Asperger och återhämtning, del 2

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om hur psykiskt tröttsamt det kan vara för oss med Aspergers syndrom att umgås med andra människor. Jag har många gånger funderat på vad det är som gör att jag blir trött av att vara social, och kommit fram till att det har många orsaker. En anledning kan vara att jag ibland måste anpassa mig efter andra människors önskemål väldigt mycket om jag vill umgås med andra för jag har ofta helt andra behov än andra människor och vi kan givetvis inte umgås på endast mina villkor. Jag kan ju inte tvinga mina vänner att endast umgås med mig i blåbärsskogen även om jag kanske skulle vilja det, utan för rättvisans skull måste vi turas om att välja aktiviteter vi ska göra tillsammans.

Och trots att jag alltid har specifika önskemål om vilken restaurang vi ska äta på eftersom det är mycket svårt för mig att hitta mat jag överhuvudtaget tycker om, kan jag inte tvinga mina vänner att varenda gång äta på en restaurang jag valt ut om vi ska äta ute. Vissa dagar måste jag också kompromissa och gå med på att äta mat som inte tillhör mina favoriter, även om det tar energi. Eller om en vän absolut vill äta på ett ställe jag verkligen hatar (och sådana ställen finns det massor av), får jag följa med henne dit någon gång då och då för att vara lojal men jag får isåfall ta med mig en egen matlåda så att jag inte blir utan mat. Och att fixa en matlåda är också energikrävande. Och jag måste vara förstående om vännen någon gång vill göra ändringar på våra planer eller kommer försent, trots att sådana här oväntade händelser oftast är ett enormt stressmoment för mig.

“Men även normalstörda människor måste ju kompromissa när de umgås med andra människor, så vad är skillnaden?”, undrar du kanske nu. Det stämmer att alla människor måste kompromissa, oavsett diagnos eller ej. Men här handlar det återigen om gradskillnader. De flesta normalstörda har (iaf enligt min erfarenhet) haft turen att ha blivit född i en värld som är anpassad efter deras behov, så kompromisser de måste göra är oftast inte så jättestora. Det är vad jag tror i alla fall, men naturligtvis kan jag inte veta helt säkert eftersom jag inte har någon aning om hur det är att vara normalstörd. Men de flesta normalstörda jag känner blir iaf inte helt förstörda om någon ändrar på deras planer, maten i den här världen är oftast anpassad efter deras önskemål, iaf till den graden att deras vänner oftast gillar flera restauranger som de också själva gillar och de har inte ett lika stort antal av maträtter och ingrendienser som de ogillar så starkt att de får kväljningar, och de intresserar sig till skillnad från mig för nästan allt möjligt. Visserligen är inte deras intressen oftast lika intensiva som mina, men deras allätande när det gäller intressen gör att de oftast har en massa gemensamma intressen med sina medmänniskor och oftast lyckas hitta någon gemensam aktivitet med sina vänner som de alla tycker om och inte tar energi från någon. Därför tror jag inte att de behöver kompromissa så jättemycket när de umgås med andra människor, och umgänget blir därför inte lika ansträngande för dem.

Jag har däremot mycket svårt för att hitta någon som exempelvis enbart skulle vilja umgås med mig i blåbärsskogen eller diskutera grammatik med mig, för de flesta människor vill oftast till skillnad från mig ha variation och göra lite olika saker varje gång vi träffas för annars börjar de tycka att det blir lite monotont. Jag har svårt för att hitta människor som aldrig någonsin skulle vilja äta på restauranger jag hatar för jag är ju väldigt selektiv när det gäller mat, och det är även svårt att hitta folk som aldrig någonsin vilja avvika från planer vi gjort. Mina behov och önskemål är såpass speciella att det är svårt att hitta någon som har exakt samma behov som jag, så därför måste jag då och då kompromissa och gå med på saker som stressar mig lite eller som jag inte tycker om om jag vill umgås med andra människor. Deras behov är ju lika viktiga som mina, och jag vill ju att de också ska må bra.

Även om det är tröttsamt för mig att kompromissa och det kräver en lång återhämtningstid, är jag beredd att göra det då och då. För jag tycker ju samtidigt att det är kul att umgås med människor jag tycker om och jag vill att de ska bli glada, så det kan ibland vara värt det. Även om det gör mig trött.

 

 

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

5 reaktion på “Asperger och återhämtning, del 2

  1. Marita

    Jag har valt att inte umgås med vänner mer än på gymet eller med kollegorna på jobbet. Men jag undviker fikarasten. På fritiden är jag själv och har slutat att att anpassa mig eftersom det är så energuttömmande. Har inte behovet att göra saker med andra och känner ingen som gillar det jag gillar. Umgås hellre med killar isf då de har ett tydligare språk och tjafsar mindre. När jag var yngre försökte jag passa in (idag43) men går min egna väg idag.
    Har inte bett om någon diagnos men är nog säker på att jag har as/add.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också börjat anpassa mig mindre och mindre ju äldre jag blivit. När jag var yngre försökte jag göra allt för att andra till lags, men när jag senare insåg att jag faktiskt inte behöver anpassa mig mer än vad andra människor gör bara för att jag råkar skilja mig från normen, blev jag snällare mot mig själv och började ta hänsyn även till mina egna behov.
      Jag har också märkt att det kan vara lättare att umgås med killar. Killar menar enligt min erfarenhet ofta precis det de säger, vilket passar mig som har Asperger. Jag tänker ju ofta bokstavligt och blir bara förvirrad när kvinnor ibland säger en sak när de egentligen menar en annan.

      Svara
  2. Marita

    Exakt. Fast jag själv är ibland väldigt inkonsekvent. Jag tror det beror på att jag inte vill planera något med någon eftersom jag inte vet hur jag mår mentalt den dagen eller om jag har ork o energi då. Beter mig istället impulsivt. När jag väl måste boka in något med någon så är jag alltid för tidig när vi ska ses och tar det hårt o personligt om den jag ska träffa kommer lite försent. Förstår liksom inte hur man lyckas med att inte hålla tiden. Jag har sån ångest för att inte komma i tid tror jag därför är jag alltid för tidig istället. En tidspessimist och beräknar alltid tiden fel!
    Mår bättre att tänka mer på mig själv nu precis som du och man måste inte vara folk till lags jämt.
    Blir väldigt mentalt trött av småsaker som att hälsa på folk. Kallprata fast man inte bryr sig. Avskyr småprat istället för att acceptera tystnad bara för att ha nåt att säga mm.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Nu var jag tvungen att le ite för jag är precis likadan när det gäller tiden! 😀 Jag brukar också kalla mig själv för tidspessimist. När jag tränar på gymmet, brukar jag vara klar på 45 minuter men om jag ska bestämma en träff med någon direkt efter, brukar jag räkna med att träningen tar en och en halv timme för säkerhets skull ifall nåt oväntat skulle hända. Jag vill ju vara säker på att vara överallt i tid! Och då blir det jobbigt när jag på sådana dagar bestämmer tider med tidsoptimister, då brukar det sluta med att jag får vänta på dem en timme, hehe!

      Jag var också förut mycket irriterad på människor som inte höll tider. Enligt mitt Asperger-bokstavliga tankesätt betyder ju klockan fyra exakt klockan fyra och inte fem minuter över 😀 Men idag förstår jag människor som inte passar tider inte kommer försenade av orespekt utan de tänker på ett annat sätt än jag. Fast jag kan fortfarande ha svårt för att förstå dem ibland 😉

      Jag vet många med Asperger som blir trötta av att hälsa på folk så du är inte ensam där. Själv hälsar jag gärna på andra människor, men däremot blir jag mentalt trött av andra småsaker såsom att hålla upp dörren för andra människor.

      Svara
  3. Marita

    En del kanske håller med mig och också tycker att vissa saker jag nämnde är jobbiga men jag tror skillnaden är att har man tex Aspergers så lider man verkligen av själva uppoffringen. Blir irriterad, trött, framförallt stressad och uttömd av att hela tiden tvingas spela med i de sociala rollspelen.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *