Aspergers syndrom, autism och initial blyghet

När det gäller att skapa kontakt och förtroende så är vi människor olika varandra. Vissa av oss är öppna och avslappnade med nya bekantskaper med en gång medan andra är reserverade och behöver mer tid för att vänja sig. Och självklart gäller naturligtvis samma sak oss som har Aspergers syndrom eller autism! Vissa av oss aspergare kan vara blyga och reserverade i början och vågar inte säga vad som helst till nya människor medan andra av oss är varken rädda eller nervösa när vi träffar en ny person för första gången.

Själv tillhör jag den sistnämnda skaran. Jag är i princip lika avslappnad med alla, oavsett om det är första eller femtionde gången jag träffar personen. Och det är nog en egenskap som behövs i mitt yrke eftersom jag träffar nya personer hela tiden. Dessutom märker jag med en gång vad jag tycker om personen: vissa människor gillar jag inte alls, vissa människor gillar jag att småprata med och vissa, men ytterst få, gillar jag så mycket att jag vill lära känna personen närmare och utveckla en djupare kontakt. För mig är personkemi, vänskap och kärlek aldrig någonting som växer fram med tiden utan jag märker alltid med en gång om personen är så pass speciell att jag klickar med honom eller henne på ett djupare plan, vilket händer ytterst sällan. De flesta människor är trevliga och jag kan gilla att småprata med dem men jag upplever ändå oftast inte att det klickar på ett djupare plan.

Egentligen borde allt ovanstående vara självklart för de allra flesta människor, men i mitt fall finns ett stort problem: folk utgår ifrån att bara för att jag har Aspergers syndrom så ska jag vara nervös och osäker i början och det ska ta tid för mig att vänja mig vid nya människor. Det blir förödande konsekvenser för mig och många andra aspergare om vi inte blir tagna på allvar när vi försöker förklara att vi inte klickar med en ny kontaktperson enligt LSS eller i psykiatrin, en boendestödjare, mentor, arbetsbiträde eller en granne som gärna vill umgås med oss. Då kan vi få höra: “Men du har Aspergers syndrom så jag vet att du är rädd och nervös i början. Vänta lite så ska du se att allt kommer att vara bra inom några månader.”

Det finns även ett annat problem för många: man kan tycka att någon är väldigt trevlig att prata med, denna någon kan tycka att allt fungerar och klickar med oss men vi känner ändå inte att vi fungerar med denna någon fullt ut på ett djupare plan. Även om personen är trevlig. Jag har ibland haft boendestödjarkandidater som jag tyckt varit trevliga och som upplevt att det klickat med mig men jag har ändå inte velat ha dessa personer som mina boendestödjare. Tack och lov har jag möjlighet att säga till företaget och byta boendestödjare när det händer, men alla har tyvärr inte samma tur. I vissa kommuner går det inte alls att byta boendestödjare och i andra vill enhetscheferna ha en utförlig förklaring till varför man vill byta.

Jag brukar säga att jag är en väldigt enkel person: känner jag att jag inte klickar fullt ut med en boendestödjare eller en annan yrkesverksam person, säger jag till. Lär jag känna en person privat, märker jag alltid direkt om jag vill utveckla en djupare kontakt och isåfall låter jag personen veta det med en gång. Får jag en inbjudan, jag tackar ja med glädje och börjar planera direkt, betyder det att jag verkligen vill delta i tillställningen. Jag borde egentligen vara väldigt enkel att läsa av! Problemet är bara andra människor: de tror felaktigt att jag skulle vara blyg, osäker och ha svårt för att ta iniativ bara för att jag har Aspergers syndrom, och därför tänker de: “Jo men jag tror nog att Paula ändå vill innerst inne, hon behöver bara mer tid.” Och därför gör de egna tolkningar av mig.

Det är väldigt viktigt att du aldrig utgår ifrån att din autistiske närstående bara är osäker i början. Även om en annan person tycker att det klickar med din närstående, är det inte alls säkert att känslan är önsesidig från din närståendes sida. Om du vet med säkerhet att just din närstående är blyg och aldrig brukar kunna slappna av i början, kan du såklart fråga personen om han eller hon skulle behöva mer tid för att vänja sig vid den nya personen. Men om din närstående brukar vara öppen, pratsam och helt avslappnad även med nya bekantskaper, behöver inte personen mer tid om personkemin inte klickar i början! Personen behöver istället förståelse.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 tankar kring ”Aspergers syndrom, autism och initial blyghet

  1. Mathias Tillman

    I mitt fall kan jag nog upplevas som blyg i början, det är i alla fall vad andra sagt till mig, men egentligen är det mer att jag inte har något större behov av att “bara” prata – om det däremot är ett intressant samtalsämne kan jag prata väldigt mycket. Sen spelar miljön väldigt stor roll för mig också; om det är mycket folk omkring och andra sinnesintryck kan det vara svårt och fokusera och av den anledningen kan jag bli passiv – även om jag egentligen har mycket jag vill säga!
    Mitt största problem är nog att jag har svårt att avgöra vad den andra parten vill och tänker, och därför kan jag bli väldigt osäker – de flesta neurotypiker säger ju inte direkt vad de egentligen tänker utan kan säga något som de inte menar bara för att verka “snälla”. Och vi aspergare kan ju ha väldigt svårt att förstå sådant, vilket kan leda till missförstånd, ångest, stress osv.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har turen att de flesta av mina kunder vill prata om ämnet Aspergers syndrom med mig. Eftersom det ämnet intresserar mig har jag mycket att säga 🙂

      Jag förstår vad du menar med miljön. Själv kan jag bli totalt tyst om det blir flera personer samtidigt och man umgås i en rörig miljö. Det blir alldeles för mycket för min hjärna att hantera!

      Svara
  2. Åsa

    Hej Paula!

    Jag tror att jag förstår din poäng med inlägget. Jag har fått höra att jag skulle ge en arbetskonsulent, som jag tyckte bemött mig på ett katastrofalt dåligt sätt, en chans till. Jag skulle aldrig få förtroende för personen och den enda anledningen till att jag skulle träffa henne igen vore för att vara snäll och foglig – vilket jag vägrade. Det vore hemskt kränkande om någon då skulle säga att jag inte kan veta pga att jag har Aspergers syndrom.

    En sak du skriver reagerar jag negativt på:

    “Dessutom märker jag med en gång vad jag tycker om personen: […] vissa, men ytterst få, gillar jag så mycket att jag vill lära känna personen närmare och utveckla en djupare kontakt.”

    Jag tvivlar på att du verkligen menar det. Jag tror inte man alltid kan veta så omedelbart. Om den du möter är inte alls är som dig, utan väldigt försiktig i början, så kan det behövas längre tid. Risken är annars att du missar någon som faktiskt skulle kunna vara en av de få som du kan utveckla en givande djupare kontakt med. Likaså skriver du i kommentaren ovan att du kan bli tyst i en rörig miljö – inte vore det rätt om nån pga det skulle helt avfärda dig som givande vän. Med detta sagt menar jag förstås inte att man måste ge alla flera chanser.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Åsa!

      Vad bra att du vägrade ge arbetsterapeuten en chans till! Vissa människor kan man aldrig få förtroende för.

      Du har helt rätt, jag menade inte att jag kan se om det klickar med en person i en större grupp för då blir jag som sagt helt tyst. Jag syftade i mitt inlägg på de som jag träffar på tu man hand. Bakgrunden till att jag skrev som jag gjorde var att jag som yngre fick höra att jag skulle ge människor en chans till. Alltså människor jag tyckte var trevliga men som jag ändå inte klickade med på ett djupare plan. Det kunde vara allt från dejter till kompiskandidater. Syftet med den meningen du citerade var att jag menade man inte ska behöva vilja uppge en specifik anledning till varför man inte vill utveckla en närmare relation till någon och behöva klargöra varför man känner att det inte klickar. Att omgivningen ska respektera autisten.

      Jag gav faktiskt människor flera chanser i alla år för jag hade hört att det var det rätta, men det hände aldrig att jag klickade med personen på ett djupare plan om det inte skedde första gången. När det däremot klickade första gången, brukade det även klicka senare. Jag lärde mig först som vuxen med hjälp av min psykolog att jag måste lyssna på min magkänsla och att jag inte är skyldig att ge människor fler chanser om det inte känns rätt och att det inte är något jag borde ha dåligt samvete för. Jag kämpade jättelänge med mitt dåliga samvete över att inte vilja bli vän med många som ville bli vänner med mig, men nu vet jag att man inte behöver ge personer fler chanser även om personen är artig och trevlig. Det rätta för mig är att lyssna på min magkänsla direkt, men därmed inte sagt att min metod skulle vara rätt för någon annan. Jag syftade bara på mig själv. Andra människor känner kanske att de vill ge andra människor fler chanser, och då ska de absolut göra så! Jag menade att allt skulle vara valfritt.

      Nu måste jag tillägga här att jag är en person som är extremt kräsen när det gäller människor! Det krävs med andra ord väldigt mycket för att det ska klicka på ett djupare plan. Jag älskar att vara ensam och mår inte dåligt av ensamhet, så jag har aldrig haft behov av att söka vänner på samma sätt som många andra har. Om jag ska umgås med någon, måste jag vilja umgås med personen för att jag tycker just om den personen väldigt mycket och inte för att jag skulle behöva sällskap generellt sätt. Och samma sak har gällt kärlek. Jag har alltid haft inställningen att jag inte behövt skaffa partner för sakens skull för jag har trivts som singel, och därför har det krävts mycket för att jag ska ha velat bli tillsammans med någon. Killen har behövt vara väldigt speciell! För jag mår varken dåligt av att vara singel eller utan vänner. Om du förstår hur jag menar? Eftersom jag har den här inställningen, krävs det väldigt mycket för mig för att jag ska vilja vara vän med någon eller tillsammans med någon. Hade jag däremot alltid drömt om att ha ett förhållande och vänner och jag inte känt att det endast klickar med ytterst få personer, hade jag förmodligen haft en helt annan inställning och gett fler människor chanser. Jag tror att många andra människor trivs med fler människor än vad jag gör, och då kanske de också har lättare för att hitta folk de klickar med.

      Om jag inte vill bli nära vän med någon eller tillsammans med en kille, betyder det absolut inte att jag avfärdar personen som person. Då konstaterar jag bara att jag inte vill utveckla relationen närmare, men jag kan ändå tycka att personen är trevlig! Jag vet att vissa tycker att det är provocerande och speciellt killar brukade säga till mig förut att man inte kan veta efter en träff om personen är rätt eller inte och att man borde ge fler chanser. Men eftersom jag som yngre alltid gav människor fler chanser, slutade allt med att jag var i vänskapsrelationer jag egentligen inte trivdes i och jag mådde väldigt dåligt. Sen tror jag inte heller att det är rätt mot en annan person heller om jag skulle gå med på att träffa personen igen bara för att vara snäll. Då skulle jag inte vara snäll mot mig själv och samtidigt skulle jag också slösa bort den andres tid för jag bedömer då att chansen att jag kommer att ändra mig är ytterst liten (för det har inte hänt förut). Då är det bättre att jag väntar tills jag träffar någon jag känner det klickar med redan första gången.

      Samma sak fungerar såklart även tvärtom. Jag tror faktiskt att det kan vara många som avfärdar mig som vän eftersom jag blir tyst i röriga miljöer. Vissa kanske söker vänner som är väldigt sociala, klarar av att gå ut och hålla flera bollar i luften och när de märker att jag är tyst i en rörig miljö tycker de kanske att det är tråkigt. Och tycker de att sånt är viktigt (för folk är ju olika) så skulle de förmodligen bli ändå uttråkade i mitt sällskap om de skulle bli nära vänner med mig. Andra avfärdar mig kanske av andra anledningar. Jag tycker inte att de som avfärdar mig är dåliga människor eller gör fel utan jag känner snarare att jag inte har de egenskaper som dessa personer söker. Jag reagerar endast negativt om de dömer ut mig som person, men konstaterar de bara att de inte vill utveckla nära vänskap med mig så tycker jag att det är helt okej. Vänskap uppstår när båda personer känner att det klickar. Ibland känner endast en av personerna att det klickar och då uppstår det ju ingen vänskap. Ibland är det jag som avfärdar den andre och ibland är det jag som blir avfärdad, och sen när båda känner att det klickar så uppstår det vänskap eller kärleksrelation. Den inställningen har jag och därför gör jag också som jag gör!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *