Är det bra att behandla ADHD med centralstimulerande medicin?

Share Button

Sedan jag startade bloggen, har jag fått väldigt många frågor från människor som undrat hur jag ställer mig till att personer med ADHD behandlas med centralstimulerande medicin. I början hade jag bestämt mig för att inte svara på frågor om ADHD-medicin av den enkla anledningen att jag inte är expert och anser mig själv därför inte vara i position att ge medicinsk råd till människor.

Jag vill även gärna att människor inte ska påverkas av min åsikt när det gäller ADHD-medicin utan jag vill att alla ska bilda sig en egen uppfattning. Jag är ju bara en människa precis som vem som helst, och min åsikt är inte mer värd än någon annans. Men eftersom det är så många som vill höra mina åsikter och erfarenheter och jag inte hinner svara på alla mejl jag får, skriver jag ändå ett inlägg om ämnet idag. Men som sagt hoppas jag att ni alla tar mina erfarenheter och åsikter med en nypa salt.

Jag testade olika slags centralstimulerande mediciner 2003 och 2004 när jag nyligen hade blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom och ADD, men mig passade de inte. Jag fick biverkningar och mådde mycket dåligt.

Numera har jag hälsosam och naturlig livsstil som ett av mina specialintressen, och därför försöker jag undvika alla slags mediciner. Jag vill gärna uppnå en bra hälsa genom att äta naturlig kost, och jag är inte beredd att testa centralstimulerande medicin igen eftersom jag inte vill ta risken att utsätta min kropp för eventuella risker och biverkningar. Jag är numera skeptisk till läkemedel och vägrade t om att vaccinera mig mot svininfluensa. Om jag har möjlighet, väljer jag akupunktur framför sömnpiller och samtalsterapi framför antidepressiva. Jag har inget emot att använda läkemedel om jag absolut måste, men det är alltid mitt sista alternativ.

Enligt författaren Robert Whitaker finns det studier som visar att ADHD-medicin inte ger långsiktig effekt och att många blivit sämre av centralstimulerande mediciner i det långa loppet. Men å andra sidan förespråkar många läkare ADHD-mediciner. Jag har träffat människor som fått mycket bra resultat av ADHD-medicin och som säger att medicinen har förändrat deras liv till det positiva. Eftersom det finns så många olika åsikter om frågan, anser jag att det är viktigt att alla bildar sig en egen uppfattning om ämnet.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

21 reaktion på “Är det bra att behandla ADHD med centralstimulerande medicin?

  1. Stina Muna

    Tycker du gör klokt i att inte “välja sida” kring medicinfrågan. Som du säger så är du ingen expert och dessutom renlevnadsmänniska som tar medicin bara om du är illa tvungen. Bara det sistnämnda skulle isf färga dina åsikter åt det negativa hållet kring medicinering med för cs (centralstimulerande).

    Ang cs så är erfarenheterna precis som du säger både positiva och negativa eller ingen effekt alls. Tycker personligen att man bör testa mediciner om ADHD-problemen försvårar betydligt tex. ens skolgång och kompis- och andra relationer. För vissa öppnar sig himmelriket (både för barnet, familjen, skolan mm) när barnet börjar med medicin när den ger god effekt. Tycker att man inte kan beröva någon den chansen. Om medicin inte funkar så slutar man med det.

    Cs har man använt relativt lång tid i USA , från 50-talet. Forskning har visat att farhågan kring att medicinering skulle leda till droganvändning och beroende, har kommit till skam. http://www.vetenskaphalsa.se/ingen-koppling-mellan-adhd-medicinering-och-drogmissbruk/

    Centralstimulerande medicin har varit en måltavla för mer ideologiskt vridna organisationer. Ett exempel är scientologerna som har drivit omfattande propaganda- och periodvis aggressiva antikampanjer mot läkare som varit positiva till medicinering. Även intresseorganisationers representanter blivit uthängda i media som personer som vill göra barn knarkare o dylikt. Även flera psykodynamiskt orienterade instanser eller professionella har starkt ifrågasatt cs. De anser att felet ligger hos fldr/i uppväxtmiljön.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack för länken, Stina Muna! Det är precis som du skriver: det här med att jag är renlevnadsmänniska påverkar mina åsikter starkt. Men jag kan å andra sidan förstå varför de som har sådana svårigheter som verkligen försvårar det vardagliga livet betydligt vill äta medicin. Om medicinen hjälper och allt fungerar bra, ser jag ingen anledning till att de ska sluta! Och sådana exempel finns det många av. Jag har däremot inga sådana problem som skulle försvåra för mig i det dagliga livet till den graden att jag skulle anse mig behöva centralstimulerande medicin (men däremot behöver jag sömntabletter ett par gånger i månaden under föreläsningssäsongen). Och dessutom har jag ju redan testat centralstimulerande utan resultat.

      Svara
    2. Mats

      Cs har man använt relativt lång tid i USA , från 50-talet.

      CS är inget nytt nej. Samtidigt så tycker jag det är viktigt att ha klart för sig att CS har använts som medicin för allt från bantning, ADHD till förkylning. Hur många får CS mot förkylning i dag? Hur många får CS för att gå ner i vikt? Hur många kommer att få CS mot ADHD i framtiden? Det vet vi inte men vi vet att läkarna har varit rejält uppe i det blå när det kommer till CS och olika användningsområden. De trodde att de hade lika rätt då som de tror att de har rätt nu. Med facit i hand så vet man att läkarna alltid har varit, är och alltid kommer att vara ute och cykla. Det ligger i vetenskapens natur. Frågan är inte om de har fel om ADHD och mediciner utan frågan är hur mycket fel de har. För fel det har de det kan vi vara säkra på om vi ska lära oss någonting av historien. De har inte koll men de har hävdar och har alltid hävdat att de har koll. Mediciner mot ADHD är ofarliga säger de bara man provar ut rätt dos och avbryter om biverknignarna blir för stora. Vad vet de om det EGENTLIGEN? Vad vet de långsitkigt om tex mediciner mot ADHD och risken för demens, stroke, hjärntumör etc? Det saknas väl långtidsstudier på mediciner och ADHD. Hur kan de då veta hur bra medicinerna är annat än kortsiktigt?

      Svara
  2. Mats

    Det finns så vitt jag vet vetenskapligt stöd för att vissa människor med ADHD faktiskt blir hjälpta av ADHD-mediciner. Jag tycker iofs inte att det är så konstigt att medicinerna hjälper för jag blir hjälpt av en så enkel medicin som alkohol. Dricker jag några 1-3 starköl så sjunker min stressnivå samtidigt som mina sociala svårigheter minskar. Det skullle därför inte förvåna mig om jag även blir mer välfungerande av mediciner mot ADHD. Det förvånar mig inte om jag får effekt av kokain även om jag aldrig har testat. Jag menar att du blir full av att dricka alkohol och du blir knarkad av knark. Det är klart att mediciner mot ADHD hjälper vissa människor med ADHD annars har läkemedelsbolagen blåst läkarna. Jag får en känsla av att ADHD-medicinerna är knark som inte är lika beroendeframkallande eller skadligt som karket på gatan. Jag är negativ till medicinerna eftersom det saknas långtidsstudier på hur medicinerna påverkar hjärnan och eftersom jag är osäker på att man ska medcinera bort NPF öht. Det kanske är samhället som borde ändra på sig istället för att de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska medicinera sig till anpassning. Jag blir bara ännu mer skeptisk mot medicinering när den går ut på att förbättra studieförmågan och arbetsförmågan hos människor. Det ska väl ändå inte vara arbetsmarknaden som avgör om människor ska medicinera bort beteenden som forskarna påstår är genetiska personlighetsdrag till 70 %?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag vill inte heller medicinera bort beteenden som är en del av min personlighet. Men om jag skulle ha svårigheter som verkligen ställde det till för mig och som jag led av och det fanns ingen annan lösning, skulle jag förmodligen också äta centralstimulerande medicin i värsta fall! Jag är en person som vill testa alla andra alternativ först, och det krävs väldigt mycket för att jag ska gå med på att äta mediciner. Men om jag skulle må dåligt trots livsstilsändring, motion, hypnos, terapi och akupunktur, skulle jag inte tveka att testa.

      Svara
  3. Gösta

    Jag har provat några olika centralstimulerande medel mot min ADHD. Concerta och Medikinet (metylfenidat) fungerade iofs hyfsat,men jag fick lite för mycket biverkningar och reboundsymptom. Metamina (dextroamfetamin) var det som fungerade bäst för mig, och även för de flesta av mina vänner och bekanta med ADHD. Jag blev lugnare, sov bättre, hade lättare att koncentrera mig, fick bättre minne och mådde rent allmänt betydligt bättre, bl a kunde jag sluta helt med antidepressiva som jag ätit i flera år. Paradoxalt nog fick jag även ett något lägre blodtryck av det, förmodligen för att jag inte var så speedad för jämnan. Alla jag har pratat med som provat Metamina tycker att det är den bästa ADHD-medicinen, betydligt bättre än metylfenidatpreparaten.

    Jag åt det i många år utan att känna av några biverkningar alls. Efter min stroke försvann tyvärr de positiva verkningarna och biverkningarna tilltog så då slutade jag. Nu äter jag inga CS alls.

    Det är ju egentligen bara en svagare och renare variant av det knark som säljs på gatan, men i de svaga doser som skrivs ut är det inte beroendeframkallande. En dagsdos för mig var ju nån eller några procent av en normaldos för en missbrukare. Jag fick inga som helst abstinensbesvär om jag någon gång lät bli att äta det någon eller några dar. Jag fick inte heller någon abstinens när jag slutade med dem efter stroken, däremot saknade jag de positiva effekterna.

    I princip gillar inte jag heller att äta en massa piller, men de gjorde så pass mycket nytta med att hålla ordning på signalsubstanserna i hjärnan att jag tyckte det var värt det. Efter stroken är det sånt kaos på alla signalsubstanserna att förmodligen ingenting hjälper. Men det är OK, jag lever ett helt annat liv nu, jobbar både annorlunda och mindre, så det funkar rätt hyfsat ändå.

    Jag tycker att de som behöver medicinerna för att kunna leva ett drägligt liv ska få dem, men man ska inte tro att de hjälper alla med ADHD. Vi är alla unika varelser med unika behov och unika problem. Men kan de hjälpa några så är det bra. I ett annorlunda samhälle, där man tog mer hänsyn till att vi alla är olika, skulle de kanske inte behövas, men där är vi inte idag.

    Svara
    1. Mats

      Är du säker på att du inte fick stroken av ADHD-medicinen? Det är den typen av okända biverkningar som skrämmer mig. Nu säger jag inte att medicinen gav dig stroken. Jag säger bara att jag är rädd för att medicinen har biverkningar som är betydligt allvarligare än de biverkningar man säger sig känna till. Jag litar inte på att läkarna vet vad medicinen gör med hjärnan.
      Ny forskning visar att kvinnor som oroar sig mycket i medelåldern löper större risk att drabbas av demens senare i livet. Många kvinnor med Aspergers syndrom oroar sig mycket. Hur påverkar medicinerna risken att insjukna i demens när man är äldre? Leder medicinerna till större eller mindre risk att insjukna i demens eller har de ingen betydelse alls? Jag slår vad om mitt LSS-intyg att läkarna har noll koll på sådana här saker.

      Min läkare sa att många människor som testar mediciner mot ADHD slutar efter några år. Enligt läkaren finns det flera orsaker till det men en orsak är att många har blivit hjälpta, fått bättre självförtroende och inte längre behöver medicinerna. Kan det verkligen stämma? Det innebär isf att de indirekt har botat ADHD.

      Svara
      1. Gösta

        Är du säker på att du inte fick stroken av ADHD-medicinen?

        Nej, säker kan jag ju förstås inte vara. Men eftersom jag både fick lägre blodtryck och blev mindre stressad av den bedömer jag det inte som särskilt troligt. Det är också det svar jag fått av såväl min tok- som mina strokeläkare.

        Alla mediciner har ju biverkningar. Den intressanta frågan är ju alltid om nyttan är större än skadan.

        Kan det verkligen stämma? Det innebär isf att de indirekt har botat ADHD.

        Jag skulle snarare vilja säga, baserat på min egen erfarenhet och det andra har sagt mig, att de lärt sig leva med och hantera sin ADHD.

        Svara
        1. Mats

          Jag skulle snarare vilja säga, baserat på min egen erfarenhet och det andra har sagt mig, att de lärt sig leva med och hantera sin ADHD.

          Hur har medicinen hjälpt dem att leva med och hantera sin ADHD? Eller missförstår jag dig?

          Svara
          1. Gösta

            Mats: Nej, jag tror inte du missförstår mig,

            Som jag ser det medför ADHD,liksom AS, fördelar och nackdelar för den enskilde individen, I det samhälle vi lever i idag överväger tyvärr nackdelarna. Om jag, eller någon annan, då kan slippa de värsta nackdelarna utan att bli av med alltför mycket av fördelarna, för det är så som medicinen fungerade för mig, så tycker jag att det är bra. Visst, i ett idealiskt samhälle borde jag kanske inte ställas inför det valet, men vi lever tyvärr inte i det idealiska samhället, så då väljer jag medicinen framför att gå under.

            Med medicinen kunde jag fungera hyfsat i den omvärld jag lever i. Jag kunde sköta mitt företag, jag kunde ta hand om min cancersjuka fru och mina barn. Jag hade fortfarande kvar det mesta av den kreativitet, den förmåga att tänka “outside the box” och den snabbhet i tanken som karakteriserar många med ADHD, men jag slapp de flesta av de nackdelar och den sociala stigmatisering som ADHD:n ofta medför. Om det sen medförde att jag lever 10 år mindre tyckte jag det var värt det, trots att jag redan är rätt gammal (30+++++ eller nåt sånt). Jag kunde fortsätta jobba med olika mer eller mindre utflippade projekt, men jag kunde till och med ibland göra dem avsluta dem och få betalt för dem, jag kunde fortfarande hitta oväntade lösningar på olika typer av tekniska problem, och jag kunde till och med slutföra och vidarefordra mina lösningar till andra utan att flippa ut totalt, det såg jag som positivt. Därför valde jag, pragmatiker som jag är, att när jag väl hittat en fungerande medicin att medicinera tills jag inte längre kunde göra det.

            Detta är kanske lite Off-topic som en kommentar på en AS-blogg, men eftersom diskussionen kom upp har jag svårt att hålla tillbaka mina tankar. Du får ursäkta, Paula, om du tycker jag spårar ur.

            Mats, är detta ett tillfredsställande svar på din fråga?

            Svara
    2. Mats

      I ett annorlunda samhälle, där man tog mer hänsyn till att vi alla är olika, skulle de kanske inte behövas, men där är vi inte idag.

      Jag tror inte att vi någonsin kommer dit heller om vi accepterar att man medicinerar bort ADHD. Samhället har inget incitament att acceptera avvikelser från normen om de går att medicinera bort avvikelserna. Samhället kommer att prioritera anpassning före acceptans. Det är också därför Försäkringskassans handläggare har sagt till Paula att de inte anser att alla behandlingsmöjligheter inte är uttömda om hon inte har testat mediciner mot ADHD. Anpassning till det existerande samhället har förtur före acceptans av avvikelser. Samhället accepterar enbart avvikelserna när de inte kan göra någonting åt dem och inte har något annat val än att acceptera dem. Jag tror att samhället kommer att försöka medicinera oss till anpassning och de kommer att använda sjukersätning och socialbidrag som ekonomiska påtryckningsmedel. Jag misstänker att samma sak kommer att drabba Aspergers syndrom i framtiden. Det kommer att komma mediciner som underlättar sociala kontakter och då kommer samhället att villkora ersättningar så att asociala människor måste medicinera för att ha rätt till ett drägligt liv. Det kommer nog inte att spela någon roll om medicinerna tar bort även positiva sidor av Aspergers syndrom eftersom det är arbetsmarknaden som definierar vad som i det stora hela är positivt och negativt. Arbetsförmågan är tex viktigare än specialintressen.

      Svara
      1. Mats

        Det är också därför Försäkringskassans handläggare har sagt till Paula att de inte anser att alla behandlingsmöjligheter inte är uttömda om hon inte har testat mediciner mot ADHD.

        Det blev nog ett inte för mycket där men ni förstår vad jag menar.

        Svara
      2. Stina Muna

        Förstår vad du menar Mats. Ditt resonemang fungerar även för andra mediciner än bara den mot ADHD. Angående cs så är den inte godkänt för Asperger, bara ADHD.

        Läkemedel som man kunnat bekräfta har lett till allra flesta dödsfall är olika blodförtunnande substanser. Även statiner som sägs sänka farliga blodfetter har väldigt farliga biverkningar likaså rutinläkemedel mot diabetes2. Diklofenak ex. Voltaren kan leda till döden och kan ge allvarliga biverkningar. Tar man lite för mkt paracetamol ex. Alvedon kan man lätt dö av leverskador. Här är det inte frågan om burkar, utan några tabletter över det som rekommenderas kan räcka.

        Då vi måste använda mediciner om sen bara nån gång ex. mot svåra infektioner eller smärttillstånd kan vi inte helt undvika substanser som kan leda till en rad biverkningar. Men vill man leva mer “naturligt” och använda ex. kosttillskott och krav-märkta produkter eller alternativa behandlingsformer kostar det betydligt mer än receptmedicin. Läkemedelsverket godkänner läkemedel som sedan subventioneras av staten. Det finns starka intressen inom dessa industrier att skydda sin inkomstkälla.

        Det här blev ett sidospår men

        Svara
        1. Mats

          Angående cs så är den inte godkänt för Asperger, bara ADHD.

          Jag vet att det inte finns mediciner mot Aspergers syndrom men jag tror att det bara är en tidsfråga innan det kommer mediciner som lindrar Asperger-symptom. Jag har inget emot mediciner så länge det är frivilligt att medicinera. Problemet är att redan i dag verkar tex Försäkringskassan använda ekonomiska påtryckningsmedel för att driva människor till att medicinera ADHD.

          Svara
    3. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du blev hjälpt av medicinerna och att du inte fick biverkningar. Jag håller med dig om att de som behöver medicinerna för att få ett drägligt liv ska få dem. Jag tycker också att alla bör få bedöma själva huruvida man behöver medicin eller ej och det är ingenting Försäkringskassan ska få ställa som krav för att man ska få sjukersättning.

      Jag förstår att du tyckte att det var värt det att äta centralstimulerande om fördelarna övervägde nackdelarna. Precis som du skriver, måste man ta hänsyn till om nyttan är större än skadan. Om man inte får ett drägligt liv utan mediciner och medicinerna hjälper, är nyttan naturligtvis större.

      Medikinet provade jag faktiskt aldrig. De mediciner jag provade var Ritalin och Concerta. Är även nästan helt säker på att jag provade Metamina, jag känner igen namnet i alla fall.

      Svara
      1. Gösta

        Medikinet provade jag faktiskt aldrig. De mediciner jag provade var Ritalin och Concerta. Är även nästan helt säker på att jag provade Metamina, jag känner igen namnet i alla fall.

        Ritalin, Concerta och Medikinet har ju samma aktiva beståndsdel, metylfenidat. Skillnaden ligger mest i hur den aktiva substansen frisätts och hur snabbt de tas upp i kroppen. Concertan finns enbart som depåmedicin, Ritalin och Medikinet finns både som depå och direktverkande. För en del funkar det med depåmedicin, för andra (som mig) fungerar direktverkande bättre.

        Vitsen med depåmedicin är att man äter den en gång om dagen och sedan portioneras den långsamt ut i kroppen. Det ska ge en jämnare koncentration i blodet, man slipper komma ihåg att ta den flera gånger om dagen och det minskar minskar risken för missbruk. Men den funkar bara om det är just den koncentrationen som den ger som man behöver, annars är direktverkande bättre.

        Metamina har en annan aktiv beståndsdel, dextroamfetamin, som för många fungerar betydligt bättre. Den har en “mjukare” effekt med färre biverkningar. Det är en s.k. licensmedicin, läkaren måste ansöka om en särskild licens från Läkemedelsverket för att få skriva ut den. Detta är något som många läkare tycker är besvärligt så tyvärr skrivs den inte ut särskilt ofta. Numera lär det även ska finnas en depåmedicin som är baserad på dextroamfetamin, men den vet jag inget om.

        Nu var det ett tag sen jag uppdaterade mig på det här området så det kan ha kommit nya mediciner och nya regler som jag inte känner till, men så här var det när jag medicinerade.

        Svara
  4. D

    Jag tycker att du är väldigt klok, Paula. Har läst din blogg rätt länge och tycker mycket om dina inlägg, men har aldrig kommenterat tidigare.
    Det här var nog den mest nyanserade text om centralstimulantia som jag har läst. Annars brukar texter främst vara skrivna ur antingen ett för- eller emotperspektiv (“Cs är dåligt och måste förbjudas!” versus “cs är jättebra och har inga risker”) vilket kan bli rätt trist och skevt 😉

    För det är ju så att alla mediciner (till och med vanliga Alvedon) har sina risker, men jag brukar säga som så att ibland blir ens lidande så svårt att den (ev.) nyttan av medicinen är större än ev. risk/otrevliga biverkningar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att höra att du tycker att det jag skriver låter klokt! 🙂 Jag försöker alltid se saker ur flera olika synvinklar och inte ha alltför starka åsikter om något. Extraviktigt blev det tankesättet för mig när jag började arbeta som Asperger-informatör. Jag vill ju inte att det blir så att jag bara föreläser om Aspergers syndrom ur min egen synvinkel. Jag vill alltid få fram att vi är olika, tänker olika och behöver hjälp med olika saker.

      I princip är jag ju emot mediciner när jag utgår ifrån mig själv och jag litar inte ett dugg på läkemedelsverket, men jag förstår att debatten om centralstimulerande mediciner är mer komplicerad än så. Det finns ju alltid flera sidor av saken, men ibland är nyttan större än skadan. Precis som du skriver, är lidandet ibland så svårt att det är värt att ta risken för otrevliga biverkningar. Om jag t ex vid något enstaka tillfälle har så ont någonstans att jag inte står ut med smärtan, tar jag isåfall Alvedon eller Ipren. Hellre lever jag några år kortare och är lycklig än lever ett långt liv lidandes, så resonerar jag 🙂

      Svara
  5. Pingback: ADD och olika typer av koncentration | Paula Tilli

  6. Inez

    Nu var det flera år sedan som inläggets publicerades, men jag känner ändå att jag vill berätta hur bra medicinen är för mig! Utan den skulle jag aldrig klara skolan. Jag har autism och adhd, och den gör att jag kan göra saker effektivt = mindre stress när tiden rinner iväg som den ofta gör för mig. Jag kan ÄNTLIGEN koncentrera mig, sitta stilla och titta på en hel film utan att behöva dra några varv i huset. Jag mår så mycket bättre med medicinen, jag har inga biverkningar alls. Jag sover toppen med 20kg, märker inte när medicinen går ut ur kroppen, jag har bra aptit, mitt liv är så mycket bättre med den. Jag vet inte vad jag skulle göra utan den <3

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att höra att du mår så bra av medicinen och att du inte får biverkningar! Jag förstår verkligen att du väljer att ta medicin eftersom det fungerar så bra för dig.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *