Aspergers syndrom och fysisk närhet

Tidigare har jag skrivit lite om mina erfarenheter av dejting och kärlek bland annat här och här. Men en fråga som jag ännu inte tagit upp är fysisk närhet. Vad jag menar med fysisk närhet är kramar, att man håller om varandra, håller händer osv.

Jag har den senaste tiden fått en del mejl från personer som är tillsammans med någon med Aspergers syndrom eller autism, och några av dessa personer har skrivit ungefär samma sak: deras partner vill ha fysisk närhet men endast på sina egna villkor. Ibland blir Asperger-partnern ledsen om han eller hon inte fått tillräckligt mycket närhet, men när personen sedan väl i andra stunder får närhet, drar han eller hon sig undan och vill absolut inte bli berörd. Och deras partners har frågat mig om det är något jag känner igen mig i och om jag isåfall skulle kunna hjälpa dem att förstå Asperger-partnerns beteende lite bättre.

Personligen känner jag inte igen mig alls, utan mitt “problem” är något helt annat. Jag råkar nämligen vara en person som nästan alltid vill ha kramar om jag har ett förhållande, till och med mycket mer än många normalstörda jag träffat (men vill alltså inte ha närhet från vem som helst utan endast från personen jag är tillsammans med, annars klarar jag mig mycket bra utan). Jag vill alltid bli omhållen när jag är tillsammans med en kille och jag vill att vi ska hålla händer när vi är ute och går. Så det är definitivt en myt att alla med Aspergers syndrom skulle avsky fysisk närhet.

Jag vill däremot ofta vara helt ensam och syssla med mina specialintressen väldigt, väldigt mycket, jag behöver nämligen extremt mycket ensamtid, men om jag hade pojkvän och vi var i samma rum, skulle jag definitivt vilja att vi höll om varandra hela tiden! Om vi sedan inte träffades alls på några månader, skulle det inte göra mig något, men när vi väl sedan träffas, vill jag att vi tar vara på tiden och håller om varandra!

Egentligen skulle inte detta varit något problem annars, men jag har gjort erfarenheten att många andra människor är tvärtom: till skillnad från mig vill de träffa sina partners minst två gånger i veckan vilket är tok för ofta för mig, men när man sedan umgås med varandra, orkar de oftast inte hålla om mig hela tiden (okej, möjligen orkar de om vi är nykära men inte annars), och då tycker jag att det blir för lite närhet 😉 Mina behov krockar med andra människors helt enkelt, och då blir det ett problem.

Eftersom de som mejlat mig vill lära sig att förstå sina Asperger-partners beteende bättre, har jag frågat några av mina vänner som också har Aspergers syndrom om de känner igen sig i det här med att man bara vill ha närhet ibland, men tyvärr känner ingen av dem igen sig. Men beteendet beror nog på att många med Aspergers syndrom har ett långt återhämtningsbehov, och ibland behöver man dra sig undan människor helt enkelt. Sedan har vissa med Aspergers syndrom berättat för mig att deras perception ändras från dag till dag, och vissa dagar upplever de det som extremt obehagligt med fysisk närhet.

Eftersom jag personligen inte känner igen mig i detta, ber jag er om hjälp idag, mina bloggläsare. Känner någon igen sig i det här? Finns det stunder då ni absolut inte klarar av närhet, och hur känns det för er då?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

11 tankar kring ”Aspergers syndrom och fysisk närhet

  1. Gösta

    Hej Paula.

    Jag tycker mycket om det du kallar fysisk närhet, kramar, hålla om varandra, hålla händerna och även sex. Jag kramar gärna även mina barn och de som jag räknar som mina nära vänner. Och när jag har en partner vill jag gärna ta på och hålla om henne när vi träffas.

    Ibland kan jag dock känna en motvilja mot kroppslig kontakt just om det inte sker på mina villkor. En motvilja som bottnar i att jag då känner mig låst och ofri. Det låter väldigt egotrippat, jag vet, men inte desto mindre är det så. Det var mera så förr, nu har jag lärt mig att om jag bara kan ta mig förbi den spärren så kan jag ändå njuta av närheten. Det tog lång tid för mig att lära mig ta mig förbi det, men jag tycker det varit värt det för det gör mitt liv bättre och rikare.

    Jag har, som du, ett mycket stort behov av att vara ensam och göra mina egna saker. När min fru levde, och när mina barn bodde hos mig, kunde det ibland vara lite problematiskt, ofta fick jag gå undan för att få vara ensam, men vi lärde oss att hantera det.. Idag har jag väldigt svårt att tänka mig att bo tillsammans med någon igen, det skulle inkräkta alldeles för mycket på mitt ensamhetsbehov. Bättre då att, som även du verkar föredra, träffas någon gång i veckan eller någon eller några gånger i månaden. Då kan jag njuta av att vara ensam och göra vad jag vill, och behöver för mitt psykiska välbefinnande, resten av tiden. Till saken hör också att jag möter rätt mycket folk i mitt arbete, och det gör att mitt behov av ensamhet och återhämtning blir ännu större än vad det annars skulle vara.

    Så att ja, i viss mån känner jag igen mig i det dina frågeställare beskriver, men inte helt och hållet.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack för att du förklarade hur det fungerar för dig med närhet, Gösta! Din förklaring hjälper säkert många som mejlat mig för att fråga om hur det fungerar med närhet när man har Asperger. Jag tycker faktiskt inte det är egotrippat för ens känslor kan man inte rå för, och man ska inte göra något mot sin vilja. Men bra att du har kunnat ta dig förbi den spärren och att du känner att ditt liv är rikare nu! 🙂

      Precis som du, skulle jag inte heller kunna tänka mig att bo tillsammans med någon igen. Aldrig! 🙂 Om jag någon gång i framtiden träffar någon att bli tillsammans med, kommer jag nog isåfall vilja vara särbo och träffas när det passar båda. Hellre träffas för sällan än för ofta, så resonerar jag 😉

      Svara
      1. Gösta

        Jag har funderat en del just på det här med den optimala träffrekvensen. Det är ju säkert olika för olika personer, men de flesta som har ett förhållande verkar ju vilja träffas så ofta som möjligt. Men varför? Är det för att de verkligen vill det, eller är det för att de fått lära sig att det ska vara så? Eller har de helt enkelt svårt för att vara ensamma?

        Och om då en sån som du eller jag förälskar oss i någon som tycker det optimala är att träffas varje dag, eller kanske t om bo ihop, hur löser man det? Går det ens att lösa? Jag har ingen aning. Har du?

        De flesta kvinnor jag har varit med har inte kunnat förstå det här med mitt behov av ensamhet, de har tolkat det som att jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Det har inte hjälpt att jag försökt förklara, de har ändå inte förstått det. Och då funkar det förstås inte i längden.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag har också undrat exakt samma sak som du, Gösta. Varför är det så? Jag har alltid tänkt att andra par faktiskt vill vara tillsammans jämt, men en vän till mig tycker att många bara inbillar sig att det är så parförhållanden ska vara, helt enkelt för att alla andra gör så i vårt samhälle. Eller är det kanske så att vissa vill vara tillsammans jämt på riktigt, medan andra bara följer normen? Men jag är helt blind inför det här hur andra tycker att saker och ting ska vara utan jag följer alltid min egen väg.

          Om någon som är som du eller jag träffar någon som vill träffas varje dag, ser jag bara två möjliga lösningar:

          1. Man möts på mitten
          2. Man gör slut

          Vilket av dessa alternativ man sedan väljer är upp till var och en. Är man beredd att kompromissa och mötas på mitten och kanske träffas varannan dag eller kommer det att sluta med att någon eller t om båda parterna blir missnöjda? Sådana här frågor bör man fundera på.

          Svara
  2. Pleu

    Jag har märkt att jag skiljer på personer som jag har sexuellt intresse av och andra människor jag tycker om, eller hur man ska säga.

    När jag är i ett förhållande och har en pojkvän så vill jag nästan alltid ha fysisk närhet, och gärna träffas relativt ofta.

    Men med t.ex. min mamma så finns det ofta tillfällen då jag absolut inte vill att hon rör mig, även om vi kramas osv annars. Oftast är det när jag blir arg/missförstådd eller när det är mycket intryck.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Där skrev du något intressant, Pleu! Jag har också tillfällen då jag inte vill att t ex mamma rör vid mig, och det är just såna tillfällen du nämner. Men om jag är i ett förhållande vill jag också alltid ha fysisk närhet (men däremot inte träffas ofta :)) Så på den punkten fungerar vi likadant!

      Svara
  3. Ulrika

    Hej allesammans!
    Jag har alltid tyckt det varit obehagligt med fysisk kontakt och jag har alltid haft mycket stort behov av ensamtid. (Och jag fick diagnosen atypisk autism vid 40 års ålder). När jag träffade min man och vi planerade att flytta ihop så var jag rätt orolig hur det skulle gå, men han har liksom hamnat innanför min egen-cirkel. Alltså, jag behöver fortfarande ha lika mycket ensamtid ifrån alla andra, men det gör mej inget att han är närvarande. Snarare att jag känner mej halv utan honom, beroende av att ha honom där. Och honom kan jag krama hur mycket som helst 🙂
    Men ja, det händer också att det ibland snurrar runt så mycket i min skalle att jag inte orkar fysisk kontakt ens med honom, men det är inte så ofta.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Ulrika!

      Vad roligt att höra att allt har fungerat bra med din man! När jag var gift, orkade jag umgås med min man oftare än med andra, men jag ville ändå ha rätt så ofta ensamtid utan honom. Men alla vi funkar ju olika 😉

      Svara
  4. Liselotte

    Jag har haft förhållanden som tagit slut pga svartsjuka, när jag behövt min ensamtid har min partner trott att jag träffat andra!!!
    Att vara otrogen har aldrig funnits i min värld, förstår inte es hur folk orkar med det, för de känslor jag lägger på en partner är så ärliga och uttömmande för att inte säga utlämnande att det inte finns tillstymmelse för något annat.
    När jag älskar någon så gör jag det på riktigt!!!
    Däremot har jag även haft förhållanden som tagit slut för att jag inte klarat av att dela sovrum i längre förhållanden.
    Har då fått höra att jag är konstig och inte älskar personen i fråga, men det har tagit så mycket av min energi att jag har haft svårt att sova.
    I ett förhållande vägrade min partner att ha delade sovrum och det slutade med att jag började kissa på mig i sängen pga att det blev så obehagligt att dela hans energier!!!
    Annars är närhet kramar sex och hålla handen varit något jag älskar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Liselotte! Jag förstår dig verkligen. Jag behöver själv också ensamtid precis som du men det har verkligen ingenting med att göra med att jag skulle träffa andra utan jag behöver helt enkelt tid till återhämtning. Jag har själv funderat på varför andra människor tror att man träffar andra eller inte älskar sin partner om man inte träffar sin partner på ett tag eller behöver ensamtid för i min värld är det helt olika saker. När jag var gift med min exman träffades vi vid ett tillfälle inte på över 6 månader eftersom han var i sitt hemland och jag fick ibland frågan om jag aldrig hade lust att träffa andra. Jag blev förvånad över frågan för det finns absolut inte i min värld att vara otrogen!

      Hoppas du hittar någon som förstår dig och som du passar ihop med! Om någon anklagar dig för att du inte älskade din före detta kille pga att du inte ville dela säng med honom skulle man lika gärna kunna anklaga honom för att inte ha älskat dig för att han inte lyssnade på dina behov. Jag skulle själv inte ens passa ihop med någon som blir svartsjuk lätt för jag behöver ensamtid, jag reser ofta själv bort när jag föreläser och jag har killkompisar och det har verkligen ingenting att göra med att jag inte skulle vara kär.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *