Asperger, dejting och kärlek

Eftersom jag fått flera inläggsönskemål om dejting, kärlek vid Aspergers syndrom och autism, kommer jag skriva lite om ämnet. Egentligen känns det lite fel att beskriva hur det är att dejta när man har Aspergers syndrom eftersom alla vi aspergare är sinsemellan mycket olika. Däremot kan jag berätta hur det varit just för mig.

Jag har alltid haft svårt för att förstå det här med dejting överhuvudtaget. Jag har fått lära mig att det finns så kallade osynliga regler för hur man bör bete sig på dejter samt vad man får och inte får säga. Tydligen får man inte prata om sina ex, man får absolut inte fråga sin dejt första gången man träffas om han/hon vill gifta sig och skaffa barn i framtiden och man bör visa sin allra bästa sida. Själv har jag svårt att acceptera sådana här regler.

Själv pratar jag ibland med mina ex i telefon och har inga problem med att nämna det på dejter om ämnet kommer upp. Tolkar min dejt det som att jag inte kommit över mina ex, har han missförstått mig totalt. Men själv ser jag det så här: dyker det upp missförstånd redan från början, är det ändå inget bra tecken. Om dejten inte klarar av att höra om mina ex, passar vi förmodligen inte ihop.

Inte heller förstår jag varför man inte får prata om framtiden. Dejtar man oftast inte i förhoppning om att så småningom hitta en livspartner? Själv har jag ofta frågat mina dejter redan första gången vad de har för framtidsplaner angående giftermål och barn. Jag vill absolut ta det lugnt och aldrig någonsin rusa in i ett förhållande, men är det så att min dejt absolut måste skaffa barn, vill jag gärna veta det redan från början. Jag vill själv inte ha barn och vill inte att en kille som absolut måste ha barn ska slösa min tid.

Inte heller förstår jag varför man bör visa sin allra bästa sida.  Själv vill jag inte ge en förskönad bild av mig själv. Mina dåliga sidor i andras ögon är att jag är slarvig, har väldigt lite ork och svårt för människor som ändrar planer på kort varsel. Jag har också svårt för att hålla ordning hemma och har därför boendestöd. Om min dejt absolut vill ha en tjej som är ordningsam, spontan, energisk och inte har någon funktionsnedsättning, är jag definitivt fel tjej för honom.

Jag är mycket väl medveten om att risken finns att mina dejter ser mig som udda, men jag vill ändå visa vem jag är redan från början. Vill inte dejten träffa mig igen för att jag är annorlunda, passar vi inte ihop. Förr eller senare skulle han ändå upptäcka vem jag är, därför tycker jag att det är bäst att visa det redan från början. Rätt  kille kommer ändå falla för mig.

Ja, det var några av mina tankar om dejting och förhållanden. Fortsättning följer 😉

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

14 tankar kring ”Asperger, dejting och kärlek

  1. Eva Persson

    Hej

    Jag har rätt nyss fått min diagnos och har inte fått till det hur jag berättar om att jag har Asperger.. Hur berättar man? Så man inte skrämmer bort men är ärlig?

    Berätta gärna och ge tips..

    Följer din blogg för den ger mig så mycket..

    Tack

    Eva

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Eva!

      Vad kul att min blogg ger dig mycket! =)

      Som svar på din fråga så vet jag inte riktigt hur man berättar utan att skrämma bort människor för jag brukar inte riktigt tänka på sånt (det kanske man borde, haha!). Jag tycker istället att om personen blir bortskrämd, är han ändå inget att ha. Jag vill ändå bara umgås med öppna människor. Däremot är jag lite försiktig med att berätta för exempelvis grannar för jag är rädd att de skulle börja ställa mig massvis med frågor och jag orkar inte alltid vara social med grannarna (fast det är naturligtvis möjligt att grannarna läst om mig i media så de kanske vet ändå, haha!). Så jag berättar inte exakt för ALLA, men däremot för de som jag avser att umgås med 😉

      När jag berättar, presenterar jag aldrig mig själv med orden: “hej, jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom”, det skulle kanske vara lite skumt 🙂 Däremot kommer ämnet ofta upp naturligt efter ett tag, och då berättar jag. Jag gör aldrig en stor sak av det utan jag visar att det är något helt naturligt för mig. Enligt min erfarenhet gör inte många andra en stor grej av diagnosen om jag inte heller gör det. Vissa frågar mig då vad det är för något, och då svarar jag ungefär så här: “Det är ett annorlunda sätt att vara på, det innebär bland annat att vi tänker och fungerar på ett lite annat sätt än normen och har bland annat ibland svårt för att tolka kroppspråk, men däremot har många av oss intensiva specialintressen och några har ovanliga talanger”. Ibland stannar diskussionen där, och ibland får jag fler frågor. Och då svarar jag gärna!

      Mitt tips är att du experimenterar lite och försöker hitta ett sätt som passar just dig. Du måste ju kunna känna dig bekväm när du berättar och du behöver inte berätta mer än vad du vill.

      Kram Paula

      Svara
      1. Eva Persson

        Taaack för ditt svar.. Det värmde mitt hjärta att du svarade..
        Ska följa ditt råd..

        Kram
        Eva

        Svara
  2. Jessica Jansson

    Bra skrivet. Jag är också öppen rak och ärlig med hur jag fungerar. När jag ska förklara beskriver jag det som en personlighetstyp. Jag tycker det svåraste med relationer är att ORKA. Jag har liksom nog med att hålla ordning på mig själv och vad jag vill. Det jag saknar mest när jag gjort slut är någon att messa till och berätta särskilda händelser för…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack! Jag har också svårt med att orka. Tänkte i framtiden skriva ett inlägg om just det faktiskt 🙂 För mig personligen räcker det nämligen utmärkt att ses ett par gånger i månaden om jag har en relation, och skulle även kunna tänka mig ett distansförhållande där man bara ses några gånger om året. Men många andra människor “kräver” att man ska ses minst tre gånger i veckan, helst varje dag! Annars är man inte ihop i deras ögon.

      Förstår att du saknar någon att höra av dig till och berätta saker för! Själv har jag turen att ha kvar vänskapen med några av mina ex, så jag kan höra av mig till dem när jag vill. Men många människor säger precis som du att det är jobbigt när man plötsligt har förlorat någon som man förut kunde berätta allt för. Och det kan jag förstå!

      Svara
  3. Pingback: Aspergers syndrom och fysisk närhet | Paula Tilli

  4. Petra

    Hej Paula,
    det är fantastiskt att läsa din blogg, jag har lärt mig otroligt mycket. Jag är en helt vanlig “normalstörd” ;), anledningen till att jag läser och försöker lära mig hur saker fungerar när man har Asperger, är att jag för lite över ett år sedan träffade någon som helt enkelt betedde sig helt annorlunda än vad jag hittills kännt till och jag blev oerhört intresserad av vad som kunde vara orsak till detta. Till saken hör, att personen ifråga troligtvis inte har en diagnos och inte själv vet om (vilket jag ju inte heller vet, detta är en ren förmodan från min sida) att det är på detta sätt. En av de många saker som jag förvånades över hänger ihop med temat ovan. Vi hade träffats, vi gillade varandra, vi hade tät meddelande kontakt. Varför kunde vi inte träffas oftare tänkte jag. Tiden gick och jag blev allt mer irriterad och ledsen – hade jag fel? Allt eftersom tiden gick upptäckte jag allt med ovanliga drag. Det var inte bara mig han inte träffade, han umgicks knappast med någon. På frågan, tycker du inte om att umgås med andra fick jag svaret – jo, men bara när jag inte är trött och jag är nästan alltid trött. Mycket regelbundna tider, otroligt få avvikelser från dagsrutinen (ett besök hos eller av ett syskon någon gång i kvartalet), utpräglat intresse vissa saker, mycket (i mina ögon) annorlunda matvanor (väldigt begränsade) gjorde att jag slutligen hamnade här. För mig känns det som om allt jag gått och frågat mig det senaste året äntligen har fått en förklaring, om det är den rätta återstår ju att se.
    Till temat ovan då. Ja det är nog tyvärr så att de flesta av oss vill träffas ofta. Det är väldigt få som i långa loppet är nöjda med att träffas en till två gånger i veckan. Att flytta ihop, bilda familj, vara tillsammans inte vara ensamma tycks vara fast förankrat i oss normalstörda. Undantag finns givetvis och gradskillnaden är också stor men i största allmänhet känner vi oss inte tillfreds när vi är ensamma längre stunder. Det är klart att vi någongång tycker det är skönt att vara själva några dagar, men det är inte så vanligt. Därför är det väldigt svårt för oss att ha ett förhållande med någon som inte känner på samma sätt. Men om vi verkligen vill så kan vi försöka, problemet kan då vara att man inte har träffats så ofta så vi verkligen känner att – ja, denna person är värd att jag försöker anpassa mig till dennes lägre behov. Det krävs nog en del uppoffringar från båda sidor, den ena personen får skruva ned till ett minimum och den andre får försöka skruva upp. Det är nog inte lätt att finna ett mått båda kan vara tillfreds med :-). Men vetskapen om hur något fungerar för den andre är A och O. För mig och de flesta andra är att inte vilja träffas en signal som säger, jag tycker inte om dig.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Petra!

      Vad roligt att höra att du lärt dig mycket av att läsa min blogg, alltid kul med positiv feedback =) På din beskrivning låter det som att personen ifråga mycket väl skulle kunna ha Aspergers syndrom/autismspektrumtillstånd. Det finns ju många vuxna odiagnostiserade Aspergare som själva inte vet om sin diagnos.

      Vad intressant det du skriver om att det är för er en signal att man inte tycker om sin partner om man inte vill träffas ofta. Jag förstod relativt nyligen att ni tänkte så, och det roliga är att jag alltid tänkt precis tvärtom! Om jag träffat killar som velat träffas oftare än jag, har jag undrat om de tycker om just mig eller om de bara vill ha sällskap 😉

      Själv vill jag gärna träffas ett par gånger i månaden, men om jag verkligen blev kär i någon som bara ville träffas ett par gånger om året, hade jag säkert kunnat kompromissa och gått med på det. För mig är det lättare att kompromissa åt det hållet än åt det andra hållet, dvs träffas oftare än vad jag orkar. Jag antar att även ni normalstörda skulle ha en övregräns någonstans, om ni t ex träffade någon som alltid ville vara tillsammans varenda sekund under hela dygnet och t om gå på toaletten ihop, då skulle ni kanske också tycka att det blev för mycket och längta efter andrum 🙂

      Svara
      1. Petra

        Till frågan, tycker killarna om just mig eller vill de bara ha sällskap. Jag kan bara utgå ifrån mig själv, men jag tror inte jag skiljer mig så mycket från mängden. Jag skulle vilja säga, det beror på hur de vill träffas. Handlar det om att till exempel ha sällskap till bussen, då handlar det ofta om att vi tycker det är trevligare att slå följe med någon vi känner och småprata lite. Då handlar det inte om att man tycker om just den personen mer än andra. Dock frågar jag inte någon person jag inte anser vara sympatisk och trevlig. Då är jag hellre ensam. Frågar jag någon om vi skall göra något tillsammans som inte har något “praktiskt” syfte, till exempel gå och fika trots att det egentligen inte fyller någon annan funktion än den att just vi två är tillsammans, då gör jag det för jag tycker om just den personen och vill tillbringa tid tillsammans med den.
        Jag blir väldigt nyfiken över vad du menar med att du tänkt precis tvärt om. För mig är det självklart att ju mer jag tycket om någon, desto oftare vill jag träffas. Det är spännande att höra att man kan se det på ett helt annat sätt. Men ja, även vi har en övre gräns. andrum behövs. Och tröskeln är olika för olika människor. En del tycker jag om, men jag kan tycka att det kan räcka att träffa dem någon gång i månaden, för även om de är trevliga en kort stund är de ansträngande i längden. Andra däremot kan jag träffa flera gånger i veckan, det är bara roligt och energigivande att ses. Givetvis hänger det ihop med hur mycket jag tycker om dem. En del personer kan jag känna att de inte passar mig alls, dem undviker jag att träffa.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Oj, jag kanske uttryckte mig lite konstigt. För det är inte så att jag skulle tycka att ju mer sällan man vill ses, desto mer tycker man om någon. Så funkar det ju inte riktigt, inte ens jag 🙂

          Så här menade jag: Jag har träffat killar där de inte velat fortsätta träffas bland annat med motiveringen att jag inte velat träffas lika ofta som de. Helst vill jag ses några gånger i månaden. En gång i veckan klarar jag av och i vissa fall två om killen absolut kräver det (och kanske tillfälligt t om varje dag om man t ex åker bort tillsammans), men där går min absoluta maxgräns. Att jag bara vill ses några gånger i månaden betyder inte att jag inte skulle vara kär, men däremot blir jag utbränd och kvävd om jag inte får ladda batterierna ensam.

          Många tycker att man borde vilja träffas oftare om man är kär men jag har tyckt tvärtom: jag har tyckt att om man älskar varandra, stannar man med sin älskade även om man bara skulle träffas en gång om året. Förut undrade jag om killarna ville vara med MIG eller om de bara ville ha sällskap och bara ha någon som kunde uppfylla deras behov av tvåsamhet. För om jag verkligen älskar någon som blir utbränd av att träffas för ofta, skulle jag gå med på att träffas bara ett par gånger om året för att inte göra min älskade utbränd. Om jag är kär, skulle jag aldrig byta ut min älskade mot någon annan även om jag innerst inne skulle vilja träffas oftare än ett par gånger om året.

          Nu påstår jag inte att mitt tankesätt är rätt. På den tiden tyckte jag att andra människor resonerade konstigt, men under den senaste tiden har jag börjat förstå att människor definierar kärlek på olika sätt, och jag har ingen rätt att döma ut de som fungerar annorlunda. Och dessutom: om alla människor i hela världen resonerade som jag och inte bildade familj och skaffade barn, skulle ju människosläkten dö ut. Så vilken tur att vi alla fungerar olika 😉

          Svara
          1. Petra

            Nu förstår jag :-). Ja, tyvärr är det nog så att de flesta ser tvåsamhet och kärlek som sammanhängande faktorer för ett fungerande förhållande vilket givetvis gör det svårt för dem som har ett stort behov av återhämtning på det sätt du beskriver. När jag var yngre hade jag själv aldrig kunnat ha ett förhållande som fungerade på det sättet. Driften att bilda familj och få barn hade varit starkare än kärleken till just den personen och jag hade avbrutit förhållandet efter en viss tid, när jag förstått att jag inte skulle kunna få mina behov tillfredställda.

            Nu, efter 15 års äktenskap och familjeliv tänker jag annorlunda, förmodligen för att det behovet är tillfredställt. Jag skulle mycket väl kunna ha ett förhållande där man inte träffas så ofta om det finns särskilda skäl för det som till exempel helt olika behov av återhämtning eller att man bor på olika orter vilket ju är mycket vanligare nu för tiden i nätdatingens tidevarv. Jag skulle nog till och med föredra det, lite been there – done that känsla, vilket hade varit omöjligt för 20 år sedan. Jag är säker på att jag inte är den enda som känner på detta sätt, det har säkert med ålder, uppfyllande av genetiska fortplantningsdrifter och livserfarenhet att göra. Men det är ju som sagt helt olika från person till person, jag ser även många som ger sig in i förhållanden bara för att slippa vara ensamma, vilket i mina ögon är något underligt men behoven är ju verkligen olika.

            Att få gånger vara tillsammans med någon jag verkligen älskar istället för att tillbringa mycket tid med någon jag tycker om men inte känner att jag verkligen älskar vore mitt val nu om jag finge välja, men det har jag alldeles nyss lärt mig. Men jag skulle fortfarande vilja att det finns en speciell anledning som gör att det inte är möjligt att vi inte kan ses oftare än t. ex. några gånger om året, annars skulle ju orsaken vara att mina känslor inte är besvarade :-).

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag förstår hur du tänker! Om det inte finns en speciell anledning till att man inte ses ofta, betyder det ju förmodligen att ens känslor inte är besvarade, och ett sådant förhållande vill man ju inte ge sig in i 😉

              Det kanske är så för många att de har en stark en drift att bilda familj när de är unga, vilket är starkare än viljan att vara tillsammans med den man är kär i. Och det är kanske så det ska vara: om alla saknade denna drift, skulle människoarten dö ut. Men vissa kanske blir mer flexibla när de passerat barnafödande ålder.

              Svara
  5. Love

    har asberger själv .vill själv visserligen inte ha barn men jag kan då säga att jag råkat ut för massor som inte har nån diagnos som börjar prata barn eller giftermål bara efter nån dag eller två via chatt så jag skulle inte säga det har nåt med asberger att göra för då skulle ju typ alla tjejer i sverige ha asberger och då snackar vi seriösa dejtingsidor som match.com

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Love!

      På dejtingsidor kan jag tänka mig att människor frågar om man vill ha barn eller inte för de vill avgöra om det är “värt” att träffa personen eller om de ska fortsätta leta. Jag kan också tänka mig att det finns någon formulär i dejtingsidor som man fyller i om man vill ha barn eller inte, men jag kan ha fel.

      Men jag har inte dejtat killar på nätet utan jag har lärt känna dem på ett annat sätt, och på sådana dejter tycker de flesta jag känner att jag inte bör ta upp barnfrågan på första dejten och att jag är alldeles för rak. Vad människor i allmänhet tycker om frågan vet jag inte, men sådana erfaranheter har jag personligen gjort i min bekantskapskrets. De flesta jag känner tycker inte att man ska börja prata om giftermål och barn direkt och att jag bryter mot oskrivna regler genom att göra det.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *