Asperger, dejting och kärlek del 2

Förra veckan skrev jag ett inlägg om varför jag haft lite svårt för att förstå dejting. Jag har alltså kortfattat ofta ett helt annorlunda tankesätt jämfört med många andra men jag låter inte detta avskräcka mig. Även om jag  förmodligen skrämmer bort många killar genom att bryta mot de oskrivna reglerna, tror jag att det isåfall är ett tecken på att vi inte passar ihop. Själv ser jag också det som positivt om en kille är annorlunda. En gång var jag exempelvis på dejt med en kille som på första dejten började fråga mig om mina framtidsplaner när det gällde barn. Jag tyckte att det var bra att han ville ha koll.

När det gäller min smak av killar, har jag märkt att jag ofta söker helt andra egenskaper hos killar än vad många andra tjejer gör och jag har ofta en helt annan smak än de (självklart behöver inte detta ha någonting med min asperger att göra) . Men många andra vill ha killar som passar in i den så kallade “normen”, dvs killar som flyttat hemifrån när de är över 25, inte är beroende av sin mamma, som har ett välbetalt arbete och som inte är mentalt svaga på något sätt. Själv bryr jag mig inte om de ovannämnda sakerna överhuvudtaget. Jag bryr mig inte ett dugg om killen är socialbidragstagare, bor hemma hos sin mamma trots att han är över 40 eller om han är känslig och psykiskt svag.

Det som jag däremot bryr mig mycket om är att han är snäll och artig, delar samma värderingar som jag, har mycket empati, bryr sig om de fattiga och svaga i världen, respekterar alla människor osv. Empati är nog den egenskapen som är allra viktigast för mig när jag söker en partner! Nu efteråt tror jag att det var min exmans enorma empatiförmåga som gjorde att jag föll för honom i början. Han brann verkligen för att hjälpa andra människor och brydde sig om alla andra. 

Det som jag ofta tycker är svårt i seriösa förhållanden är att jag ofta definierar ett förhållande på ett helt annat sätt än många andra människor. Det som är svårt för mig är t ex det här med hur ofta man bör träffa sin partner.  Jag har alltid varit en person som behöver extremt mycket ensamtid, vilket inte alla killar förstår. För mig skulle det vara optimalt att ses en gång i veckan, eller till och med under vissa perioder ett par gånger i månaden. Helst vill jag inte att man ska sova över hos varandra alls utan jag tycker att det är enklast att umgås på dagtid och sedan kan båda åka hem till sig.

Skulle jag behöva umgås oftare än vad jag orkar, finns risken att jag så småningom går in i väggen. Jag har ju inte så jättemycket ork och som aspergare har jag ett enormt återhämtningsbehov. Denna återhämtningstid är nästan lika viktig för mitt psykiska välbefinnande som mat och sömn. För mig har det ingenting med känslor eller kärlek att göra hur ofta man ses. Jag älskar min mamma också, men jag behöver inte träffa henne hela tiden för det. Därför skulle jag aldrig passa ihop med en kille som vill träffas alltför ofta!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

36 tankar kring ”Asperger, dejting och kärlek del 2

  1. Pingback: Aspergers syndrom och fysisk närhet | Paula Tilli

  2. Mats

    Det är nog tur för oss aspergare att det finns tjejer som har Aspergers syndrom och som resonerar som du gör Paula. Synd bara att det går typ 3 killar med Aspergers syndrom på varje tjej som har Asperger. Sedan kan man alltid diskutera om det är för att diagnoskriterierna är konstuerade med killar som mall eller om det är som Simon Baron-Cohen har sagt att autism är en extrem form av “manlig hjärna” eller någonting mittemellan.

    Jag är inte ett dugg förvånad att dina tjejkompisar resonerar som de gör. Det är nog väldigt vanligt att tjejer tänker så inför valet av partner. jag har hört många tjejer tala så fint om att de aldrig skulle gifta sig för pengar, att det är personligheten som räknas, att de vill ha en kille som är snäll osv men när allt kommer omkring så väljer de ofta en kille som är raka motsatsen dvs en kille som tjänar bra, som är socialt kompetent och vet hur man tar för sig i livet. Om jag ska vara cynisk och elak så skulle jag kunna säga att jag upplever att många kvinnor är prostituerade och att det som framförallt skiljer den prostituerade kvinnan på gatan från den vanliga kvinnan är sättet att ta betalt på. Men jag förstår förstås att det inte är så enkelt även om känslan slår mig när kvinnor nobbar killar för att de lever på socialbidrag. Kvinnor föredrar säkert män med ordnad ekonomi av många olika orsaker. Jag tror att det är både sammhällsekonomiska orsaker som tex att många kvinnor har ett relativt ekonomiskt underläge jämfört med många av männen och därför föredrar män med god ekonomi och biologiska orsaker som tex att kvinnor söker män som har möjlighet att ge avkomman en ekonomisk trygghet mm.

    Jag vet att jag gör bäst i att ligga lågt med mitt socialbidrag och mina misslyckade studier om jag ska gå hem hos normaltjejerna. Jag vet vad de förväntar sig av mig. Problemet är att jag inte klarar av att motsvara förväntningarna. Jag vet hur det sociala spelet ska spelas men jag orkar inte spela det i längden och jag är många gånger ärligt talat inte intresserad av att spela det heller. När jag var yngre så var det inte svårt att dölja de här sakerna eftersom “alla” studerade och hade dålig ekonomi, få hade körkort osv men ju äldre jag har blivit ju mer har mitt liv avvikit från det som är normalt. Men även om min ekonomi, arbetslöshet mm var enklare att dölja förr så upptäckte tjejerna ändå ganska snart redan då att jag var blyg och annorlunda i sociala umgängen. Jag har fått höra att jag är alltifrån “annorlunda” till att jag är “stel”, “känslokall” och “obehaglig”. Till alla kvinnors försvar så ska det sägas att det är från just kvinnor som jag har fått störst förståelse för mina problem också.

    Jag tror att väldigt många tjejer vill ha just de saker som du skriver att många av dina tjejkompisar vill ha Paula. Jag skulle aldrig säga till en normal tjej som inte redan har barn och som är äldre än 25-30 år på en dejt att jag är tveksam till att skaffa barn pga jag har nog med att ta hand om mig själv. Nu kommer jag inte ihåg siffrorna men det är typ 90% av alla tjejer som vill ha barn någon gång i livet och tankarna finns nog där redan när de är 25 år. Det gäller att välja sina ord när man svarar om man vill fortsätta ses. Självklart förstår många tjejer att killar bluffar om arbete och ekonomi så därför ställer många tjejer kontrollfrågor. Det gäller att se upp om man inte vill bli bortvald redan på första dejten. 🙂 Mitt tips är att ligga lågt med socialbidrag, sjukersättning, lönebidrag, LSS-intyg, körkort, boendestöd etc om ni vill gå hem hos normala kvinnor. Säg att ni befinner er mellan två jobb om tjejen frågar vad ni arbetar med. Det är ingen tjej som går på det men då tror de att ni är en normal arbetslös kille och inte är en person med “en jävla diagnos”. Alternativet är att gå miste om 90-99% av alla kvinnor och säga som det är med en gång. Ärlighet varar längst typ. Jag är diagnosticerad med Aspergers syndrom men jag är inte seriemördare, har dålig ekonomi och har inte möjlighet att försörja våra barn och orkar nog inte hjälpa till med hushållssysslorna, har aldrig haft och kommer aldrig att ha körkort, har inget emot din familj och dina vänner men vill inte träffa dem mer än någon enstaka gång lite då och då iaf.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Själv är jag för ärlighet för jag tänker att sanningen brukar ändå komma fram förr eller senare, och då kommer förhållandet förmodligen ta slut i vilket fall. Men jag förstår ändå varför du och många andra vill dölja vissa saker på första dejten, och jag dömer absolut inte er för det 🙂 Annars får man kanske aldrig någon chans, och om man verkligen vill träffa någon, är det här kanske det enda sättet.

      Jag läste någonstans att det är biologiskt betingat att män går på kvinnans utseende och kvinnor på tjockleken på mannens plånbok när de söker en partner. Naturligtvis finns det alltid undantag, men man kanske kan säga så här om man ska generalisera grovt 😉

      Om du vill träffa någon, kan du kanske försöka hitta någon tjej som är i samma situation som du? Då skulle du kanske kunna vara dig själv redan från början. Det finns t om en datingsite för oss med Asperger: http://aspergerdating.com/. Själv har jag dock inte testat sidan.

      Svara
  3. Mats

    Jo visst är det ohållbart i längden att dölja sanningen. Det handlar väl mer om att inte bli bortvald redan på första detjen om man dejtar normala kvinnor typ. Jag har inte dejtat på länge så jag behöver varken tala sanning eller ljuga för någon dejt.
    Jag har hört talas om sajten förut men jag är inte så mycket för internetdejting. Jag vill hellre träffa och lära känna en blivande partner naturligt om man säger så. Nu träffar jag så få människor så därför är väl internetdejting ett bra alternativ iaf men hittills har jag stått emot för frestelsen. Jag har inte ens provat på internetdejting för normala människor. Sist jag var registrerad på en “dejtingsajt” var nog när jag var medlem på Lunarstorm för 100 år sedan. Du kanske inte känner till den sajten för du bodde nog i Finland när den sajten var populär här i Sverige.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Om jag inte minns helt fel, så var jag medlem på just Lunarstorm 2002 då jag var relativt ny i Sverige. Men inte för dejting (jag var ju gift på den tiden), utan bara för att lära känna svenskar i allmänhet och chatta 🙂 Det var riktigt länge sen det där, och jag skulle inte ens ha kommit ihåg det om du inte nämnt “Lunarstorm” för mig.

      Svara
      1. Mats

        Ja det var ingen dejtingsajt. När sajten var som mest populär så hade “alla” svenska ungdomar konto där.

        Svara
      2. Mats

        Varför har inte du Facebook, Instagram, Twitter mm Paula? Varför är du inte aktiv på aspergerforum.se? Det kanske du är har men du länkar inte till dina sidor här på bloggen iaf.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Facebook har jag faktiskt: http://www.facebook.com/minasperger, den sidan skapade jag i höstas för att marknadsföra min bok och där finns även några videoklipp längre ner. Men nuförtiden länkar jag bara där till en del blogginlägg jag gjort och skriver för det mesta ungefär samma saker som i bloggen 🙂

          Twitter skaffade jag också någon gång, men sen fattade jag inte riktigt hur det funkade så har nästan inte skrivit någonting där! Och Aspergerforum är jag inte medlem i. Jag har kommit på att jag helst vill koncentrera mig på en sak åt gången, och just nu är bloggen som gäller för mig 😉

          Svara
  4. morgan

    “Många av dem vill ha killar som passar in i den så kallade ”normen” som många av dem brukar säga, dvs killar som flyttat hemifrån innan 25 års ålder, inte är beroende av sin mamma, som har ett välbetalt arbete och som inte är mentalt svaga på något sätt.”

    Många NT-kvinnor är som tur är inte så. För även de män med välbetalt arbete och de som är arbetslösa har flickvän eller fru. Arbetslösheten är ju rätt hög i både Finland och Sverige. Numera är det ju heller inte lika tabu som förr att vara utan jobb, tack och lov. Min mormor t.ex. har den kristna inställningen till arbete fortfarande, dvs. han som inte jobbar får inte heller äta. Själv säger jag att jag skulle kunna jobba om det fanns nåt som verkligen passade mig. Men tills den dagen kommer så har jag inga problem att ljuga för folk. Jag menar, ingen kräver att någon i rullstol måste jobba? (naturligtvis kan rullstolsbundna personer också jobba, t.ex. kontorsjobb eller stillisittande jobb).

    Det är bra att samhället blir mer tolerant mot såna saker. Och även om jag ofta kritiserar feminister så finns det en bra sak med den nordeuropeiska jämställdheten, och det är att män inte behöver betala för sin tjej varför gång på restaurang. Att ett par eller sällskap delar på notan kallas Going Dutch, dvs. att göra som holländarna gör. Det kanske var holländarna som började med det, och jag tycker att det inte är mer än rätt ifall både parterna har lika stor inkomst. En annan bra sak är mannen inte behöver ha ett bättre jobb än sin partner, även om det ofta är så, på grund av att män och kvinnor gör olika val oftast.

    Jag menar, jag håller gärna upp dörren för min tjej eller dejt, ger henne jackan om hon fryser och köper blommor ibland (om hon vill ha det!) och sjunger gärna en kärlekssång. Men om jag ska betala för henne så krävs det att jag har högre inkomst än henne, och eftersom jag är förtidspensionerad (eller vad det kallas) på grund av mitt handikapp så lär jag i många fall ha sämre ekonomi än henne.

    De allra värsta sortens feminister är de som bara vill ha rättigheter men inga skyldigheter, men det är en annan diskussion.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tror att det beror på vilka slags människor man träffar. Jag känner många NT-kvinnor som tänker så, och även många killar jag träffat har upplevt att det är svårt att träffa en tjej som ha ett arbete om en kille är arbetslös. Men alla tycker olika som tur är. Jag menar, jag kan liksom inte vara den enda tjejen i världen som jobbar men ändå kan tänka sig att bli tillsammans med en kille som är arbetslös, och det måste finnas många fler som tänker som jag 🙂 Och precis som du skriver, tror jag också att det idag är mer accepterat att vara arbetslös än förr i tiden. Vilket är jättebra!

      Jag har överhuvudtaget svårt för att förstå varför en kille skulle behöva betala för en tjej bara för att killar brukade betala förr i tiden. I min värld är det gammaldags tänkande. Men “going dutch” accepterar jag inte heller, jag vill alltid ha separata notor. Förut delade jag ofta på notor med människor, men det var alltid jag som förlorade på det och det blev dyrt för mig. Jag äter ofta billiga portioner, dricker vatten till maten osv medan många andra beställer alkohol, efterrätter osv så jag får alltid betala mer än vad min portion kostar. En gång fick jag t om betala närmare 800 kr tror jag för min lilla matportion, eftersom många andra i sällskapet beställde dyra drinkar, och t om champagne tror jag, och det var för att resten av sällskapet insisterade på att “go dutch”. När man “go dutch”, är det alltså med andra ord nästan alltid jag som får “bjuda” och den som förlorar mest på arrangemanget. Jag ser separata notor som den enda rättvisa lösningen, om inte alla i sällskapet dricker alkohol osv. Isåfall jämnar det ut sig kanske i längden, men inte annars. Det blir bara orättvist om en nykterist gång på gång behöver “bjuda” andra på alkohol.

      Svara
      1. morgan

        du har missuppfattat begreppet

        http://en.wikipedia.org/wiki/Going_Dutch

        “Going Dutch” is a term that indicates that each person participating in a group activity pays for themselves, rather than any person paying for anyone else, particularly in a restaurant bill. It is also called Dutch date, Dutch treat (the oldest form[1]) and “doing Dutch”.

        There are two possible senses—each person paying his own expenses, or the entire bill being split (divided evenly) between all participants. In strict usage, “Going Dutch” refers to the former, paying one’s own expenses, and the latter is referred to as “splitting the bill”, but in casual usage these may both be referred to as “going Dutch”.

        Ja, jag vet att du föredrar buffé och vatten, och inga efterätter. 🙂 Ibland unnar du dig coca-cola också. 😉

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag har bara hört termen “going dutch” i den andra betydelsen, dvs “the entire bill being split/divided evenly”. Men bra, då vet jag vad begreppet betyder. Och det var naturligtvis betydelsen “each person paying his own expenses” jag syftade på när jag skrev hur jag vill ha det, vilket du förstod 🙂

          Coca-cola, haha, fick tänka efter lite! Men antar att du syftar på en viss nyårsaftonskväll hemma hos mig. Den kvällen drack jag så mycket cola att jag hade ont i magen långt efteråt. Tror inte att jag druckit cola sen dess faktiskt. Men det har du nog gjort 😉

          Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja, jag gillar det, men inte lika mycket som du 🙂 Men tycker ändå att smaken är okej men det finns godare saker. Och sen släcker inte cola törsten lika bra som vatten gör.

              Svara
  5. Mats

    Jag har aldrig hört uttrycket “go dutch” förut men det låter vansinnigt att dela upp notan på det sättet om det skiljer mycket mellan vad människor äter och dricker. Jag förstår att det kan vara smidigt att dela notan lika om alla konsumerar ungefär för ungefär lika mycket.

    Att många tjejer vill ha killar som har jobb tror jag handlar om att de vill ha killar som har hög social status och som kan bidra till familjens försörjning. Jag klandrar inte tjejerna för det blir tufft att som kvinna dra runt en familj på en inkomst som kanske är låg dessutom. Det är nog inte många kvinnor som blir imponerade av mitt socialbidrag och min Asperger-diagnos men det gör inte så mycket för jag är ärligt talat inte särskilt intresserad av normala kvinnor heller längre. Jag tror det beror på att jag inte lever ett normalt liv och därför inte har användning för mycket av det kvinnor normalt erbjuder män. Jag menar att på samma sätt som många normala kvinnor har förväntningar på män baserat på vad kvinnorna behöver för att uppnå sina mål så har månag normala män förväntningar på kvinnorna. Om man inte uppfyller kvinnornas krav så är man inte intressant för dem men samtidigt så betyder det att de knappast är intressanta för mig heller eftersom kraven är ömsesidiga och bygger på att båda strävar efter en norm. Jag strävar inte längre efter normen och då struntar jag i vad normala kvinnor kräver av mig för jag vill inte sträva efter en norm med dem ändå. Mitt resonemang blev lite rörigt känner jag men min poäng är att förväntingarna gäller åt båda håll men på olika sätt.

    Svara
    1. Mats

      Det är samma sak med utbildning och arbete som med kvinnor. Förr led jag av att inte komma in på arbetsmarknaden och att inte klara av att utbilda mig, ta körkort mm som alla andra människor. Förr led jag av att jag hade så svårt att få ihop det med normala kvinnor. I dag har jag förlikat mig med min situation. Det gäller både arbetsmarknaden och kvinnorna. Arbetsmarknaden vill inte ha mig och jag vill inte ha arbetsmarknaden. Normala tjejer vill inte ha en kille som har Aspergers syndrom och lever på socialbidrag och jag tror inte att jag vill ha dem heller. Jag tänker inte sätta min fot på den normala arbetsmarknaden mer och jag har inga planer på att ha en relation med en normal tjej som lever ett normalt liv.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag tror också att det här med att tjejer vill ha killar som har jobb och pengar handlar om familjens försörjning. Vissa säger att killar alltid går efter utseendet och tjejer efter plånboken när man söker en partner. Men det är naturligtvis en mycket grov generalisering och det finns ju alltid undantag. Det finns killar som inte bryr sig lika mycket om utseende och tjejer, däribland jag själv, som inte bryr sig om plånboken. Om alla bara skulle gå efter en viss egenskap när man söker en partner, skulle en mycket stor av världens befolkning vara singlar.

        Jag förstår att du inte är intresserad av “normala” kvinnor. Jag är likadan: jag vill inte ha en kille som strävar efter en norm. Det är viktigt för mig, plus naturligtvis även empatiförmåga och att killen delar mina värderingar. Jag tror att det är svårare att hitta någon om man inte passar in i normen, men omöjligt är det absolut inte. Alla Aspergare är ju inte singlar 🙂

        Svara
  6. Anna

    Jag gillar verkligen din blogg, men det är trist att du använder ord som normalstörda och “normal” även om du skriver det med citationstecken indikerar du att de med Asperger är onormala och störda. Motsatsen till Asperger är neurotypisk (förkortas NT) det är ett bättre mer neutralt ord.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Anna!

      Och tack för dina synpunkter. Ordet “normalstörd” används flitigt av många aspergare med glimten i ögat för att indikera att människor som tillhör normen i samhällets ögon (=neurotypiker) kan vara störda i våra ögon. Men jag har faktiskt slutat använda begreppet eftersom jag har fått mejl från några neurotypiker som tagit illa upp av att jag kallat dem störda eftersom jag då indikerar mellan raderna att det är bättre att vara aspergare än neurotypiker. Och en person skrev till mig att om jag kallar neurotypiker störda på skämt, bör de också få kalla oss aspergare störda på skämt. Eftersom jag endast har använt begreppet “normalstörd” med glimten i ögat och min avsikt inte har varit att kränka någon, oavsett om personen har asperger eller är neurotypiker, har jag tagit till mig kritiken och slutat använda begreppet. Jag har dock låtit mina gamla blogginlägg vara kvar, men jag använder inte ordet längre i mina nya blogginlägg.

      När det gäller ordet “normal”, har jag använt ordet med citationstecken för att indikera att samhället kan se personer som avviker från normen som onormala eftersom det är så många upplever det. Jag brukar säga att jag inte är normal och vill inte ens bli det eftersom jag trivs med att vara unik. Anledningen till att jag inte ser mig själv som normal är att jag anser att jag avviker från normen betydligt mer än vad en genomsnittsmänniska gör, och det faktum att jag avviker från normen har gjort att jag har fått diagnosen Aspergers syndrom. Men många aspergare tycker själva att de är normala och håller inte med mig om att det finns en norm eftersom alla människor är unika på sitt sätt, och därför undviker jag nuförtiden att säga att aspergare generellt sett inte är normala utan jag säger att just jag inte är normal i mina egna ögon och vill inte bli det eftersom jag inte vill tänka och göra som normen gör. I fortsättningen kommer jag tänka på det ännu mer eftersom jag inte vill att någon kan känna sig kränkt!

      Svara
      1. Mats

        Men många aspergare tycker själva att de är normala och håller inte med mig om att det finns en norm eftersom alla människor är unika på sitt sätt, och därför undviker jag nuförtiden att säga att aspergare generellt sett inte är normala utan jag säger att just jag inte är normal i mina egna ögon och vill inte bli det eftersom jag inte vill tänka och göra som normen gör. I fortsättningen kommer jag tänka på det ännu mer eftersom jag inte vill att någon kan känna sig kränkt!

        Det var ju snällt av dig att försöka att undvika att kränka människor men samtidigt är det löjligt att inte påstå att människor med Aspergers syndrom är onormala. Det är nästan som att undvika att säga att Jorden är sfärisk bara för att det finns människor som blir kränkta av att man säger det. Att vara tillfälligt eller stadigvarande statistiskt onormal är en grundförutsättning för alla diagnoser i DSM. Det här är diagnoskriteriernas diagnoskriterier: A) Du är onormal. B) Du blir utredd.
        Uppfyller man inte “diagnoskriterierna” A och B så uppfyller man inte diagnoskriterierna för någon diagnos i DSM. Det säger sig självt att människor med psykiatriska diagnoser inte är normala människor. Jag misstänker att människor som har svårt för att bli kallade onormala är människor som inte har accepterat att de har Aspergers syndrom. Jag tror att dessa människor tjänar mer på att träna på att tycka om sig själva som de onormala människor de är istället för att förneka att de är just onormala människor. Aspergers syndrom försvinner inte för att man förnekar “syndromet”. Detta oavsett om Aspergers syndrom är en personlighetstyp, en sjukdom, en störning etc.

        Jag lägger ingen värdering i att vara normal resp onormal. Jag bara på gott och ont konstaterar att vissa människor är statistiskt normala medan andra är statistiskt onormala.

        Svara
        1. Mats

          Jag skrev som jag gjorde för jag tror inte att vi som har Aspergers syndrom tjänar på att bli betraktade som normala människor. Det är först när vi står för att vi är onormala människor och kräver att samhället ska anpassas efter vårt annorlundaskap som vi har en chans att på allvar bli deltaktiga i det här samhället. Att förneka att vi är onormala det är i min bok samma sak som att säga att vi inte behöver bli annorlunda bemötta än alla andra människor eftersom vi är precis som alla andra människor dvs normala människor. Normal det är det sista man är om man har Aspergers syndrom. Barnpsykiatrikern och överläkaren Svenny Kopp har sagt att människor med autism inte har ett lite annorlunda funktionssätt utan ett ganska stort annorlunda funktionssätt: https://www.youtube.com/watch?v=9Vufo7nMxvs&t=50m14s

          Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          När jag föreläser, berättar jag om diagnoskriterierna som gör att aspergare skiljer mig från normen, och då är det klart att åhörarna märker att vi inte fungerar som en genomsnittsmänniska gör oavsett om jag använder ordet “normal” eller inte. Men jag har lärt mig genom åren att det är jätteviktigt för många aspergare att bli kallade normala och att de bara blir ledsna och kränkta i onödan om jag använder ordet onormal när jag pratar om aspergare generellt sett. Jag tror inte att det gör någon nytta om jag kränker många människor i onödan och insisterar på att få kalla dem onormala. Det är samma sak när SVT förut bytte namn på deras TV-program till “den som får finnas” för den förra titeln kränkte ett stort antal människor trots att jag själv inte tyckte att den gamla titeln var det minsta kränkande. När jag pratar om mig själv och mitt liv får jag däremot säga vad jag vill, och då kallar jag mig onormal.

          Jag håller med dig om det du skriver. Jag skulle själv inte må bra om jag försökte se mig själv som normal utan jag mår som bäst när jag accepterar det faktum att jag inte är som majoriteten av andra människor. Men jag har haft många diskussioner om normalitet med människor som inte håller med mig. Jag känner människor som inte ens håller med mig om att det finns någonting som heter “norm” utan de tycker att alla människor har egenskaper som skiljer sig från normen, att alla skulle få någon diagnos om de utreddes och att normalitet ligger i betraktarens öga. Jag är personligen övertygad om att det finns personer, bland annat jag själv, som skiljer sig från normen statiskt sett betydligt mer än de flesta andra och jag håller inte med om att alla människor har en psykiatrisk diagnos, men jag har märkt att många människor har starka åsikter om detta ämne och att det är känsligt för många. Därför undviker jag att använda ordet “onormal”.

          Svara
          1. Mats

            Jag känner människor som inte ens håller med mig om att det finns någonting som heter ”norm” utan de tycker att alla människor har egenskaper som skiljer sig från normen, att alla skulle få någon diagnos om de utreddes och att normalitet ligger i betraktarens öga. Jag är personligen övertygad om att det finns personer, bland annat jag själv, som skiljer sig från normen statiskt sett betydligt mer än de flesta andra och jag håller inte med om att alla människor har en psykiatrisk diagnos, men jag har märkt att många människor har starka åsikter om detta ämne och att det är känsligt för många.

            Om “alla skulle få någon diagnos om de utreddes” så undrar man ju hur det kommer sig att normala människor fungerar i samhället trots att de skulle “få någon diagnos om de utreddes”? Det är ju uppenbart att de flesta människor klarar sig bättre i samhället än vad de flesta med Aspergers syndrom gör. Jag tror tvärtom att de flesta människor inte skulle få någon diagnos om de utreddes. Jag tror att de endast har drag av olika diagnoser vilket utredarna inte skulle tycka var tillräckliga för att de skulle få någon diagnos. Jag tycker nästan att det är lite föraktfullt sagt av de som påstår att “alla skulle få någon diagnos om de utreddes”. Det är lite som att påstå att man vet hur det är att ha Bipolär sjukdom bara för att man har upplevt bra och dåliga dagar i livet.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag tycker nästan att det är lite föraktfullt sagt av de som påstår att ”alla skulle få någon diagnos om de utreddes

              Jag håller med dig! Vissa som säger så menar iofs troligen bara väl och säger så eftersom de tror att vi skulle må bättre om vi får höra att alla människor har svårigheter med något. Men sen finns det människor som inte förstår sig på diagnoser och tycker att alla har väl något och att man inte behöver diagnostisera allt.

              Svara
              1. Mats

                Jag tror det är viktigt att människor med Aspergers syndrom står för sitt annorlundaskap eftersom jag tror att det är en grundförutsättning för att aspergarna ska kunna använda sig av sina styrkor och minimera konsekvensen av sina svårigheter. Detta är viktigt både för att aspergarna själva ska kunna leva ett bra liv men också för att smahället ska kunna få ut så mycket som möjligt av de fördelar som aspergarnas annorlunda sätt att tänka för med sig. Men det första steget är att för sig själv erkänna att man inte är normal för om man har Aspergers syndrom och inte erkänner att man är onormal så är man inte ärlig mot sig själv och då är nog utsikterna väldigt dåliga att vända diagnosen till någonting positivt. Jag kommer ihåg att det neuropsykopatiska utrredningsteamet somdiagnosticerade mig med Aspergers syndrom sa att kunskap om den egna diagnosen är avgörande för patientens framtidsutsikter. Det innebär enligt mig att acceptera att man är onormal.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Du har rätt! Men frågan är hur man får alla aspergare att acceptera sin diagnos. Jag är övertygad om att de som inte accepterar sin diagnos skulle må bättre om de började acceptera det faktum att de är som alla andra och våga prata om det. Men det går inte att tvinga någon utan jag antar att de måste vara känslomässigt redo. Jag har ofta fått frågor från anhöriga om hur jag gjort för att acceptera att jag har Aspergers syndrom, men jag har faktiskt aldrig haft någon period när jag inte accepterat min diagnos. Jag var tvärtom lättad när jag äntligen fick svar på varför jag inte är som alla andra.

              3. Mats

                Men det går inte att tvinga någon utan jag antar att de måste vara känslomässigt redo.

                Det är nog sant. Jag tror din blogg hjälper människor med Aspergers syndrom att accepteras sin diagnos. Jag tror att aspergare behöver positiva förebilder. Det behövs att fler människor som inte bara är “aspergerstereotyper” och som människor med Aspergers syndrom kan identifiera sig med är öppna med sin diagnos, tror jag. Det behövs människor som vågar visar vägen genom att stå för sin diagnos offentligt. Samtidigt har ingen en skyldighet attoffentliggöra en psykiatrisk diagnos. Men förhoppningsvis finns det tillräckligt många människor med Aspergers syndrom som tar på sig rollen att vara “offentliga aspergare”. Ju fler som “kommer ut” som aspergare ju större än sannolikheten att andra aspergare hittar någon “offentlig aspergare” att identifiera sig med.

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag hoppas att min blogg hjälper andra med Aspergers syndrom att acceptera sin diagnos, men samtidigt har jag hört från vissa anhöriga att deras närstående blir deprimerad av att läsa min blogg och även andra böcker/bloggar som handlar om diagnosen. Jag tror att vissa som förnekar sin diagnos inte ens är känslomässigt redo att läsa om Aspergers syndrom helt enkelt, men vem vet, det kanske kommer att ändras i framtiden. Jag tycker också att det är bra att många aspergare kommer ut så att så många som möjligt hittar någon att identifiera sig med.

          2. Mats

            Det är samma sak när SVT förut bytte namn på deras TV-program till ”den som får finnas” för den förra titeln kränkte ett stort antal människor trots att jag själv inte tyckte att den gamla titeln var det minsta kränkande.

            Jag tyckte kritiken mot TV-programmets namn var ganska löjlig. Jag tycker att det är att sila mygg och släppa igenom elefanter att tjafsa om programmet ska heta “Den som inte får finnas” eller “Den som får finnas”. Varför hörs inte alla dessa högljudda röster alla andra dagar under året när aspergare diskrimineras i skolan och arbetslivet? TV-programmets namn är en bagatell jämfört med den tysta diskriminering som drabbas oss aspergare varej dag år efter år.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag tyckte personligen inte heller att det var viktigt vad programmet skulle heta och jag tyckte ärligt talat bäst om den gamla titeln. Men jag antar att många personer med diagnoser verkligen blev kränkta och tog illa vid sig eftersom de tolkade titeln som att man inte får finnas om man har Aspergers syndrom och det var hänsynsfullt av SVT att byta titeln för att slippa kränka ett stort antal människor.

              Svara
          3. Mats

            Men jag har lärt mig genom åren att det är jätteviktigt för många aspergare att bli kallade normala och att de bara blir ledsna och kränkta i onödan om jag använder ordet onormal när jag pratar om aspergare generellt sett.

            Varför blir de kränkta av det? Är det för att de tycker onormal är negativt eller är det för att de inte upplever att de är annorlunda än andra människor?

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Bra fråga! Jag har faktiskt träffat flera aspergare som inte upplever att de är annorlunda än andra människor, och jag tror att många människor oavsett om de har en diagnos eller ej kan känna sig kränkta om man kallar dem onormala om de själva tycker att de är helt normala och precis som andra människor. Normalitet är idealet för många människor, speciellt för de som har dåligt självförtroende och inte vill sticka ut. Men för vissa människor kan det vara så att de innerst inne vet att de inte är som alla andra men de har inte accepterat det så därför förnekar de sitt annorlundaskap och vill inte prata om ämnet.

              Svara
              1. Mats

                Jag tror att de flesta aspergare skulle må bra av att erkänna för sig själva att de inte är statistiskt normala utan att lägga någon värdering i att det är onormala. Det är sas första steget i att förhålla sig på ett konstruktivt sätt till sin omgivning. Sedan ska man ju inte överdriva heller. På många områden är aspergarna normala men det hindrar inte att de på det stora hela taget är mer onormala än normala människor.

    2. Mats

      indikerar du att de med Asperger är onormala och störda.

      Jag tycker det är uppenbart att aspergare är onormala och störda. För det första så är det bara 0,5-2 % av alla människor som har Aspeergers syndrom. Det är statistiskt ornormalt att ha Aspergers syndrom. Det är inte mer konstigt än att det är onormalt att vara läkare eller att vara dollarmiljonär. Jag tycker inte heller att det är fel att kalla aspergare störda eftersom Aspergers syndrom per defintion klassas som en genomgripande störning i utvecklingen: https://en.wikipedia.org/wiki/Neurodevelopmental_disorder
      Neuropsykiatriskt funktionsnedsättningar är enligt Wikipedia Gillbergs benämning av autismspektrumtillstånd. Det är lite som med diagnosen DAMP. Den diagnosen lämnar du bakom dig om du åker över Öresundsbron:

      Begreppet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom det används i Sverige har introducerats av Christopher Gillberg och används inte internationellt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykiatrisk_funktionsneds%C3%A4ttning

      Det är bara att gilla läget (eftersom det sägs att man föds, lever och dör med autism). Vi som har Aspergers syndrom är onormala och vi är störda i relation till majoriteten av alla människor i samhället. Om det sedan är bra eller dåligt att vara onormal och störd ja det är en annan diskussion.

      Svara
      1. Mats

        Den här artikeln talar också för att människor med Aspergers syndrom är störda närmare bestämt personlighetsstörda:

        Majoriteten av personer med Aspergers syndrom uppfyller kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar, framför allt tvångsmässig, paranoid, fobisk, schizotyp och schizoid [Lena Nylander och Maria Holmqvist, Lund, pers medd, 2003] http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=3987

        Det är sedan upp till var och en att värdera om en personlighetsstörning är någonting positivt eller någonting negativt men at påstå att vi aspergare är normala och inte störda det tycker jag är en väldigt tveksam inställning.

        Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *