobbiga då.

6. Vi tror felaktigt att andra har hört oss när vi sagt ifrån. Och eftersom personen inte reagerat, har vi befarat att vi blir jobbiga och tjatiga om vi säger ifrån en gång till när sanningen är att personen i själva verket inte ens hört oss. Jag har ibland hört att jag har varit tjatig om jag sagt nej alldeles för många gånger och då har jag fått till svar: “Ja jag vet att du inte vill, men du behöver inte demonstrera.” Om vi försöker berätta för chefen under fikarasten att vi blivit mobbade och chefen inte reagerar för att han eller hon inte ens hört att vi sagt något, kan vi därför tro att chefen inte bryr sig och vi vågar inte upprepa oss i rädsla för att vara tjatiga.

7. Vi vågar inte säga nej överhuvudtaget. Det kan bli så otydliga budskap ibland. Å ena sidan säger andra människor att det är viktigt att våga säga nej men exakt samma människor kan bli arga när man väl gör det. Trots att jag förut fick höra att jag måste våga säga nej, fick jag utskällningar om en granne frågade mig om jag kunde hålla upp dörren och jag svarade nej (jo, det är jättejobbigt för mig att hålla upp dörrar för andra och en stor uppoffring!) Därför har det slutat med att jag inte vågar säga nej till knappt något alls längre för jag har svårt att bedöma när det anses vara okej att säga nej och när det inte anses vara okej. Det säkraste är att inte säga nej alls.

Avslutningsvis har de allra flesta människor svårt att säga nej någon gång ibland oavsett om de har autism eller inte. Men vi som lever med Aspergers syndrom eller autism har verkligen specialbehov och vi lever inte sällan i en värld där det mesta sker helt på andra människors villkor. Dessutom har vi ofta svårt för att tolka andra människor och sociala regler. Därför riskerar vi att hamna i sådana här situationer i en betydligt större utsträckning än andra människor och gå med på saker vi egentligen borde sagt nej till.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

10 tankar kring ”7 anledningar till att autisten inte säger nej

  1. S

    Jo jag känner igen det där.
    Jag har många gånger bara sagt ja utan att jag inte velat.
    Jag tror generellt på att andra är bättre än mig och frågar ibland fast jag vet svaret tom.

    Säger jag nej tycker folk man är otrevlig ibland, när energin är i botten så säger jag nej till ”småsaker”. Jag försöker att inte pressa mig för hårt längre men ibland vågar jag inte.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej!

      Vad tråkigt att du också säger ja till saker ibland utan att du egentigen vill 🙁 Omgivningen tycker ofta att saker man säger till är småsaker, men för oss är det ju ibland nödvändigt att ta hänsyn till våra behov. Jag försöker numera undvika människor som inte respekterar ett nej. Till vissa människor är det ju alltid lättare att säga nej till än till andra.

      Svara
  2. Nathalie

    Jag tackar nästan alltid ja till saker jag absolut inte vill för att jag inte vet vad jag ska säga och vill inte verka “tråkig”. Det är inte många i min omgivning som är accepterande så jag känner mig alltid fel och tänker att jag kan offra mig trots att jag kan må dåligt länge efter. Många gånger tar jag till en ännu mindre smickrande grej, nämligen att ljuga. Det känns mer okej på något sätt att vara “sjuk” eller liknande. Så tråkigt att det ska vara så.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att din omgivning har svårt för att acceptera ett nej! Jag förstår att du känner dig tvingad att ljuga i såna situationer. Det är hemskt att det ska vara så men säger man att man är sjuk så brukar det vara en accepterad anledning till att avstå från aktiviteter. Säger man däremot att man inte klarar av det psykiskt så är det inte alls lika accepterat tyvärr 🙁

      Svara
  3. Mathias Tillman

    Jag kan känna igen mig en del i det du skriver, men egentligen tycker jag det var ett mycket större problem innan jag kom på att jag var aspergare. För det första trodde jag att jag skulle må bättre av att träffa människor (det är ju vad man blir tillsagd) och därför hade jag svårt att lyssna på kroppen och vad jag egentligen ville. Sen är det ofta en stor press utifrån på att man ska vara med, och att säga nej kan vara väldigt svårt eftersom man då klassas som annorlunda.
    Numera vet jag varför jag är annorlunda, och har mer och mer vågat vara mig själv och säga nej om jag inte orkar, även om det fortfarande inte alltid är helt lätt. Jag har varit tvungen att bryta kontakten med några som inte kunde acceptera mig för den jag är, vilket inte var lätt heller. Men så här i efterhand känns det väldigt skönt eftersom jag slipper den ångest och press som jag kände.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du har börjat våga säga nej mer och mer och att du lyckades bryta kontakten till de som inte accepterade dig som du var. Det tror jag att många skulle må bra av! Själv har jag också brutit kontakten till några personer men tyvärr lät jag situationerna pågå alldeles för länge innan jag vågade ta steget.

      Vi är nog många som fått höra att vi skulle må bättre av att träffa människor 🙁 Själv led jag i onödigt många år p.g a detta. Så onödigt!

      Svara
      1. Mathias Tillman

        Samma här, konstigt att man låter det gå så långt.. Någonstans tror jag att jag hoppades att det skulle bli bättre, men nu efter inser jag att det aldrig skulle bli så.
        Bra att du också kunde bryta kontakten, det är inte lätt! Men för att må bra måste man ibland ta svåra beslut.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag tror att jag precis som du hoppades att allt skulle bli bättre, men sen inbillade jag mig nog också att det är jag som borde förändras eftersom jag är annorlunda. Nu efteråt kan jag känna att det var helt galet att jag tänkte så!

          Nej det är inte alltid lätt att bryta kontakten och jag brottades med dåligt samvete, men precis som du säger så måste man ibland våga ta svåra beslut. Annars kan det aldrig bli bättre.

          Svara
          1. Mathias Tillman

            Precis, jag är bara glad att jag kom till den insikten innan det gick för långt, och jag började må riktigt dåligt – man inte kan förändra den man är, och att försöka tvinga sig till det slutar bara illa.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja precis! Innan diagnosen försökte jag faktiskt själv också förändra den jag var, och det slutade självklart mycket illa.

              Svara

Lämna ett svar till S Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *