Kategorier
Paulas blogg

Aspergers syndrom, autism och högtider

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Så här på påsken kommer jag att tänka på att vi som har Aspergers syndrom eller autism inte alltid känner på samma sätt inför högtider som många andra människor. Påsk kan orsaka följande känslor hos oss:

1. Stress. Eftersom alla högtider innebär rutinavbrott. Vissa aspergare och autister älskar att ha saker på samma sätt, och det kan uppstå ett avbrott i rutinerna när man plötsligt måste delta i en släktmiddag eller favoritbutiken man besöker varje dag stänger tidigare än vanligt. Då måste man tänka och göra på ett helt annat sätt än vad man brukar.

2. Ångest. Eftersom man kanske måste träffa släkten, och kusinen kan ha träffat en ny partner som man aldrig har träffat förr. Vissa aspergare och autister tycker att det blir jobbigt att behöva lära känna nya människor och småprata eftersom man kanske inte vet alls vad man ska säga.

3. Ensamhet. Vilket antingen kan vara positivt eller negativt. Vissa som har Aspergers syndrom eller autism älskar som bekant ensamhet, andra får ångest av den. Och vi som bor långt ifrån våra familjer, i mitt fall till och med i ett annat land, firar inte alltid påsken tillsammans med familjen. Dagliga verksamheter har stängt på påskhelgerna, många boendestödjare arbetar inte under påsken och de flesta är lediga från sitt arbete. Kontaktpersonerna har kanske inte heller tid att träffa en.

4. Trötthet. Eftersom man kanske umgås med släkten mer än vanligt, vilket kan göra en intryckskänslig aspergare utmattad och trött. De aspergare som har partners kan behöva umgås med sin partners släkt. Det kan också vara energiuttömmande att behöva vistas i butiker för att köpa påskgodis till släktens alla barn. Och under påsken kan ju butikerna vara mer fullsatta än i vanliga fall.

5. Glädje. Vissa autister älskar påsken! Då får man sova ut och vila och man slipper tänka på jobb och plugg. Och äntligen har man tid att syssla med sina specialintressen. Högtider kan dessutom innebära en viss typ av rutiner för man kanske firar påsk på exakt samma sätt varje år, vilket kan skapa trygghet. Och många som har Aspergers syndrom eller autism älskar ju förutsägbarhet.

Glad påsk, alla mina blogginläsare!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

12 svar på ”Aspergers syndrom, autism och högtider”

Glad påsk, Paula! 🙂

För mig är påsken och högtider generellt lite av en berg och dalbana av all det du nämner ovan, men det brukar gå bra så länge jag har personer jag känner mig trygg med omkring mig.

Tack så mycket! Hoppas verkligen det går bra för dig 🙂
När jag är med personer jag känner mig trygg med och kan lita på är det mycket lättare att kunna dra sig undan och vila om det blir för mycket – och de vet att jag fungerar så, så de förväntar sig inte att jag alltid ska vara med. Det skulle däremot vara väldigt jobbigt om jag kände mig tvingad att vara med på precis allting.

Jag förstår vad du menar! Det allra värsta för mig med är att umgås med personer jag inte känner så väl och som kräver att jag ska vara på ett visst sätt. För mig är det också viktigt att kunna dra mig undan när jag vill.

Svara

Usch ja, samma här – bland det värsta jag vet. Därför umgås jag väldigt sällan med personer jag inte känner väl.

Innan jag fick min diagnos tvingade jag mig själv att träffa nya människor, för det är ju vad man förväntas göra, och även något psykiatrin jag varit i kontakt med har sagt att jag nästan måste göra för att må bra – men det slutade sällan bra.
Numera har jag släppt pressen på mig själv och trivs väldigt bra med att vara ensam, och känner en oerhörd lättnad över att det finns fler än jag där ute som känner så 🙂

Vad skönt att höra! 🙂 Och så har det varit för mig med. Innan diagnosen trodde jag på allvar att det var farligt att vara ensam men idag skulle jag snarare påstå att det är en ofrivillig ensamhet som är farligt.

Hej!

Jag har autism och brukar inte följa med min sambo till hans föräldrar vid högtider, då det tar så mycket energi. Min sambo tycker det är tråkigt eftersom han gärna vill att vi alla ska vara tillsammans. Jag får då dåligt samvete och tänker att det ändå är något som jag borde klara. Eftersom jag lätt lägger skulden på mig själv gick jag här om dagen så långt med att säga att jag borde flytta till en egen lägenhet, för att jag tänkte att jag bara är i vägen. Det i sig ledde till panikångest, då jag har jättesvårt för förändringar och inte ha en trygg plats att vara på.

När jag är i sociala situationer känner jag mig ofta som ett spöke som bara iakttar händelserna framför mig. Jag spelar med och försöker vara trevlig. Ofta ställer folk inte så mycket frågor om mig utan jag sitter mest med och observerar. Allt det här tar jättemycket energi och efteråt känner jag mig bara helt tom. Som att jag endast har bockat av något för att vara duktig.

Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning! Jag har inte social ångest och bryr mig inte så mycket om att andra kanske uppfattar mig som ”konstig”, men däremot tycker jag ändå att det sociala tar en massa energi och känner mig typ som ett spöke på det sätt du beskriver.

Jag tycker inte att det borde spela någon roll om du och din kille är sambos eller särbos! Vad jag menar är att man kan skapa ett förhållande som passar en själv oavsett om man bor ihop eller inte. Det finns sambos och särbos som träffar varandras familjer, men samtidigt finns det ingen lag som säger att man måste träffa varandras familjer även om man skulle vara gift. Om din kille tycker att du borde träffa hans familj skulle han nog tycka så även om ni var särbo. Försök förklara för honom vad du känner! Om han älskar dig borde han vilja att du mår bra. Om du verkligen mår dåligt av sociala tillställningar borde han förstå varför du inte följer med.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *